I förra veckan så fick jag en förfrågan från UNT.se, Uppsala Nya Tidnings websida, om inte jag kunde skriva nåt om läxor.
Jo, det kunde jag väl, så det gjorde jag, och idag när jag går in på sidan så möts jag av mig själv 🙂
HÄR kan ni läsa det.
De kommer med en artikelserie snart om just läxor, och inför det vill de ha svar på en enkät, så har ni tid och känner att ni har nåt att tycka till om så kan ni väl fylla i den med 🙂 Min lilla ”krönika” var liksom en start på det så jag känner mig hedrad 🙂
Vad jag tycker om läxor? Tja…vad tror ni?
Vet ni, faktiskt så tycker jag att det allra viktigaste är att kunna STAVA! Jag blir tokig på att det stavas så förbannat illa överallt, mina egna ungar är inga undantag. Jag har vissa ord jag stavar fel med flit, som åxå tex men det är bara för att jag tycker det ser roligare ut än också.
Om jag skriver en viktig grej, så stavar jag korrekt. Jag ser till att allt jag skriver är korrekt, och läser igenom både en och två gånger så det inte blir fel. Här på bloggen gör jag det inte, ni är mina kompisar och får stå ut med att jag slarvar lite, halkar runt på tangenterna och det kan bli både felsyftningar och felstavade ord, men inte pga att jag inte kan stava, utan för att vissa ord alltid blir fel när jag skriver på tangentbord;)
Som Simon tex, det blir alltid Somin….eller Stan, som blir satn… och ibland dras bokstäver ihop och blir konstiga ord, och bloggar jag från mobilen så går autokorrekt in och korrigerar precis som det själv vill 😉
Det gör faktiskt MAC datorn åxå….
Men att inte kunna stava på riktigt, det ger stora minuspoäng hos mig, men är tydligen inte en så stor prio i samhället?
Jag har hört, och vet inte om det är sant, men hoppas innerligt att det inte är det, att lärarna på många skolor inte rättar stavfel för att det skulle hämma barnen? WTF? Att barnen skulle känna sig kränkta och nertryckta? Vi satt länge och diskuterade detta på kyrkis i våras, och då satt jag med ett flertal lärare som var helt emot det, men som hade kollegor som ägnade sig åt det. Nä, det gillar jag inte. Alls.
Man ska väl för sjutton korrigera barnen första och andra gången de stavar fel, för tredje gången så sitter det ju, och övriga tusentals gånger de ska skriva det ordet i sitt liv så blir det ju rätt.
Idioti, och jag hoppas det inte var på riktigt.
Nu vaknar Jamie, min lilla sjukling, jag hör hur han ligger och leker med en gammal Monsters Inc docka…-I´ve just been at the scaredresser 😉
Haha, jag älskar dem 🙂
Måste åka och hämta Jordan åxå, men som tur är var Patricias lärare sjuk så jag slipper ta med Jamie. Inget ont som inte har nåt gott med sig 🙂
Ha en fortsatt bra dag 🙂
Kommentarer
På skolan där jag har vikarierat rättade de inte stavfel i förskoleklassen, för att det året handlar om att utveckla viljan och lusten att lära, men från och med första klass rättades det. Jag har inte funderat så mycket på det, det finns säkert för- och nackdelar med båda. Olika typer av barn också såklart, vissa kanske ”klarar av” att bli rättade direkt från förskoleklass medan andra kanske inte ens vågar försöka av rädslan över att det ska bli fel. Jag tycker det allra viktigaste är sättet man blir rättad på, blir man rättad på ett positivt och uppmuntrande sätt så tror jag verkligen inte att det hämmar barnen oavsett ålder. 🙂
Carola, håller alltför väl med dig och gillar din insändare i tidningen. Precis så har vi haft det med våra barn när de gick i grundskolan. Deras skrift blev sällan rättad och lärarna angav precis de orsakerna som många andra oxå skriver om, att alla fel hämmar barnets vilja att vilja skriva. Har själv arbetat i skolsalarna, dock inte som lärare, men den klassens lärare rättade och förklarade varför hon hade gjort si eller så. Allt var individuellt sedan vad varje barn behövde träna mer på. Jag kunde då aldrig se någon som helst nackdel av det och likaså var föräldrarna införstådda med vad deras barn behövde träna mer på. Likaså var denna läraren noga på att barnen skulle lära sig att skriva fint=läsligt, vilket är en stor brist för många
Kram till dig Carola från Skåneland
Här rättas inga stavfel och det gör mig galen. Var precis på utvecklingssamtal och sa att jag ville att min son skulle få mer hjälp med stavningen men fick bara höra att så farligt var det ju inte, han är så duktig. Hallå, han går i 5:an och stavar som en kratta!! Hjälp oss!! Man kan ju inte förlita sig på stavningsprogram och en jobbansökan full av stavfel sänder inte ut de bästa signalerna.
Jag är lärare och rättar stavfelen. Inte alla på en gång, utan väljer tex första gången att markera där eleverna inte använt dubbelteckningen. Nästa gång kanska jag markerar talspråksfelen osv. Jag förklarar vilka fel eleverna gjort och försöker lära dem regler, tex alla ord som härstammar från dom och Rom, stavas med ett M. Detta fungerar på de lägre stadierna, men när eleverna börjar högstadiet, och inte knäckt ”stavningskoden”, så är det omöjligt. Eleverna har då oerhört svårt för att se och förstå sina stavfel. Då brukar jag säga att stavningen inte är det viktigaste. Det finns hjälpmedel för stavningen, utan det viktigaste då är att eleverna har en fungerande läsförståelse. Förstår de inte det de läser kommer ämnena att bli oerhört abstrakta.
På vår skola rättar de inte heller barnen i de första klasserna och det tycker jag är helt galet. Vår tjej som går i ettan får lära sig stava här hemma och vi är alltid med när hon gör sina läxor (och där ska det minsann vara rättstavat). 🙂
Tyvärr är det nog så med stavningen…. Mina ungar har aldrig blivit rättade i grundskolan!!! Båda två har som första gång fått en rättad uppsats av en av lärarna på gymnasiet (sista året)… och så här ser det nog tyvärr ut lite överallt. Bedrövligt!
Det sorgligaste är att ungarna blev glada för att någon brydde sig och sa till vad som var fel och sen skäms man ju som förälder över att man ”gjort som skolan” och släppt det själv (nästan helt).