Allmänt
Allmänt

För tio år sen:)

Jaha, för några dagar sen visade jag er mitt fabulösa dykcertifikat, 20 år gammalt. Och igår dök det upp nåt på instagram, #10yearchallenge. Jag scrollade vidare och tänkte att sånt där orkar jag inte greja med. För den delen så har jag knappt några kort på datorn från 2009, för den datorn har ju kraschat för länge sen. Mest troligt hade jag ingen backup, det är stört. På så vis är jag extremt glad över att ha bloggat så länge, det blir 12 år i år:) Där finns bilderna. Förutom de år jag hade min blogg på Mama, för de har plockat bort dem, texten finns kvar, tror den finns här kanske, men alla bilder är en tomt ruta. Det gillar jag INTE alls, och är fett sur på Bonniers. Men 2009 så bloggade jag på….? Hm,nån annanstans:) Bloggplatsen heter det! HÄR finns den. Jag bloggade där mellan 2007-2011, sen var jag på Mama i några år innan jag flyttade till Loppi och nu är jag egen:) Fast med allt understöd man kan behöva från Cure.

I alla fall, jag hittade bilder från Jordans dop, och det var 2009:)

Jag är definitivt ingen fotomodell, varken utseendemässigt eller vad det gäller att vara bekväm framför en kamera:D

Den största skillnaden kanske är att jag aldrig hade dragit på en tomteklänning för tio år sen;)

Och för 20 år sen:

Nånstans så känns det ju som att det är jag och Benjamin Button som lever våra liv baklänges;) Jag är oavsett i betydligt bättre form nu än för 20 år sen, då hade jag konstant ont i ryggen. Jag har problem med nacke och fötter och hejsansvejsan idag med, men väldigt sällan ryggproblem. De krämporna hade jag förresten då med. Patricia hade ryggskott här förra veckan, det är bättre nu, men jag kommer ihåg det som det var igår när jag drogs med det flera gånger om året. Jag tänker inte säga att det var evigheter sen, för då smäller det till, men kan säga att det värsta jag någonsin varit med om var när jag lyfte Jordan på hans ettårsdag och det smällde till. Jag kunde knappt ta mig till sängen och sen låg jag där, med en smärta som aldrig tidigare. Då var jag helt övertygad om att jag haft sönder något på riktigt. Kunde inte röra på mig alls utan att grina, och först efter timmar av värme och värktabletter kunde jag komma upp. Det som hjälper bäst är ju att vara i rörelse, men när man inte kan röra sig utan att svimma av smärta då är det inte så lätt, hur envis man än är:)

 

I går åkte jag och tränade, det var Olle i stället för David, de har varannan gång, och David var väl sjuk kanske, eller nåt. Olle är favorit han med, men inte fullt lika krävande, man kan fuska lite mer:) Jag försöker såklart allltid att jobba på, men det är enklare när nån pushar, jag behöver ha nån som har koll. Är jag helt slut och ingen ser så är det enkelt att bara sluta. David har ögon i nacken och en grym känsla för när man behöver pepp. Nu kan jag inte säga att jag fuskade igår, och det känns idag:)

Åkte hem, käkade och duschade, Doris började skälla som fasen så jag fattade att det var nån som kom hem. Mellan varven så kommer diverse larmföretag och knackar på dörren, vissa är lika jobbiga som en svärm myggor, jag avskyr dörrförsäljare bara lite mer än telefondito. Men jag behöver inget larm, jag har en Doris:) En Doris och inget att stjäla, för är det något som inte finns i det här huset så är det värdesaker. Inga antikviteter, inga arvegods, inga fancy guldsmycken eller dyr elektronik.  Det vet ju inte tjuven innan de kollat förvisso, men då finns Doris. Liten med stor i skallet. Hörs även i källaren under strilande dusch:)

Lovelia hade basketträning som hon behöver skjuts till, men hade ont i halsen så hon hoppade över den. Både hon och Trixie har slutat på gymnastiken, tyvärr. Loppan har inte tid för basketen tar massor, men Trixie är för stor för sin grupp och kan inte få plats i någon mer avancerad eftersom de som gått i den tidigare har förtur, det är ju bra för dem men omöjliggör för henne, och andra, att få komma med. Så efter att ha haft barn på gympa inom Uppsalaflickorna sen 2000, så puttas de ut:/ Det är inte riktigt ok. Nu funderar Trixie på vad hon kan tänkas vilja pyssla med, risken är ju att hon inte hittar något och slutar med fysisk aktivitet. Hon är 13, så det är ju ofta så det blir. Just nu är det bara Lovelia som har nån sport. Men den tar å andra sidan mycket tid.

 

Jag ska skjutsa till sjukhuset snart, så jag lär väl resa mig ur fåtöljen och göra mig i ordning. Min termometer säger minus 12, så jag fryser redan vid bara tanken på att gå ut:) Det kändes inte så kallt när jag skickade iväg barnen till skolan, men så är det ju ofta. Värst är det runt nollan när det blåser, brrr.

Sen är det plugg på agendan. Och träning. Men nu – dags att klä på sig:)

Vi hörs snart!

Kommentera

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Tack😘 jag var glad då med, även om bilden säger annat:) Eller just när den togs var jag kanske mer trött och utmattad, och sur:) Det var sista inspelningsdagen av Familjen Annorlunda och det hade varit en galet stressig dag 🙈Men överlag var jag glad för tio år sen. Jag fattar vad du menar ❤️

Visa alla 6 kommentarer
AllmäntAllvarOkategoriserade

En sån natt

Innehåller annonslänk

Jisses, det har varit ett par minst sagt stökiga dagar. Och nätter:)

Hela veckan har gått i ett knepigt tempo, med massa saker som man helst velat vara utan. Och så nån slags kulmen igår.

Jag och syrran var ute med Doris efter tacosen, vi skulle inte gå så länge, för jag hade ju en deadline att ta hänsyn till. Jag var så gott som klar, men fick lite fart på inspirationen under veckan och ville ändra lite och sen skicka in. Vid tjugoett blev vi stoppade av polisen som gled runt i området. Jag hade min fina, fina lurviga mysjacka från Hunkemöller, förra årets variant, men typ så här. Med ÖRON:)

(Hunkemöller har suverän rea just nu)

Att bli stoppad av polisen för förargelseväckande klädsel vore lite pinsamt;) Men de letade efter en dement dam som försvunnit, och som synts i området. Hon gick med rullator och hade en svart kappa på sig. Hade vi sett henne?

Nej. Men vi lovade att hålla ögonen öppna. Vi hann bara gå en liten bit innan vi återigen blev stoppade, denna gång av några ungdomar, som berättade samma sak och frågade om vi sett damen.  En liten stund senare stannade en annan polis oss. Vi mötte folk som letade, och vi pratade med alla vi mötte så även de höll korpgluggarna öppna. Det går inte att inte hjälpa till i de här lägena och vi travade gata upp och gata ner, vi känner ju området som våran egen ficka. Polishelikopter hovrade runt och sökte med värmekamera, och spårhundar och polisbilar som gled runt över allt. Två timmar senare messade jag Corrinda, berättade vad som hänt och att vi letade. Hennes omedelbara svar var:    ”Ska vi hjälpa till?” Så hon, Marcus och en kompis tog min bil och åkte runt.

Inte det minsta spår efter damen. Corrinda ringde och frågade hur vi skulle göra, och när hon sa att klockan var halv ett hoppade både syrran och jag högt. Va?? Fyra timmar.

Vi frös, och jag hade skoskav på en tå, och vansinnigt ont i ljumskarna och höfterna. Så blir det ibland, och senaste dagarna har jag dessutom haft gruvligt ont av min skadade ischiasnerv. Det går i skov. Vi bestämde att gå hem. När Corrinda och Marcus körde förbi skolan så stod Missing people där, och de stannade och pratade. Damen var inte återfunnen, och efter att ha letat i ett annat område så skulle ”mitt” område sökas av.

Jamen det var ju bara att plåstra om tån, byta skor och ta på mer kläder och sen tog vi bilen och åkte dit.

Det kanske inte var så här jag tänkt mig att min fredagkväll skulle se ut.

Men, det hade å andra sidan knappast den äldre damens anhöriga heller.

Vi insåg att flera av hennes släktingar var med och letade, och fick höra av sonen att hon hade väldigt svårt att gå, och av barnbarnet att hon var bekväm och hatade skogen, men älskade folk och mest troligt inte skulle ha gått så långt, utan i stället satt sig nånstans. Det var redan personligt på något vis, fråga mig inte varför, men efter att ha pratat med anhöriga var det omöjligt att lämna.

Jag skulle potentiellt kunna åka hem och sova gott, men de skulle absolut inte kunna det.

Vi sökte av ett område där syrran och jag precis gått, men man vet ju aldrig. Sen samlades vi åter vid Ica. Klockan var halv fyra och tröttheten började kännas. Alla hade vi varit vakna sen 6-7 på morgonen. Syrran tog med sig Corrindas kompis, som bor på vägen hem till syrran och höll på att frysa ihjäl, släppte av henne och körde sen runt i ett annat område som var en trolig adress dit hon kunde ta sig. Det fanns tre ställen damen bott på, en arbetsplats och en väninnas hus, och dagis+skola där hon brukat hämta barnbarnen, som nu var stora. Corrinda och barnbarnet insåg att de kände varandra, de har lekt som små. Alla de platserna var avsökta ett antal gånger, både av anhöriga och polis med bil och helikoptern. Vi åkte till skolan/dagisen och letade tillsammans med barnbarnet och två vänner. De visade oss spår efter vad som troligen var hennes rullator och där även hundarna fått upp spår. Men inget alls. Det började kännas väldigt tröstlöst. Damen försvann från sitt boende för dementa klockan 16, och nu hade ingen sett ett spår av henne på många timmar. Det var kallt ute. Hoppet sjönk för varje sekund hos de anhöriga och det kändes i hjärtat.

Missing people grupperade om sig, nu skulle området där väninnan bott sökas av. Väninnan dog för två år sen, men dementa sinnen är ju inte i samma tid som vi har.

Vi travade runt och letade. Lyste in i portuppgångar, de var ju låsta, och ryckte upp dörrar till soprummen. Så såg vi att det lyste i ett förråd och satte kurs ditåt. På vägen passerade vi en port och Marcus kikade på långt håll, tvärstannade och backade och gick närmare. Klockan var nästan fem och alla portar gick att öppna, de är låsta under natten. Marcus hade sett ungefär ett halvt hjul på en rullator, som stod inskjuten under trappan. Örnblick. När vi kom dit och såg att det stod damens namn på…..Och när barnbarnet ropade: ”Farmor?” och en röst hördes långt uppifrån: ”JaAa!”

Alltså ♥ Finns inga ord, mer än total lättnad och en oerhörd glädje. De rusade upp för trapporna medan jag rusade ut för att hojta att vi hittat henne. Den enda som syntes till var en brevbärare, så jag sprang upp jag med. Fem trappor upp satt hon i trappan, varm och go. När jag kom upp hörde jag Marcus fråga henne: ”Hur är det med dig?” och hon svarade alert ”Med mig är det bra men värre med den här, hon är så ledsen” Barnbarnet grät och kramade sin farmor och det var skratt och gråt om vartannat. Jag skenade ner igen för att visa vilken port vi var i, och tryckte ner hissen till sonen som var på väg. När han kom höll jag på att börja gråta, hans lycka strålade om hela honom. Alla åtta jäkla timmar jag travat runt i kylan var plötsligt så värt det. Att kunna hjälpa till. Alla människor kom dit, polisen och ambulansen. Damen gick själv med sin rullator, åkte hiss ner och vi stod sen inne i trapphuset och väntade på ambulansen som dröjde. Alla lättade och glada.

All ångest och oro som bortblåst och kvar var bara ren och skär lättnad och lycka. Fy fan vad Härligt!

Jag fick upp mobilen och messade syrran. Idag när jag tittade på messen så skrattade jag. Jag måste texta lika snabbt som jag pratar i sådana här situationer, som att syrran skulle lägga på eller nåt om jag inte är supersnabb. Jag var fett otydlig, stavade som en kratta och struntade i autokorrekt. 🙂 Det tog ett tag innan hon fattade att vi var på plats, men då började hennes tårar rinna de med.

Vi stod kvar en stund efter att ambulansen åkt och polisen med, alla hade ett enormt behov av att prata och vi fick berätta gång på gång hur det gick till när vi hittade henne. Det var ju en ren slump, men man ska ha tur ibland. Nu satt ju damen inomhus och det gick ingen nöd på henne, men vem vet om hon gett sig ut igen sen. Ingen vet var hon varit eller varför, hon kan inte svara på det, och sa vid något tillfälle att det ju var hon som letat efter barnbarnet. Alzheimers is a bitch.

Till sist insåg jag att jag inte hade en aning om var bilen stod. Vi hade snurrat runt och det här är områden jag inte går i så ofta. Att ha varit vaken och på helspänn länge hjälpte väl till. Ingen annan hade heller koll, så det var skönt att en hade gps på sin bil som han kunde spåra med mobilen:)

Vi gick i samlad tropp dit, stod och pratade ytterligare en stund och sen åkte vi hem. När vi klev in i bilen kunde jag inte lyfta benet utan fick sätta mig på rumpan och snurra in;) Ont i ljumsken är inte att leka med. Hemma var Robban vaken, han kom hem vid ett på natten och undrade vart fasen alla var. Vi kokade te och käkade mackor. Jag var så törstig, sänkte flera glas iskallt vatten. Och frös som en hund.

Eftersom det är kul med statistik så måste man kolla stegräknaren på mobilen som talade om att vi gått över tre mil där på natten. Till sist så kröp vi i säng, efter att ha läst att hon hittats:)

Jag är lite löjligt stolt över Marcus som hade sin skarpaste blick påkopplad:)

Strax efter sju låg vi i sängarna, jag kröp så nära Jamie jag kunde för att sno hans värme, och han flyttade sig:) Doris och Selma och min fleecepyjamas plus duntäcke räckte inte, och det tog ett tag innan jag somnade, men då sov jag som en stock. Vaknade och var helt off, svullen och hes och igentäppt och allmänt ont överallt. Det gick ju över bara jag kom upp:)

En väldigt go känsla har legat i hjärtat hela dagen och Corrinda och jag har pratat massor om gårdagen. Syrran kom senare och även vi har snackat. Debriefat:)

Lite lustigt att Missing people bossen efter att vi hittat kvinnan, plötsligt sa: Men hej Carola! Och jag inser att vi är gamla kollegor:) Haha. I stundens hetta fanns inte tid till att känna igen varandra. En annan av deltagarna var mamma till en av Trixies klasskompisar. Hon var i alla fall bekant men poletten ramlade inte ner innan allt var över.

Resten av dagen idag ( eller nu är det igår) får jag berätta om i morgon (senare idag)

För nu är jag helt slut, har varit det hela dagen.

Vi hörs snart!

Natti natti:)

Kommentera

  1. Karin

    Jah blir så rörd och berörd när jag läser detta. Tårarna rinner, dels över att damen hittades och dels över vilken fantastisk insats av er och alla de andra som var ute och letade hela natten. Det är så fint att människor ställer upp när det behövs ❤️
    Så skönt att allt slutade väl ❤️
    Kram från mig

Allmänt

Gråter ni?

I går så hörde jag den igen på radio, ungefär varenda gång jag klev in i bilen:) A star is born – låten Shallow. Första gången jag hörde den hade jag absolut ingen koll på vem som sjöng, bara att det krullade sig under tårna för det var så bra. Jag gillar Bradley Cooper, tycker att hans filmer oftast är bra, och så kan han sjunga också, karlfan. Jag plockade fram hela soundtracket på spotify, men resten av låtarna är inte lika bra, så det finns väl en anledning till att just den är på radio:)

Nu ska jag se filmen tänkte jag, jag trodde att Corrinda sett den men så kom hon igår och klagade på att hon inte hade sällskap, alla hade redan sett den. Men oj så tråkigt, jag kan ju ställa upp:D

Hon säger att alla gråter, är det så, ni som sett den? Jag måste vara förberedd:) Nu grinar jag ändå, när jag var med mamma och syrran på Mamma Mia 2 så strömmade tårarna mest hela tiden. Fattar inte vart allt det här blödiga kommer ifrån? Jag har väl alltid varit lite så, men kunnat behärska mig, men kanske bryr jag mig mindre nu om att folk ska tycka att man är mesig?;)

Lyssna på det här, det tar nog priset ändå.

Ni vet Fast and furious filmerna? Med Vin Diesel och Paul Walker, snabba bilar och fräcka stötar. Paul Walker körde ihjäl sig 2013. Kanske är det för att det var ett skitår för mig personligen som hans död tog hårt vad vet jag. Men jag tror mycket beror på att även Vin Diesel är mycket personlig på sin instagram, de var supertajta, som bröder, och han lägger ofta upp saker om Paul där man utan problem kan känna hans sorg. Och sen låten från filmen, som Paul inte hann göra klart, utan hans brorsa ställde upp som look-a-like. Lyssnar man på texten så gör det ont när man vet vad den handlar om. Den lockar alltid fram minst en liten tår, oavsett hur ofta jag hör den.

Kanske beror det på den oerhört sorgliga men vackra slutscenen som är en hyllning till en helt uppenbart mycket älskad vän. Vad de säger. Hur de kör jämte varandra för att sen ta olika vägar, där Pauls leder ut i solsken, upp i himlen. Mäktigt.

Jag kunde inte se den här filmen förrän ganska nyligen och då hade jag tårar i ögonen mest hela tiden för att sen, när den här scenen ovan kom, storböla. Nu när jag länkade så trillade tårarna igen.♥

Igår så kom Novalie och frågade om jag sett Fast and furios filmerna, och de är ju liksom favoriter, så vi pratade om dem och hon hade ju ingen aning om att Paul var död, så då skulle jag kort berätta hur det gick till. Och döm om min förvåning när det stockade sig i halsen och ögonen blev blöta. Va?

Sen kom Corrinda och vi började prata om Benjamin Buttons fantastiska liv..eller vad den heter. Filmen där Brad Pitt föds som gammal, lever sitt liv baklänges och dör som ett nyfött barn. Jag har sett den en gång för många år sen, och grät så jag fick gå och stänga sovrumsdörren för att inte väcka barn och exman;) Corrinda och jag var överens om att man fulbölar av den, ni vet sådär att man hulkar, snorar och bara buuhuuuööööäää. Fruktansvärt sorglig och jag tänker inte se den igen.

Senare på kvällen kom Corrinda upp, med tårarna strömmande, så hennes brun utan sol blev alldeles randig, hon snyftade så Doris kom och ville trösta. Hon hade sett sista avsnittet av The Vampire diaries, och dels var det visst sorgligt och dels för att serien är slut.

Det ligger i familjen helt klart:)

Annat som jag gråter av är ju Nu tändas tusen juleljus. Den hade vi på Patricias dop och av någon anledning triggar den tårkanalerna, även Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Det behöver inte vara sorgligt, tvärtom så startar tårproduktionen lika snabbt av lyckliga och vackra saker. Sveriges matcher i fotbolls-Vm exempelvis:) Helt otippat.

Musik är värsta triggern ever! Jag kan inte höra Passengers Let her go utan att det gör ont, för den spelades massor på radio för sex år sen när jag blev dumpad, eller Pinks Just give me a reason. Slående texter, som säger så mycket, sätter ord på de känslor som snurrade.

 

Jag är absolut ingen som slår på en sorglig film för att gråta till, tvärtom så undviker jag det i det längsta. Jag vill inte se sorgliga filmer om folk som dör eller mår dåligt, för då mår jag dåligt. Jag vill inte läsa tragiska böcker, eller ens artiklar. Jag VET att det händer massa fruktansvärda saker utan att behöva frontas med det. Jag kanske missar massa nyheter när jag inte klickar in på artiklar om försvunna barn eller styckade kvinnor men jag behöver inte veta. Jag kan inte engagera mig för även om det är hemskt så blir inte situationen bättre i världen för att JAG mår dåligt över det.

När man grinar till Skönheten och odjuret så känns det klokt att skydda sig själv från det riktiga 😀

Fattar ni? Jag frossar inte i elände. Jag är fullt medveten om att det finns och jag följer såklart nyheter, men jag grottar inte in mig, utan läser kortvarianten.

 

Ja, en bölgroda helt enkelt:D

Säg att jag inte är ensam? Vad triggar igång era tårkanaler?

Barnen skrattar åt mig men ändå så sitter vi i soffan och snyftar ikapp, så de är lika goda kålsupare de med:D

Haha, jamen det här blev positivt va? Jag är inte det minsta deppig, men det var bara en reflektion kring känslor som övermannar en utan att man är beredd. Och en fråga om jag kan se A star is born utan att ta med hela toarullen att snyta mig i?

 

Nej nu måste jag sätta fart, snart får jag besök!

Vi hörs snart:)

Kommentera

  1. Stephanie

    Är precis likadan, blir rörd/tårögd av luciatåg, skolavslutning mm. Och speciellt av musik. Sorgliga filmer eller föralldel lyckliga filmer , det går inte 😂🙈 har alltid haft känslorna utanpå och haft lätt till gråt/skratt/ilska ja allt. Men sen jag fick barn är det värre än värst 😅

  2. Malin

    Jag är otroligt lättrörd. Kyrkobesök är värst vad det än må vara. Kanske är den högtidliga stämningen som sätter känslorna utanpå skinnet.

  3. carina

    Här har du en som gråter lätt,bla när jag är i kyrkan, vare det si g är dop,bröllop eller begravning. När första psalmen sätter igång så börjar jag grina,har aldrig gjort så när jag var yngre.

  4. Lola/Carola

    Har sett ”A Star is born” TRE GGR!

    Skulle lätt kunna se den igen!!

    Fantastisk film!!

    Kramar fr en Carola (Lola) till en annan alldeles fantastisk Carola <3

  5. Fia

    Gråter alltid till avsnitten av ”Call the midwife” både för att den är fin och ibland sorglig.
    Lite mer information som du inte bad om. Men here we go! Gråter efter bra sex 😂 Då sprutar tårarna som på en tecknad krokodil… 🤔😳

  6. Helle

    Ta med näsdukar till filmen A Star Is Born! Vi gjorde misstaget att inte ha med.. som vi grät!! Herregud.. folk omkring ”fulgrät” (hulkade, snyftar h ö g t)
    Såå underbar, gripande film!
    Sen är ju Cooper förjävla snygg! Hehe

  7. Sofia

    Jag känner verkligen igen mig. Ibland kan jag undvika att se diverse klipp och filmer för att slippa bli berörd, för jag vet att jag kommer påverkas. Jag har en vän som älskar Youtubeklippen när amerikanska föräldrar kommer hem efter att de varit borta från familjen ett år i militären. Det är fantastiska klipp, men jag undviker dem. För att jag inte orkar gråta där och då. 🙈

  8. Hanna

    Jag gråter till,Scorpions – Send Me An Angel, som spelades på högsta volym i kyrkan när svägerskan begravdes. När jag hör Ugglas tolkning av Jag och min far, tänker då på min far som dog i hjärtinfarkt natten till julafton för 10 år sedan. Och självklart till Den blomstertid….. Filmer kan jag böla till, å senast igår kom det en tår när ett barn som ej sagt ett pip på en termin, plötsligt brister ut i ett underbart skratt. Så nej du är ej ensam 😉

  9. Charlotte

    Gråter sällan till filmer… men när jag såg A star is born flödade tårarna. Såå bra film, kan lätt se den flera gånger ❤

  10. Sofie

    Grät när vi sålde vår första barnvagn. Pga att den inte uppfyllde våra behov längre. Snyftade lite i smyg när vi mötte den på IKEA ett halvår efteråt också.

  11. Ylva

    Årets (läs ”förra årets” ) mest överreklamerade film. Fick inte ens en tår i ögonvrån. Se Bohemian Rapsody istället! Så himla bra!

  12. Viola

    Gråter bara jag läser ditt inlägg om vilka filmer, sånger osv…Jisses, men har alltid gråtit så där ”osnyggt” dessutom – blir vit i ansiktet, men näsan sväller upp och blir röd, mun och ögon med…Alltså verkligen fulgråter!
    Tips på film du inte ska se, ”Miss you already” bara håll dig borta från den…

  13. Kamilla

    Har du sett att man kan köpa McGyverAcademy tröja!!! Fick upp det i mitt flöde nyss på FB och tänkte genast på dig👍 Tyvärr kan jag inte skicka skärmbilden😞

  14. AnetteJS

    Hej :)! Precis som Carola och flera andra skrivit så gråter jag också till liknande filmer. Mina tonårsbarn tycker att jag är något pinsam när jag gråter på utvecklingssamtal t ex. Tårarna kommer så fort mentorn ”berömmer” berört barn. Höjden av blödighet måste ändå ha varit när jag grät för att vår gamla bil såg så ensam ut i bilaffären. Vi hade just köpt en ny bil och jag tyckte att den gamla såg så övergiven ut 🙈. 15åringen som var med höll på att skämmas ihjäl. Tack för en härlig blogg!

  15. Sofie

    Bröt ihop när jag såg filmen ”Hachiko”, den handlar om en hund som väntar hela sitt liv på sin avlidna husse, på samma plats, dag efter dag. Den är verklighetsbaserad och fruktansvärt sorglig men jag rekommenderar den ändå faktiskt. Gråter alltid när det handlar om djur. 🐾

    1. Tess W

      Jag såg också den + Marley & jag med Jennifer Aniston SAMMA dag! Kommer inte ihåg vilken ordning det var på dem men jag såg första, tokgrinade och när jag lugnat ner mig började jag med den andra och tokgrinade då med! Härom dagen såg jag Turner&Hooch, grät såklart.
      Annars gråter jag väldigt ofta när jag pratar med arbetsförmedlingen… Stora kramar Tess W

  16. Elin

    När jag såg A star is Born så grät jag inte under själva filmen men precis i slutet och en lååång tid efteråt så bara sköljde en enorm våg av sorg fram, jag skakade i hela kroppen i bilen när jag körde hem. Då kom också tårarna. Otroligt gripande film. Tog upp så mycket jobbigt som inte går att sätta ord på, startade många tankar jag oftast försöker undvika just för att det gör ont. Försöker också oftast undvika sorgliga filmer just eftersom det gör så ont! Jag dras in i det sorgliga så starkt att det blir jobbigt.

    Känner igen mig i mycket av vad du beskriver, musik är starkt! På det första dopet jag spelade gitarr på så sjöng mammans syster och fadder låten ”du vet väl om att du är värdefull” för lilla nyfödda barnet och alltså bara att skriva det nu här så får jag gåshud och tårarna kommer. Det var helt otroligt magiskt! Njut av bion ikväll kram

  17. Ulrika

    Gråter alltid till slutscenen i Rasmus på Luffen, barn och lycka i kombination helt enkelt. Sen är scenen i Cityakuten där dr Green dör en annan, där blir det fulgråt. Greys Anatomi har framkallat många tårar också

  18. Helena

    A Star is Born är fantastiskt bra men jag grät väldigt mycket. Fortsatte att gråta hela vägen hem så jag misstämker att du inte kommer se den utan att gråta.
    Kram

  19. Sanna

    Jag är exakt lika! Gråter till samma filmer som du beskrev. Jag gråter till Lejonkungen när pappan dör 🙈 O jag har oxå väldigt svårt o läsa böcker/se filmer mm där det sker hemskheter. För jag mår dåligt efteråt. Lång tid! Minns att jag såg braveheart för såååå många år sedan. Grät som en tok o mådde dåligt i veckor! Haha! Tänker jag på den filmen nu så känner jag bara ”aldrig mer se den!!” Jag har alltid haft lätt o gråta till filmer/serier. Men sen jag fick barn är det ännu värre.

  20. Therese

    Jag är en riktig pipfia!!
    Gråter för ALLT. Teckningar från barnen, utvecklingssamtal, ibland av en kram från min man, allt på tv😂

  21. Erika

    Gråter väldigt sällan, i princip aldrig till filmer eller serier (vilket jag inte tycker är bra – som ett tecken att jag inte är i kontakt med mina känslor liksom) däremot kan jag utan problem (och ofta utan anledning) börja gråta när det inte passar sig alls, t ex när jag ska ringa samtal till vårdcentralen = känner mig alltid urlöjlig när det händer och jag vet aldrig hur jag ska på ett vettigt sätt ta mig ur situationen utan det blir kommer bara hulkande ljud från mig 🙈 Mår dock rätt dåligt efter att ha sett vissa serier, sista avsnittet av Marcella, och typ varje avsnitt av The Fall (båda på Netflix) är exempel på det.

Visa alla 28 kommentarer
Allmänt

Om att ropa hej:)

Såklart går det inte alls att skriva idag, bara för att jag skrev det igår. Men, jag har ju lite tid kvar, drygt ett dygn:)

Jag är totalt ofokuserad, sitter och tittar ut, tänker på att jag måste skotta för jag ska iväg med bilen snart. Handla, hämta böcker på biblioteket, hämta barn och kanske träna.

Men snön ser jobbig ut så jag drar mig för det. Det är minusgrader nu, och det har snöat efter att jag skottade sist, då var det plusgrader så eländet har ju frusit nu. Min förra granne hade en enkel lösning på skottning – han backade fram och tillbaka med bilen tills det var platt:D

Nä, jag ska skotta, men ni vet hur det är när man tappar fokus.

I morgon har Jordan tandläkartid. En sån där som jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp och så blev han sjuk så den fick lik förbaskat flyttas. Jag försöker alltid att avboka i tid om jag måste göra det, för det underlättar för alla, och helst inte alls får det är lika bra att ta det direkt.

Han ska dit halv fem, och det kan passa rätt bra. Lovelia spelar basket, och på fredagar mellan 16-18 så har de stadslagsträning i en skola långt bort från där vi bor. En urkass tid, även om jag vet att det finns sämre;) men jag är oftast upptagen den tiden på just fredagar. Alla nio barnen med respektive försöker ju komma hem och äta tacos då:) Nu måste jag köra i värsta trafikrusningen och det tar löjligt lång tid. Men i morgon kan jag slå två flugor i en smäll. Skjutsa henne, ta med Jordan till tandläkare och sen hinner jag förvisso hem en kortis innan hon ska hämtas, men ändå.

På förmiddagen har jag sedan länge ett inbokat besök av en kompis, det är inte helt lätt att få ihop det när man inte bor i samma stad. Inte ens då förresten 🙂

Jag funderar på om vi ska äta lunch hemma eller på Ikea.

Ja, lite sånt där sitter jag och klurar på i stället för att författa:D

 

Janelle messade igår och frågade om någon av oss ville läsa något, eller sjunga något, på Jacks dop.

Även om jag hade kunnat sjunga så hade jag aldrig klarat av det på ett dop eller liknade för jag blir så galet rörd att rösten bryts och tårarna rinner av musik i kyrkan. Det går bara inte. Jag står med tårar i ögonen på alla skolavslutningar, jag torkade en tår i St Patricks katedralen i New York för att de sjöng så vackert,

och jag kan inte ens höra Nu tändas tusen juleljus på radio utan att börja gråta för det är så magiskt:)

Nu var ingen så sugen på det, alla ogillar att prata inför publik, förutom Lovelia. Hon är elva år och ville läsa något men kunde inte komma på vad. Eftersom vi har haft någon som läst Evangeliet om Jesus och barnen, på alla våra dop, så visade jag henne den och hon gillade den.

Folk kom till ho­nom med barn för att han skul­le röra vid dem. Men lärjung­ar­na vi­sa­de bort dem. När Je­sus såg det blev han förar­gad och sa­de: ”Låt bar­nen kom­ma hit till mig och hind­ra dem in­te: Guds ri­ke tillhör såda­na som de. San­ner­li­gen, den som in­te tar emot Guds ri­ke som ett barn kom­mer ald­rig dit in.” Och han tog dem i fam­nen, la­de händer­na på dem och välsig­na­de dem.

Markus evangeliet va? Jag kan absolut inget om evangelierna, men tror det stod så på Google:)men det lät ju som jag hade koll, eller hur.

Man inser att tiderna förändras för Lovelia hade aldrig hört ordet Förargad:) Kanske för att jag säger att jag blir skitförbannad ..;) men det kanske blir konstigt: Jesus blev skitförbannad…Njä.

I alla fall så ska hon läsa den och jag är mycket imponerad av att hon vågar. Min lilla Loppa.

Jack ska döpas i Gamla Uppsala Kyrka, och det är kul för där är mina föräldrar gifta, (för 50 år sen!), jag och syrran är döpta där och så även Janelle och Patricia. Novalie konfirmerades där i somras, så den är lite ”vår”.

 

Jaha, återkommer nån skrivinspiration då? Nej. Jag får skjuta på det, jag har fått till 1,5 sidor i alla fall, och korrläst det tidigare, så jag ligger bra till ändå.

SÅ hellooo snöskyffeln, här kommer jag! Det är ju också en sorts träning:)

Vi hörs senare!

 

Kommentera

AllmäntOkategoriserade

Sex!

Herregud, om jag bara lade manken till så skulle jag kunna skriva en bok på några veckor:)

Idag skrev jag sex sidor, av de totalt tio som ska lämnas in på fredag.

Eller hur många A4 är en bok förresten? Öhhh, jag har ingen koll. Men om jag bara har fokus och lite flyt och fantasin är samarbetsvillig så kan jag ju producera rätt kvickt. Ska jag vara ärlig är det deadlinen som gör det, jag jobbar sjukt bra under press:)

Det är samma med att städa eller röja i trädgården, snabb som en vessla när jag måste, men då är det inte speciellt kul å andra sidan. Tänk att det alltid ska vara ett ”men”.

Och Ta i trä, så jag inte fastnar i morgon.

Dagen idag har rullat på, jag har skrivit ( nähä??) och varit på samtal på ett barns skola, som gick utmärkt. Städat lite, och gosat massor med kattungarna. Alltså Selma, hon är som en bebis. Klättrar upp längs benen, eller ställer sig på köksbänken och sätter upp tassarna mot en så man ska ta upp henne i famnen, sen lägger hon sig som en bebis. Med huvudet på axeln och rumpan ska man hålla fast med armen, precis som man håller ett spädbarn alltså.

Stumpan avskyr när man bär henne, men tycker om att bli klappad, och det går utmärkt att be om hjälp upp på bordet eller köksön. Vi har haft maten ståendes där när valpen varit här, Doris låter märkligt nog bli deras käk. Stumpan har ju bara tre ben, och är lite liten än, hon var väl den klenaste i kullen, så hon klarar inte av att hoppa lika högt som Selma. Men det hindrar henne inte att försöka:)

Om hon blir upplyft så klagar hon inte direkt men vill man bara gosa får man vara supersnabb.

 

Båda kattungarna pratar hur mycket som helst. De jamas i parti och minut:) Våra andra katter var tysta, de kunde jama om det var viktigt, men de här två kommunicerar verkligen. Man hör skillnad. De ropar på varandra om de ena gått upp och den andra är kvar nere, de talar om att de ska på toaletten, de jamar om de inte ser nån av oss, och när de vill gosa eller ha mat:)

Och de är mycket dataintresserade;)

Plus att de har starka åsikter om hur mattorna ska ligga. 

Jag är så glad att barnen skaffade de här bebisarna till mig ♥

 

I fredags var Jack och Janelle här, Simon var krasslig, och vi passade på att prova dopklänningen på gossen. Min mamma, som sytt underklänningarna hade fått för sig att de var små och var beredd att lägga ut dem, medan jag, som ju ändå döpt nio ungar i dem ( en rosa och en blå) visste att de skulle passa, snarare vara för stora. 

Nu höll jag inte på att hitta den, det var ju inte igår Jamie döptes direkt, och jag som städat i klädkammaren så jag skulle kunna ställa in alla tomma julkartonger där i stället för i matkällaren intill där de bor resten av året, för att slippa bära ut och in på dem hela tiden, jag har ett lite speciellt system:) hade knölat in massa kartonger. Pust, lång mening !!

Men lite klättra och sträcka sig har ju ingen tagit skada av;) och fram kom alla klänningar.

Vi har totalt fyra. Två stickade vita, och två underklänningar. Det blev ju tvunget att ha dubbelt när vi fick tvillingar. I en av resegareroberna hittade jag mössorna till klänningarna, de har jag nog inte använt.

Jack testade underklänningen, och det var ju inga problem.

Den är inte kort i ärmarna, den har hakat fast på tröjan under:) Ja, bilden är suddig. Iphone är bra på mycket men kameran suger fortfarande, speciellt inomhus i dålig belysning.

Mössan satt som en smäck, och även om modellen egentligen är rätt ful, så är den ändå söt:)

Hello sekelskifte, alltså 1900-talet.

Man får lov att ha den blå klänningen om man är en pojke, och den rosa om man är flicka. Vi har ingen valfrihet eller genusdiskussion här inte. Rosa = flicka, Blått = pojke. Så är det med det:)

Jack döps den 19 januari, och just nu kom jag på att jag lovat Janelle att kolla om farfar fått inbjudan. Som bekant så har ju inte posten delats ut i Uppsala som den ska så det skulle inte förvåna mig det minsta om den ligger och skräpar nånstans.

Men först fyller Janelle år. När jag messade och frågade om hon skulle ha nåt kalasfika, så slutade det med att jag fick bli Jack-vakt♥ så på lördag myser lillprinsen och jag.

 

Förresten!

Är texten svart nu? Någon bad mig ändra, och jag som tyckte att jag hade svart text fick inse att det visst var lite mera grått. Jag ändrar gärna om det blir lättare att läsa, men fattar inte varför den inte är svart från början, det ska den liksom vara.

 

Nu ska jag hoppa i säng, det är en dag i morgon med säger de.

Då tror jag att vi hörs:)

Natti natti

Kommentera

Allmänt

Det stinker!

Ja, i mitt hus så stinker det alltså. Det stinker bränt, och anledningen är en vetekudde som micrades för länge. Jag var på bio och skulle precis gå in och sätta mig när Patricia ringde.

”Mamma, det luktar så bränt och jag hittar inte vad det är! Det liksom bara ökar och ökar…”

Jaha…vad gör man? Hon berättade att inga proppar gått, och inget brann som hon såg, och hon hade luktat sig igenom hela huset. Nere var det mindre, mest i köket och det luktade vidrigt.

Till saken här att för nån vecka sen så väckte Trixie mig strax före halv sju på morgonen och sa att det var svart i hela huset. Yrvaken och trött som en gnu masade jag mig upp. Klockan halv sju är det kolsvart ute och man såg ju knappt handen framför sig. En hoppfull blick ut genom fönstren mot grannarna och sen dog det hoppet. Alla andra hade ljus utom vi, alltså inget generellt strömavbrott som ju är att föredra, då behöver man bara luta sig tillbaka och vänta. Nu måste jag felsöka och åtgärda. Bah.

Ner i källaren till proppskåpet, och eftersom jag var så trött och yrvaken så var det ovanligt trögtänkt så jag stod där och glodde på alla proppar. 30+ stycken… Ingen såg konstig ut och jag skruvade ur en huvudsäkring och bytte den, en som det brukar kunna vara, men nope. Kolus svartus deluxus.

Efter att ha kliat mig i huvudet såg jag att jordfelsbrytare slagit av..aha.. Jag har bara haft den sen vattenskadan i källaren så jag är inte helt van vid en sån, och visst är den bra, men det suger ju att allt, precis allt, slocknar. Förr gick en propp, så åtgärdade man det och så var det klart:) Jag VET. Jordfelsbrytare räddar liv. Men just när man står där så känns det inte så värt;)

Slog på den och det verkade ju funka, tills jag gått upp för trappan, då slocknade den igen. Ja såklart. Inget var ju fixat. Det var tomt i huvudet och jag funderade på hur man gör nu…tills jag kom ihåg att man ju helt enkelt skruvar ur varenda propp och sen slår på jordfelsbrytare igen. Därefter skruvar man i dem igen, en efter en, och kan på så vis få reda på vart felet är. Okey, skruva, skruva, skruva. Alla ur och så i med dem igen då. Nummer nio var den felande länken, det är vardagsrummet uppe. Jag gick upp och ryckte ur varenda kontakt, men strömmen bröts ändå? Vafaaaaan?

Kom ihåg att det sitter kontakter i poolrummet som kanske går på samma säkring, så ut och ryckte ur dem med. Och nu funkade det:) Tog en halvtimme i arla morgontimma.

Jag vet inte VAD som är fel ute i poolrummet, det är en kontakt som aldrig strulat men en som jag behöver till julbelysningen. Så därför har jag inte kunnat sätta upp den. Jag orkar helt enkelt inte greja. Jag är rädd att det blir följdfel liksom, om jag bryter strömmen femtioelva gånger så kan man ge sig på att någon apparat dör av chock.

 

Men, det jag ville komma med denna långa utläggning var att när Patricia ringde och det luktade bränt, bara dagar efter att detta hände, så blev jag jäkligt orolig. El är inte så bra när det blir fel. Medan jag funderade i luren så hittade de vetekudden i micron och gåtan var löst och jag slapp åka hem från bion.

Och nu stinker det. Vi har skurat micron, Patricia gjorde det direkt, och sen dess har vi gjort det säkert tio gånger till. Det står ättika och citron i den, och vi kör den lite då och då med ättikan så den ska saneras, men kanske är den rökt? (hehe) Den luktar illa hela tiden men ännu värre när man micrar något. Är det någon som har ett supertips? Den är nästan ny, var svindyr och jag har ingen lust att kasta ut den så jag testar gärna först. Den har den här veckan på sig, sen åker den ut i alla fall och jag drar och köper en billig en. Utan tror jag inte jag överlever en vecka ens:)

Så, kom igen nu, bränt ris i micron, det stinker satan – vad gör jag??

Tipset som får det att sluta lukta belönas med offentlig publicering:)

Hjälp !!

Kommentera

  1. Anneli

    Jag törs knappt säga det, men vår micro åkte ut vid köksrenoveringen (2 år sen) och jag har inte saknat den EN enda gång… tog bara ohemult mycket plats i köket 😉

  2. Miamaria

    Sätt in en stor skål vatten med några hackade citroner och släng i ett gäng julkryddor, typ nejlika. Koka upp i mikron och låt sedan skålen stå kvar i cirka en kvart. Lämna sedan luckan på glänt en stund.

  3. Sofie

    Lyckades elda en bulle i micron som student. Skurade, micrade citron hade ättika och kaffe ståendes om vart annat i micron i veckor. Kunde 2år efteråt ändå känna en svag doft av den eldade bullen när jag micrade något.

  4. Jenny

    Jag gjorde samma sak för ett par år sen 😖
    Tyvärr inte så mycket tips minns att det gick över efter ett tag och att jag vädrade sjukt mycket

  5. Carro

    Ställ in en burk/skål med bakpulver och låt stå där nåt dygn. Brukar funka på andra odörer, kanske funkar på detta med.

Visa alla 6 kommentarer
AllmäntBarnbarnBarnen Wetterholm

Barnvakt och storkalas:)

Jag har fyra stycken höstbarn som fyller år inom lite drygt en månad. Jordan 2/9, Lovelia 17/9, Patricia 30/9 och Trixie 15/10.

Det har blivit så att vi har ett”storkalas” för höstbarnen, och ett för vårbarnen, tre som fyller i maj. Janelle är född i januari och Jamie i juli, så de brukar få egna:)

I år hade vi aldrig något för Jamie mer än vanliga familjen, som i och för sig är nästa alla, men han fick haka med på höstungarnas.

Barnen tycker det är lite extra kul med de här ”storkalasen” och jag tror att Jamie uppskattar att få vara med, så det kanske får bli så i fortsättningen.

I år har det varit väldigt fullt på helgerna, mer än vanligt på nåt vis.Men det såg ut som att alla kunde den här söndagen, så då bestämde vi den.

Bara för att sen inse att Trixie och Lovelias gymnastiktävling var på söndagen och inte lördag som jag trott, alltså varit stensäker på. Fan, fan, fan! Men det fick bli kalas ändå, fast utan två kalasbarn, det är ju helt stört. Jag hade planerat så bra, sitta på tävling lördag, och baka tårta söndag, suck.

Men tjejerna tyckte det var okey, och de fick ju sina presenter ändå:D

Janelle hade tidigare frågat om jag ville vara barnvakt till Jack, och det är väl självklart att jag vill. Inte bara jag, utan hela familjen såklart. Hon skriver en novell under november, nanowrimo, för de som vet, och nu skulle de samlas ett gäng och skriva tillsammans på ett café.

Lilla gosefisen fick vaccination på fredag och var sen rasslig och krasslig på lördagen så Janelle hade förvarnat om att ifall han inte var pigg så stannade hon hemma. Jag sa att det var helt i sin ordning om han kom, men att hon fick känna själv. Han sov som en stock hela natten till söndag och var pigg och go, så vid halv tio på morgonen så kom han. Allra käraste lilla bebisen:D

Ska du vara hos mormor nu?

Jajamen:)

Janelle var nervös, som det ska vara när man lämnar bort sitt barn, annars är ju något lite knas, mammahjärtat tror ju att ingen annan kan ta hand om ens barn. I alla fall gör mitt mammahjärta det. Hon berättade om hans mat och sovtider och det var inget konstigt med det, och sen vinkade vi iväg henne. Jack var pigg och glad. Jag hade inte klätt på mig än utan skrotade runt halva dagen i pyjamas och morgonrock:) Det får man göra när man har en bebis.

Det här är ju nu inte första gången jag har hand om en bebis, och jag tror inte att det skulle kunna uppstå någon situation som jag inte skulle kunna kontrollera, med risk för att låta allt annat än ödmjuk;) Men det var länge sen jag hade hand om en bebis som jag skulle mata med flaska, och då kan ju maten ta slut, det var mitt enda orosmoment:D

Och det hände inte. Jag vet också hur jobbigt det är att lämna iväg sin bebis, så jag skickade bilder till Janelle.

Går inte direkt någon nöd på Jack inte. Han låg intill mig i kökssoffan medan jag åt frukost och drack kaffe. Jamie satt intill och klappade honom på huvudet, han är så himla förtjust i Jack♥. Sen började lillen klaga lite, så han fick en ny blöja och mat. Innan maten blev varm, det tar ju minst ett år att värma bröstmjölk i vattenbad, så var han lite högljudd, men det blev bra så fort han fick sin flaska.

Åh det här är mysigt!!

Han käkade och rapade och somnade. Jag lämnade honom till Patricia och körde Lovelia och Trixie till tävlingen, och sen snabbt hem igen.

Då vaknade han och ville ha mera mat, så det blev återigen lite väntan, den här gången i mosters famn.

Han var trött och hungrig. Patricia matade och gosade med honom medan jag började med tårtorna. Jag har inte glömt hur man multitaskar, och tog sen en liten paus i konditoriet för att söva honom.

Ohhh yes, I still got it!

Lite gung i famnen och han tvärslocknade. Jag lade ner honom i vagnen, motvilligt för jag hade helst suttit med honom i famnen, det är ju så makalöst mysigt, men jag hade ju ett kalas att förbereda.

Jag har alltid lagt alla mina barn på sidan. Det har ju varit olika rön under mina år som mamma, först var det mage, sen absolut inte mage bara rygg, sen bara sida och där stannade jag:) Tyckte att det var en gyllene medelväg med alla fördelar från alla sidor. Sen stoppar man om med filt som bebisen ligger på, och viker den om madrassen så den är som en fast famn, och det sovs i en evighet.

Nä, det funkar inte alltid, men det funkade klockrent på Jack, som sov i flera timmar, över hela kalasandet.

Patricia fixade allt runt omkring och jag gjorde tårtor.

Inte mina vackraste skapelser men de var goda.Jag hade köpt färdigbakade formar som jag fyllde med grädde, vaniljkräm och bär, och jisses vad gott det var! Tyckte jag, och delar av gästerna medan några av ungarna plockade bort bären, eller själva bottnarna.

Mormor och morfar, farfar och hans fru, syrran, Janelle och Simon, och Marcus och Corrinda dök upp strax efter varandra, Patricas Simon var redan här, och så kunde kalaset börja.

Presenter, och kolla Björnbuse-inslagspappret!

Jordan och Jamie, även kallade Bill och  Bull:D

Eller Trams och Fjant ♥Jamie kan inte sitta still och vara normal, han gör massa miner eller fladdrar till medan Jordan ler och tittar fint in i kameran.

Mina fina killar!

Ja, jag sa ju det…. kan inte sitta still:)Vi fikade och snackade och Jack bara sov.

Helen var på tävlingen med en av sina kids, och skickade mig bilder på mina tjejer, och när hon skickade : Guld!!! och en stund senare ”Silver i hopp!” så hade jag ju så gärna velat vara där. Det är inget kul att inte kunna klona sig. Logistik är knöligt ibland.

Till sist väckte Jacks föräldrar honom, och det innebar att farfar och Enny fick sig en ordentlig kik på honom innan de skulle åka, och även mina föräldrar. De har ju träffat honom såklart, men det är inte så ofta, för farfar var det första gången. Jag får alltid nån kommentar om att det är så fint att jag ”låter dem komma”. Men alltså, jag ser verkligen ingen anledning att stänga dörren för människor som funnits i mitt liv i massor av år, och som är mina barns släktingar, bara för att deras pappa beter sig på ett ….mjaaa, mindre bra vis. Jag tycker det är självklart att bjuda in farfar och Enny, och jag är glad att de vill komma. Släkten krympte, men de stannade kvar och valde att fortsätta vara en del av barnens liv:)

Folk droppade av, vi röjde lite och hämtade sen hem två lyckliga tjejer. Ingen av dem är säkra på att de ska fortsätta med gymnastik så guld och silver är ju i så fall en finfin avslutning, som jag för alltid kommer ångra att jag inte gick på. Sånt är livet. Hm..

.

Jag plockade fram ett gammalt babygym till Jack, det är faktiskt Janelles första, sen fick hon ett annat med. Han tyckte det sög att ligga där, han ville hellre vara i famnen, men det tog ungefär en millisekund efter att vi lyfte upp Jack innan Doris lade sig där.

Där låg hon sen ihoprullad tills vi plockade undan det när gästerna kom:)

Hon är så rolig, normalt skäller hon så taket lyfter och springer som Pluto ni vet, när han har bråttom så springer han liksom på stället i kurvorna;) Varje gång jag kommer hem så är det som att jag varit borta en evighet, och det ska skällas och hälsas. När Jack nu sov och jag kom tillbaka efter att ha kört tjejerna, så var hon tyst som en mus. Samma sak när hon satt intill honom och nån annan gick i dörren, hon brukar rusa dit och kolla men nu klev hon så försiktigt ner och gick fint. Doris gillar Jack helt klart:)

.

Kalaset blev lyckat, och barnvaktandet var bara mysigt. Nu är jag sur eftersom jag missar nästa gång! Janelle och Simon firar årsdag den 7/12, och ska gå ut och äta. Jag är i Växjö på föreläsningar den dagen, åker 4.54 hemifrån, eller tåget går då, jag lämnar huset 4.15…och kommer hem 22.00.

Barnvaktandet går till Patricia och Corrinda:) Jag vet att de ser fram emot det, och jag vet att de klarar av det suveränt, det är två tjejer med mycket stor erfarenhet av småsyskon, och det kommer inte vara några problem, mer än att jag är avis:)

Jag tycker det är så härligt att se att syskonen kan, och vill hjälpa och ställa upp för varandra ♥

Och vem vill inte gosa bebis liksom?

Nu ska jag krypa i säng, det blev sent idag. Jag hade deadline på en uppgift vid midnatt, och sen råkade jag visst fastna på internätet:)

Vi hörs snart igen, natti natti!

 

Kommentera

  1. samps

    tycker det är lite häftigt med även ”gammel”-släktingar, som här då gammelfarfar och frun (dina föräldrar är ju även dom inräknade såklart) 🙂 att man får uppleva det och få sitt allra första barnbarnsbarn måste ju vara lite fränt 🙂

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing