Februari 2025
Okategoriserade

Tyst minut

Idag hölls det en tyst minut för offren för skolmassakern i Örebro. Det känns helt sjukt att ens skriva ordet, skolmassaker. Det är en galen värld vi lever i. Men i allt det fula så är det ändå fint att se hur folk sluter upp och hedrar med en tyst minut.

Vi var på väg hem i bilen från träningen, och jadå, vi stannade och stod stilla. Jag hoppas att det är sista gången vi någonsin behöver göra det. Tror jag det? Nej, men jag hoppas.

Och hur går man vidare från det? Det går inte på ett smidigt sätt så jag gör det bara.

Ny rad. Nytt ämne.

Vi måste prata om Trump. Jag fattar inte hur det funkar där inne i hans tvistade hjärna. Igår kom det här:

Med all makt i världen, så beter han sig som en unge.

Jag hatar också de här förbannade äckliga papperssugrören, men det går ju att dricka direkt från muggen. Jag blir sur på riktigt, här försöker man, vi i Sverige exempelvis, ska sortera vårt skräp in absurdum känns det som. Inte ens en trasig gammal sunkig socka får man nu för tiden hiva i soporna utan den ska köras till återvinning. Nu har jag för all del ytterst sällan kastat just textil, men det händer. Och jag kommer kanske inte ändra mig där heller:D Sorry. Men lite civil olydnad kanske är ursäktad;) Jag har alltså sen evigheter haft en kasse för textil återvinning vare sig det varit smutsigt eller rent. Trasig textil har åkt ner där och sen transporterats till tippen.

Skit samma, men hela jäkla USA ska nu dels få gotta sig med plastsugrör, och garanterat inte sortera dem. Och DET var tydligt extremt viktigt att göra sina första veckor som president. Fy fan.

En sak han gjort som jag ändå tror att jag är för, det är att transkvinnor nu inte ska få tävla med kvinnor.

Det känns ju nånstans rättvist. En man som blir kvinna är per automatik starkare och snabbare än en kvinna som är född kvinna. Det är bara så, ingen behöver kanske hetsa upp sig över det?

När då en man blir kvinna så får hon en fördel, vilket är på bekostnad av de som är födda kvinnor. Tvärtom är det inget problem, för en kvinna som blir man kommer automatiskt hamna i det svagaste segmentet av män, fysiskt.

Jag antar ju att Trump skiter högaktningsfullt i både kvinnor och transpersoner, han är väl emot båda, men saken i sig tror jag är till fördel för kvinnorna. Och som kvinna så skulle jag inte uppskatta att tävla mot en fd man. Hur mkt man än tränar så kommer den fd mannen att ha fysiska fördelar. Jag vet inte hur det är inom de sporter som INTE handlar om fysik, som e-sport, skytte, schack osv. Är det en fördel att ha ett specifikt kön? Det borde det rimligen inte ha väl?

Att byta namn på Mexikanska gulfen till Amerikanska gulfen känns ju bara larvigt. Samma sak med det där berget. Å andra sidan, de bytte ju namn på berget för inte allt för länge sen.

Han är ju inte klok, och de som röstat på honom är inte heller kloka. Så har vi sidekicken, Musk. Honom är jag om möjligt ännu mer rädd för än Trump. Jag tror att Musk kan jämställas med Cyberdome. Ni som kan er Terminator vet. Han har tillgång till i princip varenda människas uppgifter. Alla som kopplat upp sig i sin Tesla har väl skickat allt direkt till honom, alla som använt Twitter eller Open AI samma sak. Är inte han facebookkillen med i det här laget också? Så de som inte Musk har tillgång till har garanterat han, summa summarum är att de har oss alla som i en liten ask.

Jag tycker han är skitläskig. När Ukrainas president efter krigsutbrottet bad honom om internet och han vred en satellit och gav ukrainarna det, tyckte jag att han var rättskaffens. Nu? Not so much. Bara läskig. Han ser fan ut som en klon också, så vem vet, han kanske inte ens är mänsklig? Vem vet. Världens rikaste man och världens mäktigaste, i kombo. Det kommer bli katastrof.

.

Brrr. Nog om det!

Idag har det varit en trött dag. Jag skrev ju att jag inte kan sova pga nervsmärta. Och det fortsätter ju. Igår satte jag på TENS och körde med den ett par timmar. (Nej det rekommenderas inte, typ max 30 min, men jag vet vad som brukar funka:) I do me.)

Tänkte att NU kanske kroppen fattar att den ska blocka de här förbannade signalerna. Men icke. Det är ett evigt vridande och vändande, och när jag väl somnar, ja men då är det ju dags att kliva upp. Eller så vaknar jag av nån unge som är tidigt uppe. Eller Doris som skäller eller en katt som ska ut. Men nio gånger av tio av molvärk.

Att säga att jag är less på det är en underdrift. Enda gången jag INTE känner av den här molvärken på nätterna, gissa när det är? Jo, efter att ha varit ute och festat. Alkohol är grejen. Jag kommer aldrig medicinera med det, för jag är smartare än så, det är bara ett konstaterande. Jag sökte läkare för ett par år pga det här, ni kanske kommer ihåg det?

Neurologen var superintresserad av min backstory, han hade med sig en kollega också, och båda var nyfikna. Men inte tillräckligt för att lägga ner lite tid på att försöka hitta en lösning. Jag blev som vanligt besviken på vården. Det ÄR de som åstadkommit skadan, man skulle ju kunna tycka att de iaf skulle försöka? Men nope, det finns tydligen inte minsta lilla sak att ens testa? Eller nu ljög jag ju! Han skrev ut Tegretol, en epilepsimedicin. Ganska många biverkningar. Och en medicin jag isf skulle äta varenda dag. Eh nej? Jag har ju perioder med nervsmärta, och vill inte käka mer medicin än absolut nödvändigt. Att jag skulle äta en skapligt tung medicin som eventuellt kanske skulle kunna ta topparna av smärtan finns inte på kartan. Jag har inte OONNTT, jag har molvärk som smyger och dagtid är det ju noll problem. Men nattetid är det knöligt. Jag skulle kunnat köpa om han sa att vi kan testa den här sömnmedicinen, det hade säkert kunnat funka. Att ha en medicin att sätta in vid behov. Inte stå på en dagligen. Kanske att han kunnat skriva ut en TENS-maskin? Eller göra en nervblockad?

Så, jag hämtade ut asken, sen funderade jag på varför i hela friden jag gjorde det? Jag tänkte ju inte äta dem? Men de ligger där i mitt skåp, om nån vill ha gammal Tegretol:D Plus att den sätter griller i huvudet när jag söker annan läkare, när jag skulle opereras nu sist så undrade de över den. Fattar ju jag med, de tror väl att det finns en epilsepi-diagnos där nånstans.

Följde läkaren upp? Nej jag har inte hört ett ljud från honom. Antar att jag hade kunnat få medicinen utskriven i åratal om jag velat utan nån kontakt.

Jag äter inga mediciner på regelbunden basis och så länge som det är på det viset är jag glad. Jag har inga problem med att stoppa i mig huvudvärkstabletter, migränpiller eller nässpray, och kör ColdZyme för att mota förkylningar. Jag är ingen medicinfascist:D Behövs den är det suveränt att det finns. Men man kan vara så restriktiv som möjligt. Och i mitt fall, gällande den här förbannade nervsmärtan så kan jag leva med den. Men sover uselt;)

Och klagar lite här så känns det bättre:)

Förutom att vara seg har jag inte gjort speciellt mkt alls. Jag var och tränade, sen käkade jag och efter en dusch var jag tvungen att sova en stund. Det är ju en förbannad tur att jag inte behöver vara styrd av tider utan kan fördela dagen som jag vill. Nu innebär ju det att jag får göra det jag skulle gjort tidigare nu ikväll. Så nu ska jag snart skriva lite fantasy, den här veckan har vi nog ingen inlämning och nästa är det sportlov, men texten ska ändå produceras. Sen är det nån slags utvärdering/uppföljning på våra projekt som ska in. Jag ska koppla på TENSen sen, men insåg igår att den gör mig ofokuserad så det gick inte att skriva, så det får bli senare. Igår låg jag och glodde på serie, kanske ser några avsnitt igen.

I morgon är det onsdag och jag har ett utvecklingssamtal med Lovelia, och ett pass i gymmet som väntar. Om vädret tillåter kanske det blir en promenad också. Idag var det så jäkla dimmigt! Det var krispigt vackert med rimfrost och ärtsoppedimma. Den lättade ju senare men jäklar när vi körde till träningen. Då försvann bilen framför in i dimman, tänk er Stephen King-varianten.

Det är svårt att riktigt förstå att det är full vinter, vi är ju i början ändå av februari. Men vädret är väldigt trevligt, med just nu ingen snö(ta i trä) och mkt sol. Kallt, men bara några minusgrader och rätt fuktigt. Halt. Skrapa rutorna går ju an när man slipper skotta fram bilen först;)

Hoppas ni har det bra där ni är, och att ni får en fin onsdag!

Natti natti 🙂

 

 

Kommentera

  1. Sofia

    Håller med om allt du skriver om Musk och Trump. Två narcissister, vilket radarpar. Bävar för vad de kommer att hitta på.
    Trump är ju galen. Har har inga rådgivare? Skrattade rakt ut när han under presskonferensen med Jordaniens kung fick frågan ”Under what authority?”, när han berättade att USA skulle ta över Gaza, och på fullaste allvar svarade ”US authority” 🙈

  2. Birgitta S

    Värk är skit. Kämpar med en nerv i höger foten efter en OP som inte gav väntat resultat. Att få i vården är som att flytta berg. Angående Musk o Trump kan jag bara hålla med skrämmande .
    Hoppas du får någon sömn inatt!

  3. Sanna

    Jag kör TENS på både en hel natt ibland, o även kört flera timmar dagtid😅 Nu har visserligen både läkare o sjukgymnast sagt att det är ok. Tycker dock den hjälper bäst de första timmarna. Får öka o öka. Men har den bara i perioder när det är som värst.
    O det du skriver om Trump o Musk kan jag bara hålla med. Skrämmande!!!

  4. Matilda

    Hej, nu är jag absolut inte medicin kunnig och har absolut ingen aning om din o min värk/smärta kan va liknande. Men jag hade under flera flera år gått med fruktansvärd värk i både armar och ben, den flyttade på sig och vissa perioder så bara låg jag och grät på nätterna då det värkte så fruktansvärt mycket. Ingen receptfri medicin hjälpte och ingen läkare hittade något fel. Tills en läkare sedan som ett försök gav mig en medicin som här i Finland heter triptyl. Man skulle börja med 10mg och med en tablett till per vecka tills smärtan avtog. Jag var uppe i 50mg när det äntligen började ge effekt. Har ätit den några år nu, o har faktiskt sakta sakta kunnat minska den o är nu nere på 10 igen.
    Jag är en sådan som aldrig aldrig skulle ta mediciner i onödan men utan denna medicin vet jag inte hur jag sku klara av vardagen. Jag hade nog aldrig klarat av att jobba o depressionen som var på väg att utvecklas försvann i takt med att medicinen hjälpte! Så kolla upp den i alla fall!

  5. Ellinor Blomqvist

    Det är inte så mycket som skrämmer mig numera men små ynkliga män med för mycket makt och för mycket pengar DET skrämmer mig🙈

  6. Rille

    Jag är rätt säker på att Musk kommer att bli republikanernas presidentkandidat i nästa val, vilket är ännu värre än Trump. Om nu inte Trump lyckas ändra lagen så att han får ställa upp för omval till ännu en period. Otäckt är det.

Visa alla 15 kommentarer
Okategoriserade

Årsdagarna avlöser varandra och 85!

Jag är inte deppig eller ledsen, men det är ändå en stunds reflektion över hur det var, varför och vad som kunde ha hänt OM.

Idag är det 22 år sen mormor gick bort. Jag tänkte lite extra på henne när jag och Robban stod i köket och lagade raggmunk tillsammans. Inte för att jag ens vet om mormor lagat det någon gång, men för att hon alltid lagade mat från grunden. Hon åt garanterat en och annan halvfabrikat-grej och fuskade lite hit och dit, hon var ingen som var den:) Men att laga från grunden är något jag är uppvuxen med. Mamma gjorde också alltid det.

Kanske inte så att de stoppade egna korvar men nog fasen rullade de varenda köttbulle man stoppat i sig under åren. Jag kan inte minnas en enda måltid där det serverats Mamma Scans sorgliga ursäkt för köttbulle. Jag äter det inte, så det hade jag garanterat kommit ihåg. Mamma och pappas kompisar hade grisar och jag har tydliga minnen av mamma som står och maler kött, gör egen leverpastej och grejar. Mormor var kokerska på S1, regementet som låg i Uppsala, där faktiskt Lovelia går i skolan nu. Hon går på Lundellska som flyttade dit för nåt år sen, och äter mat i den gamla kantinen där mormor lagat mat till rekryterna. Älskar när cirklarna sluts:) Även om det inte på minsta vis hänger ihop men ni fattar;)

Jag tänker jätteofta på mormor, nästan varenda gång jag lagar mat finns hon i tankarna, och om jag undrar något över mat/bak så är instinkten att ringa henne. Mamma är andra handsvalet:) men hon kan oftast svara hon med.

Nu har sorgen såklart bleknat, annars vore det för eländigt, och minnena är enbart ljusa och vackra.

Nu har de här tre årsdagarna passerat, och utan att jinxar något hoppas jag det är slut på eländet. I år tillkom ju ett massmord som för alltid behöver kommas ihåg. Heter det Ett massmord förresten? Själva definitionen av ”mass” är ju att det är flera och då borde det ju rimligen inte finnas ett Ett framför? Det är fortfarande inte helt klarlagt vad som hände eller varför, jag erkänner att jag varit tvungen att undvika nyheterna en aning. Jag behöver inte detaljer, det är tillräckligt vidrigt som det är ändå.

.

I veckan som var kändes det mesta segt och tråkigt, jag har heller inte kunnat sova som folk på väldigt länge nu. Den där förbannade ischiasnerven som spökar och molvärker nätterna igenom. Det är helt omöjligt att sova då kan jag meddela och nu börjar jag få slut på saker att testa. Jag hade tappat bort TENS-apparaten och sen var den såklart urladdad när jag hittade den (där den skulle vara….såklart) men den ska jag snart klistra fast på benet. Värme funkar inte, massagepistolen funkar men inte mer än en stund, och jag orkar inte heller sitta och hålla den mot kroppen i timmar. Effekten brukar dock vara att jag kan somna men vaknar efter ett tag. Jag hoppas TENSen gör susen, för jag behöver fan sova.

I natt var jag ute och snurrade också:D Robban som inte jobbar normala tider utan är ledig söndagar och måndagar, hade Kick-off med sitt jobb går, söndag. Jag skjutsade ner honom till en kollega och lovade hämta sen. Såklart, han hämtar ju alltid mig om jag ber om det. Han ringde vid ett, och sa att de nog ville hem vid två, och kunde jag möjligen skjutsa hem en aningens skitöverförfriskad kollega? ”Jadå, jag tar din bil”, sa jag;) och tänkte att jag tar mer en plastpåse för eventuella olyckor, men efter tio minuter ringde han igen. Då hade kollegan tagit sig hem för egen maskin. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lättad. Hämtade upp honom och en annan kollega som jag körde hem. Sen svor jag över trafikljusen på Fyrislundsgatan. Vi har en ungefär 1,8km lång gata i stan där de lyckats med konststycket att drämma upp inte mindre än 10 rödljus. Vissa med krypavstånd mellan, allvarligt alltså. Inget av alla dessa tio rödlysen är synkade vilket innebär att man får stanna vid vartenda ett. Medan det blir grönt för gångarna som antingen är i spökform eller så snabba att de inte syns för det finns ingen som trycker på knappen, så får man vänta länge, som i minuter. Alternativt får man stanna för andra icke-synliga bilar som ska köra ut från sidogatorna. VEM har tänkt? Stadsplanerarna skyller på stadsarkitekterna som skyller på nån annan och Pelling säger att det absolut inte är en bra väg… men ändå – är det en exakt likadan som planeras ute hos oss?

En annan sak jag tänkte på igår. De har gjort en av parallellgatorna snirklig och enfilig, man kan inte mötas utan måste vänta. Vägbanan är alltså en bil bred. Mitt i där, så har de – satt upp ett bord och fyra stolar?? Alltså fastsatta i marken, så nära körfältet att om man lägger ena benet över det andra knät så slår man i bilen som kör förbi. But Why??

Jag undrar NÄR det blev omodernt att skilja de olika trafikslagen åt? Vad hände med att bilar kör på vägen, cyklister på cykelbanan eller håller sig till höger på körbanan, och gångtrafikanter håller sig på trottoaren? I Uppsala samlar man gärna ihop alla de här på en och samma väg, sätter ner farten till 10km/timmen och tycker på allvar att det är en bra idé? Det enda som händer är att alla som är mindre än bilar far runt som onyktra humlor och bilisterna försöker så gott det går hålla en rak linje utan att köra på nån. Vilket är svårt att undvika när ingen ser sig för och dessutom har lurar med noicecancelling OCH en hoodie uppdragen så de har noll perifert seende… Det körs ut barnvagnar i gatan utan att kolla om det är säkert, allt med zebralagen och tro på sin egen odödlighet som stöd. Att oavsett om man har rätt så kommer det göra väldigt mycket mer ont på en oskyddad trafikant än en bilist vid en kollision, det verkar de inte ens fatta. ”Men? Det var inte mitt fel?”

Nä, kanske inte. Men det är du som kommer få lida. Lägg till att ingen kommer ihåg vad en reflex är och bara har mörka kläder på sig, så är det ett jäkla under att olyckorna inte är fler. Det måste bero på skickliga bilförare helt klart.

.

Lördagen var en allmän seg dag, jag var ute med Helen i fredags, vi lyssnade på Lasse som trubadurade på Dog Bar. Det har ju blivit dåligt med bokningarna, de stämmer inte med när Helen är barnlös;) Lasse lovade att efter mars blir det ordning på torpet igen, men tills dess får vi lösa det hela med barnvakt:D Eller vi och vi, det är ju Helens ”problem” att lösa:D

Vi hade en trevlig kväll, den blev inte så supersen utan vi åkte hem vid halv två, lagom så jag hann se en bit av Mumien med Robban;) Jippie:) Sen ville han ju se tvåan. och trean så det gjorde vi på söndagen. Plus den senaste Mission Impossible. Plus att jag sen kollade på Åremorden, av Viveka Steen är det väl? Mord i Sandhamn-författaren? Ja jag var kanske seg som sjutton, men så är det ibland:)

I fredags ringde jag också först Boxer för att se vad de kunde göra med mitt TV-paket som skulle höjas med dubbla priset. Jag är noll intresserad av att betala mer för olika abonnemang än vad en ny kund får göra, och de senaste åren byter jag om jag inte kan förhandla mig fram till ett billigare. Boxer gav mig utan att tveka samma som jag haft, vanliga kanalerna plus Viaplay och Sky showtime för 179kr per månad, istf 379 eller vad det var de tänkte sig. Det blev tjugo spänn dyrare och det kan jag ta. Telenor däremot var inte medgörliga. Jag betalar idag 349kr för 250/250 bredband, och de vill nu ha 579 eller nåt. Glöm det.

De kunde inte erbjuda ett skit så då sa jag upp det. Frågade hur det funkade om en annan familjemedlem tecknade ett nytt abonnemang? Ja då får de nykundspriset …. herregud så dumt. ”Så ni låter hellre gamla trogna kunder gå än erbjuder de ett bra pris?” frågade jag. ”Ja, vi kan ju inte erbjuda nykundspris för alltid.” Nä, förvisso, men vad sägs om att sänka priset då? För helt jävla uppenbart går ni mer än runt ändå. Hej då Telenor.

Nu ska jag bara hitta ett nytt. Ni brukar alltid säga i efterhand att ni har ett mkt bättre och billigare än det jag till sist hittar, så ni får gärna tala om i förväg den här gången:)

Jag vill ha minst 250/250 och det ska inte ingå tv, för det har jag ju redan till ett pris jag är nöjd med. Det får inte kosta mer än max 399kr och jag kan absolut binda mig på ett år.

Telenor kunde förresten tänka sig att ge lite mer rabatt om jag exempelvis la dit ett telefonnummer, men si den gubben gick inte:) Jag är nöjd med mitt telefonabonnemang, iaf tills det går ut snart. Men Telenor suger som mobiloperatör, de funkar inte där jag är och det gör jag inte om. Inser nu att jag antagligen behöver kolla när mobilen ska omförhandlas:)

Jaja.

Jag måste också nedteckna att jag i torsdags var på gymmet:)

Vi skulle kört ett HIT-pass men orkade inte, det är inte kul för det första, och då blir det väldigt enkelt att avboka;) Men istf att bara ligga och jäsa i soffan så åkte vi till gymmet. Där var det ju packat med folk, vi kom vid halv sju.

Lovelia var med och hon hade en plan men i den ingick maskiner. Ingen av syrran och mig är supersugna på maskiner utan kör hellre med fria vikter. Så vi gick in i ena hörnet för att hitta på nåt med kettlebells och …. men vänta nu? Ska ni ha pass här? Åh fan. Vi fick ju vackert flytta på oss och det enda som var ledigt var inne vid skivstängerna.

Jaha, och vad ska vi göra? Vi valde enklast möjliga och körde på maxlyft. I mark. Fördelen med de här vikterna är att de är stora och man kommer upp en bit från golvet, men vi höjde också upp dem en aning. Kronlyft igen.

Började på 60 kilo som var tungt och jävligt, men lassade på viktskiva efter viktskiva och det slutade på 85 kilo:D Det kändes helt ok, men det lustiga sen är att 86kg är som fastnitat i golvet. Totalt omöjligt. När man lyfter så här så ska man vila mellan lyften. David har skällt många gånger på oss för att vi inte vilar tillräckligt, men det är ju så förbannat tråkigt!

Om ni varit på ett gym så står/sitter/rör det sig ofta  biffiga killar runt en viktstång. Gärna med tofflor på fötterna och en kopp kaffe i handen 😉 De vilar mellan sina set. Eller sina enkellyft. Lyfter en gång, vilar fem minuter. Lyfter en gång, vilar fem minuter. Ökar kanske vikterna, lyfter fem omgångar, sen är de klara men det har tagit evigheter:D

Syrran och jag vilar väl exakt så lång tid som det tar för den andre att lyfta, plus möjligen skifta vikter om vi inte är på samma. Men vi jobbar på det, bara det att det känns så fruktansvärt o-produktivt.

Maxa i marklyft är ingen övning man behöver ägna sig åt, marklyft är en bra övning i sig, men maxandet är enbart  för ens ego:D Och det är kul när det går framåt!

Idag var vi på ett Plaza cross-pass och det är inte det minsta kul, däremot garanterat nyttigt för hjärtat för det är puls och kondition så man tiger:D Men det finns roligare sätt att köra cardio på, helt klart! Jag längtar tills det blir nån slags ordning på passen igen, just nu är schemaläggarna inte kloka, de planerar bara in Plaza Cross och gyminstruktioner.

Nåväl. Det var det:)

I morgon är det tisdag och det blir säkert bra. Ta i trä:)

Ha en fin kväll nu:) Jag ska skriva lite fantasy!

 

Kommentera

  1. Solveig Gustafsson

    Hej
    Kolla med PriceRunner, eller ring till Comviq eller Tele 2, det finns några att ringa till. Men du ska ha tid också. En djungel vill jag lova. Lycka till.

Okategoriserade

Örebro ♥

I går var en mörk dag för Sverige, ett lågvattenmärke, ett ultimat bevis på hur lågt det gått i vårt samhälle. När fasen blev det så lätt att ta till våld för att lösa ett problem?

I Örebro inträffade den största masskjutningen någonsin i Sverige, en skolskjutning på en vuxenskola. Gärningsmannen tog sitt liv, men inte förrän han dödat tio personer och skadat ett oklart antal

Jag, som typ hela Sverige, och stora delar av världen, fick täta uppdateringar av vad som hände. Uppgifterna var knapphändiga, polisen förtegen och det vilade överlag ett dämpat täcke av sorg över allt. Vilar, för idag när det står lite mer klart vad som hänt så är det ett fruktansvärt scenario som rullas upp. Media gör minut-för-minut reportage, de har letat reda på gärningsmannens släkt och vänner, eller snarare bristen på vänner, och man spekulerar.

Vad är det som får människor att göra så här? Planera att ta livet av andra människor? Det verkar ju som att skytten varit en enstöring, som på nåt vis lyckats få vapenlicens, och hade flera jaktgevär. Det pratas om automatvapen, och det är ju inte samma sak som jaktgevär, som väl laddas med en eller två skott åt gången? Allt är fortfarande oklart, polisen måste ju få göra sitt och utreda den här makabra händelsen.

Det som gör mig ledsen, utöver det som hänt, är hur media uppför sig. Jag höll på att sätta i halsen när jag läste det här:

Sen NÄR blev det Aftonbladets sak att ge besked till anhöriga? Nu vet jag inte om det var den riktiga gärningsmannen eller någon de bara trodde, men oavsett så är det ju vidrigt. Bara tänk tanken själv, du är hemma i lugn och ro och så knackar ett tv-team på dörren, trycker upp en kamera och en mikrofon i ansiktet på dig och säger att ditt barn misstänks ha dödat ett tiotal personer? Vare sig det är så eller ej så är det INTE korrekt sätt att agera av media.

Sen det här med sensationsjakten, de hugger folk som är upprörda, i affekt, panikslagna eller bara tokhöga på adrenalin, och vill att de ska berätta smaskiga detaljer, med clickbites …

Jag har väldigt svårt för den sortens journalistik.

Jag vet att folk i allmänhet har ett stort behov av att få berätta när det hänt något, både bra och dåliga saker och jag tror att de är en viktig del i bearbetningen. Men att media hugger tag i en i ett av de mest sårbara ögonblicken i livet, det är inte bra.

Givetvis är rapporteringen viktig, men den här balansgången behövs för att inte kränka folk.

Jag tänker på alla drabbade. På all blåljuspersonal. På hela Sverige.

Var har hänt med vårt land? Utan att göra det till en politisk sak, hade vi kunnat hindra det eller är det ett utslag av tidens tand? Att våldet obönhörligt tar allt större plats överallt. Men varför är det så?

Jag vet att jag inte vill ha det så här och jag tror inte att nån vill det. Det finns inga ord riktigt.

Örebro ♥

Kommentera

  1. Cathrine

    Jag bor i Örebro och är född och uppvuxen här. Min fina stad som jag alltid längtar hem till när jag reser. Jag kan inte riktigt förstå det som hänt. Igår var jag vid minnesplatser och tände ljus. så mycket folk men så tyst. Vi stod där tillsammans och sorgen gick att ta på. Jag fick en känsla av gemenskap trots att jag inte känner någon av de som var där. Nu vill jag fortsätta känna den gemenskapen och finnas för dem som behöver. Fina Örebro, mitt hjärta värker. Vila i frid ❤️

  2. Mumintrollet

    Samhället är så kallt, vi lämnar olyckliga människor åt sitt öde, för varför ska man bry sig om någon annan än sig själv?

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Det verkar vara så resonemanget går inom folk, tyvärr. Men även i politiken, för det är ju de som bestämt att psykvård inte behövs, att folk ska bo hemma fast de inte är lämpliga i samhället. Det är fel på så många plan, under så lång tid. Handlar ju inte om EN regering utan alla de senaste, jamen 30 åren eller så.
      Det har nånstans blivit fult med institutioner, men en bra sådan med fin personal är nog bland det bästa som finns. För alla möjliga olika behov.

  3. Lina

    Till skillnad från alla andra lägger jag inget ansvar/skuld på gärningsmannen. Om man går till en skola, skjuter ihjäl okända människor, en efter en, och sen även skjuter ihjäl sig själv, då är man ju naturligtvis så allvarligt psykiskt sjuk att man inte skall ställas ansvarig, det handlar ju om en extremt allvarligt sjuk människa naturligtvis, det förstår ju vem som helst, och det krävs dessutom att han har varit så sjuk i många, många, många år för att det ska kunna slå slint såhär totalt till slut. Jag lägger 100 % av ansvaret/skulden istället på dom som var friska men som inte gjorde något, det är dom friska som kan göra något, gärningsmannen kunde inte göra någonting eftersom han var så sjuk, och jag lägger även skulden/ansvaret på dom som inte tog hand om honom och hjälpte honom när han var barn, trots att han uppenbarligen skrek efter hjälp redan i mellanstadiet-åldern när han alltså bara var 10-12 år (han slutade prata, gick med handen för munnen, luvan alltid uppdragen, isolerade sig, ville inte vara med längre, osv), och på dom som inte hjälpte honom heller som vuxen, trots att han skrek på hjälp även som vuxen (förmodligen för att ingen hjälpte honom som barn, han klarade inte av att jobba, aldrig jobbat, isolerade sig även som vuxen, lämnad helt ensam, osv). Nu uttalar sig hans släktingar i media. Först säger släktingarna ”Vi hade ingen kontakt med honom” och sen berättar dom hur han levde. Fast om dom inte hade någon kontakt med honom hur kunde dom då veta så exakt hur han levde, ”Han hade inte en enda vän som vuxen”, sa någon släkting t ex. Det dyker alltid upp släktingar och klasskamrater och diverse grannar och folk som ska uttala sig (gärna med en bild också, för att få uppmärksamhet), trots att dom inte har haft någon kontakt med personen, det hade väl varit bättre att dom hade brytt sig om honom när han satt ensam och isolerad och skrek efter hjälp INNAN han blev så sjuk och desperat att han gick och sköt ihjäl 10 människor, istället för att sitta och snacka en massa nu i efterhand. Och om dom visste om att han mådde så psykiskt dåligt och hade så grava sociala och psykiska problem som dom nu säger allihopa att dom visste om, varför ringde dom då inte till polisen och meddelade detta med tanke på att han har vapenlicens och tillgång till vapen? Man kan även ringa till socialtjänsten och orosanmäla, men inte en jävel brydde sig om honom, och inte en jävel brydde sig om att han hade tillgång till vapen TROTS att släktingar, grannar osv verkar ha vetat om att han hade grava psykiska och sociala problem.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jag anser att det yttersta ansvaret ligger på gärningsmannen. Det var han som höll i vapnen. Sen är det kanske inte enbart hans ansvar, men att ta det ifrån honom är fel.
      Samhället har såklart misslyckats och det gäller inte enbart den här människan. Vi måste ha bättre vård, idag går alldeles för många galningar lösa som troligen mått bättre på en institution. Alla ska inte vara ute i samhället helt enkelt.
      Allt är lätt att se klart i efterhand. Det måste man komma ihåg. Med facit i handen är det enkelt att se var det brustit och vad man hade kunnat göra, men där och då är det inte lika solklart.

  4. Rille

    Just den här typen av vansinnesdåd med ensamagerande gärningsmän har förekommit i alla tider, så det har jag svårt att koppla till samhällsutvecklingen. Skolskjutningarna är med största sannolikhet inspirerade av liknande händelser i andra länder, främst USA. Det är den koppling till det aktuella samhällsklimatet som jag kan se. Med reservation för att vi fortfarande inte vet säkert vad som föranledde händelsen i Örebro.

  5. Ekot

    Folk som mår dåligt måste få ställen att vara på om de inte verkligen vill vara ensamma. De kanske inte blir ”bra” där, men de och andra skyddas, de anhöriga får lite ro att leva sina liv.

  6. Maria

    Jag blir också så ledsen och tänker på alla liv som förstörts, inklusive den förmodade gärningsmannen och hans familj. Jag har jobbat och jobbar med människor som har gjort oförlåtliga handlingar av skiftande karaktär, samtliga med psykiska problem av diverse slag. Jag försöker hjälpa vidare, behandla och få något vettigt ut av en förstörd framtid. Det kan vara jag blir tillintetgjord när jag skriver det, men jag blir så ledsen för hans skull också. Hans liv är förstört och slut och alldeles utan framtid. Kvar sitter en antagligen förstörd familj som ska leva med vad han har gjort. Det finns bara förlorare och hur man ska gå vidare, det är svårt att se just nu.

Visa alla 9 kommentarer
Okategoriserade

For the record…

Ni vet det här ganska nya fenomenet? Som dök upp lika snabbt som en stjärna faller för några år sen. Det här med att det som inte dokumenteras på internet, det finns inte;)

Jag vill bara tala om, for the record, att jag hivade upp 83 kilo i marklyft förra veckan. Kronlyft, alltså lite upphöjda, lite enklare, men ändå. 83 kilo. Jag sa förut att jag ville kunna lyfta min egen vikt i mark, och jag väger inte 83 kilo, pust. Även om det känns så mellan varven, speciellt en söndagskväll när man bara ska mugga in lite till, eftersom man ändå inte skött sig under helgen;) Alltså har jag nått ett mål. Inte idag eller ens förra veckan, för jag har kunnat marka mer än min vikt i många år, men jag kom på det nu. Och har inte firat det, så det måste genast göras:) Avvaktar nästa festkväll med Helen.

Jag har inte firat mitt gamla personbästa heller, det är mer än 83kg, men det är två operationer sen, så dit är det långt.

De här 83 var tunga, setet innan lyfte jag 78 och det var betydligt lättare, de där extra kilona gör mkt.

Idag har jag dubbeltränat, först ett pass i gymmet med gummiband, vilket är så mkt mer jobbigt än man kan tro. Sen hem och jobba, filma och klippa ihop den, för att sen hämtas upp av syrran för ett cirkelfyspass. Hon hade möte hela dagen lång och kunde inte komma ifrån på lunchen som hon brukar. Alltså bidde det dubbelt för min del. Och nu är jag rätt mör:)

Men det är helt ok, jag tycker ofta att pass två på en dag går superbra.

Nog om träning, men idag behövdes den verkligen.

Det är fyra år sen pappa gick bort. FYRA. Det känns som fyrtio och samtidigt som fyra minuter sen. Döden är obeveklig och drabbar oss alla förr eller senare, det är väl det enda man kan vara riktigt säker på livet.

Jag saknar pappa varenda dag. Hans foto står på en bänk i köket med ett ljus intill, och jag pratar ofta med honom lite.

Februari är en skitmånad. Förutom att det är en månad full av virus och skit, kyla, snö och regn och rusk, så är det för mig personligen årets sämsta månad. Min pappa gick bort den 3 februari. Min man lämnade mig den 4 februari. Min mormor gick bort den 10 februari. Alla mina stora trauman i livet har samlats i februari, vilket inte direkt gjort den månaden till nåt att hurra för. Jag går inte runt och sörjer mitt förlorade äktenskap, glöm det, men just vid årsdagen så poppar det upp. I år blir det tolv år sen. Och läget är samma som då, jag har barnen heltid, han aldrig. Han hör inte av sig, de skulle lika gärna kunna vara faderslösa. De känner sig faderlösa. När mina barn behöver hjälp med något som jag inte klarar av – då vänder de sig till Jimpa. Han har bara känt dem i några år, men han vet det mesta om dem. Det är tur att han finns:)

Och nej, fråga inte. Han är bara Jimpa, inget annat, men vi alla uppskattar honom enormt:)

När min mormor gick bort var det totalt oväntat och den första stora sorg jag upplevt i livet. Jag väntade Novalie och Robban och Corrinda låg och sov middag när syrran ringde mig. Då var hon på akuten och hade precis fått beskedet att mormor inte fanns längre. Jag ringde barnens pappa som lämnade jobbet direkt och kom hem så jag kunde åka in. Mamma och pappa var i Thailand, givetjävlavis. Att gå in och säga farväl till mormor var hemskt. Jag hade och har, utan orsak egentligen, extremt dåligt samvete. Mormor ringde syrran för att fråga om hon ville komma förbi, kanske kände hon på sig något. Hon skulle lägga sig och vila så syrran skulle ta med nycklar. Syrran åkte dit, och då … Ja.

Men grejen är att jag är 1000% säker på att om mormor ringt MIG … så hade jag inte svarat. Jag hade låtit telefonsvararen ta det och mest troligt inte ringt upp direkt. Tvillingarna sov, eller skulle sova och det enda jag ville vara att få slumra lite jag med, jag var gravid och de sov inte direkt bra på nätterna. Jag hade prioriterat MIG. Me myself and I. Och för det har jag dåligt samvete, fast det inte ens hände, men om mormor ringt mig och jag inte svarat och hon sen gått bort … jamen ni fattar nog. OM är en jävla bitch.

Vi fick lov att ringa våra föräldrar och berätta, på en knastrig telefonlinje fick vi säga det värsta man kan säga till en annan människa. Sen fick vi styra i det mest akuta innan de kom hem. Mormor pratade alltid i telefon med en väninna varje dag sen evigheters evighet, de stämde av med varandra att allt var ok, och vi visste att hon skulle bli så orolig. Det var inte heller ett kul samtal. När man är så ledsen själv, och måste ringa och göra någon annan lika ledsen, det är fruktansvärt.

Jag har nog aldrig känt en djupare sorg än då, inte ens med pappa var det så överjävligt, mest troligt för att jag varit med om det förr. Men då slet sorgen sönder mig, och jag visste inte när eller ens om, det skulle kännas bättre. Om det här som gjorde så ont någonsin skulle gå över eller om det skulle kännas så resten av livet. Det gick skapligt på dagarna, fyra kids och en graviditet hjälpte till, men kvällarna… Jag låg och läste tills jag var så trött att ögonen gick i kors, då släckte jag och så tog det en minut innan sorgen övermannade mig och jag började gråta. Jag försökte snyfta tyst, men det var ren panik oftast, och jag minns allt för tydligt hur min (ex)man en natt suckade tungt och vände sig demonstrativt om och la kudden över huvudet. Där jag hade behövt en kram, eller en tröstande hand på min rygg, så fick jag bara dåligt samvete för att han inte kunde sova, han som skulle upp och jobba. Jag kan förstå honom, han behövde såklart sova, vem gör inte det? Men helt jävla uppenbart förstod han inte mig. I efterhand har det här på något vis blivit den där ”första gången”. Första gången han svek mig när jag behövde honom som mest. I ärlighetens namn ska jag vara tydlig med att det var den gången och sen inget på många år, inte förrän han flippade, typ nio år senare.

Nåväl. Sorg är jobbigt, och den kommer i vågor. Nu vet jag att den avtar och jag vet också att jag inte behöver gå in i den. Jag kan skärma av mig från den. Jag måste inte stanna i de där känslorna som river sönder en inifrån, det är okey att låta bli att tänka på det. Jag älskar inte mindre för det. Men den som gått bort vill garanterat inte att jag ska må dåligt, tvärtom.

Men tja, februari är … kall. Sorgsen.

Taktiken för att ta sig igenom den är att ha kul, för min skull och för de som inte lever längre. Det värsta är väl bara att det inte finns ohemult mkt skojsigt att göra i februari. Kanske får det bli en konsert, vilken som helst, bara för att. Nåt. Och sen finns semlor. Tyvärr:D Det vore enklare om jag inte tyckte om det, men sanningen är att just semlor är ett av mina absoluta favoritbakverk. I alla dess varianter dessutom. Jag älskar grädde, och kombon av vetebulle, mandelmassa, florsocker och grädde är grym. Så då går väl dieten åt skogen också, som vanligt;) Det kommer alltid en semla i vägen, eller tjugotvå.

Träning blir det extra mycket av också, förhoppningvis, speciellt om semlorna tar över. Men träning är det enda som kan få det att vara helt tyst i huvudet på dumma tankar. Då är det enda man kan tänka på att man ska göra en reps till, eller springa ett varv till eller vad det nu kan vara. Ha kul, semlor och träning – bra recept va?

Nu ska jag hoppa i säng, vi hörs snart igen:)

Kommentera

  1. G C Hemdal

    Fruktansvärt, AURORA 💗 tre år sedan hon gick bort samma dag 3/2. Men du måste ha skrivit innan detta med Örebro. Skriv nu, jag måste läsa dina ord. Jag kan ju inte alls uttrycka som du. Ta hand om varandra varje minut. Är Jimpa mycket yngre än Dig eller vad 💕…. Ni har ju många rum, mannen kunde ju sovit någonstans men nr ett trösta såklart. Hatar också februari. Min mamma dog 25/2 ann baby 11/2 mormor 24/2..

  2. Karin

    Jag älskar tyvärr också semlor. Gjorde en semmeldeg för en vecka sedan och frös in semmelbullarna. Jag erkänner, har blivit 1 semla till kaffet varje dag sedan dess. Hur ska det här sluta? 😂 Men köpesemlor och köpesemmelbullar håller inte måttet enligt mig. Det ska vara hembakta. Så blandar jag mandelmassan med grädden och fyller bullen. Inte var för sig. Men det finns många sätt att äta semlor på och detta är mitt sätt. 😊

Okategoriserade

Pussel-manisk;)

Jag har ibland ett suveränt fokus, dessvärre ofta på oviktiga saker. Det är ju typiskt;) Men sen i julas när Lovelia plockade fram ett pussel har det funnits ett pussel där, på kortänden av köksbordet.

Jag kan sitta i ohemult många timmar, lyssna på ljudbok och lägga en bit här och en där. Och ibland bara glo utan att hitta en enda bit. ”Bara en bit till, sen slutar jag”, det mantrat låter aningen för likt missbrukarens för att det ska vara helt sunt.

Nu idag la jag klart det jag hållit på med, och bestämde mig för att jag skiter i alla de 40-ish bitar som är samma blå nyans. Bitarna passa rho med varandra utan att det är rätt, och jag ser ingen vits med att lägga ner ännu mer tid. Man ska veta när det är läge att avsluta.

Jag tänker inte plocka upp ett nytt nu. Jag har inte tid att bli sittande 😀

Igår var det lördag och jag satt till fyra på fredagkvällen med pusslet, sov till tolv, klev upp och satt sen hela dagen. Vi skulle ut på kvällen, och jag hade lugnt kunnat skita i det, bara för att pussla vidare. Galet. Jag hade ju dessutom lyckats dubbelboka, så jag hade dels ett bord på DogBar med Helen och kompisarna, för att se ett band kära en ThinLizzy hyllning, och dels skulle syrran och jag till Kaliber Bar och lyssna på när Patrik Wirén spelade Thåström, alltså som DJ. Jag har inget till övers för Thin Lizzy, men de här killarna snackade vi med sist och de var trevliga. Så min plan var att mäta upp Helen vid 19, och sen när bandet började spela, byta bar. När de vara klara, skulle jag gå tillbaka och så kunde vi hänga.

Men sen blev Helen risig, och det hela slutade med att vi enbart gick till Kaliber. Det är en rock-bar, med jäkligt bra musik oftast, och ett väldigt blandat klientel. Dels övervintrade rockers, dels ungtupparna med jeansvästar, patches och långt hår, som önskar att de var med på dåtiden, och så allt där i mellan. Mycket snubbar. Vi har varit där med fotbollskillarna ett par gånger men aldrig ensamma. Nu tog vi bussen in till åtta ungefär, och satte oss vid ett bord, bytte bord, och bytte igen:) Haha, det första var ett för 4-6 personer och vi var två, plus att det var speglar så man såg sig själv hela tiden. Det är inte vår grej, ju mindre man behöver se sig själv, ju bättre:) Bord två luktade det knepigt vid, och det sista var perfekt.

Wirre är/var sångare i Misery loves Company, ett band som det gick jäkligt bra för på dåtiden och som spelade för några år sen i Uppsala, då såg jag dem. Jag har lyssnat på dem periodvis, det är stökig, industriell, metal musik. Han har också gjort lite solo och vi lyssnade på honom en sommar för några år sen. Hans stora förebild är just Thåström vilket hörs väldigt väl i soloprojekten. Han dj:ade på och det var mycket bra låtar som gled förbi under kvällen. Trevligt:)

När han var klar, så hade vi ingen lust att sitta kvar där, trots att man fick bra pris i baren om man visade upp konsertbiljetten:) Vi gick förbi DogBar för att kolla läget, och det var alldeles för lugnt och ingen jag kände igen, så vi åkte hemåt i stället.

En lugn och lagom kväll, och väl hemma hamnade jag i köket med Robban och babblade på en lång stund. Sen sova.

Jag drömmer oerhört mycket nu, det där brukar gå i perioder. Just nu är det långa historier som spelas upp, som filmer. Ibland bra, ibland dåliga. En natt nyligen drömde jag att huset jag gick igenom, sprängdes och att mitt agerande var under all kritik. Jag fick råpanik och frös fast, kunde inte ta ett enda beslut. Jag vaknade skitförbannad på mig själv:)

Om det är något jag brukar vara bra på så är det att agera under stress och press. Jag tappar inte huvudet utan brukar kunna se helheten, överblicka, ingripa, delegera. Jag var sjukt besviken på mig själv.

Sprängningarna i samhället har helt uppenbart tagit sig in i mina drömmar.

Det här som de diskuterar nu, om man ska kunna ta ifrån gängkriminella och kriminella deras uppehållstillstånd/medborgarskap eller utvisa dem till deras hemländer efter avtjänat straff. Jag hoppas de kommer fram till ett JA, det ska vi.

Jag är less på kriminella, på hedersrelaterat våld och på våra löjligt låga straff.

Jag hade skrivit en långt utläggning om det här men insåg att det bara kommer resultera i att nån tipsar bloggbevakning och så ska folk där sitta och skriva: ”Jag vet inte vem hon är men hon verkar ju dum i huvudet.” När det läst ett utdrag på en bråkdel av det hela. Pallar faktiskt inte med att bli irriterad;)

.

Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och min fantasytext, jag ska lämna in en del på onsdag, och för en gångs skull är jag i fas:D

Jag gillar den och då går det lätt att få till det.

I morgon ska jag försöka träna och ta itu med lite filmer som ska spelas in, klippas och skickas:)

Ha en fin måndag nu ♥

 

Kommentera

Okategoriserade

Träningskläder

Reklam och annonslänk för Casall

Jag fick en fråga om jag inte kunde länka lite träningskläder, och det kan jag såklart, och ni får mina tankar runt det också:)

Jag vill allra helst träna i kläder som inte märks, det får inte vara något som korvar sig, rullar ner eller upp och de får inte vara genomskinliga. Gärna svarta, för det är typ det enda som det inte blir stora svettfläckar på;)

Jag har massor av träningskläder och använder några få för att de just uppfyller de kriterier jag har. Casall är ett märke som allt är bra ifrån, förutom priset då, men det får man leva med, helt sjukt vad alla träningskläder kostar. Jag lägger ändå ner de pengarna för det lönar sig i långa loppet.

De här tightsen är bra, med hög midja och fickor på benen där man kan ha telefonen.

Pure Pocket High Waist Tights omfattas av Casalls hållbarhetsgaranti, vilket innebär att de kommer att se ut och kännas som nya även efter 200 tvättar, det är bra för man behöver ju tvätta dem hela tiden. Flera av kläderna jag länkar omfattas av den garantin, vilket är jäkligt bra!

Jag har mobilen i fickan om jag kör ensam på gymmet, men då är den grymt bra:) Den höga midjan håller in lite och gör så byxorna sitter still. Finns i flera färger.

Jag har bara långa, och det är enda gången jag har tajta byxor på mig, och anledningen stavas såklart VAD. Men eftersom det är så sjukt obekvämt med tyg som fladdrar och rör sig har jag varit tvungen att kompromissa.

De här är nedsatta 🙂

Alla ser ju typ likadana ut, och även fast tillverkarna gärna vill bestämma vad man ska använda dem till så lovar jag att det funkar utmärkt med ett par för högintensiv träning på yogapasset, och tvärtom:) Bara de är sköna och sitter som de ska. Men välj hellre ett par med lite mer stuns i, helst med shapingeffekt eller kompression. Det är överlägset mkt skönare när de håller flobbet på plats:)

De här är ribbade, jag visar dem i rosa för det syns ju bättre än svart! Jag har inga sådana, men vet att döttrarna har, och gillar dem. Jag tycker det är riktigt snyggt med ribbat.

Samma här, hög midja som sitter på plats. Däremot vete fasen om jag skulle välja ett par rosa tights, det är, personligen, lite för mkt gris-varning på det;) Fläsklägg, skinka och fläskfilé behöver inte synas mer än nödvändigt;)

SportBH är ju en djungel och beror mkt på egna preferenser och byststorlek. Jag kan ju ha det mesta eftersom jag inte har direkt nåt som behöver hållas på plats, men en större byst behöver ju mer stöd och support.

Den här är fin och nedsatt i den färgen

Jag ogillar att se tjejer träna i enbart sport-bh, och tights då, men det är ungefär lika som att se en man träna i bar överkropp, för mycket hud. Hud som kommer i svettig kontakt med redskap som jag sen måste ta i. Brrr. Men OM man nu måste det, så välj en sporttopp som är lång, så så lite hud som möjligt syns:D De unga tjejerna väljer ofta att visa så mkt som möjligt, oavsett hur de ser ut, och det märks ibland att de känner sig extremt obekväma. Ja, jag fattar. Ta på dig en tröja så känns det bättre, och ingen kommer glo;) Om man tycker det är jobbigt med män som tittar måste man ju inte visa upp så mkt som möjligt…?

Den här bh:n har vunnit Bäst i test förra gånger och funkar tydligen till högintensiv träning.

Den här outfiten funkar också om man nu vill träna i bh och shorts. 

När det kommer till överdelar sen så har jag inte hittat några perfekta på många år. Jag har mina gamla, två stycken, som har resår i nederkant. Det är inte alltid vi är upp och ner på träningen, men när det händer är det vidrigt att behöva dra ner linnet hela tiden, stoppa in det i byxorna eller visa hela överkroppen. Jag vill att linnet ska sitta kvar vid höften.

 

Linne  i en modell jag ändå gillar. Jag väljer alltid en storlek större för att få lite vidd över magen, jag vill inte ha åtsmitande.

Mest för att jag känner mig fet och flobbig då, men också för att det är obekvämt:) Det får gärna sitta löst över höfterna, men då ha en skapligt osynlig resår av något slag. Eller en gummerad kant.

Kort linne för den som absolut vill visa hud, så här är det ändå ok.

Det här var snyggt i bak också.

Vill man inte ha tights så är det här ett alternativ

Eller mer joggingliknande . De här var jäkligt snygga!

Jag får panik av att träna i något mer än linne, men på vintern är det ibland så förbannat kallt inne på Friskis att jag önskar jag hade en långärmad. Då är det så tunt som möjligt som gäller, för det blir alldeles för varmt annars. Jag fryser ofta massor innan ett pass, men sen blir man ju varm:) Och blir man inte det så tar man inte i tillräckligt;)

Eller iaf en t-shirt, för när man ligger på ett svinkallt golv är det väldigt obehagligt 🙂

Jag hade faktiskt en sån här, fast i superrosa och en storlek för stor, när jag väntade Jamie. Men den sitter inte det minsta bra nu, alldeles för stor. Tja, eller var det efter att han föddes, sen dess ha jag inte testat den…:) Jag får väl egentligen bara hoppas att den är för stor fortfarande;)

 

Ja, men det här var en del tips om träningskläder. Det allra viktigaste är som sagt att man trivs i kläderna, det spelar ingen roll för träningens skull vad man har på sig. Allt funkar. Jag har kompisar som tränar i shorts och t-shirt, eller i jumpsuits, eller urtvättade joggingbrallor. De flesta har nån form av tights dock, oavsett kroppsform och det är väl troligen för att det är mest bekvämt.

Ibland har man tur och hittar något suveränt på otippade ställen. Jag handlade exempelvis flera toppar och tröjor på Willys för många år sen. Men oftast handlar jag från nätet. Jag vet vad jag vill ha och vilka märken som passar. Att stå i ett provrum och testa sportBH:er kan vara något av det jobbigaste jag någonsin gjort, när den fastnar för att man är svettig och har tagit en för liten storlek 😉 Så står man där och hoppar, försöker kränga den antingen av eller på:D Samma med tightsen … jösses vad tråkigt det är att prova när man måste av med alla kläder. Tröjor går an däremot.

Casall är bra kvalitet, med bra garantier och vad jag har upplevt, en bra kundtjänst.  De är dyra, det tänker jag inte förneka men å andra sidan har jag kvar mina allra första tights som jag köpte från dem, och det var över tio år sen, strax efter att jag blev dumpad. De är tvättade en halv miljon gånger men är fortfarande helt ok.  Jag använde ett av de paren häromdagen:)

Ni hittar Casall här

Kommentera

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting