Operation
Operation

Operation:)

Idag har jag varit på besök på ortopedmottagningen. Mitt andra hem som liten, typ.

Jag har säkert skrivit om det förr, men jag fick en jäkla k-vitaminspruta som nyfödd ( alla barn får det, den gör så att blodet koagulerar sig, och förhindrar inre blödningar, nyfödda barn kan ha för lite av k-vitamin, så det är en ren säkerhetsåtgärd) och den sattes på fel ställe, vilket innebar att den trasade sönder ischiasnerven. Tack för den. Jag har varit kandidat-exempel under min uppväxt och har läskiga minnen av att visas upp inför stora skaror av kandisar;)

Två höga doktorer, professorer eller så, har haft hand om mig som liten, en ortoped och en neurolog, och jag har gjort diverse olika operationer. Den första var för att frilägga nerven och ”titta hur det ser ut”. Det var på det glada 70-talet och man hade ju inte riktigt dagens teknik;) Jag har ett långt fult ärr på baksidan av låret som minne av det. Nästa var en hälseneförlängning, ett ärr på insida vristen. Skadan innebär att jag har sämre näringstillförsel till underbenet på höger sida, och det syyyyns, kan man lugnt säga;) Ett smalt underben och ett snyggt. Men det snygga är fan så snyggt alltså, för att kompensera;)

Haltar och slänger med foten gör jag åxå,eftersom den har rätt kass funktion. Den hänger med, men mer än så är det inte.  Det utvecklades en längdskillnad på några centimeter som åtgärdats med att stanna växten i mitt friska ben., två operationer – en för att sätta in märlor runt tillväxtzonerna i knät, och en för att avlägsna dem några år senare. Under de åren pep det när jag gick igenom säkerhetskontrollerna på flygplatser…;)

Jag har varit på massor av sjukgymnastik, och avverkat ett gäng tramsiga hjälpmedel som sen aldrig funkar och åker i soporna;)

Jag har aldrig någonsin hindrats i det jag vill göra pga det, för jag är så envis och blåögd att jag aldrig funderar på om det skulle kunna vara ett hinder. Det har aldrig varit nån big deal. Nej, jag trivs inte med att visa benen, ja det är såklart drygt att halta och ha ont, för det har jag. Men låta bli att göra roliga saker? Nope.

Alltså har jag spelat fotboll, åkt slalom, klättrat i berg, och så vidare. Jag har inte lärt mig surfa på Hawaii, men det beror bara på att jag inte fått tillfälle, inte på att jag inte skulle kunna. Jag har inga tvivel om att jag kan lära mig nämligen:)

Så, det är bakgrunden. Jag har klagat mellan varven, jag har ont som fan ibland, en jäkla nervsmärta som aldrig släpper, men tja..inget att göra åt. Jag har haft problem med ryggen pga av detta, men det är borta sen jag började träna:) Jag anser mig själv som fullt frisk, och detta är bara ett irritationsmoment.

Mina föräldrar övertalades att INTE anmäla sjukhuset, det är i allra högsta grad en skada åsamkad av en läkare. Nu för tiden sätter man k-vitaminsprutan i framsidan/utsidan av låret,  medan min sattes i bak, rätt i ischasinerven som då råkar vara en stor rackare. Det kan man ju då delvis tacka mig för, eftersom man haft mig som avskräckande exempel på hur det kan gå;) Kul att vara till hjälp, synd att det var tvunget att vara jag:) I stället skulle jag få all tänkbar hjälp och behandling, även plastikkirurgi.. som såklart uteblivit. Hej Landstinget, tack för ert engagemang. Not. Nä, jag e int bitter 😉 Bara lite;)

Nåväl, nu är det dags att göra lite fix. Jag ska göra en liten förflyttning av en sena i foten, som då förhoppningsvis ska hjälpa till att hålla upp foten i 90 grader, inte som idag droppa neråt.  Det kan bli bra, och det kan bli mindre bra. Blir det bra så innebär det att foten kommer upp och jag kommer gå snyggare, det är mitt mål. Blir det inte bra så återgår vi till ursprungsläget. Jag stängde av öronen lite, men det hänger väl på om senan stannar kvar i sitt nygjorda fäste eller släpper och/eller går av.Hur som helst så kommer det inte bli sämre, och då är det ju bara att köra.

Jag är ju nu en gång för alla lite knäpp, och ser på något vis fram emot det:) Operationer skrämmer mig inte, jag har sen åtta veckor i gips att se fram emot, och det skrämmer inte heller. Att ha ont på det sätt man har efter en operation gör mig inte så värst mkt, det går att smärtlindra.  På frågan om jag hade några frågor så hade jag en  : – När får jag börja träna igen??  🙂

Läkaren skrattade bara, och undrade hur jag ens hade tid att träna med nio ungar. Men jag får full rörlighet i gipset, och kan promenera och så, och tänker inte ens fråga om köra bil, utan bara se till att det funkar. Borde funka att träna på gymmet tänker jag, vägrar tappa det jag inte absolut måste tappa:)

Jag har en pullup att öva på, går inte att ändra på det, hihi.

Dagvård, så det blir operation och sen hem. Jag tänker mig att jag kanske behöver lite hjälp första natten, men sen lär det ju rulla på, det är ändå bara bra att vara uppe och röra på sig;) Och det finns ju ändå ingen annan att få hjälp av, så det är väl bara att få det att funka. På Darkwell, piercingstudio står det: ”Vaddå ont? Bit ihop för faan!” Det kan appliceras på det mesta, inte bara piercingar:)

Läkaren tyckte det kunde bli innan jul, så varför inte? Vi går väl all-in – översvämning, återställning, hundvalp, plugg och operation och åtta veckors gips och sen rehab.

Det blir asbra:)

När jag körde upp till Akademiska i dag så var det med lite stress över att hitta parkering. Men eftersom jag numera har en bil, inte buss, så tänkta jag att p-garaget var en bra ide, och döm om min förvåning att de uppdaterat sig rejält sen sist jag stod där, för typ 15 år sen. En skylt utanför som talade om att det fanns lediga platser, och sen när jag kört ner så var det massa röda lampor som lyste överallt? Hm? Så insåg jag ju!

akademiska p garage

Röd lampa – upptaget. Grön lampa – ledig plats. Fy farao så smart!

Det är trångt och bökigt där nere, men en blick på lamporna gav svaret att det ju var värt att köra in i ena hörnet för det fanns plats där:) Smart, smart, smart.

När jag sen kom upp i kulverten kände jag mig som hemma. Det är ju mina hoods på många vis, jag har jobbat där och sprungit många, många mil i dem. Jag hittar nog fortfarande över hela sjukhuset, både över och under jord, och kulverten spar sån tid. Lite så längtar jag tillbaka till sjukhuset… jag trivs med det, men det funkar inte riktigt i mitt liv just nu, och så kanske jag har glömt det mesta;)

Nä, nu ska jag resa på rumpan, jag ska på middag ikväll, det hade jag nästan glömt. En tjejmiddag med mina gymnasiekompisar, det ska bli trevligt! En av dem kommer snart hit för lite förfest.

Eller nääää, ni gick inte på den va? 😉 Det kommer med största sannolikhet bli noll alkohol, de här brudarna blir asplakat av att lukta på korken och är sen bakis i tre veckor;) Vi kommer ha sjukt trevligt ändå:) Det har vi alltid.

Men, jag lär fixa lite innan hon kommer:)

Ha det gott!

Bye bye:)

Kommentera

  1. Ann

    Att dina föräldrar inte stämde sjukhuset var ju deras val och dom gjorde väl det dom tyckte var bäst.
    Men efter att du har fyllt 18 år så kan du stämma dom och kräva ersättning!!!!
    Vilket du borde göra.

  2. Lena S

    Vad ska man säga efter att ha läst din op berättelse.Du måste ha en energi som många av oss med få eller utan barn saknar!! Lycka till med din operation och hoppas att foten blir bättre efter.
    Du är en superkvinna!
    Kram!

  3. russintanten

    Envishet kommer man långt på. Är man dessutom kvinna är man oslagbar. Har också blivet felbehandlad och också stelopererat höger fot.Har ett specialplatta inopererad i högra foten. Det blev mycket bra,men sedan har jag haft otur med annat efter det. Brukar säga att det är bättre att vara stelbent, än att ha ett stelbent tänkande och sätt.Önskar dig lycka till och träna lite försiktigare än vanligt,säger jag som alltid tar i förmycket.

  4. Carina H

    Detta kommer du att klara galant, gips eller stödbandage oavsett, så blir man lite han dikappad, men är man envis så är man, för ca 7 års sen opererade jag min fot, en stelop av en hammartå, inte kul med tår och en spik som stod ut i 6 veckor, på detta skaffar jag mig en valp, observera att detta var i januari månad, med det väder vi har, men fan det gick det med. för 2 år sen opererade jag höger hand och fick ha gips skena i 6-7 veckor och sen stödbandage i ytterligare 4-5 veckor och vad gör man?? skaffar en hundvalp till. och det har gått galant med detta, så jag tror på dig att Du kommer att kunna fixa allt som du vill, stort lycka till!!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing