Husdjur
Husdjur

♥ Jag har fått Bebisar ♥

I lördags var det en helt vanlig dag till att börja med. Det var grått och skittråkigt väder ute och jag satt med massa plugg först. Eller allra först så var jag iväg en sväng för att köpa present till ett kalas som Jordan skulle på, och sen skjutsade jag dit honom. SEN pluggade jag:) Ordning och reda.

Jag satt i köket och blev ständigt avbruten av kidsen som stökade runt, på ett så kul sätt att jag inte kunde fokusera jag ville liksom vara med:) Men till sist var det färdigt, och jag började greja med julsakerna. Patricia och Corrinda fixade massa på fredagen, och det stod kartonger lite här och var.

Patricia och Corrinda drog iväg på förmiddagen för att köpa en födelsedagspresent till mig, och sa att jag inte fick titta när de kom hem. Nänä, sa jag och frågade om de tänkte köpa en julgran?? Lite nervös, för alltså…julgran är seriösa grejor, det lämnar man inte till vem som helst,  barnen är på god väg men de är ännu inte fullärda:)

Men det var det minsann inte så då tänkte jag att det kanske var nån kul juldekoration utomhus. De har pratat massor om det, att de saknar en snögubbe vi hade förut. Jag lallade på här hemma och rätt var det var kom Novalie och sa att jag skulle gå in på mitt rum och stänga dörren. Aha, de kommer hem nu, och ska ta ner vad det nu är och gömma det i Corrindas rum, jag fattar. Jag hade en ljudbok i lurarna så jag gick in och hängde upp min julstjärna i fönstret. Så kom Novalie och sa att jag måste komma. NU. Hon såg väldigt lycklig ut också:)

Jaha va? Nu? Vad nu då? Jag masade mig ut i köket, och såg … Janelle och Simon? Simon och Patricia, Corrinda, massa ungar? Jag fattade inte ett dugg. Vi hade pratat om att alla ungarna skulle komma och adventsfika på söndagen men det var ju dagen efter? Det stod en flyttkartong på köksön men den lade jag inte märke till (alla julsaker står i kartonger ju) förrän Corrinda sa att jag måste öppna min present lite snabbt nu, och alla ropade ”Grattis på födelsedagen lite i förskott!”

Här nånstans förstod jag, men inte förrän jag lyfte på flikarna till lådan och det stack upp två små nosar, två små kattungar, så fattade jag på riktigt. De hade skaffat kattungar ♥

Det tog ju en blick så var det kört:)

I drygt tolv år har vi haft katter, för två år sen blev Zlatan sjuk, och för några veckor sen Smulan. Jag kan fortfarande inte skriva om Smulan för tårarna börjar rinna direkt. Nu till exempel är hela skärmen suddig. Så jag tänker inte göra det. Men jag hoppas att alla begriper att bara för att det kommer två kattungar i huset så ersätter de inte på något vis Smulan och Zlatan. De två katterna har en stor bit av familjens hjärtan och är så saknade. De var speciella, och de har varit med oss genom så mycket, både gott och dåligt. Lovelia, Jordan och Jamie har alltid haft dem i sin närhet, Trixie var bara ett år när de kom och övriga barn inte heller så stora. De har gett så makalöst mycket kärlek. De tröstade när livet föll ihop för fem år sen och de har legat på sängarna och sällskapat när någon varit sjuk. De är oersättliga. ♥

Men att inte ha katter i huset kändes inte som ett alternativ. Jag hade inte tänkt skaffa några förrän kanske till våren, tidigast, men det var bara en tidsfråga.

Barnen hade helt uppenbart andra planer 🙂

Jag har inte så stor koll, men tror att det är Corrinda som letat på Blocket i veckor, och de har pratat med mig om det, bara inte så tydligt att jag ens anade minsta lilla. Mer: ”Men du vill väl ha katter igen mamma?” och mitt svar har då varit: ”Jamen självklart.”

Så där stod jag, med två nyfikna kattungar och en hel flock ungar och två Simon, alla med leenden från öra till öra och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av glädje, så jag gjorde båda. Redan tokkär. Samtidigt som jag, som vanligt, drabbas av århundradets ångest. Hur ska jag klara att ta hand om de här små liven??? Det har varit likadant varje gång vi skaffat ett husdjur, men den tanken har aldrig någonsin funnits när vi väntat/fått ett barn:) Nånstans är man ju rubbad, helt klart.

Men det är ju klart att jag kan:) Och även om det är bland det vidrigaste och mest jobbiga man kan göra att ta ett beslut när de är sjuka eller gamla, så är glädjen de ger så oändligt mycket mer. Jag vill såklart aldrig behöva vara med om det igen, men inser samtidigt att jag heller inte kan leva utan djur så då måste jag.

Och nu är de här för att stanna:):)

Två tjejer, säger de, jag har ingen koll;) som är tre månader precis, de är födda 4 september. Den ena är väldigt väldigt lik Smulan. Det känns fint.

Den lite större och ljusare heter Selma.

Säg hej till Selma♥

Och den lite mindre, Smulan-lika heter Stumpan.

Säg hej till Stumpan♥

Det heter hon för att hennes ena bakben blev strypt av navelsträngen så hon är lite trebent. Såklart väljer mina barn en annorlunda katt, det ligger nog i våra gener att ta hand om den som ingen annan vill ha, och älska dem innerligt:) Jag är stolt som sjutton över deras tänk, att ett handikapp spelar exakt noll roll.

Hon själv kunde inte bry sig mindre och far omkring som om hon hade minst femton ben, hon hoppar lika högt som syrran, har mer längd i sina skutt än syrran som mer hoppar rakt upp;) klättrar högst i gardinen och tja..ni fattar:)

Och de rackarna älskar min nya fina fåtölj som jag är så rädd om att ingen annan får sitta i den. Skulle tro att jag måste budgetera in för en ny snart;) De klättrar på baksidan, det är ju perfekt liksom…:)

Doris?

Haha, stackars Doris:) Hon är van vid att katterna är rädda för henne men de här två sitter kvar och fräser och stirrar ut henne. Doris backar och går därifrån:D Hon har dessutom taggat ner och är rätt försiktig runt dem, hon måste ju begripa att de är bebisar? Hon har närmat sig lite, och kattungarna accepterar kortare och kortare avstånd, idag nosade Doris till och med ordentligt på Stumpan utan att få en fräsning tillbaka.

När de kom var de väldigt nyfikna, trötta och lite rädda, och de har hållit sig runt soffan eller runt köksbordet om vi lyft ut dem dit, men tar för sig mer och mer för varje dag. Just nu står kattlådan i vardagsrummet och kattmaten på vardagsrumsbordet, men snart så kommer vi kunna ställa det där det ska vara:) De är nyfikna på Doris och när hon går ut ur vardagsrummet så följer de gärna efter och kikar. De har varit in i mitt sovrum precis intill också men det är korta snabba utflykter sen springer de tillbaka till soffhörnet. När de vågar så har de ett helt hus i två våningar att utforska:) Och så småningom en hel trädgård och sen skogen.

Jag hade glömt hur det är att ha kattungar:) Men man inser ju snabbt att de är överallt. PÅ datorn gärna, så alla konstiga bokstäver och siffror en tid framöver är de skyldiga till;)

Bakom soffkuddarna, under saker, i saker, bakom saker. De klättrar upp på TV-bänken och sitta och jabbar på skärmen när de ser något som rör sig:) De får sina busryck och röjer järnet för att sen somna helt utslagna och slagga i timmar.

Corrinda gjorde ett kartonghus till Smulan och Zlatan när de var bebisar, jag trodde de skulle dissa det men de älskade det, och i tolv år har den fula, skeva vinda kartongen stått på paradplats i huset:)

Givetvis har hon nu tillverkat en ny.

Och givetvis älskar katterna den:)

Men de hittade även ner i korgen där jag har filtar till soffan. Den är trasig i locket så jag hade flätat dit lite tyg som åkt åt sidan och de kunde enkelt slinka ner. Och upp. Och klättra på den och tja, men varsågoda då, tjejer. Den är er så länge ni vill ha den:)

Helt Dorissäkert om locket är på är det också.

Ja, så kanske att det kommer handla en del om de här två ett tag framöver, kattungar är ljuvliga och hur kul som helst. De är rumsrena och självgående, till skillnad från en hundvalp. Doris var i värsta bitaråldern när hon kom, gnagde sig fast och bet med sylvassa tänder och var inte ett dugg kul, sen var det ett meck att få henne att fatta att man skulle gå ut och bajsa/kissa. Katter är ett mer smidigt djur helt enkelt:) Nu älskar jag såklart Doris med ♥men hon var jobbig som valp.

Namnen sitter inte som en smäck, det är mycket felsägningar, Smulan hit och Smulan dit, men de kommer väl.

Nu är det väldigt mycket barn i soffan hela tiden:) Alla vill gosa och mysa och busa och bara vara nära. Jag inser återigen hur mycket det betyder för barn att få växa upp med djur:)

Jag har fått en födelsedagspresent tidigare som fortfarande slår allt, det var när jag dagen innan min  30-årsdag var på ultraljud och fick veta att jag väntade tvillingar. Det går liksom inte att slå ♥.

Men detta ligger på en hedervärd andraplats:)

Fina fina ungar som överraskar med ännu mera kärlek ♥

Jag fyller inte år riktigt än, jag väntade in en speciell dag att födas på, nämligen Nobeldagen, man vill ju inte fylla år på nån vanlig tråkig vardag heller;)

Fjorton dagar före julafton, allt på en gång liksom:)

Nej, nu har småtjejerna röjt som galna en stund och nu sover de i soffan här intill mig, så jag kan gå och sova jag med. Det går liksom inte att sluta titta på dem när de grejar runt, de är så rasande gulliga:)

Vi hörs snart!
Natti natti ♥

Kommentera

  1. Mia i Stockholm

    Jättegulliga kattungar! Du glömmer väl inte att försäkra dom? Min katt Nisse blev sjuk i våras. Han fick en infektion i njurarna. Om jag inte haft någon försäkring hade behandlingen kostat 23000! Nu blev slutsumman 4 300 och jag har fortfarande min älskade katt kvar. Hade jag inte haft honom försäkrad så hade alternativet varit att låta honom somna in. 😻😻

  2. Mumintrollet

    Jag är inte lite avis jag…fick välja mellan en superallergisk man och en katt en gång i tiden. Vi har lite galghumor här i huset, så jag brukar säga att när han dör skaffar jag en katt, och han i sin tur satsar på en villavagn när jag dör.

  3. Cissi

    Ååååååh, vilket fantastiskt fint inlägg!! Älskar verkligen katter och vill gärna läsa mycket mer om dem framöver. <3
    Vi ska hämta hem en omplaceringshund nästa helg och jag känner precis som du – ska jag fixa att ta hand om honom? Det är ju ett eget litet liv som man ska lära känna, ta hand om och älska på allra bästa sätt. Men visst kommer vi fixa det, både du och jag.
    Blev alldeles varm i hjärtat av ditt inlägg och de är så underbart söta dina tjejer!!!

  4. Sofie

    Grattis till nya familjemedlemmarna! Det går inte att leva utan katt, så är det bara. 😊 Jag är oerhört tacksam att jag fick växa upp med min katt som idag är snart 18 år, det har verkligen förgyllt min barndom och mitt liv. 🐾

  5. Anette

    Grattis till de fina kissona <3 🙂 Vi har också fem stycken katter, de är älskade, även om man ibland skulle vilja slippa dem allihopa :). Fina barn du har som överraskar med så fina presenter!

Visa alla 12 kommentarer
Husdjur

Idag har Doris namnsdag:)

Jag har aldrig koll på namnsdagar. Jo min egen, och därmed Janelles och mammas för vi heter samma sak – Elisabeth. Sen kan jag komma ihåg Emil (Robban) eftersom det är på en kompis födelsedag. Novalie heter Karin efter min mormor och eftersom mormor var född på Karindagen så kommer jag ofta ihåg även den, men sen börjar det bli svårt:)

Några till brukar jag komma ihåg om jag ser datumet, då ringer nån klocka, men annars är jag rätt usel. Jag kan i alla fall alla barnens fyra sista siffror:)

Att Doris har namnsdag i dag hade jag absolut ingen aning om med andra ord, men Janelle messade henne ett grattis nyss:)

Så Grattis finaste Doris på namnsdagen ♥

 

Du är världens goaste jycke:) Egen vilja så det skriker om det, massa gos och världsbäst på att skälla ut folk som kommer hit;)

Blandras mellan Cavalier king charles, Lhasa apso och Tibetansk spaniel. Söt som socker. Jag kan inte ett skit om hunduppfostran, men förutom att du gärna rymmer och skäller så måste jag ändå säga att du är helt okey. Tigger inte speciellt mycket, tuggar inte sönder så mycket längre och är säker runt barn. Du har tagit din självklara plats i familjen och vi älskar dig ♥

Du ska få en extra stor bit falukorv till middag ikväll:)

 

Kommentera

  1. M:et

    En söt liten hund, grattis Doris.💞
    Jag tycker själv mindre bra om alla sorts små/mindre hundar. Men eran Doris har något speciellt, en charm.

Visa alla 6 kommentarer
Husdjur

♥ Våran Zlatan ♥

All kärlek till er ♥

Jag har inte läst era kommentarer förrän nu, och blir alldeles rörd av er omtanke. Jo, jag läste de första som kom, och insåg att jag bara grät av dem så jag lät bli. Tack för er värme och att ni bryr er! Det var inte min mening att ni skulle bli oroliga men jag borde ha fattat att ni skulle bli det ändå. Det som hänt är inget som någon utanför vår familj tycker är något, men för oss är det allt, och det tog hårt.

I vår familj har husdjuren en central plats och de är fullvärdiga familjemedlemmar, och nu fattas en.

Våran Zlatan lever inte längre.

Zlatan

Det finns folk som inte förstår alls, och jag har all förståelse för att jag då upplevdes som väl dramatisk, men för de som begriper är det inget konstigt. Våra katter har varit hos oss i snart tio år, och de har alltid varit pigga och friska. Vi har haft de hos veterinär ett fåtal gånger, det var dels kastrering och efter den fick Smulan en svullnad i operationsärret som fick undersökas, sen har hon blivit påkörd med lite kontroller efteråt. Hon hade även ont i benet för ett tag sen, men det är allt med henne. Zlatan har kastrerats, sen inget, förrän för några veckor sen när han fick något i benet, som släpade och var lealöst, men så fort han kom till veterinären var det bra:) Sen dess piggelinen själv.

Förra torsdagen så hittade jag honom på golvet i badrummet, liggandes på sida som han sällan gör, och han var märklig och off. Ville inte riktigt att jag skulle klappa, och jag bar in honom till Robbans rum och lade honom i deras lilla kartonghus, som Corrinda gjorde när de kom till oss. För tio år sen, och det är fult som stryk men de älskar att ligga där båda två.

Han sov och ville inte äta, men alla som har katter vet ju att de gör så. Har de ont eller är skadade så går de gärna undan, och läker. Jag var sjukt orolig ändå.På söndagen så åt han, och drack och sen kom han och gosade lite med mig i soffan, och låg sen i fåtöljen intill. Ville inte alls vara i famnen som vanligt, eller bli klappad.

Zlatan är den gosigaste katt som funnits, han älskade att mysa i famnen och när han inte vill det så är det illa. När han började äta så kändes det som att det vände, och jag avvaktade måndagen. Han blev utsläppt av barnen och gick ut korta svängar men kom in snabbt och fortsatte sova, men sökte ändå närhet. Han låg mest inne hos Robban. I mångt och mycket är båda katterna Robbans, de har blivit hans egenpåtagna ansvar. På tisdag ringde jag Ultuna djursjukhus, men de hade inga tider, så jag bokade första lediga tid på Rembacken, vilket var onsdag fm.

Åkte dit med honom, och han protesterade inte mot att bli nerstoppade i buren eller att åka bil, sånt han normalt inte gillar. Han blev undersökt av veterinären som snabbt konstaterade att något både kändes och gjorde väldigt ont i magen på honom, och han tog med sig honom för en röntgen. 45 minuter väntade jag på rummet och insåg att det är inte bra. En röntgen går snabbt, och är det inga konstigheter så dröjer det inte. Jag hade katastrofkänslorna redan från första sekunden jag såg att han var dålig, men nu blev de extrema.

Jag blev hämtad för att se på bilderna, och något var det ju. Svårt att säga, såg ut som en trasig diafragma eller/och vätska i lungor/buk. Trasig diafragma kan uppkomma av ett högt fall eller att de blir påkörda, och med tanke på att alla förbannade grannar med besök kör snabbt på vår gata så var det ju inte otroligt. De ville höra hur jag ville gå vidare, och informerade även om kostnaderna. Det känns ju helt absurt att snacka pengar, men det är ju så med djur, det blir så fruktansvärt dyrt att man måste väga allt för och emot. Våra katter är försäkrade, så jag sa bara att om de trodde att det gick att fixa så kör vi. De skickade hem mig, och gjorde ett ultraljud och tog prover som visade ingenting, och de beslöt sig för att operera. Det troligaste var en diafragmaruptur. En inte helt enkelt operation, och inte helt säkert med positiv utgång. Man visste helt enkelt inte innan man öppnat.Jag fick hämta hem min lilla katt, med kanyl på benet, och komma tillbaka mellan 8-9 dagen efter. Han var så dålig, lilla älskade gubben. Jag kunde inte mota bort tankarna på att det värsta skulle inträffa, och försökte verkligen se framför mig hur han skulle bli frisk, men det gick inte. Nånstans visste jag nog.

Zlatan låg inne hos Robban som vanligt, och tyckte att det var okey att vi gosade med honom, men gnistan saknades. Robban fick vara hemma från skolan på torsdagen och följde med mig och lämnade honom, och sen väntade vi. Dagen gick, och jag intalade mig att inga besked är bra besked, ju längre det går ju större chans att de ringer sen och säger att det gått bra. Jag visste inte vilken tid de skulle operera, och timmarna sniglade sig fram, jag både ville och ville inte att de skulle ringa. Jag ville inte få ett dåligt besked.

Vid halv fyra ringde veterinären och det första han säger är att han har dåliga besked, och jag kände hur jag bara tänkte att han hade fel. Det är fel katt du ringer om.

Men han berättade att de öppnat och att diafragman var hel, däremot hade han vätska i lungorna, och buken tror jag, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa. De hade satt ett drän och tömt ur drygt 2 dl vätska ur lungorna.. Fy fan, lilla gubben, inte konstigt att det var tungt att andas. De hade tagit prover på vätskan och det var inga bakterier, eller något annat utan allt pekade på en dödlig jävla skitsjukdom som hette nåt jag inte kommer ihåg. Sit, Zip, Sipps…nåt sånt.

Dödlig sjukdom. Det hörde jag, och kände bara hur orättvist det var. Zlatan var i superform, välnärd, fick alltid gå ut som han ville, mådde som en prins och hade kunnat kämpa mot det mesta, men inte det här. Det var dödligt och han skulle inte klara sig mer än några dagar, och då skulle man behöva tömma ur hans lungor regelbundet. Jag frågade flera gånger om det inte kunde vara något annat, och jag hörde ju att han var tvärsäker på sin sak, men att han även försökt hitta något botbart. Men det fanns inget. Det var den här dödliga sjukdomen.

Jag fick ta hem honom om jag ville, med drän, men han skulle dö om några dagar, och för vems skull är det då? Zlatans? Knappast. Jag hade ju redan sett hur dåligt han mådde. Efter att ha försäkrat mig om att det inte gick att göra något så bestämde vi oss för att låta honom somna in. Lade på luren, höll ihop rätt bra, förvånansvärt bra, och gick ut i köket till Patricia och Corrinda, som såg på min min att något var fel, och så fort jag sa orden högt kom tårarna. Grät, och lyckades samla ihop mig, och så grät jag igen.

Berättade för Robban, och det är svårt med tonårspojkar som inte gärna visar känslor, men jag vet ju vad katterna betyder för honom. Han följde med mig, det var inget han ens funderade på, vara bara självklart att han skulle med, och en timme senare satt vi med Zlatan i famnen. Han hade bandage runt magen och nål i benet, och mådde dåligt. Han andades lite lättare, men det fanns ingen gnista i honom alls. Veterinären kom in och pratade, berättade ännu en gång och var helt fantastisk. Jag kände mig totalt trygg i att han var säker på sin sak. Hade han sagt att vi kunde ta hem Zlatan och att det fanns en möjlighet att han kunde bli frisk hade vi gjort det. Hade han sagt att Zlatan behövde medicin livet ut men skulle må bra, så hade vi gjort det, det spelar ingen roll vad det kostar då. Det är en familjemedlem.

Men han hade inget hopp. Och Zlatan fick den där sprutan. Och nu gråter jag igen.

Det här är Zlatan förra sommaren, så som han älskade att ligga och gosa i famnen. Som en liten bebis:)

Zlatan

Jag vet att det var rätt beslut, det tvivlar jag inte en sekund på och det är skönt, men jag saknar honom så det gör ont. När man släpper in Smulan så går blickarna automatiskt efter Zlatan, de kom ofta in precis så man hann sätta sig ner innan man var tvungen att resa sig för att släppa in nästa. När jag ger henne mat så är det bara en matskål, inte två. Och de är inte samma katt. Smulan är underbar hon med, men Zlatan var gosproppen, bebisen. De var syskon från samma kull, och hon har alltid tagit hand om honom. Jag gråter när jag tänker på att hon är ensam nu. Och så gråter jag för att han mådde dåligt, och för att han är borta. Jag grät två dagar i sträck, och ögonen var svullna och röda, men nu är det värsta över. Jag kommer alltid sakna honom, och jag gråter ju nu igen när jag skriver det här för på nåt vis blir det på riktigt nu. När jag berättar.

Det är en dödlig sjukdom. Ett vanligt virus som många katter har som är ofarligt men som i vissa katter muterar och blir dödligt. Vad är det för skit? Varför våran Zlatan? I värsta fall är Smulan smittad, men veterinären sa att det är väldigt ovanligt att det drabbar två katter i samma hushåll, och vet ni något annat så vill jag inte höra det. Jag vill att hon ska bli en gammal kattdam och dö av ålderdom.

Jag ska inte ha djur, det är bara så. Jag är alldeles för blödig och älskar dem alldeles för mycket. Jag har avlivat en katt förut, men även om det var väldigt jobbigt så var det för att hon var galen. Hon tolererade bara oss två, och när Janelle föddes och började krypa runt så vågade vi inte ha den katten kvar. Hon anföll folk, och vi kunde inte riskera att hon gjorde illa Janelle. När hon var borta så var det en del positiva saker, som tex så kunde jag plötsligt bjuda hem folk vilket inte varit så enkelt med henne. Speciellt mina vänner med bebisar, vi kunde aldrig umgås hemma hos mig.

Med det här är det absolut inget positivt alls. Inte ett dugg. Det är bara sorg.

ZlatanVåra katter är försäkrade, och nu vet jag inte vad slutkostnaden blir, en del saker går inte på den. Men att slippa fundera över pengar i det akuta skedet är guld värt, så lägg pengar på en försäkring på era djur. Nu hade jag dem försäkrade upp till 25.000kr och det kändes som mycket, men hade det varit en diafragmaruptur så hade allt gått på cirka 30.000kr med eftervård och allt, så det springer iväg snabbt. Och jag hade betalat det som inte gått på försäkringen. På nåt vis. Jag ska genast öka på Smulans och Doris försäkringar. Det är jobbigt att ta beslut runt sina sjuka djur, men bara tanken på att vara tvungen att avbryta eller välja bort en behandling för att det inte finns pengar skulle göra mig tokig.

När jag grät hos veterinären och sa att jag inte skulle ha djur så sa en av djurskötarna att jag skulle tänka på alla fina år jag haft med Zlatan, och nu gråter jag igen, men det är ju så. Han har gett oss alla så oerhört mycket. Han har legat hos mig när jag varit ledsen. När någon av ungarna varit sjuka så har han legat där och gjort dem sällskap. Han har gett mig massor av katthår i näsan när han strukit sin svans i ansiktet på mig, och han har legat på min arm så jag fått skriva med pekfingervalsen på datorn. Han har legat och spunnit i min famn som en liten bebis och han har ockuperat min huvudkudde så jag fått legat utan. Han har låtit barnen bära runt på honom och han har älskat att sova i dess sängar.

Han fattas oss. Jag älskar honom. Han var en så speciell katt. Den snällaste.

Zlatan

 

♥ Zlatan ♥

20060713 – 20160421

 

Kommentera

  1. Lisa

    Åh fy vad sorgligt 🙁 <3
    Jag har också fått låta två katte rsomna in..
    En som var liten, inte ens ett år och en som njurarna la av på pga ålder..
    Jag grät floder båda gångerna men mest när Molly fick somna in..
    Hon var hemlös men fick bo sina sista år med mig och dottern och en kattkompis och fick värme och kärlek
    Jag bord egentligen inte heller ha djur,men nu har vi två katter igen, och jag vet ju att den dagen kommer när dom inte finns längre..
    Det är nackdelen med att ha djur, sorgen och smärtan när man får ta beslutet att låta dom somna in..
    Skickar massa kärlek till dig <3

  2. Lisbeth

    Det är så ledsamt när djuren blir sjuka och får somna in. Man blir så ledsen varje gång det händer, de är ju en del av familjen, en stor del av ens liv.
    Du gav Zlatan den största av gåvor, den att slippa lida. Man känner sig som en stor bandit när man låter dem somna in, men det är man ju inte. De slipper smärtorna, de slipper plågas.
    I dagarna är det 1 år sedan mina två äldsta hundar fick somna in. De blev 16 och 14½ och hade levt hela livet tillsammans, han var gammal, trött, nästan helt blind och nästan helt döv. Nosen började ge sig och styrkan i benen också. Hon hade stora tumörer som inte gick att ta bort. Inte dödliga i sig, men de var så stora att de kunde spricka. De fick somna in tillsammans, med god skinka fortfarande i munnen. Glada, nöjda och lugna.
    Men vad hjälper det, känner mig ibland som en hemsk människa och saknar dem så.
    Även om jag vet att vi gjorde rätt.
    Smärtan och saknaden kommer alltid att finnas, men den bleknar och de vackra, roliga minnena finns kvar.
    Stor kram ♥

  3. Maria

    Åh så sorgligt!! Har djur själv och hjärtat går i tusen bitar då man måste skiljas åt.. Fick nyligen vara med då min gamla ponny fick hjälp att somna in, efter tjugo år tillsammans. Saknar enormt men så tacksam för alla fina minnen jag fått tack vare honom! Stor kram till hela familjen! / Maria

  4. Jane

    Förstår er ❤ Har nyligen fått ta bort min sista av 3 systrar jag haft som föddes i min garderob…. Dom är en del av familjen, så är det bara Har haft katt sen länge tillbaka men efter dessa 3 har det inte blivit nån mer… Har hund, så är inte utan djur, men är inte riktigt samma sak….. Självklart betyder hunden lika mycket, men hon är inte lika gosig som kissarna var ❤ Saknar verkligen dom… Kramar till er alla!

  5. Sofia

    Vet precis hur tungt och jobbigt det är att mista sina älskade husdjur, de är som vilken annan familjemedlem som helst. Sorgen lättar med tiden… Zlatan fick ett lyckligt liv hos er, även om det tog slut för tidigt. Många kramar till dig och familj! <3

  6. Ida

    Förstår precis hur du känner, ett husdjur kan verkligen bli som en i familjen och de ger så mycket kärlek. Vill inte ens tänka på hur det skulle vara att behöva ta bort sitt husdjur, man blir så fäst vid dem. Ta väl hand om er.

  7. carina

    Jag har läst ditt inlägg och grinat som aldrig förr. Vi har katt, och jag har börjat gruva mig så mycket för den dagen,när hon ska vandra vidare. Det kommer att bli så hemskt,hon är ju min lilla bebis,alla barn utflyttade. Jag skickar många styrkekramar till er familj. Vila i frid Zlatan<3<3<3

  8. Marianne i Kävlinge

    Vår kisse fick vi ta bort i höstas, han blev nästan 18 år. En vän skickade ”Regnbågsbron” till mig. Här får du den! Kram

    Regnbågsbron
    Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
    När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
    hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
    igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
    Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
    Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
    flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
    varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
    ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
    Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

  9. Agneta

    R.I.P fina fina kissen,det är klart ett djur är en familjemedlem.Så känns det för mig iallafall . ❤️❤️

  10. Metha

    Åh Carola ,vet precis hur det känns ,har varit m om samma sak m vår älskade Missy !
    Trodde jag skulle bli tokig !
    Tänker på dig !
    Kram fr Margaretha

  11. Birgit

    Vi har också haft två katter från samma kull. En svart som Zlatan och en som Smulan. De blev 10 och 11 år. Den svarta som hette Drutten fick diabetes och den andra som hette Nisse visade det sig ha blodförgiftning, väldigt ovanligt på katter enligt vetrinären.

  12. Malin

    Jag beklagar. Det är en otrolig sorg att mista sitt djur . Jag har också haft två katter från samma kull. De blev 13 och 16 år. Känner så med er. Kram Malin (”intervju-Malin”)

  13. Monica

    Det är 5 år sedan min älskade Lisa fick somna in. Hon va en kopia av eran Zlatan…både till utseende och till sättet att vara. Vet precis hur ni har det…gråter när jag läser…tänker både på er och Zlatan och på våran Lisa! Många styrkekramar1<3

  14. Birgit

    Beklagar förlusten. Jag vet precis vad du går igenom och befarade att det var detta som hänt. Men det är såna som du som ska ha djur, som behandlar dem väl och gör vad som behövs för dem när såna här saker händer. ❤️

  15. Malin

    Åh va sorgligt! Jag vet precis hur det är. Våren hund är 11 år nu och jag fasar för den dagen det är dags. De blir ju som familjemedlemmar, våra älskade husdjur! Beklagar sorgen och stor kram till dig och familjen <3

  16. Anki

    Efter som jag har djur o är uppfödare så vet jag vad ni går igenom. Det värsta är att det spelar ingen roll hur många älskade djur man måste avliva, man vänjer sig aldrig. Försöker intala mig själv när det är som svårast o jobbigast att tänka på allt fin detta speciella djuret har gett mig o min familj. Alla fina minnen ska man vårda ömt<3
    Många kramar till er alla från mig i Skåneland <3

  17. Neta

    Det är ju så att djuren blir familjemedlemmar och inte bara en katt eller en kanin t.ex. vet precis hur du känner dig för jag har varit där själv. Skickar styrkekramar i mass.

  18. Karin

    Men åhh Carola, jag är å ledsen jag beklagar er sorg. Du har skrivit så fint och gripande så jag gråter också. Jag förstår dig, djur är också familjemedlemmar, man måste få sörja de också när de har gått över regnbågsbron. Zlatan lever kvar i era hjärtan.
    Tänker på er <3
    Stor kram från mig

  19. Karin

    Så tänker jag med ibland, att jag inte ska ha husdjur för jag älskar dem för mycket och den dagen det händer något kommer jag gå sönder.
    Jag beklagar eran förlust.

  20. Annelie

    Du skriver att du inte ska ha djur. Carola, det är precis tvärt om, det är precis sådana som du som ska ha djur! Som älskar dem villkorslöst och tar sitt ansvar när de blir sjuka och hjälplösa! Jag vet precis hur det känns när den där hemska dagen kommer och om någon tycker att jag förstorar detta med att djur är en del av familjen så får det stå för dem. De låter förhoppningsvis bli att skaffa några egna. Du har hjärtat på rätta stället, det behöver du inte försvara på något sätt. Och du lär barnen att respektera och älska djuren. Stor kram till dig och barnen!

  21. Malin

    Jag fick avliva min högt älskade hund idag, 12 år var hon. Plötsligt blev hon sjuk, igår eftermiddag frisk och på långpromenad, nu i hund Nangijala. 12 är har hon varit min ständiga svans. förstår och vet precis hur du känner just nu. .

  22. Cecilia

    Åh Carola! Tårarna rinner för varje mening jag läser. Förstår dig precis och känner igen mig i så mycket. Dessa fruktansvärda beslut, som hjärnan säger är rätt, men hjärtat skriker nej, nej, nej!!
    Kramar och styrka till er alla

  23. Carina H

    Sitter och gråter och tycker det är så hemskt, jag lider med er. har själv haft 3 katter och har genomlidit det ni gör, rent ut sagt fy f an vad man lider, men jag tyckte det veterinären sa att ni haft 10 bra år med Zlatan, och varför skall man förlänga livet med det dåliga?Ni gjorde helt rätt, men det är svårt ändå. men ni har den andra kvar och lilla Doris, en tröst som är så stor, så gläds med dom,Nu har jag inga katter, men däremot 2 st sköna juveler mina små doggar, mitt allt!! Kramar till Er alla.

  24. Malin

    Nej vad tråkigt, tårarna bara rinner när jag läser detta:( din beskrivning på Zlatan stämmer så väl överens med hur min katt är. Jag har bara haft henne i 3 månader men under de första veckorna blev hon sjuk av en infektion, och gud så jag grät då över att min lilla bebis mådde dåligt. Kan knappt föreställa mig hur det måste vara för er. Men tänk vilket härligt liv Zlatan ändå fick, omringad av så många mattar och hussar och så många famnar att gosa i. Kramar till er!!

  25. Maria

    Beklagar sorgen <3
    Förstår precis hur det känns, min högt älskade hund blev sjuk o vi var tvungna att låta henne somna in i vintras
    Har två hundar till, men hon stod mig extra nära. Hos oss är djuren familjemedlemmar då blir sorgen därefter också

    Kramar Maria i Skåne

  26. Tanja

    Åh! Har fått låta djur somna in jag också, och varje gång har jag känt precis som du; jag vill inte ha djur!! Orkar inte med att ta beslutet… Hur rätt det än är så är det vidrigt på alla sätt och vis! Många kramar till er alla! <3

  27. Helena

    Oj så jag har gråtit när jag läser din text och då är det inte ens min katt!
    Jag är ledsen för er skull för det är så hemskt när ens husdjur dör.
    Massor med kramar till er!

  28. Kakan

    I maj är det 2 år sen jag fick ta bort min älskade kattkompis pga flera proppar i bakbenen. Jag kan fortfarande höra hennes tassande och känna hennes mjuka, lena päls mellan fingrarna. Jag älskar henne nåt så oerhört fortfarande ❤️ hon fanns alltid vid min sida. Jag förstår vad ni går igenom och skickar massor med kramar och kärlek. Det går inte över men blir lite lättare med tiden ❤️❤️❤️

  29. Viktoria

    Hujeda Det absolut värsta med älskade djur är just det här, sorgen är sååå tung och jag är likadan, gråter för att andra kissor saknar, för barnens sorg, min egen osv osv. Att faktiskt tänka på hur bra kisse haft det före sjukdom lindrar och du har verkligen tagit ansvar som en sann kattmamma!!! Så Zlatans liv var nog toppen men för kort ❤️

  30. Magda

    förra sommaren fick en av våra katter en propp och blev förlamad i bakbenen, det fanns inget veterinären kunde göra.
    Oj så jobbigt det var vi hade haft henne i 15 år men hon var pigg och kry och jag hade hoppats på att få ha henne kvar några år än.
    Hon var verkligen ingen mysigt katt, ganska falsk och grinig men oj vilken personlighet hon hade… Hon fattas oss så mycket

  31. Mimmi

    Kram!!!!
    Har inte haft djur själv, men ena sonen hade i några år en flickvän med tre hundar. O som jag saknade dessa vovvar när förhållandet tog slut!! Tre ”små” yrväder dom vällde in genom dörren, tassarnas ljud på parketten o deras värme!! Ta hand om er!

  32. Maja

    Fick ta bort två katter i januari i den där skitsjukdomen, som mest drabbar katter under 2 år och över 10 år. Mina katter blev bara 8 månader. De var också syskon. Det är ren och skär skit att de blir så där dåliga! Jag har gråtit och gråtit och barnen med.. Kram

  33. Charlotte

    Lider så med er!
    Men en sak…det är precis sånna som Du som ska ha djur!
    Sånna som genuint bryr sig om sina djur och som behandlar dem som de familjemedlemmar som de är!
    Ni är lyckliga över att ha haft Zlatan och jag lovar att Zlatan är en lycklig katt för att han haft er!
    <3

  34. Emelie

    Känns ju urdumt att skriva men jag är verkligen ingen djur människa men när jag läser det du skriver då rinner även tårarna på mig ❤️ Styrke kramar till er

  35. Thina

    Vet precis hur ni har det. För två veckor sen fick vi avliva vår fina kattflicka efter att veterinären hittat en stor tumör i magen på henne. Hon var dock 15 år men hon fattas oss något fruktansvärt.

  36. Susanne

    men åhhh, jag gråter jag med när jag läser detta. Beslutet var rätt att ta, men jag vet hur svårt det är att säga orden. Stor kram till er alla <3

  37. Johanna

    Åh vad jag känner med dig 🙁 Avlivades min Belino i maj förra året. Han var 15 år och lite skruttig. Åkte till veterinären för att han hade inflammation i en klo. Veterinären tyckte han var lite uttorkad och ville vätska upp honom över natten o samtidigt operera klon.
    Nästa dag ringer veterinären och berättar att de hittat en klump magen 🙁 Där brast det fullständigt för mig…. jag grät som ett barn när jag tog beslutet att mi älskade Belino skulle få somna in.
    Åkte med barnen till veterinären, de tunga stegen in i rummet. Fick gosa med min underbara katt, tog massa bilder och pussade på honom. Sen kom en sköterska och gav honom sprutan…
    Som jag grät… o gråter nu… saknar honom otroligt mycket. Kommer alltid sakna denna underbara katt ♡

  38. Sofie

    Beklagar sorgen. ❤ Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Jag förstår dig precis, min katt som precis har fyllt femton år betyder obeskrivligt mycket för mig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Han har varit nära döden och legat inne på Ultuna (helt fantastisk personal där) ett antal gånger och det var dom värsta dagarna i mitt liv, många tycker att ”det är bara en katt” men det är det absolut inte för mig, han är som mitt håriga fyrbenta barn.

    Det är inte ett dugg konstigt att vara ledsen, skulle vara mer konstigt att inte vara det. Jag har tänkt som dig många gånger, att det är lika bra att inte vara djurägare när man blir så ledsen, men å andra sidan, vad många härliga stunder jag hade gått miste om då! Kram till dig ❤

  39. Mis

    Beklagar!! Och som du säger, man måste ha djur för att förstå sorgen. Fick ta bort min älskade 15 åring för ett par år sen och det gör fortfarande ont. När man står där hos veterinären tänkte jag som du, ska inte ha djur för jag orkar inte att de blir sjuka. Jag är aldrig inne på blocket, men morgon efter min katt lämnat mig var jag där, och den översta annonsen var på en liten ullig kattunge – precis i den rasen jag en gång längtat efter och hon fanns dessutom inom ett par mils avstånd. Så jag slog till direkt och ett par dagar senare fick jag hämta henne – hon var menad för mig! <3

  40. Lina

    Åh nej vilken eländig sorg… 🙁 Vet hur det känns. Fick avliva vår älskade, älskade hund förra hösten. Saknaden finns alltid där… De har mötts vid regnbågsbron nu. Kramar i massor!

  41. Sama

    Förstår dig precis. De är så älskade och saknade. Tårarna trillar nerför mina kinder också nu… Stor kram till dig och barnen!

  42. Petra

    Beklagar er stora förlust, det är så fruktansvärt svårt när man älskar ett djur så mycket.
    Många kramar till er alla

  43. Mia

    Skönt att höra av dig o förstår du har sorg nu. Husdjur blir ju lätt som en familjemedlem o de ger så oerhört mycket. Han verkar verkligen ha varit en speciell katt eran Zlatan. Du skriver så fint om honom. Nu har han inte ont mer och han har haft ett fin liv med er. ❤️

  44. Jessica

    Fip (fipp) heter sjukdomen. Har också varit tvungen att ta bort en älskad misse pga den sjukdomen. Beklagar sorgen<3

  45. russintanten

    vilka fina bilder du har på din katt. önskar att jag haft det på min mozart,som såg ut som din. Han var också en mycket älskad familjekatt.Att vara blödig är inget fel och då har djuret det bra.Tänk dig själv att bo hos någon utan empati.Katten hade flyttat bums. Att det är jobbigt för dig och din familj nu det beklagar jag. Tänker på er.

  46. mia

    Det är så fruktansvärt. Man känner lika stor sorg som när en människa dör fast på ett annat sätt + att man får dåligt samvete fast vetrinär försäkrat en om att det var det ända rätta. Och omgivningen har lite svårt att förstå ens sorg och gråt attacker, trots att de säger att de förstår. Att gå till jobbet som vanligt och försöka bita ihop är fruktansvärt. Att jag skriver att sorgen är liknande som när en människa dör, är ord som jag av egen erfarenhet fått uppleva. Smärtan och ångesten är likadan men det akuta skedet klingar av fortare och saknaden blir annorlunda. Stor, men inte lika gnagande och påtaglig. Och att man måste oftast själv ta beslutet att låta djuret få somna in. När man har akut sorg för ett djur tänker man inte realistiskt, inte jag i alla fall. Man tycker bara att man DÖDAT sitt djur helt i onödan. Och man minns bara det friska.

  47. Ann

    Usch stackars dig och din familj!
    Det är verkligen så jobbigt när man förlorar ett djur som är så älskat.
    Det är tungt och sorgligt länge,länge….
    ❤️

  48. Mallan

    Förstår vad ni går igenom nu och det är aldrig lätt.. Självklart är djur en del av familjen, och när de är sjuka eller går bort försvinner en stor del av en själv.. Många kramar till er alla ♥

  49. Madde

    Jag förstår precis vad du går igenom. Det jobbigaste med att vara djurägare är när man måste ta beslutet att låta dem somna in. Men man gör det av kärlek: de ska inte behöva lida.Jag har haft hund i hela mitt liv: först hemma och sedan när jag bildade egen familj.
    Så jag har sagt adjö till 6 hundar under de senaste 25 åren ( o då inte räknat de som fanns i barndomshemmet) Trots att vi periodvis haft två hundar så känns det lika hemst varje gång. jag gråter tröstlöst när jag sitter där med dem för att vara med när de somnar in. Den sista fick vi ta bort akut: cancer i magen och vi hade inte en aning om det-även om han inte var sig lik sista tidenEfter ett tag kan man ta till sig alla fina dagar som man haft. Le åt minnen. Tårar är som diamanter: en rikedom som visar hur mkt djuren betyder för oss. (I dag har vi en hund och en katt.) Han har det bra nu, Carola: han har tassat över regnbågsbron och är frisk och busar runt med sina djurkompisar där. Styrke kramar till er alla i familjen.

  50. Sanna

    Har gått igenom precis samma sak och du är inte alls konstig som känner som du gör. Vi hade två bröder och den ena blev påkörd och dog. Vi var borta över natten och kattvakten ringde och berättade, den sorgen. Och allt jag kunde känna då var att det var fel katt. Så hemskt, men Casper (som dog) var den personliga, gosiga och genomsnälla. Nu blev det bara den småsura brorsan kvar. Spooky har dock ändrats med tiden och är världens gosigaste nu. Hur som, sorgen var stor för oss men även gör Spooky, han slutade äta och tappade helt livsgnistan så efter någon månad insåg vi att vi var tvungna att köpa en till katt, Spooky fixade inte att vara ensam. Nu har vi två katter igen och de trivs med varandra. Nikita är en underbar katt hon med som vi aldrig fått lära känna utan Olyckan. Ödet tar och ödet ger. Kram ❤️

  51. Jenny

    Jag förstår precis! När jag var bara nåt år gammal så skaffade mina föräldrar en hund. Bonnie. Hon var min bästa vän när jag växte upp,hon var så snäll och glad och bäst helt enkelt. Vi tog många,långa skogspromenader. Hon följde med mig till stallet och ut när jag red. Vi badade på somrarna. Vi cyklade. Hon var otroligt klok och en väldigt bra kompis. När jag var 15 år så dog Bonnie och jag saknar henne fortfarande (är idag 28 år). I fjorton år hade vi henne,hon var ju självklar i familjen. Jag minns så klart den första tiden efter hon dog,jag var sååå ledsen och jag tyckte hela tiden att jag kunde höra hennes tassande på nedervåningen trots att hon var borta. Jag förstår!

  52. Lilian

    Förstår precis. Så förtvivlad man är när man varit tvungen att hjälpa sina katter till katthimlen…Men efter ett tag minns man allt bra ,allt mysigt och all glädje man haft..Som du skriver : Har man inte varit där själv förstår man inte. Lider med er…

  53. Anna

    Åhhh vad jag lider med er 🙁 Zlatan har de bättre nu,stackarn. Inga tröstande ord alls jag vet! OCH jag skulle troligen inte tänka så om jag var i den sitsen själv.
    Djuren betyder massor och jag förstår precis vad du menar.
    Har en superpigg vovvsing som snart fyller 15 år. Hon har genomgått 2 op senaste året för tumörer annars helt frisk hela sitt liv. Jag skulle aldrig kunna sätta ett pris på vår hund,kosta vad det kosta vill. De är dom värda <3
    Massa kramar till er

  54. Maria

    Nej så tragiskt. Fick också avliva min Hasse efter 17år. Dom må vara små våra katter men de lämnar ett stort tomrum efter sig när de går bort. All kärlek till er….

  55. Anna

    Gud, tårarna bara rinner när ja läser :'( vet precis hur du känner, va med om liknande när min hund dog för några år sen. Kände lite samma, att vissa inte förstod, men skit i de o va så ledsen som du behöver va! Djur är det finaste som finns ❤️

  56. monica

    Hej! Jag förstår dig precis! Det är ett helvete att gå igenom detta och man undrar varför man utsätter sig för detta. Men som sagt man måste se till djurets bästa och se tillbaka på alla fina år ni har haft tillsammans.
    Kram på er!!!

Husdjur

Äntligen vettigt internet igen:) och Zlatan skräms

Åh herregud vilket extremt kasst internet jag haft senaste dagarna! På Väddö Folkhögskola brukar det vara lite halvtaskigt wifi men då funkar det alltid att koppla om till mitt eget. Denna gång har det varit total katastrof:( Jag fick iväg inlägget om Happy Place Prints, ( det är inte försent att beställa för att få er personliga poster innan Alla hjärtans dag! Sista dag den 7/2) och sen var det liksom tvärkört. Det fick jag skriva med hjälp av internetdelning från mobilen och även det var segt. Nu är jag ju inte på skolan för att surfa;) men eftersom vi denna gång hade en hel del dötid mellan olika saker, och ensamma eftersom vi gjorde Hälsoprofilbedömningar en och en, så hade jag velat kunna använda tiden till nåt vettigt.

Skriva den där artikeln till Journalistiken tex…som jag nu ligger fett efter med. *hatar* Deadline var i går kväll, men eftersom det är en faktaartikel så måste jag ringa och intervjua nån, och det går inte förrän på måndag.

Jaja, det är skoluppgift och inte skarpt läge så man får väl vara glad för det.

Jag åkte till skolan i onsdagsmorse och som alltid så är det intensivt att vara där. Jag tycker om min grupp, även om den är lite för stor för att känna att man hinner umgås med alla, men det är liksom bara att sätta sig nånstans och börja babbla. Alla är trevliga och härliga människor:)

Vi hade ett boxpass denna gång, vi har alltid någon form av fysisk aktivitet, och jäklar så kul det var, och jäklar så ont det gör nu:) För att inte tala om att jag har ont i rumpan! Fasen…vi gjorde ju en hälsoprofilbedömning och det ingick ett cykeltest. Cykla med visst motstånd i åtta minuter. Inte speciellt jobbigt men med tanke på att det var säkert *funderar*… sju år sen som jag satt på en cykel så känns det ju i akterpartiet;)

Jag har en cykel, men eftersom jag hela tiden haft två små som inte kunnat cykla själva så har jag inte använt den. Vi har haft cykelkärra, och visst det är bra, men vi bor så att vi har en lång svagt uppåtlutande backe hemåt, och med kärra med ungar i är det jobbigt. Sådär så det bara känns tröligt och jag hellre går. Kärran står sunkig i carporten och väntar på vidarebefodran till tippen, misstänker att den är bortom all räddning. Cykeln ska nästan dit den med, det är en värsting med 21 växlar och så, men man kommer liksom ingen vart… För kanske 11-12 år sen så cyklade jag som motion, vi har en runda som är nånstans mellan 6 km och en mil, minns inte;) och den drog jag flera gånger i veckan. Först på en gammal herrcykel, men sen fick jag då min värsting. Nöjd som bara den trampade jag iväg. Trodde ju såklart att det skulle bli rekordtid, men nope. Det gick säkert tio minuter långsammare trots att jag pinnat på i samma tempo. Körde några rundor till, men när jag ena dagen blev omkörd av en gubbe med keps, kavaj och portföljen på pakethållaren på en skrutt från 60-talet, och dagen efter en tant med sjalett och kjol, när jag låg dubbel och trampade i mitt anletes svett och de liksom bara fincyklade …, då slängde jag in cykeln i carporten och vägrade cykla mer. Den har varit inne på verkstad, och den är liksom som det ska vara, men man får lov att trampa i NERFÖRSBACKARNA annars tappar man tempo….nåt är ju fel.

Jag tappade liksom sugen på att cykla där och då;)

Heja bilen !!

Torsdag och fredag hade vi kanonväder, verkar ha varit så på de flesta ställen? Underbart, och nån promenad hanns med mellan all väntan och stillasittande. I går åkte jag hem i strålande solsken och lite snöglitter och sjöng för full hals till radion, och kände mig rätt så nöjd.

Kom hem, snackade med mamma och allt var bra där. De hade varit där från byggföretaget och kollat lite. Jag är nu inne på snubbe nummer tre som samordnar det hela, få se om han lyckas ro skutan i hamn och slutföra det åxå..börjar bli lite småless nu. Han ringde mig på onsdagen åxå så vi har iaf snackat igenom en del. Tydligen skenar deras kostnader iväg, men det kan liksom inte vara mitt fel?  Jag har inte fått några prisuppgifter och därför sa han nåt om att jag dragit vinstlotten, och det är ju trevligt för en gångs skull;)

Jag fattar inte vad som kan ha skenat iväg? Jag fick en summa att välja kakel och klinker inom ( 149+179 per kvm) och bestämde mig för plattor som båda kostade 139kvm, så där borde jag ligga på plus? Och det övriga de gjort har jag inte haft nåt med att göra utan det trodde jag de hade koll på… Så helt ärligt struntar jag i det, det får stå för dem. Men tröttsamt är det.

Nåväl, mamma och jag snackade på, och så hörde vi hur Zlatan låg och käkade på sin  kartong inne hos Robban. Corrinda gjorde ett hus åt katterna när de bara var kattungar, för elva år sen, det är en kartong modell större som hon klippte ut fönster och dörr i, och jag trodde den skulle ratas, men de älskar den där fula lådan:) Den har alltså stått här på olika ställen i huset i snart elva år…fantastisk snygg inredningsdetalj;)

Jag lyfte ur honom för han kan inte äta upp den, och tog med honom ut i köket. Han jamade på ett irriterat sätt, och jag blev förvånad. Han pratar ofta, men sällan sådär, det var ett missnöjesjam. Han brukar bli så glad när jag kommer hem åxå, och gärna gosa in sig i famnen, men nu var han bara obekväm. Jag hade honom i famnen en stund i kökssoffan, men han sa liksom i från så jag lade ner honom intill mig, lite orolig redan där. Han låg märkligt med bakbenen noterade jag, utsträckta istf hopdragna. När han sen gick upp på bordet ( jaja, de får vara på bordet) så fick jag hjärtat i halsgropen när jag såg att han släpade vänster bak helt lealöst bakom sig. Höger såg inte helt bra ut det heller, och i min hjärna for det värsta såklart – vingelsjuka. Jag har ingen större koll på den mer än att de dör. Ropade på mamma och hon sa att han varit pigg på förmiddagen. Han låg och åmade sig på bordet, och lät oss klappa magen, men var störd. Jag kände igenom honom och han reagerade inte med smärta nånstans. Full muskeltonus i båda benen när jag tryckte. Inga sår, inget som var varmt, inget såg konstigt ut? Så hoppade han ner från bordet, och försvann ner i källaren. Jag efter såklart och såg hur hans vänster bak släpade. Noll kontroll över det, och när han gick ner i trappan så låg det bara bakom honom och hoppade över trappstegen.

Ok. Det här är illa. Smulan hade nåt liknande, samma ben, före jul, men hon höll upp benet och visade att det gjorde ont, så henne fattade man ju vad felet var. Fan. Jag är oftast iskall när det gäller barnen för där har jag koll på vad som hänt, och vad som behövs för åtgärd. Jag kan fokusera och handla då, men när det gäller djuren så är ju kommunikationen ett stort hinder, de kan ju inte säga vad som är fel. Jag ringde närmsta veterinär. De stängde snart och tyckte jag kunde avvakta till i dag. Jag litade inte riktigt på det, utan ringde Ultuna Djursjukhus. Där hade de lite olika teorier – en höft eller knä ur led var mest troligt och det behövde isf åtgärdas rätt snabbt så inga muskler töjdes ut. De hade väldigt fullt, en timme ifrån jourtid….(såklart) och jag var välkommen, men det skulle ta tid. Jag ringde nästa veterinär med kvällsöppet, och även de rekommenderade en kontroll snarast, men hade inte tid. De snackade om röntgen och jag såg tusenlapparna fladdra. Jodå de är försäkrade, men det är inte gratis ändå.

Jag tog med mig Robban och åkte till Ultuna Djursjukhus.

De har byggt nytt och det var så fräscht, och så trevligt. Det är ju inget ställe man längtar till direkt, men oj så trevliga de var. De tog emot oss i kassan rätt snabbt, skrev in honom och så fick vi vänta. En skötare kom efter några minuter och gjorde en första koll. Zlatan låg där i sin bur, och bara var snäll och stilla. Inte ett pip i bilen heller. Sist han åkte bil var väl till sin egen kastrering och det är tio år sen, men då var det full skrikkonsert, så det kändes inte helt bra att han var så tyst. När jag hämtade honom hemma så hade han klättrat upp högst i klädkammaren och krupit ner i sin favoritlåda där uppe, så jag fattade ju att han var hyfsat mobil ändå. Han stödde på bakbenet då med, men på ett märkligt vis.

zlatan

Vi väntade och väntade. Kollade på Tv, såg förra veckans Gladiatorer, Mästerkock, och Renees brygga. Spelade Othello på Robbans mobil. Läste lite. Gick på toa. Robban shoppade i godismaskinen, en liten påse nappar -25 kr, en halvliters cola -28 kr. Det är inte ok, inte på sådana där ställen där man liksom inte vill vara, och dessutom kanske är i upplösninsgtillstånd och ledsen. Då behöver man inte skinna folk.

Men allt annat var bra där.

Efter massor av väntan fick vi komma in till veterinären. Vi lyfte ur Zlatan ur buren och han hoppade tillbaka ♥ in i tryggheten.

Vi ställde upp buren på ett bord och fick honom att ta några steg, det såg mycket bättre ut. Hon kände igenom honom noga, och han  bara stod där och var snäll. Klämde på ryggraden, benen, höfterna, kollade reflexer. När de var finfina slappnade jag av. Bra reflexer = inget neurologiskt (oftast) så det kändes bra.  En temp fick han ta, och blinkade inte ens när hon tog den. Hon konstaterade att han med marginal var den snällaste kattpatient hon någonsin haft. Jag blev löjligt stolt:)  Men så har jag haft den totala motsatsen åxå, en vildkatt som ingen i personalen kunde ta i, och inte jag heller för den delen.

Vi bestämde att han skulle få en smärtstillande och antiinflammatrisk spruta, och se om det hjälpte honom till att slappna av i musklerna, som kunde fått en smäll av något slag. Kanske har det varit uthoppat nånstans, men gått tillbaka.

Han sökte efter sin bur, såg min väska, svart den med ju, och klättrade ner i den, han är lite för stor för den, men klämde ner sig, lilla gubben ♥. Vi flyttade över honom till hans bur och han blev nöjd.

Mer väntan på sprutan, och så till kassan, där vi betalade ut oss.

ultina djursjukhus2043 kr. Som hittat.

1400 för undersökningen, 460 för jouravgift, vilket kändes rätt ok ändå, kunde varit dubbla priset ju, och så 15o kr för ett recept på mer medicin.

Jag tror att självrisken på Agria är runt 2000kr så det lär inte vara nån ide att tjöta med dem.

Bara att bita i det sura äpplet och det känns ändå bra att ha fått kolla så allt är synbart okey, jag skulle aldrig förlåta mig själv om man skiter i att kolla upp och det varit något enkelt behandlingsbart. Jag vill ju deras bästa de där små lurvdjuren♥

Vi åkte hem, och Zlatan hoppade upp i sin kartong inne hos Robban och där låg han sen. Nu på förmiddagen mötte jag honom i vardagsrummet när han varit och ätit. Han stöder så fint på benet. Är lite off, men spinner, gosar och är sig själv.

Jag misstänker att om jag inte sett att han släpade benet efter sig så hade jag tjänat 2000kr;) Då hade jag förmodligen inte sett honom förrän han kunde stödja på det och då hade jag inte reagerat med sån oro. Men just de här neuorologiska skitgrejorna är jag rädd för.

Sen funderar jag allvarligt på att sätta upp pianotråd över gatan här och göra cabbade bilar av alla som kör för fort, dvs typ alla grannar. Jag överdriver inte när jag säger att de alla gånger drar på i 50-60 här, och det är alltså en smal villagata MED farthinder, men man kan ju gasa emellan dem. Behövs inte mkt för att något ska hända, och Smulan har blivit påkörd en gång redan. Men inget lär ju hända innan någons unge råkar illa ut, och då är det just den familjen och just den veckan som de släpper på gasen.

Jag? Jodå, jag kör aldrig snabbare än 20 km här. På allvar alltså. Jag vill inte vara orsak till att någon skadas.

Jag kör kanske inte 12o på motorväg, där kan gasfoten vara lite för tung, men de nedre fartbegränsningarna är jag noga med.

Så, det var ingen lugn fredagkväll hemma i går direkt. Syrran som passat Doris kom med henne och tog hand om middag och barn, medan jag satt och hängde på Ultuna. Vi kom hem vid halv tio, så det blev en 4,5 – 5 timmar där. Segt.

Doris blev glad att se mig iaf, och hårade nog lite extra av ren glädje;) Vad är grejen med att hon börjat håra satan nu?? Hon fäller så jag funderar på att raka av allt, och det går ju inte så bra kanske, men jag blir tokig.

Katterna fäller ju lite, men inga mängder och det har inte hon heller gjort förrän nu. Det är omöjligt att låta bli att dammsuga varje dag, och man måste sopa hår tio gånger där i mellan. Kanske ska jag ta det som ett vårtecken;)?

 

Nä, nu ska jag sluta babbla. Och skriva en faktaartikel!

Ha det gott, det är skönt att vara hemma igen:)

 

Kommentera

  1. Lilian

    Hej, det finns en grej som heter furaminator som man använder då dom fäller. Helt suveränt med denna karda. Den tar med alla lösa hår. Men denb skall nog bara användas vid fällningsperioderna. Lycka till m allt…..gillar din blogg <3

  2. Mia

    Klart du ska skicka in till Agria, du har ju självrisken betald och det gäller ett år. Man vet aldrig när det blir dags för nästa vet.besök.

  3. Jenny k

    Hej!
    Är säkert som flera andra skrivit att Doris fäller valp pälsen o/el vinterpälsen nu när vädret velar fram o tillbaks. Min lilla vovve har oxå börjat fälla nu. Min stora gamel vovve som är en blandning mellan gråhund o golden har fällt så gott som året runt sen har vart liten,trots bra foder o vitaminer. Först när ja började med vetegroddsolja i maten till honom blev det mycket bättre,ett tips i fall att Doris kommer att fälla mycket fram igenom,perioder då hon inte borde fälla. Står på flaskan hur mycket man ska ha i maten. Ja har köpt det på Vl/Lantmännen el zoo. Tar ett par veckor innan resultat,mm skillnaden blir enorm,i allafall på min hund Elton. Har vänner o släktingar som oxå ger detta till sina hundar o de märker oxå väldigt stor skillnad. Har inte hört nån som blivit besviken av uteblivet resultat. Ja blir smått galen på alla hundhår,de finns ju överallt,i allt,på allt. Hon är så fin Doris. Ha en riktigt bra dag.

  4. sofie

    Samma här vad gäller agria hade dock 1800 självrisk och sen 3år men intjänad bonus a 300:-st så egentligen bara 900 i självrisk…
    Lätt att ordna oxå fylla i på webben ta foto av kvittot och skicka in klart… 😀

  5. Sanna

    Har precis varit till vet med min kisse och utnyttjade försäkringen. Jag har agria och det var 1200 i grundsjälvrisk sen fick vi rabatt för skadefria år också. Ett telefonsamtal kan det vara värt om du får tillbaka pengar ☺️

  6. Jennifer

    Kan vara bra att registrera kostnaden hos agria ändå, ifall ni måste in med katten igen. Man betalar bara självrisken en gång på nån månad (kom inte ihåg, men tror det är på 3 mån), så om ni måste till veterinären igen är redan självrisken och summan registrerad. Skönt att det gick bra med Zlatan. Man blir ju så orolig för sina små ögonstenar. Trevlig helg!

  7. Linnea

    Hej! Va skönt att det gick bra med katten, trots jourtid… ;;)
    Förmodligen tappar hunden sin valppäls, eller vinterpälsen.
    Till nästa år, om fällande av vinterpälsen är överdjävlig, kan man åka till veterinär och ge en spruta med någon vitamin, så ramlar allt av på ngt dygn, vet många som gör så 🙂
    Lycka till!

  8. Beatrice

    Doris har mest troligen hamnat i fällning perioden det är detta knäppa ”vår”väder som ställer till det nästan alla hundar fäller nu 🙂

  9. Jessica E

    Skönt att Zlatan mår bra 🙂
    Vi hade en tik som inför varje löp fällde extremt mycket! Det låg stora tofsar med päls överallt och vi fick borsta henne flera gånger om dagen.
    Kram

  10. Malin

    Skönt att Zlatan mår bra! Min katt hade liknande, det var en stroke 🙁
    Angående Doris fällande, kan det vara så att hon tappar valp-pälsen?

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing