April 2016
Allmänt

Youtube igen:)

Mitt i natten kan man sova, eller så kan man redigera Youtubeklipp:)

Kolla om ni vill, gilla om ni vill och prenumerera så känner jag mig manad att göra fler och roligare videos:)

Jag går och sover nu då:)

Natti natti:)

Kommentera

  1. Anne

    Prenumererar aldrig på kanaler så jag skriver här i stället: FORTSÄTT! Ni är så fina och gör en glad och varm i hjärtat!

  2. GC

    Va roligt att se er. Va duktiga ni är på att få ihop alla studsmattorna. Va fin du är Carola. Ser ut som en 25 åring. Fortsätt med videosarna. Jättekul.

  3. Jenny

    Har inte läst bloggar på ett tag och läste först nu om Zlatan. Har själv fyra ”pälsklingar” och tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Beklagar verkligen och hoppas att de andra får vara friska länge, länge! Varm kram

  4. russintanten

    Fortsätt göra youthubeklipp. Har läst om hur du gör när du sätter upp studsmattorna,men nu förstår jag hur det går till.

  5. Katarina Persson

    Alltså, jag blir ju bara så glad i själen då jag ser dig o dina barn. Lycka att ha en så underbar familj. Kramar från en mor med 4 barn .

Allmänt

Fotoläxa:)

Sådärja! Jag har skickat in mitt första utkast, till sista uppgiften på journalistiken:)

I går kväll tänkte jag att det blir bara skräp det här, men så ändrade jag lite på följden i texten och vips kändes det som att det föll på plats. Det är fortfarande inte toppen, men det är vad det är:)

Det ingick även en fotouppgift, och antingen fick vi fota ett yrke eller koppla det till våra artiklar.

Jag tyckte det skulle vara en strålande spännande idé att skriva om ungdomar och sociala medier…och det var det ju inte, det var mest tråååååkigt. Inte har jag ju direkt många inom yrkeslivet sådär inpå knutarna som jag kan fota heller, och de jobbar på kontor så inte så extremt enkelt att få till nåt kul. Alltså kommenderade jag ut Novalie med en mobil:)

NovalieDetta skulle föreställa min ”dragarbild”. Det är en bild med en tom yta där man kan sätta ett stycke text.

Och detta var en annan vinkel.

Novalie

Förutom att Novalie är fin som alltid så suger ju bilderna, men så blev det:)

För att smöra lite så slängde jag med en bild på Doris

doris the dog

Jag har fått lära mig att bilder på söta djur alltid funkar;) så vi får väl se.

Vi står inför omflyttningar här hemma. Jag bävar samtidigt som jag tycker det är kul. Patricia har fått för sig att hon ska byta rum. Igen. Tillbaka till det hon hade förut, där det sprang möss i ytterväggen och lät som det satt minst en stor fet commodovaran och tuggade smådjur;) Nu har hon glömt det, och har planer på att måla om och lägga nytt golv. Med HON menar hon alltså mamma:)

Närrå, men vi lär ju hjälpas åt. Idag kom det hem en ny säng, 140cm som hon köpt, så det blir kanon när jag ska ligga därinne och prata i telefon och dricka kaffe;) Den gamla sängen ska visst in till Robban vilket innebär att vi får använda skohorn för att få in den, efter att han städat sitt rum. Det är kul med ommöbleringar, man rensar ut en massa men det blir en jäkla massa jobb. Jag har ju fortfarande inte fått klart i källaren…

Orkar inte ens berätta..men mister J är inte ett under av snabbhet direkt. Jag ska nog messa Mr Rörmokare Melin undercover, direkt i stället, det har liksom tagit en vecka igen nu.

 

Efter kyrkis idag kom mamma och pappa och passade Jamie så jag kunde åka till Dau och fixa fransarna.

dalmakeupHon är både suveränt duktig, lätt på handen ( märks knappt att hon grejar) och snabb. En timme tog det att fixa nya fina fransar och nu har jag lovat att inte gråta och gnugga  mig i ögonen;)

På väg hem lade jag märke till att Valborgsfirandet börjat i Uppsala. Jag vet inte i vilken ordning de kommer, men det är Skvalborg, Valborg, Festivalborg och Kvalborg som firas, tror jag?  Jag har absolut ingen aning om vad man gör, men misstänker att det innebär ganska mycket träning av biceps – häva öl och shotta;) Har jag fel? Men jag har aldrig varit student i den här stan ju! Jag började jobba efter gymnasiet, på sjukhuset vilket innebär att man liksom jobbar när andra festar, och inte har tillgång till nationerna som en student. Jag hade kul ändå, om jag var ledig:)

På lördag har vi planerat att se en majbrasa det är allt. Om vädret är fint och jag känner för att trängas och spendera pengar så kanske jag tar med miniligan ner på stan och hänger lite. Mest troligt hittar vi nåt annat att göra:)

I morgon har barnen Kulturdagen på sin skola. Föräldrar bjuds in för att se lite uppträdanden, utställningar och sånt, och det säljs fika och hålls loppis. Brukar vara trevligt! Förra året var det nån konstig variant av det, på kvällen eftersom vi ju inte är på vår vanliga skola, och det var riktigt uselt. Men i år kör de som vanligt fast på en annan skola då;) Efter sommaren är lokalerna sanerade och vi får komma tillbaka till vår gamla vanliga skola, äntligen! De är nästan lika kvicka som mina hantverkare…har tagit över två år tror jag… och merparten av tiden har det bara stått och väntat på beslut… Tungrott.

Men snart är ordningen återställd:)

Vi hoppas på en trevlig dag i morgon, ungarna ser fram emot det och de har planerat massor. Jag hade visst åtagit mig att baka blev jag påmind om igår…Jag hade allt annat än tid med det, mitt uppe i skrivandet, men det var ju bara att svänga ihop en långpanna med nån mjuk kaka. Min ugn är 90 cm bred istf standard 60cm, så min långpanna är ju följaktligen större än normalt:) Perfekt att baka i långpanna med andra ord.

Sen fick jag leta plastlådor att förpacka dem i och eftersom det inte är helt säkert att de hittar hem igen vill jag ju knappast ha mina bästa:) men till sist hittade jag och fick ordning på det.

Nu ska jag hoppa i säng, funderar på att ta en promenad till skolan i morgon för att slippa krångla med parkering, men behöver samtidigt handla så vi får se.

Och det var en märklig mening?  Men jag är trött:)

Vi hörs i morgon!

Natti natti 🙂

Kommentera

  1. carina H

    Roligt att möblera om, särskilt när ungarna säger att dom skall göra detta men den största lotten faller oftast på oss mer vuxna. vilken söt bild på Doris, var ett tag man fick se bilder på henne, så om tid och lust så ser jag gärna fler bilder av lilla fröken, hon har väl vuxit klart nu eller? hur gammal är hon nu? Du fixar ögonen och nu skall jag ner och fixa mina naglar. i kväll soffhäng med lets dance. Ha en trevlig helg.

  2. Kristina

    Hej Carola!

    Ett litet vänligt tips angående fotouppgiften(r) är att tänka på fotovinklar och ”rensa” i bakgrunden och på det som inte är så relevant för själva uttrycket i bilden. I dessa bilder till exempel hade jag antingen flyttat på kartongen bakom i första bilden eller tagit från en annan vinkel så kartongen inte syntes (bild 1).
    I bild 2 hade jag tagit en mera närbild på Novalie och kameran så inte den öppna dörren och krukan syntes eller tagit bilden lite mera ”uppifrån” så inget av bakgrunden syntes, bara själva koncentrationen ”ungdom-mobil”.
    Kram Kristina

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Jodå jag vet hur det ska vara, men hade noll tid/lust/engagemang att fixa:)
      Bilderna jag skickade in är redigerade, inte lika stökiga 😉

      1. Kristina

        Förstår det verkligen…kom att tänka på sen jag skrivit att egentligen vet ju inte jag vad du ville uttrycka med bilderna…kanske just det att ungdomar i allmänhet brukar slukas av t.ex mobilen så till den grad att man inte bryr sig så mycket om omgivningen ;)…då är det ju klockrent uttryckt :)!
        All kärlek/Kristina

        1. Syrran

          Älskar bild 1!
          O tycker att både kartongen o cykeln gör att bilden känns levande. Hade det varit rensad o clean bakgrund hade den varit trist. Kanske ”finare”, men inte bättre (tycker jag) 🙂

Allmänt

Nya tag nu då.

Återigen tusen tack för att ni finns:) Tack för alla mail, mess och kommentarer. Tack för de fina vykorten som rasslade ner i brevlådan:)

vykortFantastiska människor! Jag önskar att jag hade er alla i mitt IRL liv:) Det har jag ju iofs på ett vis, men ni fattar hur jag menar.

Idag fick jag besked från Agria, och i princip täcker de hela veterinärkostnaden, mycket mer än vad jag trodde eftersom jag betalat självrisken en gång tidigare inom en 125 dagars period. Det är skönt, även om jag hellre pröjsat massor och fått ha honom kvar. Men nu är det inte så. Det är sorgset och tårarna trillar vid de mest oväntade tillfällen. Smulan får massor av kärlek men nog undrar hon vart brorsan är allt. Barnen var väldigt ledsna och grät första dagen men sen är det bra, det är ju jag som varit hemma 24/7 och nog saknar allra mest. Men det går bra, jag sitter ju inte och bölar dagarna i ända. Jag är otroligt glad över att Zlatan som först var jätterädd för Doris och bara sprang och gömde sig, bestämde sig för att det var faktiskt han som var kung. Det tog några månader när min lillkille inte vågade ligga i mitt knä och mysa eller sova hos mig, men sen så. Vassa klor, snabba slag och högljudda fräsningar och Doris backade:) Zlatan tog över både min huvudkudde och Doris hundsäng:)

Coola kissen ♥

Zlatan

Det kommer en jobbig sväng till, när vi hämtar hans aska. Vi valde en enskild kremering för att kunna samlas alla och säga farväl. Och nu gråter jag igen.. Hörrni! Det här går inte. Vi pratar inte mer om det här nu! 🙂

 

Det är lite som att livet jävlas med mig mest hela tiden. Det här var värst, men till varje stor uppgift jag haft att skriva på journalistiken så nog fan har något hänt som tar kraft och energi. För ett tag sen så var det ju när elektrikern lyckades koppla fel och alla vitvaror i köket gick sönder. Inget som inte löste sig, men har man bytt en kyl så vet man att det är en del att ta reda på… nu var det ju kyl, frys, micro, diskmaskin och kaffemaskin. Mitt skrivande fick nedprioriteras. Nu har vi den STORA slutuppgiften, och ingen ska ju tro att jag kommer göra mitt bästa arbete direkt. Deadline i morgon, tack för den. Inte kom jag igång i tid heller för det första, och sen alla oro för Zlatan och sen sorg. Dessutom är det lite andra grejor som tar fokus. Jag är förvisso typ klar med två av tre artiklar i en serie, men skulle behöva ringa och prata med folk och jag orkar inte.

Jag är inte jätteimponerad av att ringa folk. Det tar alltid emot lite, och jag vet inte varför:) Jo handlar det om jobbiga saker så visst, men det gäller allt. Lite vanlig hederlig telefonfobi kanske? Å andra sidan ringer jag hellre upp folk än söker upp dem. Märkligt;) När jag inte mår riktigt bra blir det såklart ännu värre.

Haha, patetiskt;)

Men skit samma! Jag kommer göra så gott jag kan, och det kommer förhoppningsvis räcka:)

 

I söndags spelade Corrinda basketfinal.

spalding cup

I Nacka sporthall. Uppsala mötte Alvik.

Mormor, morfar, syrran, Janelle, jag och de fyra minsta ungarna skulle åka och hade full planering. Det enda jag inte planerat med var migrän. Jag säger ju det, my life sucks. Vaknade med det, och tippade i mig piller, och en energidryck som nån sagt hjälper medicinerna på traven, men hade aldrig kunnat köra. Nu kunde ju morfar och syrran köra varsin bil och jag satt i bak och blundade hela vägen till Stockholm. Väl framme hade det släppt hyfsat, gjorde inte ont, men var lite sådär luddigt.

Givetjävlavis hamnade jag bredvid hallens gapkäring;)

Om hon kunnat sitta STILL åtminstone, men nope hon satt och gungade fram och tillbaka, jabbade med knutna nävar som en annan boxare och skrek matchen igenom. Antingen någon spelares namn, eller bara Jaaaaaaaaa!!! eller, och detta upprepades i samma sekund som våra tjejer skjutit i väg en boll, Varje gång.. – RETUUUUUUUUUUR!

Och klappade i händerna på ett hysteriskt sätt, det riktigt smällde som pistolskott…gahhh.

Men håll käften för fan jag blir ju döv.

Janelle satt fem platser bort och bara skakade på huvudet;) syrran snett nedanför och hon tyckte innerligt synd om mitt huvud. Jag säger inte att man inte får heja på sitt lag, självklart ska man det!! Men man kanske kan ha nån slags känsla för att inte vråla på ALLT? Och dessutom är det fult och osportsligt att skratta åt det andra lagets misstag, att hånas. Speciellt när det är barn/ ungdomar som spelar.

Eller egentligen så var det inte det som störde mig, utan det var det faktum att Alvik tog ledningen direkt och sen höll den. De var jätteduktiga. Men så fort de inte ledde med de ca 15 poäng som de hade som mest, så började den här morsan och en farsa framför att klaga på tjejerna. De satt och muttrade om att de inte kunde passa, att de måste dribbla, att de inte skulle göra si eller så. Alternativt klagade de på sekretariatet som inte skötte sig tydligen..

När de sen vann, så skrek de ju högt först, för att två sekunder senare börja gnälla om hur dåligt de skött sig.. Sånt gör mig så irriterad. Här gör tjejerna en  bra match, mot våra skitduktiga tjejer, det var en jämn match men Alvik hade den från början till slut. Varför inte vara glad över guldet, och njuta av det till nästa träning, då kan man ta upp det som bör förbättras. Eller vänta lite här…jag menar ju såklart att föräldrarna ska hålla tyst och låta tränaren sköta det;) För mest troligt var det bara gapiga päron. Jag undrar jag hur det låter när de träffar sina döttrar som vunnit finalen?

– Vi vann!!

– Ja, men alltså, ni spelade jättedåligt mellan varven! Jo, ni satte typ alla era trepoängsskott, men alltså ni missade ju några… Asdåligt, skärpning!

Faktisk så har jag inte stött på det här speciellt ofta, jag vet inte om jag bara haft tur, men jag vill såklart tro att våra lagföräldrar är lite bättre än andra;)

Givetvis klappade jag händerna extra hårt och ”smälligt” in her face så fort våra tjejers gjorde nåt bra;)

barnslig.nu jajamen;)

spalding

Jag känner mig alltid värdigt kort i de här tjejernas sällskap;) De är ofta hemma hos oss, och då är de alltid fyra,fem stycken långskånkar. Jag är ju nu inte jättekort med mina 169 centimeter men det märks när de kliver upp över 175cm strecket:)

Det här är ett gäng superhärliga tjejer på alla sätt och vis, och de är hur duktiga som helst. Förbered er på några av de här brudarna i eliten snart 😀 Om de inte ledsnar såklart.

Lagom till matchen var slut kom även migränen tillbaka, tack gapmorsan för det:/ och jag svalde lite mer piller och blundade sen hela vägen hem. Tur att Janelle sällskapade med syrran i fram, speciellt som det på allvar tog en hel timme att ta sig igenom Stockholm…klockan 18 en söndagkväll? Jag skulle seriöst skaffa mig en helikopter om jag bodde där;) Nu missade vi en avfart förvisso, men pappa körde ”rätt” och det tog lika lång tid för honom med. Väl hemma gick jag och lade mig och sov till 21 då jag klev upp och kollade på Springfloden och OJ Simpson. Sen i säng igen, och vaknade med huvudvärk på måndagen. Meh vafan? Snuvig åxå, så vi tar väl lite förkylning på en gång då. Huvudvärken var inte migrän i alla fall och gick att kontrollera med ipren, så det är bra.

Idag är den borta. Men lite förkyld och inte på topp.

Jag har precis messat med bästa Dau, och fått en ” akuttid” för att fixa fransarna. Efter att ha gråtit i två dagar och torkat ögonen och verkligen blött upp dem med salta tårar så har det rasat av massor. Jag ser inte riktigt klok ut;) Ytligheter jag vet, men ändå.

Dau lyckades hitta en liten lucka i morgon kl 13, där det egentligen inte fanns någon tid, och hon är bara bäst 🙂

Just nu ser de inte direkt ut såhär;)

daumakeup

Och eftersom ni alltid ”klagar” så lovar jag att fixa ögonbrynen med;) Kanske..;)

 

Nu ska jag återgå till min stora tråkiga slutuppgift. Det är väl märkligt att fast jag valt den helt själv så gillar jag den inte? Jag är svinless på den;) Jag har skrivit, strukit, skrivit om, googlat sakuppgifter, läst igenom den åttahundra gånger, skrivit om den igen och nu känns det om möjligt mer ostrukturerad än någonsin. Men det kanske är så det är, vad vet jag. Less är jag iaf. Men bit ihop, gör den och så är det klart sen. Det tråkiga med det är att då är journalistiken slut också.. och det vill jag inte alls! Hela våran klass har nog älskat varje sekund av det här, och ingen vill att det ska ta slut. Det måste innebära att det varit en suverän kurs helt enkelt!

Men nu drar jag bara ut på det….;) Mot uppgiften, wish me luck:)

Hörs snart!

Bye bye

 

Kommentera

  1. Majo

    Både jag och min sambo har migrän och för oss fungerar det med Bamyl med koffein , en brustablett , smakar pyton och efter att vi druckit upp bamylen så tar vi en energidryck för det ska ge en extra kick till av koffein .
    När man har migrän ska värktabletter innehålla koffein men tyvärr hjälper inte alla utan man får prova sig fram . Energidrycker tycker jag oftast är tok söt sliskiga och ruggigt äckliga , den vi oftast dricker är x-ray pink grape och den är helt ok .
    Jag är ledsen för att du inte fick behålla Zlatan men som djurälskare har man inget annat val än att göra det rätta för djuren hur svårt det än är att mista sin älskling . Vår första katt fick vi behålla i 21 år och en dag kom hon och blängde på mig och sa med ögonen att nu är det nog , nu fixar DU det . Det var det jobbigaste jag gjort även fast Sally var fruktansvärt tjurskallig och envis och dom senaste 3 åren gått omkring och senilskrikit dygnet runt så saknar vi henne fortfarande och efter det har vi mist Busan som bara försvann , Bosse 14,4 år gammal hund och Gos , vår Zlatan , som helt plötsligt fick epilepsi och nu har vi bara brorsan Sigge kvar som är otroligt tjurskallig och envis och tycker att jag , hans slav , ska vara tacksam som blir väckt mellan 01,30-04,30 varje natt och sen ska vi vara på jobbet kl. 7,00 , så påsarna under ögonen hänger nere vid knäskålarna vid det här laget men när vi går och lägger oss och Sigge lägger sig i min armhåla med min arm om sig så är han värd allt för oss ändå för han är VÅR terrorkatt .
    Kärleken man får från djuren gör att man klarar av att få hjärtat sönderslitet vid dom svåra besluten man måste ta .
    Kram Majo

  2. Nettan

    Sonen på snart 8 år spelar fotboll, redan i den åldern finns de dom där föräldrarna som skriker lite för mycket…. En riktig plåga!
    Ta hand om dig, vet att du skrivit om stel nacke m.m. Kanske sorgen som gjort att du spänt dig extra och fått migrän pga det? Kanske sjukgymnast eller naprapat hjälper bättre i längden än tabletter?
    Själv har jag whiplashskada sen många år och kan få som migränanfall pga spänning i nacken. Kram

  3. Anne

    Skrattade åt din ivriga granne på läktaren men grimaserade också illa eftersom jag själv haft migrän i min barndom.
    Sorgen av en älskad familjemedlem, om så i päls, måste få ta tid. Liksom gå bredvid i livet en tid. Det finns ingen vinst med att inte låta sorgen vara en naturlig del av livet. Den som älskar, mister och saknar.

  4. carina H

    Håller med föregående talare. kul med Gapkärringen!!! vet hur det är, minns bara när grabben spelade fotboll och innerbandy, fattar inte vilken vokabulär en del föräldrar har, fanns en del som blev kallade till sekretariatet i pausen, där fick dom välja knipa igen eller vänta utanför.vet att det fortfarande är tungt efter det ni varit med om, men tyvärr går livet vidare, men blir nog lite tufft som du skrev när ni ska hämta urnan, har varit med om detta men till min man, först begravning och urnsättning efter 4 veckor, det är tungt men man måste ju genomlida denna dag ändå. försök att ha så bra det bara går i familjen. Kram från U-V

  5. Helen

    Carola, har du något mirakelpiller att rekommendera mot migrän?…
    Läste häröver i en kommentar om salt i vatten. Måste testas!
    :))

  6. Helena

    Dau är verkligen bäst! Tack för tipset om henne. Jag ska också dit på akuttid på lördag kl 12!!
    Förstår din saknad efter Zlatan och katterna är verkligen som familjemedlemmar. Här är det bara på nåder som vi får bo i huset

  7. Nanna

    Åh jag gråter också när ha läser om er katt. Fick avliva barnens kanin för ett par år sedan, den fick pest och då måste man avliva. Och jag stod hos veterinären och tårarna bara rann. Och då säger min lilla tjej som då var fyra år -”Mamma det gör inget att hon dör, jag ville ändå hellre ha en ponny.” Så veterinären hörde. Jag både skämdes och skrattade och grät.

    1. Anne

      Tack för ett gott skratt! Förstår att det blev en besvärlig situation mitt i sorgen och smärtan.. Det är då man står mitt i livet på nåt sätt. Gråt och skratt om vartannat.

  8. Julros

    Haha näe smäller av! Vilket kul inlägg om gapkäringen! Det var nog plågsamt för dig pga huvudvärken men ser framför mig när du sen ”klappade jag händerna extra hårt och ”smälligt” in her face så fort våra tjejers gjorde nåt bra;)barnslig.nu jajamen;) 🙂

Husdjur

♥ Våran Zlatan ♥

All kärlek till er ♥

Jag har inte läst era kommentarer förrän nu, och blir alldeles rörd av er omtanke. Jo, jag läste de första som kom, och insåg att jag bara grät av dem så jag lät bli. Tack för er värme och att ni bryr er! Det var inte min mening att ni skulle bli oroliga men jag borde ha fattat att ni skulle bli det ändå. Det som hänt är inget som någon utanför vår familj tycker är något, men för oss är det allt, och det tog hårt.

I vår familj har husdjuren en central plats och de är fullvärdiga familjemedlemmar, och nu fattas en.

Våran Zlatan lever inte längre.

Zlatan

Det finns folk som inte förstår alls, och jag har all förståelse för att jag då upplevdes som väl dramatisk, men för de som begriper är det inget konstigt. Våra katter har varit hos oss i snart tio år, och de har alltid varit pigga och friska. Vi har haft de hos veterinär ett fåtal gånger, det var dels kastrering och efter den fick Smulan en svullnad i operationsärret som fick undersökas, sen har hon blivit påkörd med lite kontroller efteråt. Hon hade även ont i benet för ett tag sen, men det är allt med henne. Zlatan har kastrerats, sen inget, förrän för några veckor sen när han fick något i benet, som släpade och var lealöst, men så fort han kom till veterinären var det bra:) Sen dess piggelinen själv.

Förra torsdagen så hittade jag honom på golvet i badrummet, liggandes på sida som han sällan gör, och han var märklig och off. Ville inte riktigt att jag skulle klappa, och jag bar in honom till Robbans rum och lade honom i deras lilla kartonghus, som Corrinda gjorde när de kom till oss. För tio år sen, och det är fult som stryk men de älskar att ligga där båda två.

Han sov och ville inte äta, men alla som har katter vet ju att de gör så. Har de ont eller är skadade så går de gärna undan, och läker. Jag var sjukt orolig ändå.På söndagen så åt han, och drack och sen kom han och gosade lite med mig i soffan, och låg sen i fåtöljen intill. Ville inte alls vara i famnen som vanligt, eller bli klappad.

Zlatan är den gosigaste katt som funnits, han älskade att mysa i famnen och när han inte vill det så är det illa. När han började äta så kändes det som att det vände, och jag avvaktade måndagen. Han blev utsläppt av barnen och gick ut korta svängar men kom in snabbt och fortsatte sova, men sökte ändå närhet. Han låg mest inne hos Robban. I mångt och mycket är båda katterna Robbans, de har blivit hans egenpåtagna ansvar. På tisdag ringde jag Ultuna djursjukhus, men de hade inga tider, så jag bokade första lediga tid på Rembacken, vilket var onsdag fm.

Åkte dit med honom, och han protesterade inte mot att bli nerstoppade i buren eller att åka bil, sånt han normalt inte gillar. Han blev undersökt av veterinären som snabbt konstaterade att något både kändes och gjorde väldigt ont i magen på honom, och han tog med sig honom för en röntgen. 45 minuter väntade jag på rummet och insåg att det är inte bra. En röntgen går snabbt, och är det inga konstigheter så dröjer det inte. Jag hade katastrofkänslorna redan från första sekunden jag såg att han var dålig, men nu blev de extrema.

Jag blev hämtad för att se på bilderna, och något var det ju. Svårt att säga, såg ut som en trasig diafragma eller/och vätska i lungor/buk. Trasig diafragma kan uppkomma av ett högt fall eller att de blir påkörda, och med tanke på att alla förbannade grannar med besök kör snabbt på vår gata så var det ju inte otroligt. De ville höra hur jag ville gå vidare, och informerade även om kostnaderna. Det känns ju helt absurt att snacka pengar, men det är ju så med djur, det blir så fruktansvärt dyrt att man måste väga allt för och emot. Våra katter är försäkrade, så jag sa bara att om de trodde att det gick att fixa så kör vi. De skickade hem mig, och gjorde ett ultraljud och tog prover som visade ingenting, och de beslöt sig för att operera. Det troligaste var en diafragmaruptur. En inte helt enkelt operation, och inte helt säkert med positiv utgång. Man visste helt enkelt inte innan man öppnat.Jag fick hämta hem min lilla katt, med kanyl på benet, och komma tillbaka mellan 8-9 dagen efter. Han var så dålig, lilla älskade gubben. Jag kunde inte mota bort tankarna på att det värsta skulle inträffa, och försökte verkligen se framför mig hur han skulle bli frisk, men det gick inte. Nånstans visste jag nog.

Zlatan låg inne hos Robban som vanligt, och tyckte att det var okey att vi gosade med honom, men gnistan saknades. Robban fick vara hemma från skolan på torsdagen och följde med mig och lämnade honom, och sen väntade vi. Dagen gick, och jag intalade mig att inga besked är bra besked, ju längre det går ju större chans att de ringer sen och säger att det gått bra. Jag visste inte vilken tid de skulle operera, och timmarna sniglade sig fram, jag både ville och ville inte att de skulle ringa. Jag ville inte få ett dåligt besked.

Vid halv fyra ringde veterinären och det första han säger är att han har dåliga besked, och jag kände hur jag bara tänkte att han hade fel. Det är fel katt du ringer om.

Men han berättade att de öppnat och att diafragman var hel, däremot hade han vätska i lungorna, och buken tror jag, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa. De hade satt ett drän och tömt ur drygt 2 dl vätska ur lungorna.. Fy fan, lilla gubben, inte konstigt att det var tungt att andas. De hade tagit prover på vätskan och det var inga bakterier, eller något annat utan allt pekade på en dödlig jävla skitsjukdom som hette nåt jag inte kommer ihåg. Sit, Zip, Sipps…nåt sånt.

Dödlig sjukdom. Det hörde jag, och kände bara hur orättvist det var. Zlatan var i superform, välnärd, fick alltid gå ut som han ville, mådde som en prins och hade kunnat kämpa mot det mesta, men inte det här. Det var dödligt och han skulle inte klara sig mer än några dagar, och då skulle man behöva tömma ur hans lungor regelbundet. Jag frågade flera gånger om det inte kunde vara något annat, och jag hörde ju att han var tvärsäker på sin sak, men att han även försökt hitta något botbart. Men det fanns inget. Det var den här dödliga sjukdomen.

Jag fick ta hem honom om jag ville, med drän, men han skulle dö om några dagar, och för vems skull är det då? Zlatans? Knappast. Jag hade ju redan sett hur dåligt han mådde. Efter att ha försäkrat mig om att det inte gick att göra något så bestämde vi oss för att låta honom somna in. Lade på luren, höll ihop rätt bra, förvånansvärt bra, och gick ut i köket till Patricia och Corrinda, som såg på min min att något var fel, och så fort jag sa orden högt kom tårarna. Grät, och lyckades samla ihop mig, och så grät jag igen.

Berättade för Robban, och det är svårt med tonårspojkar som inte gärna visar känslor, men jag vet ju vad katterna betyder för honom. Han följde med mig, det var inget han ens funderade på, vara bara självklart att han skulle med, och en timme senare satt vi med Zlatan i famnen. Han hade bandage runt magen och nål i benet, och mådde dåligt. Han andades lite lättare, men det fanns ingen gnista i honom alls. Veterinären kom in och pratade, berättade ännu en gång och var helt fantastisk. Jag kände mig totalt trygg i att han var säker på sin sak. Hade han sagt att vi kunde ta hem Zlatan och att det fanns en möjlighet att han kunde bli frisk hade vi gjort det. Hade han sagt att Zlatan behövde medicin livet ut men skulle må bra, så hade vi gjort det, det spelar ingen roll vad det kostar då. Det är en familjemedlem.

Men han hade inget hopp. Och Zlatan fick den där sprutan. Och nu gråter jag igen.

Det här är Zlatan förra sommaren, så som han älskade att ligga och gosa i famnen. Som en liten bebis:)

Zlatan

Jag vet att det var rätt beslut, det tvivlar jag inte en sekund på och det är skönt, men jag saknar honom så det gör ont. När man släpper in Smulan så går blickarna automatiskt efter Zlatan, de kom ofta in precis så man hann sätta sig ner innan man var tvungen att resa sig för att släppa in nästa. När jag ger henne mat så är det bara en matskål, inte två. Och de är inte samma katt. Smulan är underbar hon med, men Zlatan var gosproppen, bebisen. De var syskon från samma kull, och hon har alltid tagit hand om honom. Jag gråter när jag tänker på att hon är ensam nu. Och så gråter jag för att han mådde dåligt, och för att han är borta. Jag grät två dagar i sträck, och ögonen var svullna och röda, men nu är det värsta över. Jag kommer alltid sakna honom, och jag gråter ju nu igen när jag skriver det här för på nåt vis blir det på riktigt nu. När jag berättar.

Det är en dödlig sjukdom. Ett vanligt virus som många katter har som är ofarligt men som i vissa katter muterar och blir dödligt. Vad är det för skit? Varför våran Zlatan? I värsta fall är Smulan smittad, men veterinären sa att det är väldigt ovanligt att det drabbar två katter i samma hushåll, och vet ni något annat så vill jag inte höra det. Jag vill att hon ska bli en gammal kattdam och dö av ålderdom.

Jag ska inte ha djur, det är bara så. Jag är alldeles för blödig och älskar dem alldeles för mycket. Jag har avlivat en katt förut, men även om det var väldigt jobbigt så var det för att hon var galen. Hon tolererade bara oss två, och när Janelle föddes och började krypa runt så vågade vi inte ha den katten kvar. Hon anföll folk, och vi kunde inte riskera att hon gjorde illa Janelle. När hon var borta så var det en del positiva saker, som tex så kunde jag plötsligt bjuda hem folk vilket inte varit så enkelt med henne. Speciellt mina vänner med bebisar, vi kunde aldrig umgås hemma hos mig.

Med det här är det absolut inget positivt alls. Inte ett dugg. Det är bara sorg.

ZlatanVåra katter är försäkrade, och nu vet jag inte vad slutkostnaden blir, en del saker går inte på den. Men att slippa fundera över pengar i det akuta skedet är guld värt, så lägg pengar på en försäkring på era djur. Nu hade jag dem försäkrade upp till 25.000kr och det kändes som mycket, men hade det varit en diafragmaruptur så hade allt gått på cirka 30.000kr med eftervård och allt, så det springer iväg snabbt. Och jag hade betalat det som inte gått på försäkringen. På nåt vis. Jag ska genast öka på Smulans och Doris försäkringar. Det är jobbigt att ta beslut runt sina sjuka djur, men bara tanken på att vara tvungen att avbryta eller välja bort en behandling för att det inte finns pengar skulle göra mig tokig.

När jag grät hos veterinären och sa att jag inte skulle ha djur så sa en av djurskötarna att jag skulle tänka på alla fina år jag haft med Zlatan, och nu gråter jag igen, men det är ju så. Han har gett oss alla så oerhört mycket. Han har legat hos mig när jag varit ledsen. När någon av ungarna varit sjuka så har han legat där och gjort dem sällskap. Han har gett mig massor av katthår i näsan när han strukit sin svans i ansiktet på mig, och han har legat på min arm så jag fått skriva med pekfingervalsen på datorn. Han har legat och spunnit i min famn som en liten bebis och han har ockuperat min huvudkudde så jag fått legat utan. Han har låtit barnen bära runt på honom och han har älskat att sova i dess sängar.

Han fattas oss. Jag älskar honom. Han var en så speciell katt. Den snällaste.

Zlatan

 

♥ Zlatan ♥

20060713 – 20160421

 

Kommentera

  1. Lisa

    Åh fy vad sorgligt 🙁 <3
    Jag har också fått låta två katte rsomna in..
    En som var liten, inte ens ett år och en som njurarna la av på pga ålder..
    Jag grät floder båda gångerna men mest när Molly fick somna in..
    Hon var hemlös men fick bo sina sista år med mig och dottern och en kattkompis och fick värme och kärlek
    Jag bord egentligen inte heller ha djur,men nu har vi två katter igen, och jag vet ju att den dagen kommer när dom inte finns längre..
    Det är nackdelen med att ha djur, sorgen och smärtan när man får ta beslutet att låta dom somna in..
    Skickar massa kärlek till dig <3

  2. Lisbeth

    Det är så ledsamt när djuren blir sjuka och får somna in. Man blir så ledsen varje gång det händer, de är ju en del av familjen, en stor del av ens liv.
    Du gav Zlatan den största av gåvor, den att slippa lida. Man känner sig som en stor bandit när man låter dem somna in, men det är man ju inte. De slipper smärtorna, de slipper plågas.
    I dagarna är det 1 år sedan mina två äldsta hundar fick somna in. De blev 16 och 14½ och hade levt hela livet tillsammans, han var gammal, trött, nästan helt blind och nästan helt döv. Nosen började ge sig och styrkan i benen också. Hon hade stora tumörer som inte gick att ta bort. Inte dödliga i sig, men de var så stora att de kunde spricka. De fick somna in tillsammans, med god skinka fortfarande i munnen. Glada, nöjda och lugna.
    Men vad hjälper det, känner mig ibland som en hemsk människa och saknar dem så.
    Även om jag vet att vi gjorde rätt.
    Smärtan och saknaden kommer alltid att finnas, men den bleknar och de vackra, roliga minnena finns kvar.
    Stor kram ♥

  3. Maria

    Åh så sorgligt!! Har djur själv och hjärtat går i tusen bitar då man måste skiljas åt.. Fick nyligen vara med då min gamla ponny fick hjälp att somna in, efter tjugo år tillsammans. Saknar enormt men så tacksam för alla fina minnen jag fått tack vare honom! Stor kram till hela familjen! / Maria

  4. Jane

    Förstår er ❤ Har nyligen fått ta bort min sista av 3 systrar jag haft som föddes i min garderob…. Dom är en del av familjen, så är det bara Har haft katt sen länge tillbaka men efter dessa 3 har det inte blivit nån mer… Har hund, så är inte utan djur, men är inte riktigt samma sak….. Självklart betyder hunden lika mycket, men hon är inte lika gosig som kissarna var ❤ Saknar verkligen dom… Kramar till er alla!

  5. Sofia

    Vet precis hur tungt och jobbigt det är att mista sina älskade husdjur, de är som vilken annan familjemedlem som helst. Sorgen lättar med tiden… Zlatan fick ett lyckligt liv hos er, även om det tog slut för tidigt. Många kramar till dig och familj! <3

  6. Ida

    Förstår precis hur du känner, ett husdjur kan verkligen bli som en i familjen och de ger så mycket kärlek. Vill inte ens tänka på hur det skulle vara att behöva ta bort sitt husdjur, man blir så fäst vid dem. Ta väl hand om er.

  7. carina

    Jag har läst ditt inlägg och grinat som aldrig förr. Vi har katt, och jag har börjat gruva mig så mycket för den dagen,när hon ska vandra vidare. Det kommer att bli så hemskt,hon är ju min lilla bebis,alla barn utflyttade. Jag skickar många styrkekramar till er familj. Vila i frid Zlatan<3<3<3

  8. Marianne i Kävlinge

    Vår kisse fick vi ta bort i höstas, han blev nästan 18 år. En vän skickade ”Regnbågsbron” till mig. Här får du den! Kram

    Regnbågsbron
    Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
    När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
    hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
    igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
    Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
    Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
    flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
    varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
    ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
    Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

  9. Agneta

    R.I.P fina fina kissen,det är klart ett djur är en familjemedlem.Så känns det för mig iallafall . ❤️❤️

  10. Metha

    Åh Carola ,vet precis hur det känns ,har varit m om samma sak m vår älskade Missy !
    Trodde jag skulle bli tokig !
    Tänker på dig !
    Kram fr Margaretha

  11. Birgit

    Vi har också haft två katter från samma kull. En svart som Zlatan och en som Smulan. De blev 10 och 11 år. Den svarta som hette Drutten fick diabetes och den andra som hette Nisse visade det sig ha blodförgiftning, väldigt ovanligt på katter enligt vetrinären.

  12. Malin

    Jag beklagar. Det är en otrolig sorg att mista sitt djur . Jag har också haft två katter från samma kull. De blev 13 och 16 år. Känner så med er. Kram Malin (”intervju-Malin”)

  13. Monica

    Det är 5 år sedan min älskade Lisa fick somna in. Hon va en kopia av eran Zlatan…både till utseende och till sättet att vara. Vet precis hur ni har det…gråter när jag läser…tänker både på er och Zlatan och på våran Lisa! Många styrkekramar1<3

  14. Birgit

    Beklagar förlusten. Jag vet precis vad du går igenom och befarade att det var detta som hänt. Men det är såna som du som ska ha djur, som behandlar dem väl och gör vad som behövs för dem när såna här saker händer. ❤️

  15. Malin

    Åh va sorgligt! Jag vet precis hur det är. Våren hund är 11 år nu och jag fasar för den dagen det är dags. De blir ju som familjemedlemmar, våra älskade husdjur! Beklagar sorgen och stor kram till dig och familjen <3

  16. Anki

    Efter som jag har djur o är uppfödare så vet jag vad ni går igenom. Det värsta är att det spelar ingen roll hur många älskade djur man måste avliva, man vänjer sig aldrig. Försöker intala mig själv när det är som svårast o jobbigast att tänka på allt fin detta speciella djuret har gett mig o min familj. Alla fina minnen ska man vårda ömt<3
    Många kramar till er alla från mig i Skåneland <3

  17. Neta

    Det är ju så att djuren blir familjemedlemmar och inte bara en katt eller en kanin t.ex. vet precis hur du känner dig för jag har varit där själv. Skickar styrkekramar i mass.

  18. Karin

    Men åhh Carola, jag är å ledsen jag beklagar er sorg. Du har skrivit så fint och gripande så jag gråter också. Jag förstår dig, djur är också familjemedlemmar, man måste få sörja de också när de har gått över regnbågsbron. Zlatan lever kvar i era hjärtan.
    Tänker på er <3
    Stor kram från mig

  19. Karin

    Så tänker jag med ibland, att jag inte ska ha husdjur för jag älskar dem för mycket och den dagen det händer något kommer jag gå sönder.
    Jag beklagar eran förlust.

  20. Annelie

    Du skriver att du inte ska ha djur. Carola, det är precis tvärt om, det är precis sådana som du som ska ha djur! Som älskar dem villkorslöst och tar sitt ansvar när de blir sjuka och hjälplösa! Jag vet precis hur det känns när den där hemska dagen kommer och om någon tycker att jag förstorar detta med att djur är en del av familjen så får det stå för dem. De låter förhoppningsvis bli att skaffa några egna. Du har hjärtat på rätta stället, det behöver du inte försvara på något sätt. Och du lär barnen att respektera och älska djuren. Stor kram till dig och barnen!

  21. Malin

    Jag fick avliva min högt älskade hund idag, 12 år var hon. Plötsligt blev hon sjuk, igår eftermiddag frisk och på långpromenad, nu i hund Nangijala. 12 är har hon varit min ständiga svans. förstår och vet precis hur du känner just nu. .

  22. Cecilia

    Åh Carola! Tårarna rinner för varje mening jag läser. Förstår dig precis och känner igen mig i så mycket. Dessa fruktansvärda beslut, som hjärnan säger är rätt, men hjärtat skriker nej, nej, nej!!
    Kramar och styrka till er alla

  23. Carina H

    Sitter och gråter och tycker det är så hemskt, jag lider med er. har själv haft 3 katter och har genomlidit det ni gör, rent ut sagt fy f an vad man lider, men jag tyckte det veterinären sa att ni haft 10 bra år med Zlatan, och varför skall man förlänga livet med det dåliga?Ni gjorde helt rätt, men det är svårt ändå. men ni har den andra kvar och lilla Doris, en tröst som är så stor, så gläds med dom,Nu har jag inga katter, men däremot 2 st sköna juveler mina små doggar, mitt allt!! Kramar till Er alla.

  24. Malin

    Nej vad tråkigt, tårarna bara rinner när jag läser detta:( din beskrivning på Zlatan stämmer så väl överens med hur min katt är. Jag har bara haft henne i 3 månader men under de första veckorna blev hon sjuk av en infektion, och gud så jag grät då över att min lilla bebis mådde dåligt. Kan knappt föreställa mig hur det måste vara för er. Men tänk vilket härligt liv Zlatan ändå fick, omringad av så många mattar och hussar och så många famnar att gosa i. Kramar till er!!

  25. Maria

    Beklagar sorgen <3
    Förstår precis hur det känns, min högt älskade hund blev sjuk o vi var tvungna att låta henne somna in i vintras
    Har två hundar till, men hon stod mig extra nära. Hos oss är djuren familjemedlemmar då blir sorgen därefter också

    Kramar Maria i Skåne

  26. Tanja

    Åh! Har fått låta djur somna in jag också, och varje gång har jag känt precis som du; jag vill inte ha djur!! Orkar inte med att ta beslutet… Hur rätt det än är så är det vidrigt på alla sätt och vis! Många kramar till er alla! <3

  27. Helena

    Oj så jag har gråtit när jag läser din text och då är det inte ens min katt!
    Jag är ledsen för er skull för det är så hemskt när ens husdjur dör.
    Massor med kramar till er!

  28. Kakan

    I maj är det 2 år sen jag fick ta bort min älskade kattkompis pga flera proppar i bakbenen. Jag kan fortfarande höra hennes tassande och känna hennes mjuka, lena päls mellan fingrarna. Jag älskar henne nåt så oerhört fortfarande ❤️ hon fanns alltid vid min sida. Jag förstår vad ni går igenom och skickar massor med kramar och kärlek. Det går inte över men blir lite lättare med tiden ❤️❤️❤️

  29. Viktoria

    Hujeda Det absolut värsta med älskade djur är just det här, sorgen är sååå tung och jag är likadan, gråter för att andra kissor saknar, för barnens sorg, min egen osv osv. Att faktiskt tänka på hur bra kisse haft det före sjukdom lindrar och du har verkligen tagit ansvar som en sann kattmamma!!! Så Zlatans liv var nog toppen men för kort ❤️

  30. Magda

    förra sommaren fick en av våra katter en propp och blev förlamad i bakbenen, det fanns inget veterinären kunde göra.
    Oj så jobbigt det var vi hade haft henne i 15 år men hon var pigg och kry och jag hade hoppats på att få ha henne kvar några år än.
    Hon var verkligen ingen mysigt katt, ganska falsk och grinig men oj vilken personlighet hon hade… Hon fattas oss så mycket

  31. Mimmi

    Kram!!!!
    Har inte haft djur själv, men ena sonen hade i några år en flickvän med tre hundar. O som jag saknade dessa vovvar när förhållandet tog slut!! Tre ”små” yrväder dom vällde in genom dörren, tassarnas ljud på parketten o deras värme!! Ta hand om er!

  32. Maja

    Fick ta bort två katter i januari i den där skitsjukdomen, som mest drabbar katter under 2 år och över 10 år. Mina katter blev bara 8 månader. De var också syskon. Det är ren och skär skit att de blir så där dåliga! Jag har gråtit och gråtit och barnen med.. Kram

  33. Charlotte

    Lider så med er!
    Men en sak…det är precis sånna som Du som ska ha djur!
    Sånna som genuint bryr sig om sina djur och som behandlar dem som de familjemedlemmar som de är!
    Ni är lyckliga över att ha haft Zlatan och jag lovar att Zlatan är en lycklig katt för att han haft er!
    <3

  34. Emelie

    Känns ju urdumt att skriva men jag är verkligen ingen djur människa men när jag läser det du skriver då rinner även tårarna på mig ❤️ Styrke kramar till er

  35. Thina

    Vet precis hur ni har det. För två veckor sen fick vi avliva vår fina kattflicka efter att veterinären hittat en stor tumör i magen på henne. Hon var dock 15 år men hon fattas oss något fruktansvärt.

  36. Susanne

    men åhhh, jag gråter jag med när jag läser detta. Beslutet var rätt att ta, men jag vet hur svårt det är att säga orden. Stor kram till er alla <3

  37. Johanna

    Åh vad jag känner med dig 🙁 Avlivades min Belino i maj förra året. Han var 15 år och lite skruttig. Åkte till veterinären för att han hade inflammation i en klo. Veterinären tyckte han var lite uttorkad och ville vätska upp honom över natten o samtidigt operera klon.
    Nästa dag ringer veterinären och berättar att de hittat en klump magen 🙁 Där brast det fullständigt för mig…. jag grät som ett barn när jag tog beslutet att mi älskade Belino skulle få somna in.
    Åkte med barnen till veterinären, de tunga stegen in i rummet. Fick gosa med min underbara katt, tog massa bilder och pussade på honom. Sen kom en sköterska och gav honom sprutan…
    Som jag grät… o gråter nu… saknar honom otroligt mycket. Kommer alltid sakna denna underbara katt ♡

  38. Sofie

    Beklagar sorgen. ❤ Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Jag förstår dig precis, min katt som precis har fyllt femton år betyder obeskrivligt mycket för mig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Han har varit nära döden och legat inne på Ultuna (helt fantastisk personal där) ett antal gånger och det var dom värsta dagarna i mitt liv, många tycker att ”det är bara en katt” men det är det absolut inte för mig, han är som mitt håriga fyrbenta barn.

    Det är inte ett dugg konstigt att vara ledsen, skulle vara mer konstigt att inte vara det. Jag har tänkt som dig många gånger, att det är lika bra att inte vara djurägare när man blir så ledsen, men å andra sidan, vad många härliga stunder jag hade gått miste om då! Kram till dig ❤

  39. Mis

    Beklagar!! Och som du säger, man måste ha djur för att förstå sorgen. Fick ta bort min älskade 15 åring för ett par år sen och det gör fortfarande ont. När man står där hos veterinären tänkte jag som du, ska inte ha djur för jag orkar inte att de blir sjuka. Jag är aldrig inne på blocket, men morgon efter min katt lämnat mig var jag där, och den översta annonsen var på en liten ullig kattunge – precis i den rasen jag en gång längtat efter och hon fanns dessutom inom ett par mils avstånd. Så jag slog till direkt och ett par dagar senare fick jag hämta henne – hon var menad för mig! <3

  40. Lina

    Åh nej vilken eländig sorg… 🙁 Vet hur det känns. Fick avliva vår älskade, älskade hund förra hösten. Saknaden finns alltid där… De har mötts vid regnbågsbron nu. Kramar i massor!

  41. Sama

    Förstår dig precis. De är så älskade och saknade. Tårarna trillar nerför mina kinder också nu… Stor kram till dig och barnen!

  42. Petra

    Beklagar er stora förlust, det är så fruktansvärt svårt när man älskar ett djur så mycket.
    Många kramar till er alla

  43. Mia

    Skönt att höra av dig o förstår du har sorg nu. Husdjur blir ju lätt som en familjemedlem o de ger så oerhört mycket. Han verkar verkligen ha varit en speciell katt eran Zlatan. Du skriver så fint om honom. Nu har han inte ont mer och han har haft ett fin liv med er. ❤️

  44. Jessica

    Fip (fipp) heter sjukdomen. Har också varit tvungen att ta bort en älskad misse pga den sjukdomen. Beklagar sorgen<3

  45. russintanten

    vilka fina bilder du har på din katt. önskar att jag haft det på min mozart,som såg ut som din. Han var också en mycket älskad familjekatt.Att vara blödig är inget fel och då har djuret det bra.Tänk dig själv att bo hos någon utan empati.Katten hade flyttat bums. Att det är jobbigt för dig och din familj nu det beklagar jag. Tänker på er.

  46. mia

    Det är så fruktansvärt. Man känner lika stor sorg som när en människa dör fast på ett annat sätt + att man får dåligt samvete fast vetrinär försäkrat en om att det var det ända rätta. Och omgivningen har lite svårt att förstå ens sorg och gråt attacker, trots att de säger att de förstår. Att gå till jobbet som vanligt och försöka bita ihop är fruktansvärt. Att jag skriver att sorgen är liknande som när en människa dör, är ord som jag av egen erfarenhet fått uppleva. Smärtan och ångesten är likadan men det akuta skedet klingar av fortare och saknaden blir annorlunda. Stor, men inte lika gnagande och påtaglig. Och att man måste oftast själv ta beslutet att låta djuret få somna in. När man har akut sorg för ett djur tänker man inte realistiskt, inte jag i alla fall. Man tycker bara att man DÖDAT sitt djur helt i onödan. Och man minns bara det friska.

  47. Ann

    Usch stackars dig och din familj!
    Det är verkligen så jobbigt när man förlorar ett djur som är så älskat.
    Det är tungt och sorgligt länge,länge….
    ❤️

  48. Mallan

    Förstår vad ni går igenom nu och det är aldrig lätt.. Självklart är djur en del av familjen, och när de är sjuka eller går bort försvinner en stor del av en själv.. Många kramar till er alla ♥

  49. Madde

    Jag förstår precis vad du går igenom. Det jobbigaste med att vara djurägare är när man måste ta beslutet att låta dem somna in. Men man gör det av kärlek: de ska inte behöva lida.Jag har haft hund i hela mitt liv: först hemma och sedan när jag bildade egen familj.
    Så jag har sagt adjö till 6 hundar under de senaste 25 åren ( o då inte räknat de som fanns i barndomshemmet) Trots att vi periodvis haft två hundar så känns det lika hemst varje gång. jag gråter tröstlöst när jag sitter där med dem för att vara med när de somnar in. Den sista fick vi ta bort akut: cancer i magen och vi hade inte en aning om det-även om han inte var sig lik sista tidenEfter ett tag kan man ta till sig alla fina dagar som man haft. Le åt minnen. Tårar är som diamanter: en rikedom som visar hur mkt djuren betyder för oss. (I dag har vi en hund och en katt.) Han har det bra nu, Carola: han har tassat över regnbågsbron och är frisk och busar runt med sina djurkompisar där. Styrke kramar till er alla i familjen.

  50. Sanna

    Har gått igenom precis samma sak och du är inte alls konstig som känner som du gör. Vi hade två bröder och den ena blev påkörd och dog. Vi var borta över natten och kattvakten ringde och berättade, den sorgen. Och allt jag kunde känna då var att det var fel katt. Så hemskt, men Casper (som dog) var den personliga, gosiga och genomsnälla. Nu blev det bara den småsura brorsan kvar. Spooky har dock ändrats med tiden och är världens gosigaste nu. Hur som, sorgen var stor för oss men även gör Spooky, han slutade äta och tappade helt livsgnistan så efter någon månad insåg vi att vi var tvungna att köpa en till katt, Spooky fixade inte att vara ensam. Nu har vi två katter igen och de trivs med varandra. Nikita är en underbar katt hon med som vi aldrig fått lära känna utan Olyckan. Ödet tar och ödet ger. Kram ❤️

  51. Jenny

    Jag förstår precis! När jag var bara nåt år gammal så skaffade mina föräldrar en hund. Bonnie. Hon var min bästa vän när jag växte upp,hon var så snäll och glad och bäst helt enkelt. Vi tog många,långa skogspromenader. Hon följde med mig till stallet och ut när jag red. Vi badade på somrarna. Vi cyklade. Hon var otroligt klok och en väldigt bra kompis. När jag var 15 år så dog Bonnie och jag saknar henne fortfarande (är idag 28 år). I fjorton år hade vi henne,hon var ju självklar i familjen. Jag minns så klart den första tiden efter hon dog,jag var sååå ledsen och jag tyckte hela tiden att jag kunde höra hennes tassande på nedervåningen trots att hon var borta. Jag förstår!

  52. Lilian

    Förstår precis. Så förtvivlad man är när man varit tvungen att hjälpa sina katter till katthimlen…Men efter ett tag minns man allt bra ,allt mysigt och all glädje man haft..Som du skriver : Har man inte varit där själv förstår man inte. Lider med er…

  53. Anna

    Åhhh vad jag lider med er 🙁 Zlatan har de bättre nu,stackarn. Inga tröstande ord alls jag vet! OCH jag skulle troligen inte tänka så om jag var i den sitsen själv.
    Djuren betyder massor och jag förstår precis vad du menar.
    Har en superpigg vovvsing som snart fyller 15 år. Hon har genomgått 2 op senaste året för tumörer annars helt frisk hela sitt liv. Jag skulle aldrig kunna sätta ett pris på vår hund,kosta vad det kosta vill. De är dom värda <3
    Massa kramar till er

  54. Maria

    Nej så tragiskt. Fick också avliva min Hasse efter 17år. Dom må vara små våra katter men de lämnar ett stort tomrum efter sig när de går bort. All kärlek till er….

  55. Anna

    Gud, tårarna bara rinner när ja läser :'( vet precis hur du känner, va med om liknande när min hund dog för några år sen. Kände lite samma, att vissa inte förstod, men skit i de o va så ledsen som du behöver va! Djur är det finaste som finns ❤️

  56. monica

    Hej! Jag förstår dig precis! Det är ett helvete att gå igenom detta och man undrar varför man utsätter sig för detta. Men som sagt man måste se till djurets bästa och se tillbaka på alla fina år ni har haft tillsammans.
    Kram på er!!!

Allmänt

Tungt 

Det är väldigt tungt just nu. Senaste veckan vill jag helst bara sudda ut och gårdagen och idag går till historien som århundradets värsta.

Barnen och jag är friska, ingen har varit dum men allt är sorgset just nu.Jag orkar inte sätta ord på det än bara. För jag orkar inte börja gråta igen helt enkelt. Har gråtit litervis idag och det svider i de svullna stackars ögonen.

Det är alldeles tillräckligt att skriva det här, tårarna hänger i ögonfransarna, men jag vill bara säga att jag måste hämta mig lite, jag orkar inte hitta på nåt svammel att skriva om, det känns bara fel. 

Menar inte att skrämmas eller söka sympati, inte heller är det meningen att skapa nån cliffhanger. Jag kan bara inte säga det högt än. Det blir bra. Det är ingen fara.

Oroa er inte. 

Jag måste bara samla ihop mig, sen återkommer jag:)

Kram på er ❤️

Kommentera

  1. Lola (Carola)

    Känns fel att ”gilla” …

    Verkligen INTE!

    Men vi vill visa att vi läst, o visa att vi FINNS här ute för Dig. Något vi kan göra?
    Just name it …!

  2. Mia

    Det är väl nu man ska skicka styrkekramar och bli nyfiken? jädrigt bra cliffhanger som gav en del kommentarer. Jag blir bara full i skratt och tycker det är så intressant att se hur vuxna människor engagerar sig i en främmande människas liv, och jag undrar om de inte har några egna liv att ta hand om. Elände och tragedier drabbar alla någon gång det kallas livet.

    1. Mia

      För att man bryr sig om och stöttar någon när hon har det svårt behöver väl inte betyda att man inte har ett eget liv? Empati kallas det.

    2. carina

      Varför läser du ens här,när du bara verkar tycka det är skrattretande? Vi andra kanske känner empati och medkänsla. Styrkekramar till dig; Carola och din familj<3<3

    3. Sama

      Full i skratt?? Tror inte precis det är ett aprilskämt att C är så ledsen, bara för att se vilka reaktioner som ska komma…
      Tvärtom, ibland behöver man lite värme – även om det är från läsare man aldrig mött. Men som i många fall följt med länge, och faktiskt på riktigt bryr sig. Hur konstigt det än kan låta när man inte känner varann…

  3. Zara

    Du är en förebild, du är grym, ärlig, omtänksam. Dessutom är du så mycket mer. Du är allt för dina barn, du är antagligen en grym syrra och träningspartner. Jag tror du ”kickar ass” alla dagar i veckan, även när det är skakigt. Dessutom ser du ju bra ut, snygg! Även om det är ytligheter så känns det alltid lite bättre när man ser fräsch ut i spegeln;)
    /från en annan morsa

  4. K

    Jag känner mig jätteorolig för dig och dina barn Carola. Snälla, kan du inte skriva något mer snart? Vi är många som kommer göra allt för att hjälpa dig och barnen. KRAM.

  5. Mia

    Jag hjälper oxå gärna till och du är inte ensam – kom ihåg det när det känns som mörkast. Du berör många och jag tänker på hur du och de dina har det och undrar vad som har hänt nu. Du gör både intryck och avtryck och du är en vän som jag bara inte mött än men som jag vill stötta. ❤️

  6. Mich

    Hej hoppas allt kommer lösa sig, vet inte alls vad det är som hänt men tänkte om det har med huset om idioten krånglar? Om det är så kan du inte starta ett switch konto så att dem som vill kan sätta in pengar så kanske du kan lösa ut honom? (Vet inte alls hur många följare du har men om alla som vill för över tex 50 kronor så kommer du långt) bara ett tips vill så gärna hjälpa så du blir glad och pigg igen <3

  7. Suss Lindell

    Har läst din blogg under ngr år. Brukar vid få fall kommentera. Hoppas verkligen att allt löser sig vad det än är! Massor av styrkekramar ❤

  8. Ulrika

    Hoppas hela familjen mår bra, och då menar jag även husdjur :-/ och håller tummar och tår för att ni inte blivit vräkta.

  9. Sofie

    Antar att det är huset. Att det nu blivit klart med allting kring det och att det ska säljas och att ni måste flytta ut.

  10. Metha

    Tänker mycket på dig Carola ,måtte allt lösa sig till det absolut bästa för dig !
    Stora kramar fr Margaretha i Bålsta

  11. Svandis Ros

    Undrar om du blivit vräkt nu :'(

    Det vore väl toppen på pannkakan… nu när du fixat med källaren…

    Jag skulle inte bli förvånad…

    STOR kram till er alla!

  12. Marie

    Kära du. Vill skicka en stor kram till dog, jag hoppas innerligt att det ordnar sig fort vad det än är som har hänt. Kram och styrka!

  13. Agnethe

    Sånt är livet ibland. Det är detta som gör det til livet på jorden. Annars vore det paradis, inte sant? Det är detta som gör oss till människor. Dessa plötsliga känslorna som säger att något är fel även om allt är bra. Häng in there, vackra Carola. Vi har också varit där. Det passerar.

  14. jessica

    Hej Carola. Jag hoppas att inget allvarligt som hänt. Du måste oxå få lov att vara svag du varit stark å ställt upp till höger å vänster nu är det din tur att få bli ompysslad. Jag hoppas att det löser sig vad det än må vara all styrka å kärlek till dig å dina fantastiska barn. Kram från västkusten

  15. Sanna

    Ibland måste det bli sämre för att kunna bli bättre… men när allt känns hopplöst hjälper inga peppande ord. Skickar en stor cyberkram! Det löser sig, på något vis så gör det ju alltid det.

  16. Katarina

    Det gör ont att läsa att ni har det jobbigt. Följer din blogg och beundrar dig för att du orkar och alltid är så stark och positiv trots motgångar. Dina barn är lyckliga över att få ha en mamma som är så engagerad och orkar resa sig om och om igen. Ni verkar vara en sån fin familj och det är tack vare dig, glöm aldrig det! Det är också uppfriskande att du vågar säga vad du tycker, trots att du vet att alla inte håller med.
    Hoppas att det jobbiga är snabbt övergående och att du kan njuta av att få mysa med familjen i helgen!
    Skickar många kramar från en mamma till en annan mamma .

  17. Majsan

    Brukar aldrig kommentera någonstans men nu blev jag berörd. Läser din blogg för att jag tycker du är en förebild. Hade en pappa som var lite lik ditt ex ( inte ngt positivt) och jag tycker du reder det så bra. Raka puckar till både omgivning och barn samtidigt som du roddar allt. Så vad det nu än är så hoppas jag att det löser sig så du får vila och återhämta dig. Från allt.
    Kram

  18. Marita

    Carola, ingen är superwoman, även om man kan komma bra nog nära. 😉 Ibland måste man bara bryta ihop och sedan komma igen med ny kraft. Läser ofta din blogg eftersom jag känner igen mig i mycket. Jag hejar på dig. Kram!

  19. Carina

    )= skickar styrkekramar till dig och varma tankar This too shall pass brukar jag tänka, det hjälper ibland. Hoppas du mår bättre snart

  20. Annonym

    Stackars lilla du
    Ta den tid du behöver jag väntar på dig.
    Samla ihop dina tankar och dela med dig av dem om och när det känns bra för dig. Vi älskar dig ändå!

  21. Teresia

    Vi finns härute och stöttar dig! Ta en paus från bloggen om du behöver. Vi finns här när du kommer tillbaka. Tänk på dig själv, skickar dig en varm kram.

  22. Lisa

    Skriver som många andra, strunta i bloggen, ta hand om dig och dina fina ungar <3
    Skickar massa omtanke och kärlek <3
    Kram…

  23. Åsa

    Styrkekramar i massor <3
    Skriv när du är redo om det är något du vill dela med oss, annars hoppar du över det.
    Kram Åsa

  24. Challe

    Har varit en trogen läsare i många år. Har dock aldrig kommenterat förut. Vill bara skicka dig en styrkekram, du är fantastisk Carola. Glöm inte det

  25. Lena S

    Var rädd om dig! Du o dina barn är viktigast. Ibland måste vi som människor få vara ledsna o inte orka med :
    Hoppas du får mycket sol på dig ( du gillar ju solen) o kärlek från dina fina barn.
    Kramar

  26. Lilian

    STOR kram ! Strunt i bloggen och ägna dig åt bara dig själv och barnen….Vi försvinner inte för att du tar en paus…

  27. monica

    Kram Carola! Vad det än är så hoppas jag att allt löser sig till det bästa.
    Det är många som tänker på dig och barnen

  28. Hanna mamma till 4

    Nämen oj det låter inget vidare.
    Ta nu hand om dig fina starka kvinna.
    Många styrkekramar och kärlek till er ❤

  29. Bibbi

    Kram!
    Skönt att ni är friska och ingen har varit dum. Hälsan är det viktigaste, materiella ting och pengar är bara nödvändigt ont och allt löser sig.

  30. Lola (Carola)

    Oj oj Carola …

    Skickar all kraft o styrka jag har till Dig …

    Ååååh, önskar jag kunde göra något för att lindra. Vet att Vi finns här ute allihopa för Dig <3

  31. Tina

    Kramar till er! <3 Hoppas allt ordnar upp sig snabbt. Jag tycker att ni börjar ha fyllt den där kvoten för motgångar nu redan!

  32. Josefine

    Andas, andas, andas. Det kommer kännas lättare alldeles strax. Du är fantastisk, glöm inte det! Skickar med en stor varm kram!

  33. Karin

    Nu väljer jag att skriva vännen, för det är just det du känns som du är <3
    Och nu min vän, blev jag orolig för dig, tankarna snurrar runt i huvudet just nu. Men vad än det må vara, så hoppas jag av hela mitt hjärta att det blir bra igen.
    Kramar till dig!

Allmänt

Jag tar inte illa upp:)

Jag kanske måste klargöra det efter min lista på märkliga kommentarer till oss med många barn.

Jag tar absolut inte illa upp av att folk frågar:) Jag vet att det oftast är helt otippat, folk tror verkligen inte att jag har så många barn, och så blir de väldigt chockade. Ofta, ofta, ofta har jag fått följdfrågan hur gammal jag är, eller så lindar de in det: Hur gammal är din äldsta? Hur gammal var du när du fick henne? Och så ser jag hur de räknar. Aningens kvickare i huvudet än mig;) För det mesta gör de mig glad och tror att jag är 10-15 år yngre än det de kommer fram till;)

Ofta kommer även en häpen kommentar om att jag ser så smal och fräsch ut, och där har vi ju ännu en fördom, att man är överviktig, trött och sunkig pga alla  barn. Jag säger tvärtom:) Ju fler ungar, ju piggare och starkare har jag blivit. Inte helt av sig själv, jag har ju börjat träna, lätt efter barn nummer fem, mer seriöst efter barn åtta. Men helt ärligt har jag aldrig varit så stark i vare sig psyke eller kropp som nu:)

Något som är jättevanligt, speciellt när det är män som frågar, det är de här lite plumpa frågorna om sex, men jag har insett för länge sen att det är ett försök att skämta lite. Inte för att vara lustig på min bekostnad, utan för att de nog på allvar tror att de kläckt en helt ny infallsvinkel;) och vill säga något kul.

– Aaaaaldrig hört den förut, blir mitt svar och då antingen fortsätter de med nästa plumpa skämt eller så fattar de att de är sist på bollen;)

Män är oftast mer positiva av nån anledning. Men vill som sagt gärna styra in det på sex. Mängden sex då såklart;) men sorry, det är med stor sannolikhet ungefär lika på den fronten som i alla familjer.

Prettopäronen säger alltid att de minsann vill ha tid till sina barn, och därför aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa fler än de två eller tre de har,( en klar passning till mig att jag försummar mina barn) och i nästa andetag börjar de diskutera dagis… Hur lilla bebisen de har i famnen redan står i kö för på ettårsdagen så måste de tillbaka till sina fancy jobb. Gör som ni vill, men döm inte mig efter er själva:) Jag har ingen fancypancy karriär att skynda tillbaka till, med möten och jobbresor och långa dagar utan jag har valt annorlunda. Inget är fel.

 

I verkliga möten, näsa mot näsa så har jag i princip aldrig fått några direkta negativa kommentarer.Alltså i stil med: Men du är ju inte klok, det fattar du väl att du inte kan tillgodose nio ungars behov! Eller: Det är ett sjuklig behov av bekräftelse att skaffa så många barn.

De kommer enbart på nätet, anonymt;)

IRL så är folk nyfikna, och jag upplever att de gärna kommer tillbaka och snackar nästa gång vi ses, vilket jag tolkar som att de tycker att jag är rätt trevlig, och inte så korkad som folk på nätet vill tro;)

En fråga som jag ofta fått och som förut var en i mängden, men som nu blir lite jobbig, det är den om min man. Typ – Delar du och din man på föräldramöten/ungarnas träningar/ sovmorgnar edyl?

Att då svara: Alltså, jag är ensam… Det är inte alltid jättekul. Inte för min egen del, utan för att det är en effektiv partypooper, folk blir obekväma. Kommer de över den chocken;) så bubblar frågorna oftast, och de är grymt imponerade. För även här dömer man efter sig själv. Jag gillade inte alls att vara ensam med ungarna när de var sjuka tex, eller att åka på långresor. Att vara ensam i husvagn var otänkbart. Inte för att jag tyckte det var jobbigt med ungarna, utan för att det är enklare på två vuxna. Och roligare. Så jag förstår hur folk tänker. Men alternativet nu är ju att sitta hemma och inte andas;) så det går fetbort. Vi gör ju mer än någonsin eftersom jag nu inte är styrd av hans arbete.

Frågorna om hur vi delat upp det efter skilsmässan kommer alltid, och jag får alltid sitta där och ”skämmas” å hans vägnar, för folk blir förskräckta. Och då tar jag ju ändå minilight-versionen;)

Men att vara ensamstående på heltid med nio ungar, med en ytterst frånvarande pappa, det är något folk inte kan släppa, utan nästa gång vi ses så får jag ofta höra att de tänkt massor på mig:)

Så fråga på:)

Jag tar inte illa upp, tvärtom så är det bra att få förklara saker så kanske någons fördomar minskar:)

För en stor familj är som sagt precis som en liten, bara mer av allt.

Nu ska jag iväg, hörs senare:)

 

Kommentera

  1. Tant H

    Nu verkar det inte så bra precis med Dig fina Carola. Därför kommer lite goda tankar till Dig från just en tant. Du är enastående som har orkat och orkar och de som eventuellt stör sig på Dig de röjer sin svaghet!

  2. Betty

    Jag ser mig själv om 10 år (har två barn nu) med huset fullt av spralliga och vilda barn! Har alltid drömt om en stor familj och din verkar helt underbar! Keep IT going! Kramar

  3. Mariahusetfullt

    Jag kände igen varje fråga. Och känner även igen beskrivningen på hur folk tappar hackan och plötsligt börjar studera en från fötterna upp till håret. Och sedan häpet utbrister – har du fött 10 barn? Jag förstår inte heller varför folk tror att man ska se ut på ett visst sätt då? Och alla dessa följdfrågor som du nämnde, men även om hur mycket mat
    lagar ni? Oj oj oj vad julklappar osv. / Maria Husetfullt

  4. Karin

    Hej!
    Jag har 4 barn, jag har tappat räkningen på alla gånger jag har fått frågan om de har samma pappa. Det är det, vi fick dessutom barn när jag fortfarande var en tonåring. vilket då hos vissa skapar väldigt huvudbry.
    Träna har jag dock svårt med, blev lite handikappad för 14 år sen. Så överviktigt och otränad, ja. Sunkig och ofräsch, nej, det är jag =)
    Kram från mig

  5. Anne

    Min miniminsta sötaste kusin har fått 12 barn där tror verkligen ingen på henne när hon säger att de alla är hennes egna…

  6. Mia

    Jag har ”bara” tre barn, kan väl inte påstå att jag var överviktig, trött och sunkig under småbarnsåren (enligt mig själv), men sliten absolut. Jag jobbade 4 tim/dag när de var små, men ungar vaknar tidigt på mornarna och det var full fart hela dagarna. Det var ju ett hem att hålla ordning i, matlagning, bakning och alla andra hushållssysslor och vara närvarande för barnen. Min man jobbade heltid så det föll väl mer på mig än honom även om vi hjälptes åt med mycket. Inte fanns det någon lust eller ork kvar till träning när kvällen kom så man kanske var både överviktig, trött och sunkig.

  7. annelie

    Du är bara för underbar!!
    Skriver så underfundiga texter och bjuder hela tiden på dej eller vad säger man?
    Gillar starkt ditt sätt att utrycka dig, har läst din blogg sedan du startade och den blev officiell..
    Ha det så bra, Annelie
    thibia.blogg.se

  8. Lisa

    Det där med att försumma barnen men slänga in dom på dagis vid 1 års ålder… WORD! Jag har tyvärr inga barn men är så avundsjuk på dina 9. Ha en fin dag!

Allmänt

Topp tio märkliga kommentarer om många barn:)

Det finns många ”myter” om oss som valt att ha fler barn är de 1,7 eller vad det nu är som är medel i Sverige. Fast jag tycker ju att det börjar vara betydligt fler både  tre- och fyrabarnsföräldrar ute och snurra, och det sägs väl att det ökar?

Jag vet inte, men ju fler i familjen ju roligare:)

Topp tio av vanliga idiotiska kommentarer man får som mamma till nio ungar:)

(plus några extra)

1. Är det med samma pappa?

Den här frågan kommer nästan alltid som en direkt följd av att folk får reda på hur många barn jag har. Uteblir den blir jag förvånad.

Ja! Det är samma pappa. För MIG tror jag inte det hade varit ett alternativ att ha barn med flera olika män. Jag säger inte att det är fel, men jag tycker det verkar oerhört krångligt;)

 

2. Har ni ingen TV?

Jo, flera stycken…OCH datorer, surfplattor, mobiler. Och tittar mycket på den åxå;)

 

3. Är ni katoliker?

Nix, men den här frågan känns hyfsat genomtänkt, då katoliker traditionellt inte använt preventivmedel, det skulle kunna vara så:) Och den är hundra gånger vettigare än nästa:

 

4. Vilken sekt är ni med i?

Alltså..? Ingen.

 

5. Du vet att det inte behöver bli barn VARENDA gång va? (uteslutande sagt av män)

Va??? 😉

 

5b. Du vet att det finns preventivmedel?

Jadå. Full koll, men faktum är att jag velat ha alla de här barnen:) Inga misstag, inga hoppsan, inga oj då… utan alla är planerade och efterlängtade.

 

6. Du gillar att ligga alltså? (Även denna uteslutande av män…say no more)

Jag brukar kontra med motfrågan: Hur många barn har du? Två? Oj då…stackare….;) och då brukar de bli väldigt tysta, och sen tänker de efter innan de öppnar munnen igen. De gillar inte anspelningen att de själva inte är hingstar utan snarare lever i celibat;)

 

7. Hinner du med att ha egentid?

Jag har ju som bekant svårt för ordet Egentid. Som i ensamtid. Vad är det för påhitt? Jag är helt övertygad om att jakten på den där förbannade egentiden stressar folk mer än den gör dem lyckliga. Man ska först ha ett fancy jobb med en spikrak karriär, sen klämma in partner och barn och sen dessutom ha ett ballt fritidsintresse som man ska avsätta ett antal timmar/v. till. Vad är det för fel på egentid i soffan framför en film, med datorn i knät och en unge på armen?

Egentid för mig är att ingen kräver min uppmärksamhet och att jag inte måste göra utryckningar:) Att jag får skriva ett blogginlägg i fred, eller läsa en bok utan att behöva läsa om varenda sida tre gånger för att någon avbröt. Egentid det är för mig en stund av lugn och ro i vardagen.

Jag älskar att träna, jag skulle lugnt kunna lägga en dag i veckan på att åka slalom, eller visst – åka på helgtripper till Barcelona. Men, för mig är det mera guldkanter:) Eller måsten, träningen är ett måste för att jag ska må bra.

Min tid med min familj, det är den bästa tiden. Egentid för mig utesluter inte familjen. Familjetid:)

 

8. Du kan ju leva gott på alla bidrag… (gärna sagt med en stickig, gnällig, missunnsam ton)

Jag har barnbidrag. Thats it. Och det är vad alla som har barn i det här landet får. Jodå, det är flerbarnstillägg förvisso, men de blir ju inte gratis i drift för att de är många;) Och med många barn tillkommer ju även andra saker man kanske inte tänker på – det är försäkringar, större bil, större hus, mer mat, mer vinterkläder, betydligt mer inträde när vi ska nånstans eftersom samhället är anpassat för två, max tre barn. Kolla valfri djurpark/nöjespark/äventyrsbad så står det: Familjepris – Max 2 vuxna 3 barn.

Vi är ju EN familj vi med….men får alltid betala för minst TVÅ familjer….Just det är rätt surt faktiskt.

Så nej, vi lever inte gott på bidrag, om vi ens har några.

8b. Du kostar samhället massa pengar och resurser.

Mm.. eller inte;) I mitt fall då så har jag ju inte ens barn i barnomsorgen, så där sparar jag in väldigt mycket kosing till staten. Sen tänker vi lite längre än näsan räcker, och inser att mina nio ungar kommer snart att vara fullvärdiga skattebetalare. I det långa loppet så är det en ren vinst för samhället att jag har många barn.

8c. Jorden är redan överbefolkad.

Ja. Men rätt ojämnt. Det hjälper inte Sverige att det finns ex antal miljoner människor på andra ställen. Och det jämnar ut sig, så lugn:) En del skaffar inga barn, andra många.

 

9. Hur fan orkar och hinner du?

🙂 Jag fattar den här frågan fullt ut. Allt är relativt, och man dömer efter sin egen situation. Har man ett barn så känner man att det är i princip omöjligt att älska en till… tills man sitter där med två, då inser man att kärleken inte ska delas på antalet barn, utan att den multipliceras med antalet. Och det bara fortsätter 🙂

Har man två barn så är det mkt jobb, och då tänker man sig det jobbet gånger massor, i mitt fall nio. Det ÄR inte jobbigare att ha fler barn, det är bara lite mer av allt. Lite mer tvätt, skor i hallen, tallrikar att diska, sängar att bädda. I de allra flesta fall har man ju inte nio lika gamla ungar, utan det är olika åldrar, och det innebär att alla är i olika faser. En del sköter sig helt själv, andra är så gott som självgående, medan någon behöver hjälp med det mesta. Nån kanske är extra pain in the ass ibland, men då är nån annan med största säkerhet  sin bästa version av sig själv just då. Bara några års åldersskillnad innebär olika faser.

Helt ärligt nu – en stor familj är exakt som en liten familj. Bara lite mer av allt. Även skratt och kärlek:)

 

10. Varför vill man ha så många ungar?

Jag vet inte. Varför inte? Det går inte att svara på den här frågan. Hade det varit för att jag behövde arbetskraft hade det ju varit enkelt, eller för att spädbarnsdödligheten är så stor att man måste skaffa många för att iaf några ska leva till vuxen ålder..men så är det ju inte. Vissa hävdar att det är ett bekräftelsebehov.. tja kanske det?

 

Varför vill man ha ett barn? Eller två? Vad är skillnaden på två och nio, när det gäller känslan? Skillnaden på behovet av bekräftelse?  Vem bestämmer vad som är ”lagom”? Vem bestämmer när det är ”för många”?

Jag har helt enkelt inte något bra svar på det, mer än kontringsfrågan till den som frågar: Varför har du det antal du har?

Svaret då är oftast: För att jag inte känner att jag orkar/klarar av fler.

Och det kanske är svaret då. Att Jag orkar och klarar av fler:)

Jag tycker det är roligt, och jag älskar mina ungar och vårt liv.

Helt enkelt så:)

konfirmation nio barn

Men fatta själva, nio fantastiska ungar! What´s not to like?

För mig känns de dessutom inte som ”många” utan det är ju normalt. Folk skrattar ofta när jag säger att jag ”bara” har med mig sju barn nånstans..;) medan jag då på riktigt tycker att jag har en liten skara:)

 

 

 

Kommentera

  1. ula-bella

    Har bara 8 st men har fått precis samma frågor som du. Min undran brukar vara istället varför har ni inte fler, det är ju underbart med många. När det gäller egentiden så har jag börjat ta ut den nu när alla har flyttat hemifrån. Det är oxå underbart. När jag varit med barnbarnen 1 dag o de åker hem så kan jag undra hur man orkade med 8 men då levde man i det. Kram

  2. Fia D

    Hahaha sjuuuukt bra comeback på nr 6! Ser framför mig hur dessa ”virila hingstar” sjunker ihop när dom inser att du får ligga så mycket mer

  3. Linda

    ☺️ känner igen mig i många av dessa o speciellt 1:an. Jag har 5 barn( med samma man ☺️) o skulle absolut vilja ha 5 till om det inte vore för bostaden och svårigheten att hitta nytt och större hem. Värkligen underbart med barn

  4. Eva

    Med ämnet många barn, vill jag bidra med: idag har vi i familjen haft 2 babyshowers- det nya nu
    Det ör 2 systrar(min brors döttrar) som ska ha smått. En om 1 v o den andre i mitten av juni. Det är de 2 o 3 barnbarnsbarn av 4 i år, för min mamma…
    Alltså- min mamma har 8 barn, varav 7 finns kvar i jordelivet❤️ Vi har 20 barn tillsammans, varav 1 är en ängel. De 19 har 17 barn varav 1 liten ängel till o så kommer det då 3 st till iår. Vi är en jättestor familj o vi älskar det, allihopa. Min lilla mor är 80 år i år❤️

  5. tellervo

    Dessvärre tycker jag att det inte är så konstiga kommentarer. Om man läser din blogg så skiljer de sig inte märkbart.

  6. Familjen Lindvall GBP opererad och snart 4 barns mamma

    Du är fantastisk Carola! Har läst din blogg i många år och gillar den skarpt! Nu vantar vi vårt fjärde barn och blir ju genast lite ”annorlunda” och frågor kommer in om men detta är väl den sista och oj kommer du fixa detta… mm och för mig känns inte 4 barn som mycket… Men som du skriver många ser inte längre än till sin egen näsa och allt utöver 2 barn är sååå konstigt. Och det är ju så synd om våra barn som inte får massa utlandsresor och det ena med det andra och hjälp vad farligt det är att ärva saker och få dela på prylar…:/ så tråkigt när folk har den inställningen!
    Jag diggar verkligen dig och ser upp till ditt fina arbete med barnen! <3

  7. Eva

    Hej. Vi väntar vårt sjätte barn och redan vid nr fyra fick vi frågan ”Vill ni vara med i Familjen Annorlunda?”… Så jag har började svara ”-Ja, det är därför vi skaffar barn…” Då brukar de bli tysta!

  8. Neta

    Fast egentid är för mig det du så lyriskt beskrev din vinkväll. Jag har ju bara haft 3 men nog har jag uppskattat våra tjejkvällar o annat när jag varit ledig. Få gå ut, dricka ett glas vin, prata i fred med en eller flera kompisar.
    Det betyder inte att jag på nåt sätt tycker mina barn varit särskilt besvärliga eller ni med många barn är det. Våra barn har varit med mycket när vi gjort saker annars. Min man har 8 syskon och jag ser ju fördelarna där. Ingen är det minsta konstig och inte var farmor o farfar det heller. Tvärtom har nog min svärmor hjälpt och stöttat mig så mkt att jag tack vare det har varit en bra mamma till mina.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja det är ju egentid så tillvida att man gör något utanför familjen. Jag menar mer att ha egna aktiviteter som MÅSTE prioriteras. Att det är överskattat. Alla har ju olika behov och tycker olika, men när egentiden stressar.. Då är det dags att fundera 🙂

  9. Ola Dyrhill

    Hej!

    Tack för listan.
    Kan du ge några exempel på frågor som du hellre skulle vilja att man ställde till dej?
    Tack
    Ola

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Jag har absolut inget emot frågorna:) Bara det att de är väldigt förutsägbara och därför känns lite besvarade redan. Jag fattar att bara för att jag svarar tusen andra så är det nytt för den 1001:)
      Man får fråga mig vad som helst:) Vill jag inte svara så gör jag inte det:)

    2. 8 barnsmamman

      Jag som också har många barn tycker att frågor som är frågade med nyfikenhet, vänlighet och respekt är roliga att få medan frågor med en underton av ” är du dum i huvudet som har valt så här” är trista och jobbiga. Vilka frågor som ställs har inte så stor betydelse så länge det finns respekt för andras val i livet.

  10. Katie

    Och frågan man konstant får när man inte har några barn – än – är
    ”Har du några barn?” ”Vill du inte ha barn?”
    Det blir som en käftsmäll när man är ofrivilligt barnlös. Älskar din blogg Carola! Dig och dina underbara ungar! Det vet du =) Kram och kärlek!
    Katie

  11. 8 barnsmamman

    Jag har också råkat ut för oförskämda frågor så många gånger att jag har svårt att svara vänligt trots att jag skulle vilja vara vänlig mot alla. Det typiska är när jag är med min minsta på stan. Speciellt äldre män kommer fram och gullar och talar om landets framtid och tycker att det är så härligt med barn. Om en stund frågar de om det är första barnet och när jag svarar att det är åttonde så blir de utan undantag som förbytta. Då är det plötsligt förfärande med barn. De undrar om jag känner till preventivmedel. Och jo det gjorde jag ju redan i lågstadiet men om jag hade använt det så hade jag ju inte fått mina barn. Sen frågar de om jag är religiös. Och ja visst är jag det och säkert har det hjälpt mig att våga vara annorlunda men det betyder inte att mina barn skulle vara mindre älskade och efterlängtade. Jag har alltid velat ha fler och det vill jag fortfarande. Sen frågar de om vi har tv och där är svaret nej. Då blir de riktigt förfärade men även det är ett mycket medvetet val från vår sida och inget någon i familjen lider av. Tvärtom så upplever vi det som ett mycket bra beslut men det är som om det skulle vara helt sjukt att två myndiga människor tagit det beslutet så folk riktigt ryser. Sist när jag börjar bli lite avvisande och trött på att försvara mig så försöker de säga att jag ska ta hand om mig själv och tänka på min hälsa och då skulle jag bara kunna sucka högt för vem kan må bättre än när man vågat leva exakt det liv man vill. Att varje dag få vakna och veta att man har en man och åtta barn som man älskar mer än allt annat. Att få följa varje barn genom livet och att få skratta från hjärtat varje dag. Naturligtvis bjuder livet på motgångar också, det gör det för alla men det brukar inte vara barnen som tar den mesta energin. Självklart har alla barn sina jobbigare perioder men precis som du skriver så har inte alla det på en gång och när ett barn är mera krävande så får man istället mera energi av ett annat. Och så den sista frågan: kan man älska och hinna med så många? Och jo det är inget problem att älska många. Kärlek är inget som behöver delas i flera bitar ju fler man blir utan det är något som växer nytt för varje barn man får och för varje godhjärtad människa man träffar. Tiden däremot är det svårare med. Så länge jag har barn under skolåldern hemma och finns här för dem hela tiden så är det inga problem. De yngre som är hemma får mycket uppmärksamhet på förmiddagarna och de äldre älskar att jag finns här när de kommer från skolan. Det är oftast då de vill berätta en massa och det är också tryggt för dem att få komma till ett hem med mamma hemma. Men det kommer en dag då jag måste ut i arbetslivet och då kommer jag inte att kunna finnas till för mina barn på samma sätt men vi får hoppas att de den dagen får söka sällskap och trygghet hos varandra så länge jag är borta.

  12. Malin

    Så intressant att läsa alla kommentarer om många barn.
    Listan kan göras lika lång med kommentarer jag/ vi får. Skillnaden är att vi har valt att ”bara” ha ett barn. Folk kan vara direkt ohyfsade i sina kommentarer om det.
    Same same but different…

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja jag har förstått att även det är upprörande för folk 😉
      Jag frågar ALDRIG något annat än möjligen om folk har barn. Vill folk berätta så gör de det. Jag måste även säga att jag sällan tar illa upp, de flesta frågar av nyfikenhet. De plumpa frågorna är oftast ett försök att skämta lite för de blir så häpna och vill veta mera:)
      Jag har inget emot att folk frågar, Irl är det nästan aldrig något otrevligt utan det kommer via nätet

  13. Carro

    God kväll! Man får inte vara annorlunda eller sticka ut på något sätt. Allt ska vara ”normalt”. Vad nu det är.

  14. Susanne

    Att folk inte kan sluta tycka om andra?! Så länge folk sköter sig och ungarna tas hand om på ett bra sätt så kan väl folk få ha hur många de vill?! Jag har i likhet med många andra som kommenterat ett barn, tyvärr inte alls självvalt, folk är så snabba på att fråga om hur och varför, typ…?!

  15. Karin

    Är inte den vanligaste ändå att ni inte vill jobba och att ni omöjligen kan ge barnen den tiden var som man kan ge med färre barn. Även att det är ett rät ojämställt förhållande där en person drar in pengar och den andre gör allt hushållsarbete.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Jo men den förekommer uteslutande på nätet;) det är folk inte fräcka nog att fråga face to face;)
      Här måste jag åxå i ärlighetens namn säga att den man jag var gift med, gjorde ett stort jobb i hushållet i alla år. Innan han ballade ur.. Han dammsög, putsade fönster, lagade mat, handlade, röjde och sånt där löpande. Noll koll på byta sängkläder och handdukar och vems kläder som var vems, men full koll på det dagliga.
      Och jo.. Att man omöjligen kan ge alla tillräckligt med tid konstateras ofta på nätet… Alltid som just ett konstaterande.. Och även här dömer man efter sig själv 😉
      De kanske inte hinner, men JAG har inga problem med det. Jag har nämligen ingen egentid, hehe utan prio barnen 😉

    2. Anna...sexbarnsmamma

      Det folk inte fattar är att det är ganska smärtfritt att jobba! Har man många barn o dessutom små, så vet man att vara hemma och föräldraLEDIG är mer arbete än att arbeta utanför hemmet.
      Men det är en kort period av livet så jag skulle aldrig byta bort den! Har haft turen att kunna vara hemma ganska länge och det är fantastiskt!

  16. Camilla

    Vi har 2 barn, en son som är 12 och en tjej som är 6 år och folk blir chockade när de får höra att det är samma pappa till de båda. Eller som jag fick höra; va?! Har du en son på 12 år och du är 34??

  17. Mimmi

    Du är bara för jäkla bra!!!! Du står för dina åsikter o val o är i mina ögon en mycket klok människa!! Är så less på föräldrar som står i fönstret när dom lämnat sina barn på förskolan o gör hjärtan men händerna o skriker ”mamma/pappa” älskar dig!! Men VARFÖR lämnar du mig då ca 50 timmar i veckan på förskolan??? Man har visst val hör i livet o du Carola gör bra val!

  18. Myran

    Asså vilka frågor…ibland undrar jag om folk på riktigt är korkade, nästan nedvärderande att ifrågasätta tex om man vet vad premetivmedel är och anta det är olika pappor. Folk har så otroligt många förutfattade meningar. Härligt att du har svar på tal till dom. Dom som inte vill ha barn kan också få så korkade/okänsliga frågor. Folk ska fasiken alltid lägga sig i och ha åsikter som nästan kan va kränkande. Jag jobbar på särskola, kan få så korkade frågor om mina elever från utomstående. Kanske beror på okunskap som dessa frågor om många barn men tänk om människor kunde sköta om sitt eget och sluta lägga sig i och tänka till innan dom öppnar munnen.

  19. Marie

    Ca ett år efter vi fått 1:a barnet började frågan komma när vi ska ha nästa… Yterligare 1 år senare och ca 2000 frågor senare svarade jag att vi ligger som F-n men det vill sig inte… Lägg sen till missfall på det… Det fick de flesta att bli tysta. Det är nog lika jobbigt med frågor och tjat oavsett om man har 0, 2, 4 eller fler barn… Alla vill veta och man måste liksom förklara och försvara sig och sina beslut… Tråkigt men många lägger näsan i blöt och vill veta… Som att set är en rättighet att få svar… Jag har aldrig förstått varför, det är ju upp till var och en.

  20. Ida

    Den där frågan ”varför vill man ha så många ungar” den går faktiskt inte att svara på. Det är helt enkelt en känsla som är svår att förklara. Jag har alltid tyckt att 6 barn verkar lagom, varken för många eller för få utan mittemellan. Men när jag säger det så tycker många att jag är knäpp och börjar undra varför. Ja varför inte tänker jag då. Varför ska man låta andras åsikter påverka? Var och en får väl göra som de själva vill. Finns alltid människor som måste lägga sig i andras liv men det är ju inget att bry sig om.

  21. maria

    Hej!
    Ja du känner igen en del av dessa kommentarer har själv sju barn med samma man. Det som stör mig är att folk oftast måste låta så negativa när dom får veta hur många barn man har. Som du säger alla är ju inte lika gammal samtidigt tycker det är helt underbart att ha alla åldrar äldsta 18 år yngsta 3 månader idag. Du har en super bra blogg ha det fint/maria

  22. M

    Hej!
    Tänk att man aldrig får göra som man själv vill ,fick samma fråga som Anna Martin i många år ! T o m nu
    när hon är 43 år ,undrar man varför fick ni bara en !!
    Stå på dig Carola o strunta fullkomligt i dessa urbota dumma frågor o kommentarer !
    Hejar alltid på dig,du starka fina mamma till fler !

  23. Anna Martin

    Hej,
    För mig och min man blev det ett barn . Så den jobbiga kommentaren jag fått sen hon föddes är: när kommer nästa då? Det känns som jag fått den frågan 1 miljon gånger

    1. Lisa

      Åh att vissa inte kan sköta sitt?!
      Jag undviker att fråga folk det..
      För antingen så har man valt att ha ett barn och inte fler, eller så kanske man kämpar och försöker bli gravida men det tar sig inte, med andra ord en väldigt känslig sak att fråga..
      Jag har också ett barn, är nöjd med det.
      Jag har haft turen att slippa frågor om när kommer nästa då jag varit singel många år, och nu när jag har sambo så tror jag inte jag kommer få den frågan då dottern är 13 år.. 🙂

    2. Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

      Samma här, att man har ett barn tycks reta upp människor rejält! Vet inte hur många gånger man fått försvara sig för att man har ett barn. Fick även i ett sammanhang pikat mot mig, ”Somliga av oss kanske inte kan få fler barn”… Andra kommentarer, stackars ditt barn som är utan syskon. Jag känner ett barn som var ensambarn och hen blev en riktig egoist, listan kan bli lång. Egentligen borde man kanske blogga om den saken. Jag stör mig så fullkomligt på alla som tror att alla egon är ensambarn. Jag vet många ensambarn som är otroligt vänliga och kärleksfulla och ger allt till andra människor, jag tror inte att man blir egoist för att man inte har syskon eller har syskon.

  24. Diana

    helt underbara svar på så många korkade frågor, vissa av de i alla fall, andra förstår jag för man blir funderas,/nyfiken. Alla är vi olika helt enkelt. Jag tror mycket på svaret ”för att jag orkade helt enkelt” när det kommer till Varför man skaffar så många. Jag hade gärna velat ha en stor familj om jag hade orkat, men två tog död på mig, 16 månaders skillnad på två vildingar och energiska ungar, det gjorde allt. Och att min kropp försvann, där försvann en del av min personlighet också, en del av mitt jag. Men det hade vart mysigt att ha så många, en stor familj, mycket kärlek, mycket skratt och en härlig framtid. 😀

  25. Marie 6barnsmor

    Känner igen det mesta där och jag har 6 barn.
    Och jag har som du varit hemma med våra barn. Och 5 av mina har adhd och AST diagnoser så finns inte en suck att jag skulle hinna/orka med att jobba för tillfället.
    En annan sak jag alltid får höra är :
    Men herregud hur ska du klara dig när du blir pensionär. Du får ju ingen pension.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Nä just ja! Den glömde jag.. Och visst pensionen blir kass… Å andra sidan verkar det ju bli sämre med allt;)
      Jag vet inte, kanske skitdumt att strutsa för det men den dagen den sorgen. Jag tänker att jag kanske vinner på Keno eller dör.. Vem vet

      1. Nanna

        Eller så kanske du fortsätter jobba länge! Till exempel skriver böcker om ditt liv?!? Och lever bättre ekonomiskt än dom som valt att jobba hårt mellan tjugo och sextiofem. Det skulle kunna bli så.

Allmänt

Killer alert!

Om det blir minus 25 grader nu i två dygn eller så, så kommer jag att jubla.

Varför?

Jo, för jag antar att de fryser ihjäl då, de äckliga slempropparna som krupit upp och ligger och är snuskiga över hela vägen. Jojomen, they are back- the killersnails. Fy farao.

Jag var ute med Doris nyss och de har verkligen bara exploderat, igår såg jag inga, idag massor. Urk.

 

I fredags så hade jag en dejt:)

Linda heter hon, och vi har försökt i evigheter att få till en fika men det blir inte av, men nu så. Vin på Stationen, massa snack och vips hade det gått flera timmar. Vi sågs vid halv tio på kvällen, och snackade, skrattade och drack rosé och plötsligt var klockan 01, och dags att börja åka hemåt. Jag hade lugnt kunnat sitta kvar länge, men de stänger väl 😉

Nix, det är fantastiskt roligt och trevligt att gå ut och dricka viiin, så nu jäklar tror jag att det ska bli  AW every friday. Eller vad det kan kallas;)  Alla som är på upp med handen:)

Det funkade toppen, vi käkade våra sedvanliga tacos hemma, nu kom inte Janelle och Simon för de är sjuka, men syrran och de flesta kidsen var ju här, och sen var det hopp i säng för de minsta och så fick tonåringarna vara barnvakter. Jag fick skjuts av syster yster ner till Stationen och sen går bussen hem direkt utanför där. Jag hade en fundering om att faktiskt promenera hem där på natten, det tar en timme kanske, och är rätt skönt. Jag är inte ett dugg orolig för att gå ensam, inte ens fast det är ödslig väg, men den är rätt tråkig, och så skulle det börja regna. Dessutom tog jag på klackar:)

Så, vem dricker vin med mig nästa fredag? Kan funka med guiness åxå;)

carola wetterholm

Linda och jag har tyvärr lite liknande erfarenheter, och rätt så lika åsikter om mycket, och det är väldigt trevligt att faktiskt snacka med någon som förstår en fullt ut. Supertrevlig kväll alltså.

Och nej, inte bakis på lördagen:)

Lite nostalgi att åka buss hem på nätterna:=) När jag började i sjuan så fick vi bonnungar byta skola, och åka in till stan, och där började vi såklart även att hänga på stan. Jag har alltid varit precis hur skötsam som helst, även om mamma inte trodde det;) och fast vi alltid hängde på stan så var det aldrig någon fylla. Inte någon alkohol alls faktiskt. Det tog lång tid innan jag fattade vitsen med att dricka, och då hade jag redan flyttat hemifrån och fyllt 20 så jag fick gå på bolaget själv. Och, kalla det tråkig eller vad ni vill, men jag har ytterst sällan varit riktigt packad. Jag gillar inte att tappa kontrollen helt enkelt 🙂

Men vi var alltid på stan, och vi åkte alltid hem med näst sista bussen, som gick fem över halv tolv. Jag behöver fortfarande inte titta ut för att veta var jag är, den där bussvägen sitter i muskelminnet eller nåt;)

 

På lördagen så skulle ju Lovelia på kalas, och hon mådde ju finfint, lite snuvig bara, Robban däremot var inte på topp. Jag skjutsade dit henne, och på vägen dit så hann vi både köpa presenter och en ny dammsugare.

Nej, den har inte gått sönder av byggdamm, däremot så har Doris tuggat på sladden när hon var liten, först var det bara en skada i ytterhöljet och jag eltejpade, men nu hade trådarna gått av. Den har varit med i rätt många år nu, och sladdvindan är trasig och sladden går inte att få in, så jag bestämde att den gjort sitt. Och åkte till Mediamarkt och svor över att det fanns så många att välja på:)

miele dammsugareMen när Miele kostade lika mkt som Philips och Elektrolux och allt vad de heter, så fick det bli en sån. Jag tänker som så att de har under många år byggt upp ett starkt varumärke där kvalitet är viktigt, så de borde vara bra. Jag fick en Miele-dammsugare av mormor en gång, och den funkade i evigheter, säkert 30 år:) Först hos henne, sen hos mig.

Nu byggde man ju bättre grejor förr, då var ju tanken att de skulle hålla for ever, medan det nu är mer tänkt att de ska hålla tills nästa modell kommer ut på marknaden. Det är rent skräp! Vi måste sluta med sånt skit, och börja laga saker igen i stället för att kasta bort och köpa nytt. Vi måste tänka på miljön, det är bara så.

Men, en Miele blev det, och hej så det går! Inte ett dugg roligare att dammsuga dock, men det blir ju rent:)

Jag ägnade fredagen åt att plocka undan vinterkläder i hallen, och skulle dammsuga grus och blev sjukt sur när jag insåg att den gamla dammsugaren gjort sitt, så efter att ha köpt den nya kunde jag återuppta det jobbet. Nu har vi de flesta av vinterkläderna undanplockade, men varsin varm jacka finns kvar.

Idag då, umgänge.

Och vart är pappan? Har han meddelat? Spänningen är oliiiiidlig…..! Eller inte, för ingen tror väl att han hörts av? Nix, jag har såklart inte ens fått svar på förra gångens sms, så idag struntade jag i att ens bli irriterad. Jag skriver upp det på hans minuskonto så får han stå till svars för det nån gång kanske. Hos han därnere på det väldigt varma stället till sist om inget annat..;)

Trixie och Lovelia har haft Våruppvisning med Uppsalaflickorna, gymnastik. Jag hade gått på den oavsett om det var umgänge eller inte så mig spelade det ingen roll denna vecka. (Värre var det förra när jag hade planer. ) Vi hämtade upp en liten kompis på vägen och susade iväg mot Fyrishov, där det var totalt knökfullt på parkeringarna. Jag hatar att snurra och leta, och blir fruktansvärt irriterad. Dessutom, folk parkerar ju som jäkla stolpskott. Om man åtminstone kunde ställa sig på lagom avstånd, men nope, man ska ha så stor plats som möjligt för sin egen bil, vilket ju gör att det på många ställen finns en 3/4 lucka…där ingen får rum.

Jag släppte av tjejerna och snurrade vidare, tur att de är så stora att de klarar sig själva, och att vi gjort det här i typ 15 år så de hittar utan och innan. Till sist hittade jag en lucka, tajt som tusan, men eftersom jag kunde köra in precis rakt framifrån så testade jag. Flera bilar körde förbi den, och jag brukar alltid backa in, för det är liksom enklare, speciellt när det är trångt, men trodde inte jag skulle rymmas. Men det gick. På centimetern. Jag fick släppa ur killarna innan jag körde in, och sen tacka för att jag inte är jättestor, eftersom det var bra precis att jag kunde glida ut. Bilen intill stod ju med jättelucka åt andra hållet så jag struntade högaktningsfullt i att de fick trångt på passagerarsidan.

Sen har Fyrishov sånt här system att man checkar in och ut. Jättebra normalt tycker jag eftersom man bara betalat för den tid man stått, men här..där det är evenemang som gör att minst 20-30 personer ska checka in/ut samtidigt…det tar sån tid. Jag log glatt och använde min app. Behövde inte ens gå tillbaka till bilen och lägga i en lapp ju, utan bara slå in områdeskoden. Jag älskar teknik:)

Sen var det fullt med folk inne åxå, jag lider av en släng av social fobi ibland, speciellt när det är sådana här grejor, med familjer. Det är så segt att komma fram, det är folk överallt, och det är stopp för nån äldre släkting med rullator står i vägen, eller tre barnvagnar i bredd… Gahhh.

Vi har klurat ut att det är superbra att stå högst upp, längst bak. Ingen bakom, och ståplatsläkare för killarna att röra sig på, brukar aldrig vara folk där heller. Idag var det inte helt tomt ens där. Kul, men jobbigt:)

Våruppvisningen gick bra, mina tjejer visade upp lite kullerbyttor, hjulning och sånt där, men allra roligast är det att se de lite större ungdomarna som hoppar trampett och gör volter och trippelsnurrar och allt vad de nu gör på mattorna. Det är sån kraft, och de frivoltar och snurrar så jag blir yr i huvudet av att titta på:)

Coolt:)

Sen hem, via Willys där vi köpte lite middag, laga den, och sen kollade vi på Mästarnas mästare. Barnen gick och lade sig och jag har tittat på Springfloden och sen OJ Simpson, och sen en prommis med Doris.

Novalie är sjuk nu… igen. Ont i halsen och jätteförkyld. Loppan frisk, Robban tveksam, övriga friska just nu.

Corrinda har spelat basket idag, och är nu i final. Nästa söndag, så då ska jag se till att kunna komma iväg och titta:) Det är säkert i Stockholm, men bara ungarna är friska så funkar det oerhört mkt bättre nu är för några år sen, mest tack vare att jag nu har en pålitlig bil. Halleluja.

Och nu ska jag hoppa i säng.

Natti natti 🙂

 

Kommentera

  1. Birgitta Jönsson

    Jag bara undrar varför du ligger så långt tillbaka i tiden,du är ju bara på den 18april,och alla andra är i dagtid????

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Va? Vad menar du? 🙂
      Jag skrev igår kväll, så senare inlägg än 18/4 finns om det var det du menade:)

  2. Neta

    Ja men den sociala biten är ju viktig för dig och för att du ska bli en bra mamma som orkar.
    Vinkväll en fred var 14 e dag får väl pappan ställa upp på då, och ha sina avkommor. Ökar ju umgänget med 100% iaf. Du måste ju ha chansen och komma ut lite du med.

    Carola: I en annan verklighet hade det säkert funkat. Men… för det första så vill jag inte ha nån hjälp av honom alls. Behöver jag hjälp med barnen så finns han inte ens i mina tankar längre. Barnen vill inte heller att han kommer och barnvaktar.. Sen, helger är jobb för honom… och då vet ju alla vilken plats jag och barnen kommer på;)
    Men främst… jag vill inte ha med honom att göra. Brrr.

Allmänt

Irriterad på skolan:(

Igår morse, av ren vana efter att ha haft morgontidning i hundra år även om den nu är uppsagd sen säkert två år eftersom det är så förbannat tråkigt att åka till återvinningen med alla tidningar;) så öppnade jag brevlådan efter hundpromenaden.

Där låg, förutom den gratistidning som delas ut på torsdagar, tre brev? Aldrig hänt förr, och jag vet att jag checkade lådan kl 22 kvällen innan, och den var tom. På breven var det stämplat UNT Distribution AB, och vad jag fattar är det så att tidningsbudet numera delar ut även post? Okey. Bara det innebär att de två andra postbilar som kör  på något vis samarbetar, så det inte är TRE postleverantörer, det känns miljöovänligt.

Eftersom jag inte har nån morgontidning och är usel på att kolla nyheter online så har jag såklart missat den info som ev gått ut där:)

Nåväl, ett av breven var till målsman för ett av de stora barnen. Öppnade och läste.

Vårdnadshavare kallades till ett möte ( båda antar jag? Spännande….eller inte förresten, jag vet att han inte kommer) gällande hur det går för vårt barn i skolan. Mötet beräknades ta 45 minuter och med på det skulle mentor och speciallärare vara. Om vi inte kunde komma fanns det ett telefonnummer att ringa.

Först läste jag det, och fattade ingenting. Barnet det gäller sköter sig alldeles utmärkt i skolan och får alltid omdömena: Duktig, jobbar på, bra kamrat, sköter sig. Möjligen lite snackig:)

Frågade barnet, som fattade noll. Läste brevet igen. 45 minuter!! Vad i hela friden ska  vara så allvarligt liksom, normala utvecklingssamtal är typ 30. Blev orolig att något allvarligt hänt. Brevet sa att något var fel, men inte mer, men båda vårdnadshavare är kallade…. ? Mailade mentor och bad barnet fråga om de träffades idag.

Fick sen svar av barnet via sms några timmar senare, det gällde frånvaron. För mycket frånvaro alltså.

Fick svar av mentor som kändes som att han inte tyckte att det hela var nån big deal, men att det ska stramas upp överlag.  Barnet har en närvaro som understiger 85% på två månader. Och av nån anledning så kopplas då hälsoteamet in…för att kolla så allt är ok.. Det kan minsann leda till en orosanmälan till SOC. Grattis. Bring it on.  Man räknar in giltig frånvaro i detta… och med tanke på att det var över en veckas sängliggande under denna period, plus nån strödag, och så givetvis några försovningar, ( fy farao för att  vara trött tonåring, jag minns det som igår…) så är jag inte det minsta fundersam. All frånvaro kommer till min mobil och jag är fullt medveten om alla tillfällen.

Ja, det är jättebra att de kollar upp! Det är INTE det jag blev irriterad på. Det som jag blev förbannad över är hur brevet skrevs, av en speciallärare….som borde ha lite kompetens att tala med föräldrar på ett vettigt sätt?

Hon jagade upp MIG, och det är inte enkelt att göra, jag är extremt kolugn i de flesta situationer. Jag blev stressad över att hon hintade om att något var fel, men inte berättade VAD. Det hade ju kunnat vara allvarligt, jag förutsatte det. Barnet ifråga sköter sig ju, så då måste det ha inträffat något. Ett påhopp, ett överfall, eller så har jag tappat all koll på mitt barn och det är min unge som eldar  papperskorgar på skolan…? Och så var det lite för mkt frånvaro som i mångt och mycket är giltig.

Får man inte vara sjuk längre alltså? Good to know.

Jag sökte människan på telefonnumret, men fick inte ens prata in ett meddelande utan bara ett : Den du söker kan inte nås för tillfället. Var god försök igen.

Ringde skolans reception. Samma där, inget svar,men kunde iaf lämna ett meddelande, men tro inte att någon ringt upp.

Så där var jag, med ett oroväckande brev, ett ledset och upprört barn. Tur att jag fick svar av mentorn i alla fall, och ett svar som lugnade mig ordentligt. Men man vet aldrig, innan det är färdigt så ska väl soc komma och rota i våra familjeförhållanden igen. Fast, jag släpper inte in dem en gång till utan att ha en stab i min ringhörna. Som de kränkte mig sist. Ni vet att jag ogillar allt detta snack om kränkningar hit och dit, jag tycker det är rent löjligt hur folk känner sig kränkta för det mesta, och jag använder enbart det ordet när det finns starka skäl.  Men, när en soc-kärring slår näven i bordet och spänner ögonen i mig och säger: Näe, Carola nu är du löjlig! När jag ifrågasätter varför hans hembesök ska vara hemma hos MIG?  De frågar om jag på allvar tycker att de ska åka ut till hans lilla byhåla där han bor i en etta med sin nya, när barnen aldrig varit där, hur ska de känna sig trygga där???

Men alltså.. Med MIG är barnen trygga överallt. Jag skulle kunna ta med dem in i en krigszon och de skulle lita på att jag tog dem därifrån helskinnade. Men de skulle inte känna sig trygga med honom för att de aldrig varit där förut? Och det, mina vänner talade till hans fördel… Man kan nämligen vända ALLT så att det talar till den stackars pappans fördel.

Bara en sån sak som att de var två soc-tanter och jag var tvungen att vara ensam… jag hamnade i rätt bra underläge direkt. Allt jag sa vändes till att jag var bitter, och ville hämnas, som tex det faktum att han träffade barnen 23 timmar på 18 månader… det är lite drygt en timme per månad det…Det var ju mitt fel.

Att jag aldrig nekat honom att träffa dem, det betydde inget. Att han inte hade stake nog att be om det…det var mitt fel.

Ja, jag tog upp detta med deras chef, och ja jag borde ha dragit det längre, för det fanns mängder. Men jag orkade inte, jag var så inte på topp då. I de papper de skrivit om mig, där jag berättat min version… det var smockfullt av sakfel.

” Stryk över och ändra, om det behövs”… jomen tjena, jag fick stryka över det mesta och ändra. Länge sen jag läste dem nu, jag blir bara förbannad;) men det var rent tvärtemot vad jag sagt. Det är offentliga handlingar, kanske ska lägga ut dem här…;) Nä, jag skojar.

Jag borde spelat in varenda samtal, och det kommer jag göra om jag någonsin hamnar i deras våld igen.

Min tro på sociala myndigheter är under noll. Jag trodde att de var rättvisa. Jag har vänner som är socionomer, och även de reagerar starkt på det jag berättat. Jag som skött mig, jag som tvingats ta allt ansvar för barnen, jag som sätter mig själv åt sidan för barnens skull – jag är boven.

Han som drog, han som inte sagt ett ord till vare sig barnen eller mig som förklaring, han som kommer och hälsar på när det passar, han som drar till Thailand i massa veckor utan att säga nåt, han som gett barnen en enorm otrygghet – honom är det synd om.

I call that bullshit.

Och oj så det blev ett sidospår!! 🙂 Förlåt!

Tillbaka till irritationen på skolan! Eller människan som inte kan formulera sig så man slipper få en hjärtattack. Skriv att det gäller frånvaro för sjutton! Precisera dig, tala om att det är si och så många procent och att det i övrigt inte finns några problem.

Och var anträffbar på telefon så man kan få svar när man håller på att oroa ihjäl sig, eller ännu bättre….skaffa en mailadress om man kan nå dig på, så behöver du inte sitta vid telefonen. Bah.

Jag blir motvalls:) Jag vet, det är barnsligt, men jag förväntar mig professionalism  av folk med den berömda och åtråvärda högskoleutbildningen som det är så viktigt att skryta med;)

Nog om detta!

 

I går blev Lovelia sjuk igen. Risig, ont i huvudet och jätteförkyld. I morse var Robban dålig åxå. Och Zlatan mår inte heller bra. Och när djuren inte är pigga så blir jag stressad och nervös. Ni som har djur vet exakt, och ni andra fattar inte. När ungarna är sjuka vet man ju oftast vad det är, vad som gör ont. Jag vet vad jag ska göra. När djuren blir sjuka är det alltid allvarligt, och potentiellt livsfara. Hu:(

Jag skulle åkt till Stockholm på AW med Loppi, men det var ju bara att ställa in. Surt, men jag kan ju inte lämna sjuka barn i alla de timmar det skulle vara. Patricia var hemma en stund så jag kunde åka och träna, och passade på att handla samtidigt. Nu hoppas jag bara att Lovelia blir frisk, hon ska på ett efterlängtat kalas i morgon, och på söndag är det våruppvisning med Uppsalaflickorna, gymnastik. Oddsen är små, men man vet aldrig.

Jag ska försöka plugga, och sen hoppas jag på sol så jag kan sitta ute en stund och tanka, jag är så trött nu igen. I morse var det plågsamt att kliva upp;) Men väl uppe så rullar det ju på.

Jag ska berätta om invigningen åxå, men bilderna vill inte åka över från kameran till datorn… måste fixa lite:)

Vi hörs!

 

 

 

 

Kommentera

  1. Emilia

    Oroa dig inte för brevet! Jobbar själv som lärare (gymnasieskolan) och tro mig, skulle det göras orosanmälan för att en elev har lite hög frånvaro så skulle soc få väldigt mkt att göra. Vi har gigantiska problem med frånvaro i skolan o hur den ska hanteras, att du fick det här brevet trots att man kunde löst det smidigare beror förmodligen bara på att skolan inte har några fungerande rutiner för hur man ska agera. Mentorerna är väl som på alla skolor totalt överbelastade och man försöker lägga över vissa uppgifter på andra. Då blir det att någon som inte är helt insatt i situationen går in med sitt standardiserade formulär. Bara förklara situationen och inget mer kommer hända!

  2. Neta

    Ifrågasätt det där brevet till rektorn, ska inte gå till så. Sjukdom måste ju beaktas. Soc bryr ig inte dom har ju allvarligare saker än sjuka barn att ta itu med. ;-D

  3. Malin

    När jag läser det här inlägget får jag samma känsla som jag fick när du skrev sist om rättegången. Är både soc och den/dom som tog beslutet vid rättegången mutade att ta dom besluten som tagits. Jag tycker det är väldigt märkligt annars om dom inte skulle vara det att domen blev som den blev. Med tanke på att han inte ens bryr sig om sina barn alls. Jag menar en pappa som inte bryr sig om sina barn borde bli fråntagen sin rätt till gemensam vårdnad illa kvickt annars. Fortsätt kämpa för ditt mål för det är du som kommer vinna i slutänden. Medans den där man inte ska nämna vid namn kommer att få tillbaka allt elakt han gör emot er i tre dubbel bemärkelse.

  4. Angelika

    Heja dig Carola!
    Vad det gäller soc så kan jag bara hålla med, dom som jobbar där har endera öronen bak o fram eller så har dom fått lära sig att tolka allt som sägs bakvänt! Har frågat min far om det där, han är själv socionom och har suttit med på ett möte med skolan och elevhälsoteamet(där personal från soc ingår) o han hade inga positiva ord att säga om deras personal efter mötet.

    Det mötet var för övrigt ett sånt där ”skrämselmöte” som vi kallade dom när kallelsen kom via brev eller mail. Har ett ”barn” som nu går första året på gymnasiet men som sedan han gick i 5:an inte kunnat sova mer än 2-3 timmar per natt, det är inget bra utgångsläge om man ska orka gå i skolan hela dan.
    Till saken hör att han varken har dator, tv, padda eller mobil på sitt rum när han ska sova, en bokhylla full med supertråkig kurslitteratur från receptarieutbildningen finns men den vill han inte läsa tror jag… Även om kemiboken nog skulle kunna söva honom… Den sövde oss på föreläsningarna…

    I vilket fall, du har en underbar blogg, o du gör ett kanonjobb med kidsen, sen den där saken som var med o tillverkade dom, strunta i ”det” finns ingen anledning att lägga tid eller energi på sånt skräp. Har själv en pappa som var likadan tills han fick barnbarn, då plötsligt dög det…
    Kämpa på❤️

  5. Anna

    Du är så jäkla bäst
    .Punkt.
    Jag är absolut inte din målgrupp av läsare(45, singel och noll barn), jag läser ändå din blogg frenetiskt
    .Jag beundrar din styrka, ditt mod och vetegirighet. Dina barn är så lyckligt lottade att just DU är deras mamma.
    Du hanterar din situation på ett sätt som fler borde lära sig utav.
    Jag kan utan att överdriva säga att jag beundrar dig Carola.

    Jag känner dig inte alls så detta är inget är inget köpt inlägg, ifall någon undrar . 🙂

  6. Ida

    Någon gång måste ju detta få ett slut. Hur länge ska han få hålla på som han gör? Låter helt sjukt att en vuxna människa kan göra så mot sina barn. Varför behöver inte ta ansvar för sina handlingar? Det verkar ju galet alltihop.

  7. Susanne

    Jag blir så himla glad om du hör av dig till mig. Gemensamma saker: Uppsala/Norrtälje/Skåne, många barn/min släkt. Haha

  8. Susanne

    Hej Carola. Läst din blogg ett bra tag och fattar ingenting. Du, tar hand om dina barn när barnens pappa väljer att gå. Myndigheterna ska se till att han tar sitt ansvar, för barnen har ju rätt till båda föräldrarna. Förr var det att man som förälder skulle ”främja umgänget med den andre föräldern”. Alltså se till att ens barn kan träffa den andre föräldern. Vad gör han? Eller är det inte så längre? Jag läser vidare. Du har styrkan så jag skickar en massa kärlek till dig och barnen/Susanne

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Jodå, JAG ska främja umgänge med honom. Jag måste helst tvinga de barn som inte vill träffa honom. Det kan de glömma;). Överger han barnen, så får han stå sitt kast, och då tvingar inte jag dit dem. Ingen tvingar ju honom att ta hand om dem och han är vuxen och har valt själv. Idiotiska lagar.
      Han.. Får göra som han vill. Inget straff för att han inte kommer på umgänge tex..
      Sjukt orättvist är vad det är.

  9. Linda

    Håller med dig !! Du är BÄST!! Jag fick kritik från dagis att mina barn hade högst frånvaro där.. Att sonen är opererad för tumör 2 ggr på ett år var tydligen inte skäl nog.. Så nej, sjuk får man inte va inte ens på dagis , visste inte att skolplikten gäller inte man ens börjat förskoleklass som här i mitt fall… Heja dig ! Ge aldrig upp❤️

  10. Anna

    Om det är det av dina större barn som går på en kommunal skola som det gäller så går h*n på en grannskola till den jag jobbar på, och då gäller samma (eller väldigt lika) regler där som hos oss när det gäller frånvaro:
    Steg 1: Läraren analyserar orsakerna till frånvaron (är frånvaron sammanhängande, ströfrånvaro, ledighet, sjukdom, skolk osv). Läraren noterar skälen.
    Steg 2: Vid nästkommande månads frånvarorapport, om frånvaron är fortsatt över 15 %, tar läraren kontakt med vårdnadshavaren och visar då en utskriven rapport över frånvaron.
    Åtgärder/extra anpassningar sätts in och följs upp efter en månad.
    Steg 3: Om frånvaron är fortsatt över 15 % i månad tre, kallar mentor vårdnadshavarna till ett elevhälsomöte där även representant från elevhälsan deltar. Samtal förs om orsaker och ytterligare anpassningar, insatser och stöd som kan behövas. Åtgärdsprogram utarbetas.
    Steg 4: Åtgärdsprogrammet utvärderas i månad fyra och, om frånvaron kvarstår, kallar mentor till elevhälsomöte där även representant från elevhälsan deltar.
    Om skolans insatser inte räcker eller om oro för att eleven far illa finns, anmäler skolan till socialtjänsten.
    Som man kan se så ska alltså det här mötet ske först i steg 3 – har läraren skött steg 1-2? Låter ju inte som det iaf… Är något som ska rapporteras, tycker jag.

  11. paula

    Ja tidningsbuden delar ut post nu meta för vi inte ska förlora våra få timmar.
    Så bli inte förvånad. Det kan komma mindre paket från oss också. Så länge de går i brevlådan.
    Mvh tidningsbud från skåne

  12. Josephine

    Är också lärare och håller mer ovanstående kommentar ifrån en kollega;) Det är olika ifrån skola till skola vilka rutiner som finns kring frånvaro, men på min skola har jag som mentor skyldighet att kalla vårdnadshavare till möte ifall frånvaron ligger över 20%. Oftast är det just sjukdomar som är boven. Fortsätter dock frånvaron att vara hög, så överlämnar jag ärendet till skolans EHT-team (där då bl.a. speciallärare brukar ingå) som då kallar till ytterligare ett möte med vårdnadshavare. Fast då brukar faktiskt någon ur EHT-teamet ringa till den berörda vårdnadshavaren, inte skicka ett brev på posten, just för att det kan bli onödiga missförstånd. Och för att SOC ska kopplas in, då krävs det som sagt mer, så det behöver du inte oroa dig för 🙂
    Tack för en bra blogg och kram!

  13. Malin

    Ha, ha din blogg är alltid helt underbar att läsa!
    Har också varit med om det där. En Maskin som inte funkade, hur man än knäppte av och på stömbrytaren.
    Ringde elektrikern. Han kom (skitsnygg såklart) och knäpper på knappen.Och den funkar. Kul….

  14. Sofie

    Som lärare förstår jag inte heller varför ni kallas till möte. Mentorn borde först rings och varna att nu ser det ut såhär ökar frånvaron är jag skyldig att koppla in elevhälsoteamet. Men såklart man måste få vara sjuk och om mycket är anmäld frånvaro så var väl bara sjukt. Prata med eleven det gäller också innan brev skickas ut.
    Oroa dig inte för att SOC ska in och rota det krävs mer.

  15. Rebecka

    Hej. Jag har laddat ner ”Call Recorder” i min mobil. Den spelar in alla samtal och båda sidor av samtalet hörs bra när man seb lyssnar på det. Appen är gratis men finns oxå en pro version som kostar. Jag har haft den i flera år, är bra nä r man pratar med idioter som vänder på allt man säger och myndigheter och fan och hans moster 😉 Bara ett tips!

  16. Lisa

    Nej fy för socialen!
    Alltså, dom borde ju byta jobb dom du haft kontakt med, för dom tänker då verkligen inte på barnens bästa.
    Jag har skrivit det förut men du är fantastiks som orkar kämpa, eller ja du måste ju kämpa för dina barn men ändå..
    Kram till dig & familjen.. <3

  17. Mickan

    Alltså, det är sånt här som gör att jag vill bli socionom! Har själv varit ett barn som farit illa pga socialen som bara sett till föräldrarnas ”rättigheter”, och jag lider varje gång jag hör att det fortfarande är åt helvete. All styrka till dig som orkar! (själv hade jag nog gått bärsärk för länge sen )

Allmänt

När Martin Melin går undercover…;)

Idag alltså:)

Dagen började som vanligt, upp, väcka kids, ut med Doris. Corrinda glömde sina träningskläder och kom tillbaka, ledsen som sjutton för att hon missade bussen och skulle komma försent. Eftersom Robban skulle ta en senare buss så frågade jag om jag skulle skjutsa henne, hon såg så ynklig ut med tårarna i ögonfransarna♥ Hon blev förvånad för normalt kan jag ju inte skjutsa, Jamie ligger ju och sover och att rycka upp honom och köra iväg känns för brutalt. Men vi åkte, och jag sa till Robban att hann jag inte hem kunde han såklart åka, det skulle röra sig om minuter. Givetvis tog det lite längre tid än vanligt så jag kom hemsusande precis när han gått, jag mötte bussen precis innan jag svängde in på min gata. Jag lämnar aldrig Jamie ensam hemma, man vet aldrig vad som kan hända på vägen. Maximal otur så krockar man och hamnar i koma och där hemma ligger en skräckslagen liten unge…nope. Finns inte på kartan. Men idag felade det alltså på någon minut. Ingen fara alltså. Men, Robban hade låst ytterdörren. Jodå det är ju ett helt normalt förfarande jag vet, men jag är nu inte helt normal och låsa dörrar är överkurs här. Jag låser kanske på natten, om ingen unge är ute och ränner, och om jag åker iväg på dagen och ska vara iväg en stund så givetvis, men eftersom det nästan alltid är nån hemma här så har jag sällan nycklar med mig…. Vi har en gömd extranyckel som funkar utmärkt. Så när dörren var låst gick jag för att hämta extranyckeln och stod en lång stund och fånglodde för den var ju inte där….? Eh, men asså vavahetteree…vad fan? Genom hjärnan susade det som en blixt – Jamie hade en nyckel runt halsen igår..Helvetesförbannadejävlaskit! Fan.

Dörren är låst och jag har ingen nyckel och inne ligger min fyraåring och kvartar…och en hund som står och tokskäller innanför dörren och vill kramas… Dessutom skulle både en städfirma och rörmokaren komma förbi.. Fatta vad jobbigt att förklara för dem att jag står utelåst med en sovande unge..Jag riktigt kände hur soc-anmälan hängde i luften;) ( och soc kan göra riktigt jobb i stället för att bry sig om mig, tack. Jag har som bekant inte ett dugg tillövers för dem, av erfarenhet från mig själv och från en nära familjs gigantiska bekymmer. Soc i den här stan suger. Fel folk på fel plats.)

Nåväl, lite småpanik där, och jag funderade på att åka hem till mamma och pappa och hämta deras nyckel hit, men näää, jag kan ju inte lämna Jamie. Så jag krånglade mig fram till altandörren i poolrummet, massa bråte framför den, och knackade på rutan och ropade: Jamie! Jamieeee!! Jaaaaamie! JAMIEEEEEE!

Noll reaktion. Jag visste att det inte var öppet någon annanstans i huset, men efter att ha bankat och ropat en stund som kändes som en evighet gick jag runt huset, och reste upp stegen mot mitt fönster. Tänkte att jag får klättra upp och knacka på rutan:) Ropade några gånger till och så hörde jag Jamie svara: Jaa???

– Kan du öppna dörren?

– Eh…jaaa…. ytterst tveksamt.

Jag kutade runt och inte kom han och öppnade, men jag såg genom fönstret att han öppnat sovrumsdörren, lilla gubben inte så lätt att fatta vad morsan menar.. Så jag fortsatte banka och hojta, och till sist kom han och släppte in mig:) Han var lite ledsen, fattade ju inte varför jag stod där ute och gormade, och väckte honom. Jag hade såklart redan skällt på Robban via sms att han var en åsna som låste dörren, och fått nåt passande svar;) Bara att be om ursäkt. För det gör jag, även om det sitter långt in och svider, så lär man ju tala om när man har fel. Blir lätt så när man blir stressad och orolig.. Ingen ursäkt men en förklaring.

Ok. Jag lär inte få priset som årets morsa i år heller;) Men säkert en socanmälan…;)

 

Jaja, vi åt frukost, och sen började Doris skälla som en galning. Det gör hon alltid när någon kommer, vaktar som satan. Det är rätt bra på ett sätt, men svindrygt på de flesta. Jag kikade ut och såg hastigt en snubbe jag inte kände igen, och gick för att öppna.

Och utanför står Martin Melin.

Eh? Min hjärna fattade inte ett skit. Ja, jag körde bil i Stockholm förra veckan, men jag gjorde väl inget fel? Och varför kommer en Stockholmspolis hit om jag gjort nåt fel? Flera dagar senare? Och varför Martin Melin, han är väl inte trafikpolis? Och varför i hela friden kommer han undercover? Eller har någon redan anmält mig för ”barnmisshandel”? Men Stockholmspolisen??Asså WTF?

Doris skällde så jag inte hörde vad han sa, men jag nickade och backade lite. Så sa han nåt om varmvatten och dusch, och log och jag bara: Jaja, jo. Om bara Doris kunde hålla näbben så hade jag kanske kunnat samtala normalt med folk, men nä. Sabotör;)

Okey, det var inte Martin Melin. Det var en rörmokare, bossen på firman, som fått den höga äran att åka hem till den där asjobbiga kärringen som bara klagar. Alltså jag… Men jag svär, han såg ut exakt som Martin. Samma frisyr, samma leende, samma skägg, samma längd, samma allt. Han lät tamejfan som honom med. Ytterst märkligt, och jag blev jäkligt ställd;) Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte var han;) eller hans brorsa kanske…en hemlig okänd bror?

När Doris äntligen drog igen munnen så kunde vi prata som folk, och jag visade ner honom i källaren, och han kollade duschen. Den har svajat mellan varmt och kallt när Corrinda duschat, jag har inte testat själv eftersom jag knappt varit hemma sen dess. Nån som tror att det var nåt fel nu? Nä just det. Självklart inte…:/

Jag sa att elementen inte funkade heller, och han kände på rören som var varma och så slog han på termostaten. Jag riktigt såg hur det lyste SÅ BLOND i ögonen på honom, men han log så snällt. Nu är det inte så, jag är inte korkad, det vet ni, men det vet ju inte han. Det är något fel på elementen, för de är fortfarande iskalla. Jag har kanske varit där och grejat lite, kanske alltså…;) men eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte slagit av allt, så lät jag det vara, måste ju kolla om det blev varmt även om jag inte trodde det.  Han gav mig sitt direktnummer, och tyckte att jag kunde ringa honom istf gubbarna på den andra firman som är sega som sirap på att få saker att hända, om det inte funkade. Och det lär jag ju då alltså göra. Jag orkar inte! Jag hatar att vara besvärlig, jag vill inte klaga, men jag kan ju inte ha kalla element i en källare. Jag har vridit runt den där jäkla termostaten, och jag har motionerat ventilerna, men det är iskallt.

Så Martin Melin alias rörmokaren, jag är så ledsen men Blondie hörs av snarare än du trodde;) Om det inte var så förbannat dyrt skulle jag ringa efter hantverkare så fort det var nåt fel, men med deras priser sitter det riktigt långt inne, men detta lär företaget som sköter återställningen pröjsa;) Men när jag behöver en rörmokare, och det lär inte dröja allt för länge så gör det inte ett dugg att ha ett direktnummer:)

Har ett till elektrikern och nu rörmokaren. Bara bossarna såklart endast det bästa är gott nog:)

 

Vinkade av ”Martin Melin”, och hann bara påbörja något så kom städfirman. Nytt skallrekord av Doris, och så visade jag dem vart det skulle städas. Hälften har jag ju gjort själv, men jag ville ju inte använda min dammsugare till  byggdammet… men när sen jordfelsbrytaren slog av ( den är ny, och funkar tydligen) och jag var tvungen att gå ner och fixa, så såg jag ju att de hade en precis likadan dammsugare som står där nere….. eller så var det den. Jag vet inte, och jag skiter i det, går den sönder så gör den, jag slapp iaf jobba och få dammet i lungorna.

Jag är så less på folk i mitt hus nu, även om alla är skittrevliga, men jag vill bara ha mitt i fred. Hörs det eller;)?

(Okey då, Rörmokaren kan få stanna;) )

Medan de städade försökte jag få undan lite på datorn, det gick inte alls. Idag funkade liksom inget, bara hattigt fram och tillbaka. Gav upp och drack lite kaffe i stället, och sen strök jag gardiner och satte upp i tvättstugan. Ja, STRÖK, det hör inte till vanligheten jag vet och definitivt inte gardiner, det händer typ aldrig. Måste jag så har jag en mangel, men det är sällan man måste, gäller att välja rätt gardiner bara. De här ska sitta som insynsskydd så man kan dra för dem när man duschar. Mammas som hon hade funkade inte, men det blev rätt ok med de här.

Och sen fick jag ju bråttom som sjutton helt plötsligt för jag skulle ju på premiärinvigning:)

Phils Burger har öppnat i stan, och jag hade bjudit med mig syrran och Janelle. Patricia kunde inte för hon jobbade. Det var jättetrevligt, och det kan på allvar ha varit de godaste burgare jag ätit….? Jo, topp tre hursom helst:)

Får jag berätta mer om det i morgon? Jag är så trött nu, och snart är det morgon igen. Jag återkommer om det helt enkelt:)

Natti natti 🙂

 

 

Kommentera

  1. Mia

    Kanske inte så smart att skriva i bloggen att du slarvar med låsning av huset. Vilka som läser här kan du inte veta. Jag har en bekant som var så korkad att hon skrev på fb. att hon skulle åka till Grekland i två veckor. Tack för info. tänkte tjuven och gjorde inbrott och fick jobba ostörd utan rädsla för att husägaren skulle dyka upp. Att få info. om att hus står olåsta är värdefull upplysning för somliga.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Nä, alltså jag låser ju när huset är tomt.. Men det är ju så sällan att det är nästan aldrig:)

  2. Karin

    När vi bodde på landet förut så låste vi aldrig dörren. Med fem barn och ungdomar som kom och gick på olika tider och vi som jobbade i stan på oregelbundna tider. Det hände aldrig något.

  3. Birgitta S

    Hej!
    Trevligt att få hem Martin M ? vad jag skrattade. Men hur törs du lämna dörren olåst hemma? Fast denna dag blev det inte så kände din panik. Tjuvarna kliver in överallt och hur som helst springer runt i trappuppgångar och känner om en lägenhetsdörr är olåst då smyger de in och norpar det som oftast ligger i hallen plånböcker nycklar väskor m.m Här är det alltid låst när jag kommer hem låst låser upp ingen av barnen märker att någon klivit in de sitter med lurar på sig framför dator eller i mobiler de märker inget förnst jag öppnar dörren till deras rum och säger jag är hemma!!!
    Fast du har hund som larmar det är en viss skillnad det har inte vi.
    Tack för en bra blogg och du skriver så bra!

  4. M

    Åh,vad jag skrattade åt din beskrivning av under cover Melin ! Härligt skrivet,Carola !
    Du gör verkligen ens dag m skratt o glädje .
    Tack för att du förgyller allas vår vardag m humor !

  5. Karin

    Åh jag är helt med dig.
    Vi bor mitt i en pågående renovering av alla hyresrätter på våran gård sedan drygt 1 1/2 år tillbaka.
    Nu är dom i vårat hus sedan årsskiftet och det är ett konstant oväsen hela dagarna, för att inte tala om allt spring i lägenheten och allt man själv måste göra i from av möbelflytt och liknande.
    Det är inte roligt att ha ledigt mitt i veckan och vara hemma i oväsendet. USCH!

    Hoppas du klarar dig ifrån fler ovälkommna renoveringar!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing