Igår tog jag bort det plåster på Doris mage som hon inte redan fått av. Första natten när jag tagit på henne en pyjamas bakochfram lyckades hon ju på något märkligt vis skava av den. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta hur det gick till. Men det såg fint ut och det var ok om plåstren ramlade av. Men det stora ville inte lossna.

Utrustad med en skål med varmt vatten och en ren handduk satte jag igång med att blöta upp limmet. Det tog evigheter av pillande, blötande och ännu mera pillrande. I ostkroks-position;)

Doris låg stilla och fint nästa hela tiden, rörde på sig lite när tejpen gjorde ont bara. Plåstret var blodigt och såg inte allt för mysigt ut, men såret under såg finfint ut och läker bra. Jag tvättade båda ärren och Doris njöt:)

Ungarna tycker det ser obehagligt ut och det gör det ju. Jag har mina egna operationssår i färskt minne och de såg likadana ut, upphöjda och som en jäkligt dålig söm man gjort på syslöjden i femman;) Men sen slätar de till sig och mina syns väldigt lite nu. Doris har ju päls så hennes kommer inte synas alls.

Hon är fläckig på magen men det syns ju aldrig, senast jag såg den lilla magen pälslös var när hon var en liten valp, så gulligt ♥ Hon älskar att bli kliad på den och det är väldigt mysigt när den är helt kal:)

När jag äntligen fått loss den förbannade plåstret som vikit sig inåt och fäst sig precis invid sårkanten så jag inte kunde dra loss det, och skulle resa på mig så var det inte helt utan besvär;) Haha, jag kunde knappt räta ut ryggen utan gick dubbelvikt in med skål och trasor och sen tog det en bra stund innan det kändes ok.

Jag hade lyckats blöta ner hennes body och den jäkeln är det mest svårtorkade plagg jag någonsin haft, det händer ingenting med det. Lika blött direkt jag vridit ur den som efter tio timmar. Till sist åkte den in i tumlaren så den iaf blev torr till natten.

När plåstren var borta blev Doris väldigt mycket gladare och det var härligt att se henne skälla lite vid staketet igen:)

På eftermiddagen sen hämtade syrran upp mig och vi åkte för att träna. Samma ledare som sist, det är typ bara han som har pass värda att gå på nu under sommaren. Sist hade jag träningsvärk i en vecka, låren brände som eld och jag tror jag kan ha sträckt mig också;) Igår var det lika grisigt, och dessutom sjukt kvavt.

Idag var jag på det igen:D Herregudars skymning så överjävligt jobbigt, och kul! Eller inte hela tiden. Jag hoppade hälften av första delen på uppvärmningen. Det var löpning runt, runt, runt i salen i FEM minuter. Vi skulle springa på led och sen skulle den längst bak springa om alla och lägga sig först. Den främste fick styra tempot och givetjävlavis ska folk hetsa och springa fort som fan. Jag är inte bra på att springa vanligtvis och det går absolut inte att göra det varv på varv sådär. Ibland är jag smart, ofta kombinerad med lat förstås;) men när jag fick ont i foten klev jag av. Den är både opererad och stukad och inget av det är helt hundra. Stukningen var över ett år sen och känns oftast inte alls, men springa på hårt golv gillar den inte alls.

Men sen kom jag igen:D Vi körde fokus ben, och det kommer kännas i morgon, troligen vaknar jag i natt av att jag har så ont att jag inte kan somna om;) Jag vet inte hur jäkla många knäböj vi gjorde, och utöver det utfall, burpees och biceps! Massa statiska biceps – omg jag kommer ha så ont :D:D

Jag har ingen bil för tillfället, eller jag har det, men den får Corrinda låna för att ta sig till jobbet. Hon är hemma under en månad för att jobba på sitt gamla jobb, som hon normalt kan åka buss till. Den bussen är inställd under sommaren, så istf en kvart tar det en timme. Jag lånar ut bilen till henne om jag kan, det känns snällast. Jag får i min tur låna bil av syrran om hon inte ska till jobbet eller behöver den. Oftast tränar vi ju ihop men idag hann hon inte. Hon skulle iväg på kvällen och skulle inte hinna göra sig i ordning. Men tanke på hur grisigt passet var kan jag meddela att det var ett klokt beslut av henne. Jag satt säkert en timme i en stol ute och bara slöglodde framför mig;)

I morgon är det dags igen, men då ett annat pass med annan ledare, helt okänd för oss, vilket alltid är ovant. Om jag klarar av att stå upp förstås;)

Doris har en ny stil, hon ligger på tvären i sin korg:)

Men hon vill ha koll och är man lite trött så funkar det här.

Corrinda tittar på Greys Anatomy och det innebär att jag också tittar på det. Det är hopplöst att låta bli när vi sitter i samma rum. Jag började aldrig se det, när det startade var jag less på sjukhusserier, men det har gått över:) Jag är tillbaka och gillar dem, men Greys kollar jag bara på med Corrinda.

Något ofokuserad:)

Vi hörs snart igen!

 

Jag har en liten ynklig konvalescent här hemma, hon heter Doris och har opererats för några dagar sen♥ Lilla gumman.

Hon hade några knölar i juvret som skulle bort, och samtidigt passade vi på att kastrera henne. Inte för att hon inte ska kunna få valpar utan för att det tydligen minskar risken för återkommande elände relaterat till reproduktionsorganen. Det är ju märkligt ändå det här, att de organ som är tänkta att GE liv också är de som tar liv. Potentiellt, för det är ju ofta det går bra också, både för människor och djur. Jag kan inte ett skit om hundar, Doris är min första hund och vi har inte haft djur alls under min uppväxt. Jag får köra Learning by doing. Det enda jag vet är att Doris har varit en fullt frisk hund i sina nio år och inte behövt åka till veterinären mer än när hon som liten fick några fula vätskande sår i fejset som behövde lite salva för att bli bra. Förutom det har hon alltid mått bra, möjligen ett getingstick eller ont i en tass nån gång men aldrig nåt annat. Hon har inga problem med magen, man kan enkelt byta foder hur som helst och hon äter allt, och då menar jag ALLT, utan att bli risig i kistan. Sen är hon ibland ruggigt selektiv med sitt eget foder, helst när jag köpt en stor säck, då blir det ofta plötsligt äckligt och oätligt;)

Men nu – knölar som måste bort. Total kostnad för det blev strax över tio lakan. Med försäkring. Plus kastrering. Den kostade 3900kr om man gjorde den i samband med den andra operationen och det var ju lika bra, när hon ändå var sövd.

Eller inte tio tusen plus kastering, det blir fel, det hela totalt gick loss på över tio tusen.Tusen spänn för att kolla upp knölarna, 3900kr för kastrering, och resten i självrisk 1900kr plus 15% av det totala beloppet. Aldrig kollat så noga på min försäkring, i ärlighetens namn, men fick ont i magen av de där 15%. Vad fan, det är ju sjukt? Jag betalar skapligt bra med pengar i försäkringspremier, men lika fullt ska de ha 15% utöver självrisken. Det känns ju då som att självrisken inte skulle behövas? Det blir tårta på tårta. Jäkla utsugare.

Efter att ha frågat på instagram visade det sig att det var var fullt normalt, många hade plus 25% så jag får väl bara bita i det sura äpplet.

Jag håller mig så långt bort från djursjukvården som det går, av den anledningen. Skulle det vara något akut så får man ju åka in, det har jag fått göra med katter förr, men är det inte akut så avvaktar jag. Jag har också ett katastroftänk gällande djuren. Det grundar sig såklart i de gånger jag åkt iväg med katter och fått en dödsdom och varit tvungen att ta ett beslut snabbt på avlivning. Det fattar ju jag med, på samma sätt som jag fattar att allt inte är en dödsdom. Man kan åka till veterinärer och faktiskt få ta med sitt djur hem igen. Men det är oerhört tufft, och jag har inte varit med i den här omgången utan överlämnat det till främst Patricia, som tagit på sig att åka dit med Doris. Hon åkte dit för undersökningen, och sen har hon haft all kontakt med kliniken. Robban körde dit Doris på operationsdagens morgon och Patricia hämtade hem henne. Jag har blundat som en liten unge och skjutit ifrån mig allt ansvar. Väl medveten om att allt ansvar likafullt vilar på mig, men otroligt skönt att få dela det med någon. Några. Alla barnen har ställt upp så fint så att jag blir alldeles tårögd vid tanken på det.

Här har hon precis kommit hem, helt groggy och deppig.

Allt gick fint. Hon är i finfint skick, bra kondition, bra hjärta&lungor, fina tänder, klorna ok, allt såg bra ut. Jag vet ju att hon mår bra, och det är inte som att jag behöver en veterinär för att berätta det, men det är nu bekräftat av expertis också 🙂

Såren är ju en annan femma. Det här är löjligt, jag har jobbat i vården, inte med såromläggningar förvisso för det var inte min arbetsuppgift men jag har ändå varit med om hundratals som assistent, jag har lagt om annat, som tracheostomier och vanliga stomier för den delen på pyttesmå bebisar, jag har opererats flera gånger själv och lagt om mina egna sår, jag har plockat bort stygn, jag borde inte tycka att det är obehagligt med Doris sår. Men det gör jag. Hon har ett plåster på magen som ska bort idag och jag gruvar mig för det, jag vill inte vara där och peta i det. Det ena lyckades hon få loss själv första natten, men det andra sitter som gjutet. Jag försökte pillra loss det lite igår så det skulle börja lossna av sig själv, och det gick inte alls. Hennes rakade mage är så mjuk och plåstret sitter så fast att det gör ont i mig när jag drar i det. Jag VET att såret inte kommer spricka upp av att jag tar bort plåstret, men det är vad jag ser framför mig. Jag ska prokrastinera det lite till, så kör jag sen.

Doris verkar må helt okey, och det har hon gjort hela tiden. Hon vill ju ligga ute och det fick/får hon inte så det är hon ledsen över såklart. Hon gick hela tiden till sina favoritplatser och la sig, på gräset och under vinrankan i rabatten. Hon totalvägrade att få på sig tratten, det försökte de med på sjukhuset och gav upp. Hemma kändes det taskigt att ens testa och vi tog på henne en pyjamas i stället. Klockan var lite för mycket för att åka och handla och jag trodde att tratt skulle funka, annars hade jag ju preppat. Pyjamasen för barn sattes på med dragkedjan uppe på ryggen och den satt fint, för säkerhets skull tejpade jag med silvertejp så inte kedjan skulle öppna sig. Hon kröp in under min säng för att sova på natten och jag som sover väldigt lätt hörde henne inte alls, mer än att jag vet att hon var uppe och rörde sig en gång. På morgonen klev jag på pyjamasen. Då hade hon på något outgrundligt vis lyckats krångla sig ur den, tejpen satt kvar och det är bara en liten halsringning att böka sig ut igenom. Nyopererad. Skillat ändå;)

Nervös som fan fick jag titta på hennes mage, tänkte att nu är väl allt öppet och trasig där, men det såg fint ut. Jag åkte och köpte en body till henne, och eftersom hon inte ville äta så handlade jag både grytbitar, skinkschnitzel och nån sån hundmat i burk, som katternas Sheba typ. Hon äter normalt enbart torrfoder, och sånt som vi äter då. Älskar paprika bland annat:)

Hon vägrade äta även köttet och då blir man ju orolig. Patricia pratade med sjukhuset som sa att den ena av medicinerna hon fått med hem kunde göra henne illamående så den kunde vi sluta med. Hon såg verkligen ut att må illa, kväljde och hulkade lite, och vi erbjöd vatten och olika slags mat. Nope, hon ville inte ha. Förrän hon ville ha:) Då plötsligt glufsade hon i sig grytbitar med förtjusning och sen dess äter hon som vanligt.

Vi hade satt på henne en t-shirt i väntan på bodyn, med en gummisnodd som samlar upp överskottstyg på ryggen, den sitter perfekt när man har uppsikt över henne. Hon kommer inte åt såren bara sådär, men får hon lite tid på sig så kan hon skava upp den. Den får vi varva med, för det är inte alltid man(de andra) hinner med att fälla upp luckan över rumpan och hon har redan kissat på den två gånger. Jag trodde den skulle torka efter tvätt på två röda men icke det. Tar en halv evighet, och jag borde alltså ha köpt två, men t-shirten duger. När hon fick på sig bodyn första gången suckade hon tungt, sen gick hon fram för att kolla sig i spegeln och tyckte kanske att hon såg ok ut, för hon har inga större problem med den:) Nu är hon ute på tomten, jag sitter och skriver ute, och då kan jag låta den vara uppfälld, den sitter ändå så tajt över magen att hon inte når.

Hon ska ju hålla sig lugn, och det är inte helt lätt med det där yrvädret. Hon hoppar upp i soffan fast hon inte ska, vi försöker lyfta henne men hon måste få vara lite i fred också, hon är så less på att ha oss i hasorna;) Med tanke på vad det kommer kosta om det blir några komplikationer så är motivationen att hålla henne lugn extremt hög;) Samtidigt måste hon få vara nöjd också.

Jag har varit hatad av henne, eller snarare har jag varit en svikare i hennes ögon. Den blicken är inte kul, när hon tittar på mig och man ser att hon undrar ”varför?” Hon mådde ju bra, hade inga problem med knölarna, och nu mår hon skit. Det fattar man ju att hon inte tycker det är schysst. Jag har också gett henne medicin som hon hatar, så första dagarna var jag inte på topplistan, inte ens i botten av den. Trixie var den hon tydde sig till. Det är på hennes rum hon varit när jag varit i husvagnen och det var dit hon tog sin tillflykt nu. Förutom att hon ville sova för natten inne hos mig. Nu ska jag ju ta bort plåstret så lär behöva ladda med den där skinkan i frysen. Hur fan löser man ens upp limmet på bästa sätt?

Jag rycker alltid plåster så fort jag kan, tycker inte om att de sitter längre än absolut nödvändigt och är snabb att få bort dem, främst för att såret behöver syre för att läka men även för att ju längre ett plåster sitter ju svårare blir det att få bort det. Inte i dag kanske, men förr. Så fort det slutat blöda ryker det, om det inte sitter på ett sånt ställe att plåstret behövs för att skydda så man inte sliter upp såret igen. Men det här skulle sitta till idag. Och jag fasar:D
Hon visar gärna upp magen, vill att vi ska klia och klappa, jag anar att det kliar skapligt bra när det läker, vet ju hur det känns liksom. Vi står till tjänst, såklart, och även om vi inte rör såren så är det nog skönt för henne.

Ja, så nu är det fullt fokus på Doris. Jag får rå-panik så fort hon beter sig underligt, och blir löjligt glad när hon beter sig som vanligt. Det är höga dalar och djupa berg, fast tvärtom då;) Nu ska hon och Novalie ut på promenad, då blir hon superlycklig, svansen går som en propeller.

Jag hade planerat helt annorlunda, vi skulle vara i husvagnen både förre veckan och denna, men nu kan jag inte det. Kanske framöver i veckan, men det beror ju på henne. Sen ska Jamie på cup och snart börjar skolan. DET är inte klokt. Kanske ska jag åka dit helt själv när han är på cup? Det skulle kunna bli … antagligen tråkigt som fan, men kanske kan få med nån annan. Lovelia annonserade lite att hon kunde tänka sig att haka på så vi får väl se.

Håll lite tummar och tår över att allt går smärtfritt och utan komplikationer för Doris nu är ni snälla ♥

Och över att jag får loss det där jäkla plåstret enkelt och bra:D

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag måste visa er:) Jag har ju tjatat om att jag letar efter en linnekjol och här är den. (På rea nu!!)

Den är så fin! Lång och med vidd och volanger, i en blandning av linne och viskos. Den blir inte speciellt skrynklig och de skrynklor som blir sprayar jag med vatten och låter kjolen hänga ut sig. Så enkelt 🤗

Med koden 10EXTRA får ni också just 10% extra rabatt:)

Blusen är slutsåld, vilket är synd för er, det är en himla bra rackare 🙂

Jag knyter gärna mina blusar så här i midjan för variation, har en sån här i linne som jag använder ofta, både knuten eller öppen över ett annat linne:)

Den är också på finfin rea, slå till för sjutton! Linne är min nya passion, jag har liksom varit sist på bollen där;)

Ibland får jag för mig att jag är för kort för att ha längre blusar utanpå, vilket mest troligt är bullshit, jag är ju inte kort:) Inte heller lång förvisso, men ni vet hur man ibland får för sig saker. Ibland är rumpan för stor också, för att inte tala om magen;) (vilket är helt sant iofs 😂)

Cellbes har också fyllt på rean och även ökat på den, nu är det upp till 60% rabatt 🤗

Plus 10% extra med koden 10EXTRA

Ni hittar direkt till Cellbes här 🌸🌸

Ja, så är det, min minsta lilla kille är sen igår tonåring, och jag har nu bara sådana eller äldre i huset:)

Han är fortfarande mammas pojke och det hopppas jag att han aldrig kommer sluta med:) Han är liten fortfarande, på så vis att han tycker om att göra saker, hänga, leka, busa. Han är inte så brådmogen som typ alla är idag, där det enda som är viktigt är att bli vuxen så snabbt som det bara går. Han är nöjd med livet här och nu. Det är jäkligt fint och något jag gärna försöker uppmuntra. Han har ett helt liv på sig att vara vuxen, så låt honom vara barn så länge han bara kan:)

Vi ska fira honom i helgen, och det ser han fram emot. Han har verkligen längtat efter sin födelsedag, det är speciellt på det där viset som barn tycker. Och det är magiskt att se:)

För tretton år sen föddes han i raketfart, och sen dess har han charmat alla:)

Lilla Jamie ♥

Jag skriver det här varje år, men det blir ju alltid lite känslosamt:) Jamie är MIN, bara min, och syskonens förstås. Men hans pappa kan göra noll anspråk på honom i mina ögon. Han lämnade familjen när Jamie var nyfödd, inte fysiskt men han avskärmade sig från oss alla. Inte de första veckorna, men allt startade den hösten och sen gick det bara utför. Det får stå för honom, det är bara han som har svaret på varför och jag misstänker att han glömt bort, förträngt eller kanske visste han aldrig vad som hände och allt är ett stort svart hål. Jag vet inte. Jag bryr mig egentligen inte heller längre, jag har ältat klart det där. Men nog fan är jag nyfiken på vad som rörde sig, och rör, sig i hans huvud. Hur kommer man liksom på att man ska lämna sin familj? Efter alla de här åren så är det ju inte riktigt möjligt att komma igen, som farsa. Hur lever man med det?

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det. Hellre skulle jag hugga av valfri kroppsdel.

Men Jamie var ju så liten att han aldrig har upplevt hur det är att ha en pappa. Inte heller Jordan, och knappast Lovelia heller. Jag har många gånger önskat att jag haft en brorsa också, för att få en trygg och stabil manlig förebild till barnen. Min pappa var det under åren, tills han blev sjuk, men oavsett hur bra han var, så var ju han så mycket äldre. De hade garanterat behövt en i min ålder, ungefär. Nu har jag ju en ny brorsa på sätt och vis, i Jimpa:) och han är helt galet mer farsa åt ungarna än vad deras egen är. Det är till honom de vänder sig när de behöver fråga något, eller behöver hjälp. Till honom skulle de våga ringa mitt i natten, det skulle de inte ens komma på tanken att göra till sin biologiska. Jimpa skulle dessutom komma direkt om de ringde.

Tänk ändå va:)

Jamie blev skitsur på mig för några år sen när han frågade något och jag sa att det var ju när pappa bodde här. Han var helt övertygad om att jag ljög för han har ju aldrig, alltså ALDRIG, sett mig och sin farsa i samma rum, aldrig hört oss prata, efter att han stack sin kos. ”Pappa har ju aldrig bott här!” Jo, men det var i ett annat liv, en annan galax och ett annat tidevarv, typ.

Ja det är tragiskt, ingen behöver tala om det för mig. Men jag tycker nog att vi i stället kan klappa mig på axeln och säga;

”Fy fan vad vass du är! Vilket jäkla pannben, vilken styrka, vad coolt.” Men framför allt: ”Vilken rikedom, vilken kärlek!”

För även om jag skulle ljuga om jag sa att det varit en walk in the park så är det ändå värt varenda sekund:) Jag förlorade mycket men jag ”vann” barnen, jag slapp missa halva deras liv. Men jag önskar ingen det jag och barnen tvingats till, och jag föraktar den som åsamkade oss det med hela mitt väsen och det kommer jag alltid göra.

Så var det sagt i år också 🙂 Det är något med Jamies födelsedag som triggar minnen.

På lördag ska vi fika och mysa, familjen och den nya morbrorn:D

Jag måste sova lite nu, jag vet att jag ligger skapligt efter här, men snart kommer det en recap av dagarna som gått:)

Nu – godnatt:)

Ska inte vara det minsta långrandig, vill mest se om kommentarerna funkar 😅

Men idag är det dags att åka till Furuvik och se Europe. Jag tycker det är alldeles för svinigt dyrt att betala samma pris som för åkband, djurpark, badet som om man bara vill se konserten, så jag är sir. Bara därför åker vi tidigare för att se djuren också 😂

Nejmen seriöst. 469kr för att gå in på Furuvik? Skämmes ta mig fan. Det har varit ett relativt prisvärt alternativ för oss under åren, men nu – totalt omöjligt. Så mkt är det inte att se. Jag tycker om Furuvik!! Väldigt mkt, det har betytt mkt för mig under åren. Det gör det tråkigt att känna att det inte ens kan vara ett alternativ för hela familjen längre.

Ja, nån kommer nu att ifrågasätta varför jag ensam åker dit, men det är för att se Europe, som ingen annan är intresserad av. 🤷🏼‍♀️

Terrrorbalansen i världen gör också att vi är uppe på defcon fem eller så, och man får inte ha med väskor in i parken

Fattar det, men tänker att det blir lite fånigt. På flyget går man igenom en säkerhetskontroll och sen kan man köpa ny alkohol och göra en bomb av, samma gäller ju konserter. På Disneyland Paris fick man gå genom säkerhetsbågar och alla väskor scannades. Det är jäkligt mkt mer smart!

Sen har vi det här:

De SÄLJER väskor. Allt går att göra kosing av. Jag tycker att väskor skulle tillhandahållas.

De här väskorna lär du ju inte kunna återanvända nån annanstans heller, om de inte är så små att man kan knöla ner dem i byxfickan🤷🏼‍♀️

Men men🤷🏼‍♀️ Gilla läget och tryck ner allt i jackfickorna – det blir nog bra. Jag klarar mig nu för tiden och en sån här gång. Men hade jag haft familjen med hade jag velat ha matsäck och den får inte plats i fickorna. Så då blir det ännu dyrare och ännu mer svårt att kunna genomföra för många.

Kan vi, om vi nu ska leva med hot, göra så det blir enkelt? Säkerhetsbågar och scanningsapparater är säkert dyrt, men Uppsala kommun som slösar 29 miljarder på en spårväg och tydligen har cash i överflöd kanske kan bidra?

Haha så fick jag ge Erik Pelling en känga idag med, great:)

Nu ska jag vara snäll och packa fickorna – hörs snart!

Igår åkte vi till husvagnen 🙂 Så störigt att det dyker upp saker hela tiden som gör så jag inte kan få en sammanhängande tid här, men det är så livet är. Men nu tog jag med Jamie, Jimpa och Yax och drog hit för två nätter. Tillbaka på fredag för att gå på konsert lördag, sen hänga lite med Jack och eventuellt tillbaka nästa vecka. Eventuellt inte 😂beror på, lite olika saker. Bland annat fyller Jamie år och var inte helt säker på att han ville fira dagen i Norberg. Jag mutar ändå med finmiddag på Biltema i Avesta;)

I går började det regna när vi kom, och jag kunde konstatera att tältet gett sig lite i stormen som varit här. Men i det hela satt allt där det skulle 😅tacksamt nog. Vi gick en promenad i regnet, värdelöst att bli blöt men vafan. Sen klev vi in i lokalen här för att se England spöa Nederländerna i semifinalen 🙂 Så kul att England vann, nu är det final på söndag! Mot Spanien som jag inte alls är förtjust i. Men med Englands Trackrecord så lär de ju inte vinna finalen …

Sen var det hem och göra kvällen. Åker ju med en snubbe som är kvällstrött och morgonpigg 😂/

Sämst kombo ever med mig. Men efter att Jimpa och Jamie tvärdäckade och snarkade ikapp mer hunden så låg jag och fixade det jag inte hunnit tidigare. Jag somnade väl vid ett och vaknade arton gånger under natten. Trodde inte mina ögon när jag vaknade strax efter nio och Jimpa sov fortfarande 😉 Bara jag vaken och det fick jag vara nästan en timme.

Nej, jag säger det direkt för vet att ni undrar – vi är inte det minsta tillsammans nu heller😂 Har aldrig varit, kommer aldrig bli. Jag vet att det är obegripligt för många, men jag har kompisar som är snubbar. Och kompisar är kompisar:)

Så nu behöver ni inte fundera över det:)

Hade finbesök i förtältet också:

De är fina de här små rackarna, och det brukar vara nån per säsong som man ser, för det mesta bara svansen;)

Vi käkade frukost och sen gick vi långpromenad. Som

Blev typ dubbelt så lång för att jag inte hittade rätt väg. Som vanligt 😂 En mil och drygt två kilometer senare var vi hemma igen. Hela dagen har gått på nåt märkligt vis:)

Nu ska vi softa lite, innan det är dags för middag. I kväll vete fan vad det blir, och sen blir det väl en promenad till förstås, det finns inte så mkt annat att göra. Mina gympaskor är dyngsura. Luktar apa. Men jag har inga andra skor att promenera i så det är bara att ta på dem och sen vaska fötterna i sjön 🙂

Jag älskar att vara här iaf, och det är kul med sällskap.

Vet ni? Det ska gå att kommentera nu!! Jag fick besked om det igår kväll så om ni vill testa vore det väldigt vänligt 🙂

Nu ska jag sola en stund 🙂

Ha det gott!

Så trött på regn nu. Så trött på att jag vet att folk kommer prata om hur fiiiin sommar vi haft. Nej, det är inte fint när det ösregnar ett par gånger per dygn. Det är inte det.

Nu blåser det halv storm vilket inte heller är mysigt, saker fladdrar omkring på gården och cyklar välter. Ge mig sommarvärme och vackert väder!!

Igår tog jag det okloka beslutet ihop med syrran att cykla in på stan. Vi skulle se på fotboll med killarna och sen gå på Soultrain. Helen skulle såklart komma hon med. Vi var ute i fredags också så första halvan av lördagen var lite klen, men det ordnade upp sig framåt eftermiddagen 🙂 Fredagen hängde vi först på DogBar sen blev det en kort sväng på O’Connors, där jag är osams med vakten. Gav honom en i mitt tycke, väldigt drygvänlig blick på väg ut. Han nekade mig att komma in för ett par veckor sen, han menade på att jag var alldeles för packad. Jag kunde ju inte ens gå…. Hm? Så nu nekar vi folk som haltar, alltså? Det är ofräscht, och jäkligt oproffsigt. Jag var trött och då haltar jag betydligt mkt mer. Innan han kläckte ur sig det fattade jag ingenting, jadå jag hade druckit både en och två öl, men speciellt packad var jag inte. Jämfört med majoriteten där inne var jag mer än spiknykter. När han sen sa: ”Du kan ju inte ens gå ordentligt”, så blev jag förutom lite ledsen, skitförbannad. Efter att ha dragit hela storyn om mitt förstörda ben så nickade han och sa: Ja nu när du pratar så hör jag ju att du är tillräckligt nykter så varsågod att komma in.”

Så från aspackad till nykter på en minut 🤷🏼‍♀️ inte troligt. Alla jag sagt det här till tycker jag ska anmäla honom och jag orkar inte ens tänka tanken. De menar på att det är kränkande och det är det ju såklart. Men jag är ju inte så lättkränkt för det första och för det andra är han en idiot 🙂 Det är sen gammalt. Jag ska sluta vara trevlig mot honom, det har jag alltid varit men det är slut med det nu. Han behandlas som luft;)

Nåväl, vi gick därifrån snabbt till Le Parc:) Alltså det stället är så knepigt, men vill man dansa till musik som spelas hela låten med originalartisten, då är det dit man får gå. Jag är döless på klubbmusik, samma skit hela tiden, ommixat med andra artister. Inget är heligt, allt ska ändras till samma hetsiga beat. Bah.

Helen och jag hade sällskap av två killar, den ena bor år mitt håll så för en gångs skull var jag inte solo på bussen hem, det är kul:) Hela kvällen var kul:)

I går, tanken var från början enbart Soultrain. Men så messade en av fotbollskillarna att han hade ett bord på Pitchers, (Olearys var fullbokat) så då snabbade vi på och cyklade in till första matchen.

Vi är sällan här men det är jäkligt trevligt! Superpersonal, maten var tydligen god också. Vi hade käkat hemma. När vi kom var det fyra killar vid bordet, sen tillkom vi, två killar till och så Helen:) Fullt med andra ord. Matcherna var ju inte de roligaste, men efter förlängning och straffar vann England över Schweiz, och i nästa match slog Nederländerna ut Turkiet.

Vid det här laget hade det börjat regna. Och inget stilla sommarregn, Åhnej, det vräkte ner. Jaha. Vi skulle ta oss till Soultrain som ligger i andra änden av city. Normalt en promenad på kanske en kvart, nu sprang vi. Japp – en joggingtur mellan vattenpölar och lite pauser under utstickande tak.

Jag är, trots allt, lite nöjd med att inse att springa är helt ok. Jag har inte sämst kondis längre utan den är skaplig. Men det är svårt att springa med handväskan dinglande och parera regn från alla håll. Vi var helt genomdränkta efter bara nån minut:D Först hade jag jackan över huvudet, men eftersom både syrran och Helen hade sina på sig så gjorde jag samma, omöjligt att skena med jackan på uppsträckta armar. Som dränkta katter rusade vi sista biten från det sista taket fram till BJ. Tvärnitade framför vakten för där var det tak en bit, och han skrattade och upplyste oss om att det skulle regna ännu mer vid två. När de stänger … 🙂

In på toa och försöka rädda det som räddas kan, vilket inte var mycket. Min vattenfasta mascara som normalt är suverän, pallade inte riktigt hällregn och håret var som när man kliver ur duschen. Nån tjej som kom precis före oss stod under handblåsen och försökte torka sig, gick sådär 😉 Skit samma – wetlook är ju också en look, så vi kastade oss ut på dansgolvet och trängdes med andra, en del lika blöta som oss, andra helt torra och fina. Golvet var jäkligt halt på sina ställen så det var inte helt optimalt. Dessutom kass musik då;) men nu var vi där och vi hade kul 🙂

Helen som åkt buss behövde gå så vi drog vid halv två, följde med henne och sen cyklade vi hem. Via ett stopp på Radisson Blue för att prata med Robban som också varit ute och svirat. Tanken var att vi kunde gå hem tillsammans men när regnet ökade så tog han en taxi, efter att Uber inte hade förare. Fattar inte grejen med Uber? Aldrig åkt och nu skrev vi om från var till var, och en förare skulle kontakta oss om tre minuter. Efter de tre minuterna ändrades det till fem minuter till. För att sen makuleras och ”sorry men vi har inga förare i närheten” Nähä? Men det kunde de väl sagt direkt så man slapp stå och vänta i tio minuter?

Jaja. Han kom hem torr och fin och låg och sov när jag rullade in, lika blöt som om jag duschat med kläderna på, det är svårt att cykla med blöta jeans blev jag påmind om också 😉

Cykeln är ju en historia för sig – Jimpa håller på att hjälpa mig få ordning på alla, byta däck och slang osv. Den här var den enda som var klar och jag insåg att det skulle bli bökigt, den är 26 tum så lite liten, jag får inte riktigt plats:) Men funkar. Bara det att när den rullade lite snabbare så wobblade hela jäkla cykeln. Herregud! Skev och vind är bara förnamnet så jag hade kramp i händerna och halvt bortdomnad när vi kom in på stan, det var lite lättare hem. Den rullar bättre när man trampar och det är uppförsbacke hem och följaktligen nedför dit. Den cykeln kommer jag inte ta igen 🙂

Min svarta som jag gillar har helt gett upp i kugghjulen, det är en gammal cykel som jag fått i fjortonde hand eller så, men jag gillar den. Frågan nu är om jag ska kosta på den och byta det som behövs eller om det inte är ekonomiskt försvarbart? Ska fundera på det:)

Nu ska jag gå och hämta ett paket 🙂

Ha en härlig söndag! Här blåser jag snart bort ):