Och det blev kväll den sjätte dagen:)
Jag har ont i magen, det är träningsvärk efter ett rejält magdödarpass, så det är helt i sin ordning. För även om jag vet att träningsvärken inte skapar något sixpack där på magen så känns det bra:)
Idag har det annars varit ganska grått och tråkigt. Jag fick åka och lämna Lovelias schlatter/slatter, (olika stavningar överallt, men det är ont i knäna) för de hade hon glömt. Hon coachade först mindre tjejer innan sin egen träning, och trodde hon skulle hinna hem i mellan. Men det gjorde hon inte. Eftersom hon har riktigt jäkla ont i knäna så körde jag dit med dem. Ja, det är rätt curligt för att vara mig, jag är ju mer av den åsikten att man får stå sitt kast och ta eget ansvar:) Men ibland så kan jag känna mig lite snäll, ni vet-undantaget som bekräftar regeln.
Fram och tillbaka.
Sen skickade jag iväg Jamie på fotbollsträning, och försökte skriva. Det gick ju bra, jag är nästan uppe i rätt antal sidor, och ska fylla ut på några ställen så det kommer ge sig.
Syrran ringde och behövde hjälp med lite saker så jag åkte dit. Kan vara så att de var fikat som lockade mer än något annat;)
Jimpa var där också och försökte sparka igång hennes diskmaskin som inte vill diska längre. Vem vill det? 😉 Han bytte mina lampor i bilen också. Igen, för han bytte dem i veckan. Jag upptäckte förra veckan att jag inte hade något vidare lyse på vänster sida. Halvljuset var väldigt snålt:) Eftersom det tog mig en timme eller så att byta lampa den enda gången jag gjort det, så frågade jag snällt om han kunde hjälpa mig:D Och det gjorde han. Tog inte en timme för honom, kan man ju säga:) Men det blev jättemärkligt ljus. Kort och avhugget på ena sidan. Det märkte jag ju inte förrän jag var ute och körde några kvällar senare, och i fredags innan tacosen så kikade han på det. Något knas var det, så idag bytte han lamporna igen, och nu är det som det ska. Tror jag, det är svårt när man börjar skärskåda saker:)
Vi satt mest och fikade och snicksnackade men lite blev det gjort. Umgås är underskattat, det är ändå det roligaste som finns:)
Vi pratade om husvagnen. Den behöver lite kärlek i år, dels ska vi ju försöka hitta ett nytt förtält, sen ska den fixas en del invändigt. Målas och en av väggarna behöver lagas, glasfiberväven har spruckit. Jag satt och bläddrade i Biltemakatalogen och hittade en vattenpump, likadan som de vi har, men den inne i badrummet har frusit för flera år sen. Alltså… b a d r u m m e t 😉 Det är inte ens en kvadratmeter stor golvyta;) Vagnen är ju gammal, och det innebär att alla vattenslangar också är gamla och jag känner inte att jag vill dricka vatten som runnit genom dem, men jag har saknat att tvätta händerna. Vi har en kran i ”köket” men den bänkskivan är ofta nedfälld för den behövs som avlastningsyta, så det vore bra att få den att funka i badrummet. Det går bra att gå iväg till toaletterna och tvätta händerna såklart, och all mat lagas i campingens kök, men ibland vill man bara tvätta sig utöver att man varit på toa eller lagat mat. Som kanske när man käkat chips;)
Vatten har vi i en stor termos med tappkran, som förvisso gick sönder förra året men den har varit så jäkla bra att jag får lov att köpa en ny.
Jimpa har lovat oss att köra upp den också, och backa den på plats. Själva körandet klarar vi utmärkt ensamma men backa är vi inte det minsta kapabla till. Det har vi provat tillräckligt många gånger. Och alla som varit på en camping någon gång vet att man gärna vill vara snajdig på att få vagnen på plats och få upp förtältet, annars kan övriga gäster få sig en gratisshow:D
Det går att rulla den på plats, men det är gräs och sen grus där vagnen ska stå så det är jäkligt jobbigt.
♥♥♥♥
Jag längtar väldigt mycket efter värme nu. Ljus och värme. De säger att det blir, eller är, en rekordtidig vår i år, det gillar jag.
Jag vill ha gympaskor, skinnjacka och t-shirt! Och sen shorts och linne:) men allt i sinom tid.
Men lite till få man vänta, men det går ju åt rätt håll nu!
Jag har hört på nyheterna om folk som går igenom isarna, och jag blir liksom lika förvånad varje gång. Vem är så galen att man ger sig ut på isen när det regnat, blåst och varit 10+ grader i över en veckas tid? Det är ju så otroligt onödigt! Är man inte rädd om sitt liv? Chansar man? Är det så roligt att vara på isen att man skiter i om man går igenom? Tror man att det är easypeasy att bara klättra upp, och att det kan bli en kul story att berätta hemma vid middagsbordet…?
Jag fattar inte. Tragiska dödsolyckor som inte behöver ske. Jag tycker synd om de anhöriga.
En annan sak jag inte fattar det är det här med de nya restriktionerna gällande restauranger.
Man ska enbart få äta ensam. På ställen som inte har egen ingång. Ok, men vad räknas som egen ingång först och främst? En restaurang i ett köpcentra med egen ingång fast inifrån gallerian? Foodcourts nämndes. Men… Kan man inte lika gärna då säga att de restaurangerna enbart får servera takeaway? Eller stänga och gå i konkurs, säg det rakt ut bara. För vem äter ensam? Och vad är skillnaden på en foodcort och en Max/McD edyl där du beställer på en display och väntar vid ditt eget bord?
Nä, jag måste säga att de restriktioner som införs nu känns väldigt konstiga.
Jag tycker att så många företag lyckas med briljanta lösningar för att coronaanpassa medan andra, som vårt bussbolag exempelvis inte lyckats med ett skit. På ett år har de inte fått upp en enda plexiglasruta framme hos föraren. Eller lyckats sätta en blippomat för bussbiljetten bak i bussen? Och sen klagar de på att folk inte betalar. Nej men oj så konstigt. Alla kontrollanter de har, de kostar inga pengar alltså, i löner? För annars skulle man ju kunna lägga de pengarna på att sätta blippgrejen i bak?
Men det är skillnad på företag:)
Jag är grymt imponerad av många!
.
Och nu blev det klagigt, sorry. Jag har ätit för mycket godis:)
.
I går var det fredag och dags för tunga marklyft. Jag startade på en vikt som för inte många veckor sen var mitt absoluta max, och det helst med lite hjälp av David. Den flög upp ”lätt”:)
Tio kilo till satt som fastvuxet i golvet, men fem till gick utmärkt. Tungt såklart, men upp kom den. Vi lade på 2,5 kilo till, och jo, det gick att rubba, jag fick upp den kanske en och en halv, två på sin höjd, decimeter, men sen var det bara att släppa.
Men det här innebär att jag ökat mitt maxlyft med femton kilo sen i november:D
Hur coolt är det inte?
Grejen med att lyfta tungt är att plötsligt är det slut. Man orkar inte vikten man nyss fick upp, vilket känns lite konstigt;)
Då kan man alltid gå över på lite, eller mycket mage:) och mitt jäkla handstående som jag glömt!
.
Nu ska jag skriva lite till och sen läsa innan jag sover lite. Eller helst mycket. Det trötta ger sig inte hur mycket jag än sover, så är det bara. Som flera av er skriver kan det såklart bero på sorg. Jag vet att jag är kvar i en slags förnekelsefas. När jag pratar med mamma har jag på tungan att säga ”Hälsa pappa!”för jag har inte alls tagit in det. Vill inte. Jag vet rent konkret hur det ligger till, men hjärtat har inte fattat än. Inte hjärnan heller, inte på riktigt. Det är lite som ett vacuum. Det känns som att jag låtsas. När folk säger att de beklagar sorgen så tackar jag och i tankarna tänker jag att jag är en lögnare. För det finns inget att beklaga, jag luras bara. Min pappa lever ju, allt är precis som vanligt.
Fast så är det ju inte. Jag ska bara fatta det. Den där muren är effektiv, den stoppar sorgen, men den stoppar allt annat också. Allt är segt och långsamt och inget funkar riktigt som det ska, minnet är katastrof och framförhållningen sämre än någonsin. Till er som skriver här och hoppas att jag stöttar en vän som har det jobbigt nu: Jag vill såklart det, men just nu har jag inte ork till något mer än att ta mig själv och min familj genom just precis den här dagen. Det förstår nog alla. Eller nästan alla förstås. Vännen gör det i alla fall och det är vad som betyder något.
Det har varit två jäkligt tuffa år. I backspegeln är det enkelt att se det. Det är svårt att se någon man älskar tyna bort, även om man just då inte riktigt kunde förstå det, men som sagt, backspegeln visar tydligt. Den ständigt oron som suttit på axeln, att varje gång telefonen ringer känna hur hjärtat slår ett extraslag och adrenalinet skjuts runt. Det sätter spår, det har frestat på, och det visar sig i efterhand. Missförstå mig inte nu, för familjen gör jag allt, och det är ingen uppoffring utan bara sånt man gör. Man hjälps åt. Men det är tufft att hela tiden oroa sig, och vara ledsen över hur läget är. Att bli superhappy över förbättringar som sen övergår i bakslag och ännu mer oro.
Jag är en positiv jäkel, mitt glas är alltid halvfullt och problem är till för att lösas, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Jag förstår att alla inte kan läsa mellan raderna, och jag har oftast en positiv ton här. Även om jag klagar;) Men det är mitt sätt att hantera saker. Genom att skriva bearbetar jag, och kan betrakta saker på en armslängds avstånd. Utåt sett kan det nog se ut som att jag inte har ett enda problem eller en enda sorg i hela världen. Jag antar att det är vad som får några av er att skriva att jag ska finnas där för andra. Ganska okänsligt kan jag tycka, för vem ska trösta Knyttet då? Som inte heller orkar.
Tänk lite, vill jag säga till er. Det är svårt att vara en klippa när man känner sig som en näve grus på en sandstrand.
Jag försöker, så gott jag bara kan. Good Enough är min ledstjärna ♥
Och med de lite deppiga meningarna ska jag nog gå direkt på läsandet:)
Vi hörs snart:) Natti natti ♥
