Som jag sagt så ogillar jag februari, och det är ju delvis för att årsdagarna av dåliga saker duggar tätt, speciellt i början av månaden. Idag är det alltså hela tretton år sen den jag litade mest på i hela världen svek å det grövsta. Att säga att han krossade mig i en miljard bitar och sen trampade ner dem i backen, flinade och drog är ingen underdrift. Tvärtom.

Den där natten är i kristallklart minne och liksom fastetsat i hjärnan. Jag har försökt måla över det men inser att det inte går, det får vara ett fult sår som aldrig riktigt läker. Statusen idag är ganska precis likadan som för tretton år sen. Antalet gånger vi pratat sen dess är noll. Antalet sms är några fler men jag har fasen fler mess från tandläkaren 🤷‍♀️ Antalet besvarade frågor är noll. Antalet frågor är oöverstigliga. Jag har ändå lagt ett pussel och fått fram en bild som jag vet är tämligen överensstämmande med verkligheten, den riktiga verkligheten inte den i hans huvud. Där är jag en jävla skata, en bitch som tvingat till mig nio barn (🤣🤦🏻‍♀️) en elak människa som ville kontrollera honom. Sanningen är inte riktigt så:) Jag kan nog vara en skata mellan varven iofs, men vi var två om kidsen och det enda jag ville ha, det var att han skulle vara mer närvarande med familjen, och det efter att han börjat komma hem klockan 22 varje kväll och gå raka vägen i säng utan att ens sagt hej.

Men men, det är som det är. De här tretton åren känns ibland som en kvart och oftast som en livstid, nån annans livstid för han har bleknat. Den han var, min bästa vän, min livskamrat, den killen saknar jag ju såklart. Den han blev sista året – not so much.

Man måste förlåta för att kunna gå vidare, säger folk. Och de har fel:D Man behöver inte alls förlåta, eller ens acceptera. Man kan vara realist och se det för vad det är, utan förskönande filter. Ett svek utan dess like. Det är fakta och inget som per automatik innebär att jag är bitter, som det gärna vill vändas till. Varför ska man kallas för bitter för att man inte vill förlåta nån som gjorde en illa? Det är ett märkligt tankesätt. Jag är heller inte hämndlysten som soc-tanterna ville ha det till, men jag skulle väldigt gärna vilja trycka upp facit i ansiktet på dem. De som var övertygade om att vi skulle ha en bra kommunikation runt barnen, för det sa han. Att han aldrig velat ha det, den lilla pyttedetaljen, missade dom. Det enda den vändan i familjerätten gjorde, som han initierade, var att göra barnen illa. De minns det som fruktansvärt.

Värst av allt i det här är ju sättet han behandlat och behandlar barnen på. Att kärlek tar slut mellan två vuxna människor, det händer, och det hade jag kunnat acceptera om han bara sagt det. Speciellt som han var kär i nån annan, jag vet inte hur det är med folk i allmänhet, men JAG vill inte vara med någon som inte vill vara med mig, utan med nån annan 🤷‍♀️

På alla de här åren har han aldrig träffat Janelle, hans första barn, han har aldrig träffat sina barnbarn, jag vet inte ens om han vet om Flora, han glömde att Trixie tog studenten, han gav Robban sparken för att han försov sig … Han har noll koll på vad som händer i deras liv. Hur ska man förlåta det? Glöm det.

Den här dagen är en årlig reminder om det jag förlorat. Det barnen förlorat. Det är en årsdag av ett misslyckande, men den är samtidigt en årsdag av det liv som kom efter. Och det, mina vänner, är ett liv jag älskar:)

Jag har mina barn, deras kärlek och deras tillit. De vet att jag finns där, och de vet att jag inte försvinner. Jag har mina barnbarn. Jag har min familj, och vi har kul ihop. Jag har mina kompisar, både gamla och nya och vi har också kul ihop. Jag har, eller hade, för nu har jag ofta sällskap av Robban i soffan:) ensamrätt över fjärrkontrollen och slipper kolla på astråkig sport. Golf, liksom, eller Formel1🙈 I stället kan jag grotta ner mig i serier som JAG gillar, bara jag och när jag vill. Jag gör det jag vill utan att behöva jämka med en partner och det känns fortfarande väldigt najs. Att vara singel är helt klart min grej:)

Jag tänker inte speciellt ofta på det som var, mer än att det mellan varven kommer upp saker som barnen undrar över. När jag pratar om honom är det i dåtid och oftast med värme, för han var min viktigaste person och det kommer inget förändra. Vi delar saker som ingen annan vet något om, och det är tufft att aldrig kunna fråga eller prata om dem med den enda som var där. Som när barnen föddes exempelvis, inte fan kommer jag ihåg allt då, jag var liksom halvt inne i dimman:) Vissa saker hade han behövt fylla i. Det är som det är.

För några år sen väcktes frågan om blodgrupper, barnen är ju inte blodgrupperade och undrade över sina grupper. Jag vet inte vad han är, och det innebär att de inte får reda på det om de inte av nån anledning tar reda på det via vården. De har ju gjort sådana här korsscheman i skolan, om mamma är si och pappa så blir barnet si så eller sådan:) Typ.

Jag är B+ och det är Janelle och Patricia också, så sannolikheten att övriga är samma är ju ändå rätt stor.

Ni fattar, sådana saker.

Jag skriver inte det här för att jag är kvar i det gamla, fast i det förflutna, utan tvärtom. Jag har bearbetat det och är klar, men jag vill minnas, för jag tycker det är viktigt att inte låsa in saker och göra dem värre än de är. Jag vill minnas det bra, det dåliga behöver jag inte. Jag vill inte ha några skelett i garderoben som gör ont.

Jag vet att jag genom att berätta hjälpt många, det vet jag för att så många människor under åren har kontaktat mig och berättat om sina egna kriser och sagt att jag varit en tröst och ett stöd. ”Kan hon kan jag.” Och kan jag vara till hjälp på nåt vis så försöker jag det, bara att få berätta för nån som vet hur det är är skönt. Jag tar mig igenom kriser genom att älta, älta, älta. Vrida och vända på saker och betrakta dem från alla håll och kanter, ifrågasätta, besvara och fråga igen. det kan ta sin lilla tid, och det gjorde det definitivt, men sen en dag var jag klar. Det var lite som att öppna dörren på morgonen och släppa in en vacker sommarmorgon. Jag var klar. Det är skönt.

Idag är det tretton år sen. Livet går vidare, och jag är stolt över mig själv som råddade familjen relativt oskadd hela vägen hit.

Så, nu skiter vi i det här, jag ska ha kursmöte, det är mycket trevligare, så vi hörs snart!

 

 

För fem år sen dog min pappa.

Det känns inte som så länge, men det är fem hela år. Han dog av en lunginflammation, orsakad av att han satt i halsen och drog ner en smula mat i lungan. Det suger ju. Pappa var jättesjuk, mycket sjukare än någon av oss förstod, inte han heller. Absolut inte han. Hans mission var att bli frisk igen, från allt.

Jag kan tycka att vården gjorde ett skituselt jobb med att få oss att förstå hur sjuk han var, och jag tycker att vården överlag runt pappa var kass. Syrran och mamma har en annan åsikt, men de har heller inte jobbat inom vården. Jag kan förstå att info som gick till i först hand till pappa, och mamma som i princip alltid var med, inte kom vidare i sin helhet till mig och syrran, det är helt naturligt och i sin ordning. Det jag inte kan förstå, eller acceptera, är hur vården såg ut runt pappa. Det var så många misstag. Exempelvis att han ramlade i väntrummet efter att ha opererat in en pump i magen för den dialys han skulle påbörja. Han slog i huvudet, men det undersöktes inte helt. Jo, han fick åka till akuten men det gjorde inget mer än en hjärnskaks-koll. Kort därefter fick han en stroke. Jag tror inte på sammanträffande och är helt övertygad om att det beror på fallet. Varför kan ens en patient ramla på sjukhuset kan man ju undra? Han var dokumenterat ostadig och ostabil och hade ramlat flera gånger hemma. Ändå hade de inte koll på honom efter en nedsövning?

Att han lades in på sjukhuset och kom därifrån betydligt mer sjuk än när han åkte in, det är ju bara ruttet.

Men det är som det är och jag anar att pappa själv skulle ryta åt mig att sluta älta:D Det tjänar inget till, skulle han säga. Och så är det.

Det blev som det blev, och för fem år sen somnade han in, på sjukhuset. Covid-restriktioner och vi fick inte besöka honom. Kanske borde vi fattat vart det barkade när personalen ringde mamma och sa att det var ok att besöka honom, trots restriktionerna. Men, när mamma rättframt frågade: ”Är det för att han är döende som vi får hälsa på honom?” och fick till svar att det var det inte, då förväntar man sig inte riktigt att han ska gå och dö. Han dog, och världen blev väldigt mycket sämre.

Syrran och jag var inte med upp på avdelningen de där två sista gångerna, vi var med mamma, skjutsade henne dit och satt kvar i entrén och väntade. Vi fick komma med, men eftersom han var så sjuk ville vi inte, vi ville låta mamma få den tiden och vi vill inte att han skulle behöva skärpa sig för vår skull. Hade vi vetat att han var döende hade vi nog gjort annorlunda.

När vi kom upp på avdelningen där han legat var han inte kvar, men ingen av oss ville heller se honom. Taskigt kanske, men jag behöver inte se för att förstå. Vi var där för att prata med läkaren, och det hon sa förändrade väldigt mycket. Jag var arg, så arg, på allt och inget, på vården, på avdelningen som inte sett att han var så sjuk, på att de inte gjorde den förbannade lungröntgen som de sagt att skulle kvällen innan, men han ansågs för dålig för att flyttas och varför sa de inte rakt ut till oss att det var riktigt, riktigt illa? Antingen fattade de inte, eller så ville de inte säga det rakt ut. Båda alternativen är dåliga. Men vi fattade inte, och när svaret på frågan är nej, så litar man på det.

Läkaren sa att pappa kämpat länge, att han varit så väldigt sjuk, att han hade hjärtsvikt, njursvikt, hjärnsvikt och nervsvikt. Att han aldrig hade kunnat bli frisk igen. Att han aldrig hade blivit speciellt mycket bättre än han var, även om de lyckats vända lunginflammationen, som för övrigt var dubbelsidig och så svår att till och med en vältränad ung person haft svårt att överleva den. Att han skulle tynat bort.

Att det hade kunnat ta månader, kanske år, men att han hela tiden hade blivit sämre och sämre, inte orkat. De här orden gjorde det hela så mycket enklare. Hon träffade verkligen rakt i hjärtat på oss alla tre. Hon var lugn, saklig och förstående. Svarade på våra frågor. Lät oss ställa dem igen och igen.

Vi vet att pappa hade hatat att tyna bort. Han ville bli frisk! Han ville bli sitt gamla jag, som satt och babblade med folk, körde bil, käkade god mat med vänner och reste. Inte ligga i en säng eller sitta i rullstolen och hänga, slumra sig igenom dagarna, för han sov hela tiden. Han gjorde dialys hemma, fyra gånger om dagen och det tog evigheter, och eftersom han inte klarade det själv pga att han inte orkade, och inte heller kunde gå, så var det ju mammas uppgift. Hon tvingades bli personlig assistent med jour 24/7 åt mannen som varit hennes stöd genom livet. Mammas fritid var noll. Hon kunde knappt lämna lägenheten för pappa behövde hjälp med att gå på toa, eller bara förflytta sig. Hemtjänsten var där ibland, men det är ju bara att inse fakta. Hade pappa levt idag hade vi nog behövt sätta honom på ett vårdhem där han fick tillsyn dygnet runt, annars hade ju mamma gått under. Det är ett beslut jag är glad att vi slapp, speciellt med tanke på hur jävla värdelösa boenden vi har i Uppsala.

Pappa dog, och det är så ledsamt, men samtidigt fick mamma tillbaka sitt liv. Hon är pigg och mobil och supersocial och nu kan hon ägna sig åt vad hon vill. Givetvis vill hon och vi att pappa skulle fått leva, men inte som ett kolli som tynar bort dag för dag och man bara går och väntar på nästa bakslag. Det räcker med de där två åren han var sjuk på riktigt. Varje gång mamma ringde fick man panik, det kunde vara inget, att hon bara ville snacka lite, men det kunde också vara att pappa åkt ambulans in på sjukhuset igen, eller att det var sämre på nåt vis.

Hade pappa fått vara frisk hade de kunnat göra saker, men som det blev kunde de knappt åka hemifrån.

Pappa dog för fem år sen, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han finns med i det mesta och jag vet att han har det bra nu. För även om jag egentligen är noll religiös så nog fasen tror jag att han sitter nånstans bland molnen och snackar skit med de som gått före och de som kom efter. Han bästa kompis gjorde honom sällskap för en tid sen, och det är lika sorgligt det, men när man tänker på de två tillsammans där nånstans i Nangijala, så känns det ändå bra.

Vi är tacksamma över den där läkarens ord. Jag minns inte vad hon hette, och jag vet inte hur hon ser ut för det var ju covid och munskydd, men jag minns det hon sa, och finner en stor tröst i det. Pappa kämpade så länge han orkade och mer än så kan man inte begära.

Dagen han dog var det en strålande vacker, kall vinterdag med snö, sol och klarblå himmel och pappa gillade sånt. Jag tror att det varit liknade väder varje årsdag, lite som att pappa skickar en hälsning. Även idag var det en sån dag. Solen sken, värmde nästan, det är gnistrande vit snö och klar luft.

Jag och syrran åkte till minneslunden för att tända ljus.

Pappa♥️

Att det var svinkallt och jag fick klä på mig i en kvart för att inte mitt transplanterade fett skulle frysa är en annan femma:) Jag hade fetvadd, benvärmare, termobrallor och lång kappa och höll på att svettas ihjäl innan jag fått på mig det hemma i hallen;) Men det är som det är, och vissa saker vill man liksom anstränga sig för.

Jag har haft turen att fått ha en fantastisk pappa som stöttat och funnits där långt upp i vuxen ålder och för det är jag evigt tacksam.  Jag kommer alltid sakna honom, men han finns samtidigt med mig i allt jag gör.

Nu måste jag sluta innan jag börjar gråta. Hörs snart!

♥️

Sådärja, det är första februari och vi går in i årets skitmånad. Jag ogillar februari för det är den månaden på året som levererat mest skit genom åren. Dels att det är den så kallade vabruari, gärna med sjukdomar innehållande kräk, och med en extrem kräkfobi i bagaget har det inte varit lätt. Fobin är numera, på något sätt, oklart hur, förpassad till ett låst rum i hjärnan, som jag absolut inte kommer öppna. Ibland händer det att det glappar lite i dörren dock och jag får jobba för att inte falla tillbaka. Fobier är en bitch. Men det är ändå en sjuklig månad.

För fem år sen dog min pappa:/ den tredje februari. Min man lämnade mig för att sen aldrig mera bli normal, den fjärde februari. Min mormor dog den tionde februari, för 23 år sen förvisso men det är fortfarande färskt i minnet. Jag tänker nästan varje dag på mormor, och flera gånger om dagen på pappa. Det är de stora grejorna som gör att februari är tung, men lägg till alla de där småsakerna som inträffat under åren och jag fattar precis varför jag ogillar den.

Samtidigt kan februari vara väldigt vacker, så jag är ambivalent och har landat i ett whatever 🤷‍♀️ Det som inte dödar härdar.

I år börjar den med solsken och fem stabila minusgrader:) Ta i trä och allt sånt där.

Igår packade vi in familjen i två bilar och åkte till Stockholm för att fira Janelle som fyllt år. Det var ett skapligt manfall vilket gjorde att vi bara var åtta stycken totalt, så Doris kunde följa med:) Hon får nästan aldrig plats annars, för hon hatar att åka bil i bakluckan, då gråter och skäller hon hela vägen, medan hon älskar att sitta i sätet och titta ut, eller ta sig en tupplur:)

Jamie spelar ju cup i Sandviken, Lovelia är hos Axel och Abdel jobbade, vilket innebär fyra personer mindre. Det var nu iofs det perfekta antalet för då kunde vi sitta runt Janelle och Simons köksbord i stället för soffan. Säga vad man vill, men det är ju mycket trevligare att fika och umgås runt ett köksbord än att halvligga i soffor och ha ett litet bord där det blir jättetrångt:)

Det har blivit lite så att när vi samlas för fika så bakar den som känner för det och tar med, vilket innebär att det blir mycket fika, men man behöver inte heller ta så stora bitar. Trixie hade bakat en sockerkaka med krossad choklad, och jag svängde ihop en blåbärspaj timmen innan vi drog. Janelle hade gjort en Himmelsk tårta, och syrran hade med sig popcorn med kanelsmak och godis:) Simon hade gjort nån sjukt god chokladkaka som var kladdigt fantastisk:)

Min blåbärspaj är svinenkel, jag orkar inte ens måtta längre utan blandar smör/margarin, havregryn och socker. Behövs det pytsar jag i lite vetemjöl och ibland har jag i lite vaniljsocker. Smaka på den så den är lagom söt och god och har en bra konsistens:) Blåbären lägger jag i en form och ibland får de ett lager potatismjöl över sig, ibland inte, och sen är det bara att klicka it degen. Funkar på alla söta pajer och blir så god. Jag brukar ha ett tunt strösslat lager av råsocker/muskovadosocker/farinsocker ovanpå och se till så den blir lite knäckig. Ugnen allt mellan 15-30 min på typ 200 grader. Till det vaniljvisp i tetra som synes:D

Janelles tårta kommer jag inte ihåg, den här gången heller, jag bad henne skicka receptet, men det är philadelphiaost bland annat, och också väldigt enkel, bara vispa och lägga ihop.

Den ser fin ut även efter ett par timmar framme på bordet, till skillnad från gräddvarianterna.

 

Doris hittade sin plats♥️ och låg och råslaggade under bordet mesta tiden.

Jag tror hon hade huvudet på syrrans fot:)

Doris är så fin, så enkel att ha med sig, för hon bara chillar och är helt trygg med de här små kidsen, hon nosar lite på Flora sen är det bra och Jack klappar och gosar gärna med henne. Hans farmor har också hund så han är van:)

Vi satt här och pratade i timmar som vanligt, det är mycket att avhandla som är både viktigt och oviktigt. En väldigt viktig sak var hur man korsar armarna när man lägger dem i kors över bröstet. Det finns ett sätt som är ”fel” och ett som är ”rätt”. Givetvis är alla övertygade om att just deras är korrekt:) Intressant att det som känns så avigt för en kan vara det mest naturliga för en annan. Samma med att knäppa händerna, där tror jag att det var bara syrran som gjorde ”fel”:)

😂

Jack och jag satt på ena hörnet, det var sjukt knöligt att klämma in sig men väl på plats satt man som en kung. Jag anser ju att bästa platserna oftast är på en kortsida. Visst, det kan vara svårt att höra alla konversationer, men man har bra överblick:)

Kolla skjortan. Den budade jag hem på Tradera när Robban var ungefär som Jack, runt sju, och den var precis lite för dyr så jag tänkte släppa den. Tror jag lagt in ett maxbud på 200kr och att det var nån som bjöd över i sista sekunden så jag fick skynda mig in och höja med nån krona😂 Jag kunde ändå inte släppa den för den var så fin! Och helt uppenbart är det ett av mina absolut bästa köp, för Robban älskade den, Jordan älskade den, Jamie älskade den och nu älskar Jack den. Den är SÅ använd! Jag fick sy i nya knappar tills att Jack fick den, men förutom det syns det knappt att den är använd. Den är i nåt tunt material som inte behöver strykas och har en aning av frånstötande egenskap så spiller man rinner det mesta av:)

Fantastisk skjorta!

Flora är en väldigt behändig och charmig lillasyster. Än så länge har hon ju inte börjat krypa runt och ta Jacks grejor, och han kommer kanske ändra uppfattning om henne då, men han älskar verkligen sin syster, och månar om henne på alla sätt och vis.

Jag lyckas alltid skrämma henne:/ Hon är ju en aning skeptisk till främmande folk, vilket man ju blir när vi inte ses så ofta, och det suger. Men det går alltid över efter en stund, man får muta henne med något, en napp eller en promenad eller så.

Jag brukar sno henne för ett blöjbyte också, det är ju jordens mysigaste, beroende på blöjstatus då, men man väljer ju noga:D Att umgås vid skötbordet är något jag alltid uppskattat med mina kids och andras. Samma på sjukhuset när jag jobbade, just skötsituationer är ofta väldigt charmiga. Det är fokus på varandra och på lagom avstånd. Lillfisen♥️

Janelle och Simon har ett väldigt charmigt badrum i sin nya lägenhet. Jag vet inte vad det är egentligen men det är fint. Det är stort och har ett litet fyrkantigt fönster i höjd med midjan ungefär. Litet nog för att ingen ska se in, och de bor också två trappor upp, men lagom stort för att kunna se ut, det gör så mycket med utsikt. Jag förundras alltid över hur fint mina barn har det, för inte fan såg det ut så i deras rum hemma direkt;) Varje gång jag varit hemma hos nån av dem så får jag en enorm lust att bara kasta bort alla saker jag har, och vara lite clean som de. Men sen kommer jag på att det är fasen bra att ha det mesta:D

Det här var ju inte den skarpaste bilden:)

Men den är på tre favoriter😎

Vi var kvar här tills långt in på kvällen och då packade vi in oss i bilarna igen och åkte tillbaka till Uppsala. Det tog givetvis kortare tid, eller kändes så iaf. Det absolut värsta med att Janelle flyttat till Stockholm är fan avståndet, och trafiken. Jag hatar trafik och nu bor de så man behöver köra igenom allt, eller kanske mer över vattnet. Jag hittar inte i Stockholm för jag lyckas aldrig skapa mig en mental karta över stan, den är alldeles för stor. Att sitta i bilkö det är något av det värsta jag vet, speciellt om jag kör, sitter jag som passagerare är det betydligt mer okey, men att behöva hacka fram i tio kilometer i timmen är pest. Lastbilar och bussar, taxibilar som kör som om det var ett rally, söndagsbilister och turister som inte hittar och de arga som tutar och är hetsiga. Jag är övertygad om att medelåldern hos bilförare i storstäder är under genomsnittet.😜

Då är hemvägen på kvällen nästan alltid trevligare, förutom att det är mörkt då. Med åren har jag fått svårare och svårare att se bra i mörker, det har också att göra med att jag bara har en lins såklart. Jag har fattat att jag nog ska se till att ha brillorna med mig om jag ska köra på kvällen, så får jag helt enkelt ta ut linsen och byta. Men, eftersom jag hatar mina glasögon också:D så har jag inte kostat på mig progressiva glas, jag använder de nästan enbart när jag ser på TV, möjligen om jag ska på promenad och känner för att se skarpt. (Jag ser ju rätt ok utan)  I och med att de inte är progressiva så blir allt på bilens instrumentering suddigt och jag får antingen låta bli att kolla så noga, det viktiga är ju hastigheten och det ser jag, men ni fattar nog. Iaf ni som är över 40+:)

Kanske borde jag öppna ett sparkonto för att operera ögonen. Men samtidigt, det är fan så dyrt alltså. Å andra sidan suger det att inte se bra. En liten del av min hjärna säger att mamma opererades för starr, och att alla som gör det verkar se som örnar sen. Men, om jag fattat rätt korrigerar det inte ålderssyntheten? Utan det får man ändå betala. Jag hoppas ju såklart inte på att få starr! Men oddsen kanske inte är gynnsamma för min del om det finns i släkten?

Jag vet inte. Jag får ju ont av glasögon, jag bröt näsan som 13 åring, eller 12 kanske jag var, och det är nog boven. Jag kan inte ha några bågar alls, alla skaver och tynger så jag får värk i hela ansiktet efter ett tag. Trots det, och det här ska jag ju ge mig själv en stor eloge för, så hade jag enbart brillor i 15 år. Kanske har det blivit värre med åren också. Vem vet🤷‍♀️

Nu hörrni ska jag dra på en extra benvärmare över fetvadden och ge mig ut på promenad. Det är alldeles för fint ute för att låta bli, och efter all fika igår behöver jag det😅

Faktum är att jag ju inte ätit varken fika eller godis i år. Fast jo … nu ljög jag lite. Jag HAR fikat, när Trixie tagit med gofika från jobbet, men inte i nån större mängd. I går åt jag ju såklart av allt, utom godiset. Och sen bjöds det på pizza hemma, Robban drog till Ica och köpte ett helt gäng fryspizzor, och då var jag ju hungrig så det gick i utan större problem.

Sen fick jag ont i magen:D Jag har i princip aldrig några problem med magen, så när den väl bråkar lyssnar jag noga för att undvika det i fortsättningen. Jag håller mig till det jag gjort hittills i år, äter vanlig mat, med måtta, och undviker skit. Sen fikar jag när speciella tillfällen bjuds och får ta konsekvenserna. Det gick ju över:)

Nu —–> skor på! Hörs snart:)

Reklam och Annonslänk för Cellbes

Hörrni. Allvarligt nu – det finns så oerhört mkt fint som är ordentligt nedsatt hos Cellbes nu!

Dessutom får man just nu 20% extra!

Ange koden OUTLET20

Jag hämtade en beställning igår men har inte hunnit prova något än, men det var genomgående svart 😅 förutom en vit blus jag haft ögonen på ett tag, den här

Och apropå blusar. De här i linne är ju ett kap, jag har haft en svart länge och det slutar väldigt ofta med den när jag ska ut:) Oftast öppen över ett linne.

Den långa koftan är duktigt nedsatt, och jag som var tveksam över den har den hela tiden nu:) Så skönt med långt!

Otroligt mjuk och skön.

Det här linnet är i modal och superhärligt, det faller väldigt snyggt plus att urringningen är fin när den är v-ringad såhär

Jag ska iväg på kalas snart, men ni kan gå in här och kolla vidare, det är riktigt bra fyndläge om man kollar runt en stund 🙂

Cellbes

Trevlig lördag!

Så kan vi räkna ut januari, med en dag kvar, och det är ju skönt att lägga en av de mörkaste månaderna bakom sig. Faktum är ju att det varit snö hela januari och nästan alltid minusgrader vilket bidrar till både ljus och den här höga luften. Januari har varit helt okej.

I morgon ska vi på kalas hos Janelle som ju fyllt år, det gjorde hon redan den tolfte men vi har inte fått ihop det än. Det är ju lite knepigare när det är en bit att åka, men nu ska det bli av. Ta i trä osv:)

Idag har Jamie åkt iväg på futsal-cup i Sandviken, de ska sova på luftmadrass och kommer säkert ha det superkul😊 Vad futsal är? JAG HAR INGEN JÄVLA ANING😂 men det är typ som fotboll, jag fattar fasen inte grejen med en sport som är som en annan sport. Men men, det är inomhus och det är ju trevligt så här års.

Lovelia är uppe i Falun där Axel går i skola, och det innebär att vi är nästan ensamma hemma här:) Det är bara Jordan, Trixie, Novalie och jag hemma as we speak. Robban är ute med nån kompis och jag kanske ska hämta hem honom sen, det beror på hur sen han tänker bli. Jag har fullt upp ett par timmar just nu iaf:) Jag har virkat en massa sådana här

Som jag nu håller på att virka ihop:)

Vad tror ni det ska bli? Jag såg en sak, och sen var jag tvungen att testa:)

Katterna älskar mitt jobb:D

Det är helt hopplöst att försöka göra saker här hemma:D

Jag tror att det finns ett nytt avsnitt av The Pitt också som jag ska se, det blir perfekt samtidigt. Jag har virkat de flesta rutorna medan jag kollat på den:)

Igår hade vi skrivpass med kursen och det har gått bättre, om man säger så. Jag tror jag fick ihop en sida på tre timmar🤷‍♀️ Inte superkreativt, och nu kom jag på att jag måste välja och lämna in stycke för respons också. Jäklar, men har till på söndag på mig.

Idag var jag och syrran iväg på inköpsrunda. Först Jula för ett par fodrade arbetshandskar, mina gamla har Jamie snott för de är tydligen väldigt bra som vantar. Jag behöver dem när jag ska göra vad som helst ute nu, vanliga tunna fryser man ihjäl i. Sen var det Ö&B för lite saker där, Rusta för schampo och sånt, Ikea för att syrran fick sendrag under foten och behövde promenera lite för att få det att släppa:D och sen Ica hemma. Tar några timmar men i gott sällskap är det bara trevligt, och det hade jag ju. Hon med:D

Igår tog jag av alla plåster, de på benen var easypeasy medan det som sitter över snittet långt ner på magen var läskigt. För att inte tala om det över naveln, det var jag tvungen att göra i duschen när det blötts upp lite, och med halvslutna ögon, fy fan vad obehagligt! Jag har ett stygn I NAVELN, fattar ni? Det var tejpat över snittet så det lät jag sitta kvar, och antar att jag får lov att tejpa det ett bra tag framöver, för att det ska bli så fint som möjligt. Kanske ska jag ta och läsa journalen också så jag vet vad de gjort. De berättade det ju, men jag var rätt groggy och kommer ihåg bara delvis.

Nope, nu är det kaffe innan det bli alldeles för sent, och sen några mormorsrutor och The Pitt.

Vad gör ni i helgen?

Jamen det gick ju fint det där med att kliva upp till tandläkaren:)

Jamie hade tid klockan 9.20 och han vägrar att gå ensam, vilket jag ju på sätt och vis tycker är bra. Jordan upplyste mig om att det var asnajs att slippa ha med mig för då visste jag inte vad tandläkaren klagat på🤣 Så kan man också se det.

Jag kunde såklart inte sova, men det var ändå inga större problem att komma upp.

Min alldeles ”nya” förklaring på den är jäkla tröttheten på vintern är som följer, vilket ju är gamla nyheter såklart. När det aldrig blir ljust på dagarna, som det är när det är mulet, så får hjärnan hela tiden signaler om att det snart är kväll, snart dags att sova, det är dags att varva ner. Från det man slår upp ögonen till det faktiskt blir mörkt för då avtar det. Jag har noll problem med att vara uppe länge, hela nätter om så är, när det är kolsvart. Men den här bristen på ljus gör hela sovklockan felinställd. Det här har varit väldig tydligt nu, att när mörkret sänker sig, då kvicknar jag till. Dagar som är soliga – då är jag piggare.

Ljuset är nyckeln:)

Klockan kvart i nio i morse sken faktiskt solen och jag var pigg på ett härligt vis.

Kallt också, runt fyra minusgrader, vilket gör det betydligt trevligare att vara ute än det här äckligt fuktiga, det blir bara råkallt. Att jag dessutom fick en parkering snett över gatan från tandläkaren gjorde ju liksom morgonen fulländad:) Det var bara att välja och vraka, vilket är lite märkligt för det brukar alltid vara fullt överallt.

På vägen hem tänkte jag hämta upp Jamies skridskor från slipning, men de öppnade ju inte förrän tio, och det här var ett snabbt besök, så jag drog in på Willys på vägen för att köpa chiafrön, kakao och vaniljsocker, plus lite mjölk och sånt där. Några minuter över tio hämtade jag ut vassa skrillor, och åkte hemåt. Letade reda på alla skridskoskydd som alltid är ”borta”, dvs ligger längst ner i lådan med just skridskor🤷‍♀️ Ni vet, syns de inte finns de inte. Den gamla klassikern,

Ja och sen då? Jo men det var frukost och kaffe, och lite mera kaffe. Solen försvann och ersattes av grådaskigt grått, och jag blev skittrött, och i stället för att försöka gäspa mig igenom hela dagen tog jag en stärkande powernap på soffan, med Sellman som en varm kamin i knävecken ♥️

Jag älskar att ha djur intill mig när jag sover. Sally brukar ligga så nära hon kan, oftast vid sidan av min kudde så jag får hela ansiktet in i hennes päls om jag ligger åt det hållet;) Det är iofs lite väl nära för det blir så svårt att andas;) Hon vill ha kroppskontakt, det är väldigt tydligt. Hon lägger sig nära, gärna i famnen, men ligger hon intill så sträcker hon ut en tass över mig, eller lutar sitt huvud mot mig. Så gulligt.

Sellman ligger ofta vid mina fötter, och jag funderar på att byta rum med Jamie igen, så jag tar tillbaka min dubbelsäng för att få plats med alla som vill sällskapa nattetid. När jag opererade vaden första gången flyttade jag in till Jamies rum för han har en ställbar säng, vilket var otroligt skönt, bara trycka på en knapp för att få upp huvud- eller fotänden bekvämt. Sängen är svinskön! Min är ju inte det, men det tycker Jamie, så därför har vi blivit kvar såhär:) Eftersom jag är en nattuggla och väldigt sällan lägger mig efter honom, som kan sitta och spela dator långt in på nätterna, gör det inget heller. Däremot stökar han ner mitt rum lite väl mycket, men det är smällar man får ta. Det är mestadels kläder som ligger slängda och det kan jag leva med.

Vi får se, jag sover ju så mkt bättre i den här sängen, förutom när det är fullmåne eller nyopererat och sånt:D Men det gills inte.

Nåväl.

Jag ska fortsätta med min text nu. Vi ska ha repsons snart vilket innebär att vi ska lämna in text till de andra i gruppen, och det är alltid knepigt att välja ut vad man vill att de andra ska ge feedback på. Jag vet inte alls vad jag ska lämna in faktiskt, men det är inte  deadline förrän på söndag tror jag.

Vi hörs snart igen 🙂

Ja, jag har alltså tagit av säkerhetslinorna och skådat det första resultatet av operationen. Jag vet att det är svullet som fan, och det är lite synd för om det håller sig precis så här … så skulle jag vara väldigt nöjd:) Så här lika har mina ben aldrig varit.

Jösses, alla fotfetisher kommer go bananas nu:D  För övrigt ser man tydligt hur illa den högre foten är🤷‍♀️ Bilden är screenshotad från en film, därav kvaliteten;)

Vad tycks?

För jämförelse. Jag var ensam och kunde inte fota från sidan idag vilket hade varit mer rättvist, men det gör jag sen när det svullna lagt sig. Men ni ser ju ändå att det är skillnad:)

Titta så fint det buktar ut under knät, som om jag hade en muskel där:) Men det är bara transplanterat fett

 

Helt otroligt att man ens kan göra sånt här.

Benet är stenhårt 🙈 Skitsuddigt men ni behöver inte se mer för att förstå;) Känslan är att om jag skulle rispa lite, en kattklo eller så, då skulle det smälla som en ballong:D

Jag har plåsterlappar på lårens insidor och eftersom de inte behövde ta fett därifrån, trodde jag att det bara var små fjutthål, men det sitter ett stygn under. I ärlighetens namn har jag inte googlat speciellt mycket, för jag har inte velat veta. Inte för att jag är rädd för hur det går till, utan mer rädd för att veta att det går, hur bra det kan bli, men sen inte få det. Jag behöver inte veta nu heller:)

Jag kunde låta plåstren sitta tills de trillade av, vilket lär ta till nästa år eller så för de här sitter utmärkt.

 

Jag har ju duschat också, vilket inte var dumt alls:) Inte för att det är några superstora problem att blaska av sig vid handfatet och luta sig över badkaret och tvätta håret, men det är ju ungefär noll njutning. Att duscha är bland det bästa jag vet:)

Sen lindade jag på fetvadden igen och drog över den väldigt tunna tubgasen jag hade över sen operationen, den är så lös att jag får lov att tejpa fast den på knät, samma med fetvadden, den glider ju ner nu när jag tagit av bandaget under. Jag tänkte ta mina benvärmare men eftersom fetvadden är väldigt skön så tog jag den. Det känns som att den isolerar bättre mot kyla, helt enkelt.

De har ju tagit fett från magen och där har jag nu en gördel över och det blev lite besvärligt. De tog ju bort den lösa huden 🙏🏽 och jag har stora plåster, ungefär som efter ett kejsarsnitt. De blev ju blöta såklart av duschen, men de kan ändå sitta kvar, problemet blev ju att det är dumt om det är fuktigt, och hur undviker man det när man behöver snöra in sig i gördeln asap?

Jag tryckte in en handduk mellan och sen bytte jag den efter en stund, och det funkade ju finfint.

Alltså min mage är så fin! Jag kan inte nog känna tacksamhet över att de snyggade till den för jag inser ju att det inte hade varit superläckert med massa lös hud. Nu gäller det att hålla den fin, så det är bara till att fortsätta sluta äta godis och chips och skit. Och det måste jag ju säga att jag inte gjort i år, fortfarande:) Jag tänker aldrig bli rabiat, och jag har tagit ett chips av nån ny smak som Mauri kommit med, och även en jordnötsbåge med Carolina Reaper-styrka:) Och också smakat en ny godis, och den var fan svår att avstå vidare, det var en saltlakrits och det är min favorit alla kategorier. En riktigt god saltlakrits slår det mesta. Men, att prova en bit och inget mer gills inte. Jag kommer definitivt äta semlor, och jag kommer fika när det är kalas, eller när nån hemma får för sig att baka något. Men det är där jag vill vara. Kunna äta lite, vid utvalda tillfällen och sen stoppa, inte tugga i mig hela chipspåsen eller chokladkartongen eller varför inte halva pajen som blev kvar?

Däremot kan man med gott samvete äta andra saker som är goda, som den chokladmousse jag gjorde efter att ha sett det på Instagram:) Man tar kokta ägg, kakao och honung, kanske lite vaniljpulver, ni vet det där svarta som ligger i en pytteliten svindyr burk? Sen mixar man det här och jäklar så gott:D det tror man ju inte direkt! Och bara nyttiga grejor.

Jag har fått ett recept på en chiapudding med nötsmör som ska smaka semla också, så det ska testas. Allt med måtta 😎

Jag hade ju en suverän kosthållning för inte allt för många år sen, fler än man tror iofs för det är nog tio år sen eller så;) Men sen hände nåt, och sen kom klimakteriet. Jävla dumheter.

Jaja. I natt kunde jag inte sova, alltså inte alls. Jag har vänt på dygnet ordentligt ända sen jul, och nu är det dessutom svårt att sova pga benet. Jag vill inte ligga så det trycker mot madrassen för man ska låta det transplanterade fettet vara så mkt som möjligt i fred. Det gör att jag inte hittar nån bra sovställning ensamt, men sen har jag såklart ont i nerven också, det hjälper ju inte, och sen drar det i magen 😂 Jag tror jag somnade till i en kvart och vaknade av nåt, och det är ju lika med att inte kunna somna om. Givetvis kvartade jag in en timme innan klockan ringde för att väcka barn, men efter det så sov jag ett par timmar till. På dagens schema stod kursträff. Hela helgen har jag spelat in och redigerat film så jag kunde med gott samvete ta det lugnt idag.

Kursträffen visade sig vara eget skrivande ihop, med täta avstämningar där vi läste upp den senaste meningen vi skrivit. Det var ett för mig, vinnande koncept, jag försvann inte i väg i tankarna utan skrev fokuserat och hann nog med fem sidor eller så. Gott:)

Efter det var jag rastlös. Solen sken idag och det var vackert som sjutton, men jag hann inte ut innan den försvann, dessutom var det fem minusgrader eller nåt och det bedömde jag var för kallt för mitt fett idag:) I morgon kan det vara annat, för då måste jag med Jamie till tandläkaren. Klockan 9.20, hur fan nu det ska gå till?😱

Jag började städa lite, och rätt var det var hade jag med hjälp av Jordan fått undan alla julsakerna som stått nere utanför dörren till matkällaren där de bor, totalt i vägen. Det är lustigt det där, ibland får man ihop det så himla bra, att man undrar vad man missat att ställa in. Så är det nu, det finns plats över, som jag undrar vad fasen det är som brukar stå där. Men, jag har kanske lyckats bra med ihoppackningen trots att den skett i nästan två veckor. (ta i trä) Jag har plockat ordning i pannrummet/förrådet också, och fixat lite här och var. Tills orken tog slut.

Nu ska jag väl gå och borsta tänderna och hoppa i säng om det ska finnas nån möjlighet att komma upp i morgon. Jag ska också på nåt sätt försöka komma ihåg att hämta Jamies nyslipade skridskor på vägen hem. Sen tror jag att det blir skrivar-dag i morgon. Det flöt på bra idag och jag älskar det, och vill passa på att utnyttja flowet, man vet aldrig när det tar slut. Jag har haft alldeles för långt uppehåll från min text, och har fått ägna rätt mkt tid åt att läsa igenom den. Det är kul, för jag har glömt massor och blir själv väldigt nyfiken på vad som ska hända:D

Men nu – sova !

Ha det så bra så hörs vi snart ♥️