Hej på er mina fina!

Jag ber om ursäkt för radiotystnad, men den har legitima skäl! Jag är så sjuk😝

Började nog redan i måndags, jag frös hela dagen, fortsatte på tisdagen, men eftersom värmen inte hoppat i gång i huset än trodde jag det mer var för att det faktiskt ÄR skitkallt inne. När Robban igår gick ner och faktiskt kollade värmeväxlaren kunde han konstatera att det var exakt noll tryck i systemet och det var bara till att ringa Jimpa. Själva pumpen har visst gått sönder, så det var ju inte så märkligt då kanske. Tur att jag inte envisades längre;D Frågan är väl mer: vad är det mer som är trasigt? Skit tenderar ju att klumpa ihop sig.

Men i tisdags kväll när jag satt och vävde en fotlänk i pärlor som jag tänkte ge Janelle innan bröllopet, så började jag frysa nåt så in i helvete inifrån, frös så jag skakade och insåg att nej, det här är inte bra. Inte bra alls. Det var feberfrossa.

Helvete. Jag har ytterst sällan feber. Jag kan vara förkyld och risig men det går ofta över skapligt snabbt, men är det feber inblandat … helvete, som sagt. Jag sov med två tröjor, en microfleecejacka och min fluffiga tjocka fleece, med täcke och två tjocka filtar och jag skakade sm en blöt hund. Vaknade och mådde ändå rätt okej. Ingen huvudvärk, ingen snuva, lite halsont bara, och feber som kom och gick. Med Ipren gick det att fungera och jag och Trixie hjälptes åt att lägga ihop det landskap vi skulle ha till bröllopspresenten.

Ni får se allt sånt sen, först vill jag beklaga mig fullt ut, utan distraktioner😇

Gick och la mig vid åtta kanske, och låg sen i princip hela torsdagen, dagen och natten. Helt slut, orkade inget annat än att sova.Och ha panik, för jag insåg ju – det här skulle kunna innebära att jag inte kunde gå på Janelles bröllop! Jag orkade liksom inte ens sitta i soffan och glo på tv. Dessutom så hade inte våra klänningar kommit! För trots att vi beställde i så god tid att vi skulle kunna prova, skicka tillbaka och hinna beställa nya, så strulade det och de kom alltså på FREDAGEN, dagen innan bröllopet.

Jag tog det som en personlig åthutning av högre makter, att inte hålla på och stressa över världsliga saker som naglar, klänningar och att det är lite jobbigt att åka bil till Stockholm, vem fan bryr sig? Det enda som är viktigt är att man är frisk och kan närvara. Ingen bryr sig ändå om mig, det är inte direkt så att det är jag som ska stå i strålkastarljuset.

Men, för en gångs skull ville jag och syrran verkligen gå all-in. Och se så bra det blev😎

Jag hade också extremt dåligt samvete, för tanken var att Jack och Flora skulle vara med mig torsdag till lördag. Nu gick ju inte det, och det fanns ingen backup-plan, och hur vi än skruvade på det så fick vi inte ihop något bra. Så det fick bli så att att de fick ha ungarna med sig, vilket givetvis funkade men hade varit enklare utan framför allt Flora som är som en virvelvind och högljutt talar om vad hon tycker.

På fredag vaknade jag och kände att det fanns hopp. Jag vände och vred, mådde jag bra? Ja det gjorde jag, eller nästan i alla fall. Lite ont i halsen, lite hosta pga just ont i halsen, men inget annat. Ingen feber och inte den totala mattheten som legat som en jävla blöt filt över mig. Syrran messade: Klänningarna ha kommit! Ohhh, det kanske ordnar upp sig ändå! Vi bestämde att hon skulle komma hit så vi fick prova ihop, med munskydd om så behövdes. Men sen struntade vi i det, så snabbt borde hon inte bli sjuk om jag smittades. Men jag hade min servicetekniker här, så vi fick vänta. Kunde inte riktigt prova aftonklänningar och sen stå där i galastass och prata med honom:D

Jimpa kom också och hämtade Doris, som skulle bo hos honom över helgen. Hon var så söt när han lyfte upp henne i bilen, satt där och tittade rakt fram, sneglade snabbt åt mitt håll när jag pratade med henne men trodde nog att jag skulle lyfta ner henne om jag såg henne:D Han messade senare att det gick toppenbra. Hos honom får hundar inte vara i soffan,  vilket Doris alltid är här hemma ju, men det tog en tillsägning och det var det:)

Vi provade oss igenom klänningarna, insåg snabbt att storlek 42 var för stort och kunde låta bli alla dem, vi hade ju beställt dubbla storlekar. Alltså det här är så jäkla emot mina principer! Att beställa hem 16 klänningar för att sen skicka tillbaka 14, det är slöseri! Men vad gör man när det är så det ser ut? Det är en galen värld, en galen tid. Jag hade tre favoriter, varav en gick bort direkt, tyvärr. Den satt skönt och var bekväm, snygg och så där, men precis över magen så veckade den sig så man såg onödigt rund ut.

Det stod mellan de här två, och det är screensshots från kassa mobilfilmer, tagna för att skicka till ungarna som smakråd:) Jag är också sjuk, okej:) Den blå är lite för stor, den satt bättre på syrran i livet, hon är fem,sex kanske, centimeter längre, men hon fick jättebreda höfter i den. Den var perfekt i längden. Gillade alla paljetter i livet:)

Hade vi fått klänningarna när vi trott hade jag varit mer noga med att fota allihopa för det är kul att ha sen, men nu blev det bara två filmer.

Jag valde den här:

Jag var tvungen att visa produktbilden också:)

Jag TROR att jag skulle kunnat ha den i 38, men nu fanns inte tid för att byta och det funkade fint:)

Sen satt jag med att locka håret i TVÅ timmar, en packa, sen pyssla på mig naglar

Jag kunde såklart inte sova, men slumrade iaf två-tre timmar. Good enough!

Vaknade vid halv nio som jag ställt larm på, klev upp, sa Godmorgon till en unge i köket och …. Jag hade ingen röst. Och med ingen menar jag exakt det, jag hade ingen röst. Men vafaaaaan!? Jag skulle ju hålla tal? Jag hade förvarnat Lovelia redan innan, eftersom jag var så sjuk, men nu var det ju inget snack om saken. Jag skulle inte kunna hålla talet.

Hur som helst, jag var frisk nog att vara med på bröllopet, skit samma vem som höll talet, eller om jag lät som Zeb Macahan! Världsliga saker:)

Nu måste jag ta en paus. För – jag är fortfarande jättesjuk🤷‍♀️ Åtta dagar efter insjuknandet så är jag inte ens i närheten av frisk.

Jag återkommer!

Om en vecka är bröllopet över. Det känns konstigt, för man har ju haft det att se fram emot länge nu.

Jag har skrivit ett tal! Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv, inte ens på nån av alla skrivkurser jag gått. Hade alltså noll aning om hur det ens ”ska” vara. Jag har inte heller varit på så många bröllop så det fanns liksom ingen inspiration att hämta från något sånt. Det enda jag egentligen hört om tal var: Håll det kort och personligt.

Jag hittade i af en sida om just bröllopstal och tal till dotter och son, och där fanns det en tydlig struktur som visade sig vara ungefär som när jag gör en UGC-video, det ska börja med en hook, sen ha en body och avslutas med en CTA (call to action) Det blev lite enklare. Sidan finns HÄR om nån behöver den. Eller jag i framtiden:)

Jag skrev talet, ändrade och grejade, det tog evigheter. Sen hivade jag in all i Chatte, alltså Chat-gpt, och bad honom se över det, göra eventuella förbättringar och strukturera det korrekt. Robotar är ju extrema people-pleaser och jag hade såklart skrivit ett fantastiskt tal och blablabla:) Men han petade lite i det och gjorde en version också med var det var passande med pauser för att ge effekt eller vänta in skratten. Fan om inte folk skrattar 😀

Jag hatar att stå och prata inför människor. Det spelar ingen större roll om jag pratar om något som jag kan på mina fem fingrar heller, jag avskyr känslan av att folk tittar på mig när jag pratar. Så har jag varit hela livet, jag vill inte vara i centrum och jag vill inte tala inför fler människor än typ tre, då är jag nöjd. Kompisar, samma sak. Jag gör det ju, för det är så det måste funka, men jag är inte den som glatt tar plats och berättar en kul historia. Gör jag det så är det hettande kinder och öron:D

På Hola, så hade vi en dag där skolan hade sin årliga Hola-dag, när utbildningarna visar upp sig på olika sätt. Ekobrukarna gjorde en växtsäng ute, Behandlingsassistenterna hade en frågerunda tror jag och vi författare (😊) skulle läsa upp vår pitch för vår berättelse och sen läsa ett utdrag inför publik, inte bara kursarna, som är tillräckligt jobbigt:)

Men jag gick upp framför kanske 40-50 personer, läste min pitch och min text, fick skratten på rätt ställe och applåder när det var klart. Det fick ju alla såklart:D Att läsa mina egna ord högt för andra är skitsvårt! På något vis lämnar man ut sig själv nåt så djävulskt, man har skrivit det där, hittat på det och satt det på pränt, och måste stå för det. Jag tycker ju att det är bra, men oron över att andra ska tycka det är skit är stor, för det är ju en del av mig. Att ge folk min text i textform är en helt annan sak, hur stört det än låter:D

Jag tyckte det var as-läskigt! Men efteråt kändes det supernajs. När folk kom fram och sa några ord om att de blev nyfikna på resten så växte jag ju typ en meter av stolthet. Med det här i bagaget, att jag faktiskt HAR stått framför publik och lämnat ut en del av mig själv, så känns det som att jag kanske, men bara kanske, kommer klara av att läsa det här talet utan att böla sönder totalt.

Jag ska öva hela veckan nu:)

Och min pitch för texten jag jobbar med, varsågoda:

När Kellie träffar den undersköne ärkeängeln Rafael är deras spirande kärlek varken enkel eller självklar. Hon är den kloka, självständiga tjejen som aldrig skulle bli kär igen. Han är en av de mäktigaste änglar som någonsin funnits. Rafael oroas över utvecklingen där fallna änglar sprider sig över världen, människor försvinner eller förvandlas till själlösa utan empati och moral, men framför allt oroas han över Kellies säkerhet.

Centrum för det hela är nämligen Kellies stad. Här vill demoner och fallna änglar skapa en metropol för synd, och det på människornas bekostnad.

När situationen eskalerar måste Kellie hitta sina krafter, krafter hon inte ännu vet att hon besitter.

En urban romantasy om samhällets hårda utveckling med kriminalitet och gängvåld och en kanske omöjlig kärlek

Tadaa!

Fantasys är ju väldigt liknande varandra, det är ofta en hjälte och en hjältinna, de börjar gärna med att hata varandra, men är tvungna att samarbeta för att lösa en uppgift som är avgörande på något vis, ofta handlar det om liv och död. En värld som kommer utplånas av ett hot, maktkamper och David mot Goliath-style.

Jag har valt att tona ner det fantastiska i det och håller det hela på en low-fantasy-nivå. Det är änglar absolut, men det är väldigt lite magi och underverk. Den svåra frågan, som också är vanligt förekommande i fantasys, är att det ofta är en människa och ett väsen som blir kära. Väsendet är urgammal, i mitt fall är Rafael en ärkeängel som funnits sen tidernas begynnelse, medan Kellie är en tjej i trettioårsåldern kanske. En kärlekshistoria mellan dem är ju på ett sätt extremt sunkig😁 Hur fan löser man det? Och hur gör man med fortsättningen av deras liv? Änglar är odödliga och åldras inte, människor åldras och dör. Jag har med hjälp av mina kursare landat i att man får bara skita i det, låtsas att det är helt normalt och bara köra på här och nu:) Kellie får såklart också ett val, att bli odödlig, men vill hon det? Skulle DU vilja det?

Haha, jaja, tillbaka till verkligheten.

Mitt tal är klart, så gott som, jag ska fila och putsa lite och sen skriva ut det. Om skrivaren behagar funka, det vet man aldrig. Det här känns skönt att ha klart för det har hängt över mig. Jag VILL säga några ord, jag vågar egentligen inte, men tänker att ingen vet vad jag tänkt säga och får jag panik så är det bara att dra till med SKÅL för brudparet och strunta i resten:D

Jag återkommer med rapport om hur det gick:D

Våra klänningar då, nästa jäkla orosmoment.

Syrran och jag letade i alla butiker på Gränby köpcentrum, det är Lindex, Kappahl, H&m, Vila, Cubus. Indiska, BikBok, New Yorker, Johnells, och några till. Inga fina klänningar. Jag vill ha en hellång, för jag har inga passande skor, och vill inte visa mer av benen än nödvändigt pga, tja ni vet, mina ben:D

Det fanns inga hellånga, knappt några halvlånga, och absolut inget i nåt lite mer festligt material utan i typ stickat eller tweed. Mörka, dova färger. Såklart eftersom det är höst. Sommarklänningar är för somriga, det är oktober och kyligt så helst inte spagetti-axelband eller liknande. Tvärkört och vi gick hem och beställde online.

Givetjävlavis strulade beställningen och fast vi hade så pass god tid på oss att vi skulle få hem klänningarna, kunna prova och beställa nya om ingen passade så sitter vi nu här. Klänningarna kommer troligen i början av veckan, men kanske också på torsdag.

Kan säga att paniken är bra nära🙈

Jag har rivit i alla garderober och hittade den klänning jag hade när Patricia döptes, det är alltså 31 år sen. Den funkar! Den är mörkblå, och ganska enkel, men fin. Då var jag liten och klen, så den stramar över ryggen och bicepsen men det är inte så det är fult. Den är nu min backup. Jag hittade också Corrindas balklänning som hon hade i nian tror jag.

Nej det måste vara senare än nian, kanske gymnasiet? Skit samma:)

Jag fick på mig den, men kunde inte riktigt dra upp blixtlåset i ryggen som också visade sig vara paj. Jag skulle ju inte kunna ha den så här, jag kan omöjligt ha axelbandslöst och livet på den här är alldeles för stort i bysten. Men jag tänkte att jag kunde sy dit axelband och ha nåt över. Nu var den ju paj, så jag funderar på om jag ska klippa av den, sy dit ett nytt blixtlås och ha den som kjol. Men det kräver en del sykunskaper som jag kanske inte riktigt besitter 🤣 Plus att jag absolut inte kan tänka mig en överdel som skulle kunna passa.

Det här är så typiskt! Man försöker och så blir det inte bra ändå. Håll alla tummar ni har nu för att klänningarna kommer och att de passar. Vi har beställt typ 16 stycken, ihop, samma klänning i olika storlekar så förhoppningvis passar någon. Annars blir det dopklänningen 😀

Skor sen då, jag har gympaskor. Gympaskor, gympaskor, gympaskor. Och foppatofflor. Och kängor. Läckert vilket jag än väljer 😂

Jag har ett par platta ballerina-ish i beige som förhoppningvis funkar. Jag testade att gå i klack för några dagar sen. Det har ju aldrig varit en paradgren pga att jag har en fot som är paj, men jag har kunnat ha lite klack, det har till och med kunnat vara bättre än utan. Kilklackar har exempelvis varit helt ok. Efter att jag flyttade på senorna i foten är det helt kört, jag har noll balans så fort jag kommer upp lite framåt.

Jag har en del stövlar som skulle kunna funka och ville testa. Det gick inte alls:D Däremot hittade jag ett par kängor med lite klack och de gick förvånansvärt bra. Inte för att jag kan ha dem till klänning men jag gick helt ok i dem. Var tvungen att filma mig själv när jag struttade runt på uppfarten mitt i kolsvarta mörkret:) Frågade också Patricia hur det såg ut. Det KÄNNS för gräsligt svagt, men jag tänker att jag nog kanske ska gå i dem hemma, korta Dorispromenader så kanske de stackars musklerna som är nästan helt förtvinade, fattar vad de ska göra:)

Ja, ni fattar, det är stökigt nu, med mycket som snurrar i huvudet:)

Nu ska jag ta mina gympadojor och gå ut på promenad! Ha en fin fortsatt söndag 🙂

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag satt och hade tråkigt i går kväll och scrollade runt för att leta efter en ganska specifik sjal, som jag egentligen inte vet än hur den ska se ut:) Jag behöver en till min klänning på bröllopet men har ju inte en klänning än så … tja😅 Men jag har missat en massa nyheter hos Cellbes, och vilka nyheter sen då! Här kommer några!

Den här tunikan finns i rött och grönt också, men lila är en favoritfärg, och den här dova tilltalar mig väldeliga. Den är mönstrad men ton i ton så den inte blir för skräning. Jag tycker den är sjukt snygg! Jag har ingen sån färg i min garderob, men jag hör att den vill flytta in:)

Tunika

Det jag har massor av, det är mysiga, gosiga pyjamasar, och jag har den här i rött och blått sen tidigare år, så jag kan omöjligt motivera ett köp i år, inte förrän den är på superrea:D Den är riktigt, riktigt skön och jag tror att alla i familjen har en variant på flanellpyjamas. Grejen med flanell är att den gärna drar ihop sig vid tvätt och man bör stryka den till ursprunglig storlek. Eller hur? Mitt tips är att dra rejält i den och sen hängtorka, så brukar det funka ändå, alternativ köpa en storlek större, för stryka pyjamasen kommer jag inte göra:)

Pyjamas

Jag använder oftast byxorna i hop med ett linne och sen har jag jackan öppen över om jag har den. Byxorna kan jag lalla runt i hela dagarna 😇 Det gör ju alla ungdomar, så varför inte:)

Klänningar på vintern brukar ofta vara sammet, vilket är fint, och stickat, vilket också är fint, men nu hittade jag den här, i viskos.

Klänning

Inser ju att det är min bondromantiska sida som tar ton så här på hösten, det lackar mot jul och då faller jag varenda år för det rutiga:D

Men även prickigt! Jag älskar prickar men får migrän när ett mönster är för prilligt, vilket det tyvärr ofta blir. Det handlar nog också om kontrasterna i färgerna. När jag hittar en prickig överdel som funkar så klappar hjärtat lite extra snabbt.

Som för den här:

Prickig blus

Den hamnade på min favpritlista direkt! Den finns i vitt och svart också men den går inte alls, för prillig för mig.

Sen går ju jag runt och fryser hela tiden så här års. Jag löser det med stickade tröjor, fleece och raggsockor plus tofflor, för golven är svinkalla. Snart hoppar väl termostaten igång men det är lite för varmt ute än tydligen. I alla fall så hittade jag den här fleecevästen som jag blev nyfiken på. Det finns ingen produktbild med en modell som har den på sig, så svårt att riktigt veta, men den verkar ju go 🙂 Jag tänker att det kanske främst är en ytterväst och tänkt att ha över en tunn jacka eller stickad tröja eller så?

Fleeceväst

Ja men det var lite av nyheterna jag föll för, jag hann inte kolla klart ordentligt, men blev glatt överraskad att det kommit in så mycket som jag missat:)

Här hittar ni hela sortimentet, just nu är det Member Days, och medlemmar från 20% på hela sortimentet, gäller vid köp av två eller fler plagg.

Jag ser inte fram emot hösten, tvärtom, men det hjälper lite att ha fina kläder som jag inte fryser i:)

Jag kanske borde tittat på väderleksrapporten, men jag gör ju sällan det om det inte är något viktigt vi ska göra. Som ta hem husvagnen, det vill man ha bra väder till. Då letar man såklart genom alla appar tills man hittar det väder man önskar:D Och svär sen när det inte blir så:D

Annars kör jag med att titta ut genom fönstret och på himlen. Känna efter genom att öppna dörren. Typ.

Igår var vi ute och kollade fotboll med några av killarna. Det var en lugn kväll, vi ska ses nästa vecka igen och då blir vi fler och det blir troligen en längre kväll, så det här kändes toppen. Vi brukar sitta vid ett megastort bord på O´Learys, de byggde om och det blev liksom inte helt bra. Man hör inte varandra:/ För att höras över bordet så får man gasta rätt bra, så det blir mer att man snackar med de man sitter närmast. Igår hade vi ett mindre bord på en annan plats, och plötsligt kunde vi konversera alla fyra:)

Dessutom hade vi bättre placeringar på TV-apparaterna! Jag gillar inte vårt hörnbord längre, för de har plockat bort eller flyttat på den  skärm som jag såg bäst på, för givetvis sitter vi på samma platser varje gång:D Nu får jag böja huvudet långt bak vilket innebär ont i nacken och migrän, eller titta på en långt bort och då ser jag inte riktigt. Men det funkar tillräckligt bra ändå, jag klagar lite bara:)

Sverige vann mot Rumänien, och när inte ens de här fotbollskunniga killarna kan förklara, eller ens begriper, alla svängar så skiter jag i att ens försöka förstå, det jag behöver veta är att det är bäst att vinna:)

Mot slutet ringde Jamies tränare, jag fattade inte ett skit, kunde ju inte heller svara eftersom jag inte hör nåt inne på ett stökigt O´Learys, men skickade ett mess. Han ringde upp igen och jag gick ut för att kunna prata. Jag älskar hans fotbollslag, de har omtänksamma och kompetenta tränare och ledare som håller koll. Nu var det en grej som tränaren ville kolla direkt, inget allvarligt, men som sagt, omtänksamt. Jamie som är femton uppfattar ju saker på ett annat vis och tycker det är skitjobbigt när de ”tjatar” medan jag vet och fattar att de gör det för att han är bra. Jamie kan ha ärvt sin ganska kassa självkänsla från mig tyvärr, han tror aldrig att han är bra, utan säger nån det – då tror han att de ljuger för att vara snälla. Eller säger det till alla, helt slentrianmässigt. Jag vet att han är duktig, jag ser det ju med egna ögon, men att få höra från tränare och ledare att Jamie kan gå precis hur långt som helst, att han har det, det gör mig stolt. Jag måste försöka lyckas förmedla det till Jamie så han verkligen, verkligen fattar.

Han har det rätt jobbigt i skolan, och att ha fotbollen där han kan få lyckas, få vara bra, ibland bäst, det är så jäkla viktigt för honom, även om han inte begriper det själv. Ibland vill han sluta och jag mer eller mindre övertalar honom att fortsätta, eller okej då, jag tvingar honom. Kör stenhårt med hot och mutor:D

Nåväl. När matchen var slut, satt vi kvar och snackade en lång stund och drog sen hemåt när de började stänga. Det var skönt väder, jag hade också byltat på mig en tunn stickad tröja med polokrage för att jag visste att vi skulle sitta närmare dörren. Att frysa är det tråkigaste som finns, och dessutom ville jag ha värmen från kragen över nacken. Sen hade jag en sån här tunn täckjacka, lång så kanske det är mer av en kappa? Jag var redo för att promenera hem:)

Vi satte fart hemåt, det var nio grader insåg vi sen, men det kändes som 15-16°, vindstilla och trevligt. Halvvägs över det astråkiga och långa gärdet, precis där man börjar ångra sig men det finns inget att göra mer än fortsätta framåt, så stannade en bil intill oss. En svart bil tyckte jag det såg ut som och vi ignorerade och gick på. Stannar bilar på nätterna är det bara att fortsätta gå:D

Men föraren var envis, och ropade: ”Ska ni ha skjuts eller?” och det var ju Robban 🙂 Såg också att bilen var röd när den kom under en gatlampa så det var ju bekant:)

Han hade varit in till stan av nån anledning och sett oss på vägen och plockade upp oss på väg tillbaka. Inte helt säker på att det var vi, men ”En lång och spinkig och en kort som haltar, det borde ju vara ni.” Tja, man får väl vara glad över att den där hältan gör så man blir upplockad på vägen då;)

Det var otroligt skönt att åka bil halva vägen, även om vi var pigga i både fötter och sinne så vi hade lugnt kunnat promenera hela vägen.

När jag kom hem var jag ju däremot trött och efter att ha käkat yoghurt och sällskapat i soffan en stund så gosade jag ner mig under täcket med två katter på fötterna♥️ Sov som en gris och vaknade och bestämde mig för att plocka blåbär idag.

Jajamen, här ska plockas bär! Jag har varit ute flera gånger men de torkade ju ihop när det inte regnade, så jag la ner. Nu har jag noterat att de är stora och fina, med spänstiga skal, så jag har letat efter en lucka att plocka.  Idag! yes!

Gjorde mig i ordning,(alltså tvättade av gårdagens smink😜 och klädde på mig) gjorde frukost och käkade, och sen – tittade jag ut. Det ösregnade ju.

Jaha. Jag tänker inte gå i skogen och plocka blåbär när det ösregnar. Det är helt värdelöst på så många sätt.

I stället har jag krupit upp i soffan med datorn och här sitter jag nog kvar idag. Ska ta en promenad senare, kanske, om det inte regnar vill säga:) Min septemberutmaning med 12000 steg om dagen har gått skapligt, inte alla dagar, men jag har fasen försökt.

Vissa dagar har jag inte hunnit, för det tar sjukt lång tid att promenera 12 tusen steg, jag är ju mestadels hemmavid och jobbar vid datorn eller spelar in ugc-filmer, inget av det ger speciellt mycket vardagssteg, tyvärr. Andra dagar har jag inte orkat, eller kunnat av olika anledningar, andra har jag gått MER, men har i snitt just nu strax under tiotusen steg per dag, vilket ändå är rätt ok ju.

Jag får fortsätta i oktober helt enkelt:)

Bäst resultat hade jag på Vässarö, där man hela tiden rör sig mellan sovhuset, dassen, bastun, aktiviteterna:)

Nu ska jag ta de kanske tjugo stegen ut i köket och fixa en kaffe, sen återgå till datorn. Jag kommer mest troligt hinna städa lite också.

Vad gör ni för kul en lördag så här i slutet av september? Har ni ok väder, eller är det som här med regn?

Berätta:)

Vilken lång dag det blev idag. Inte så lång som i söndags när vi tog hem husvagnen och jag vaknade vid sex av nån idiotisk anledning, men ganska.

Jamie är sjuk, han har feber och ont i halsen, han sov sexton timmar på raken, sen var han vaken kanske två, för att sen somna igen. Hoppas att han friskar på sig snabbt!

Jag har fått en hel del gjort, och en hel del är kvar, som vanligt, men det viktigaste är klart i alla fall. En UGC-film som spelats in och redigerats kompletterades med ett klipp jag behövde, och skickades sen in för godkännande, förhoppningsvis:) Jag är inte på humör att börja ändra i den för jag är nöjd:D

Jag borde ha klippt gräset men det hann jag inte, och det tänker jag delegera:)

Sen har jag suttit med respons till mina kursare, det tar en evig tid, vi var ganska många i min grupp, tror vi var sex stycken, alltså fem att läsa och ge feedback.

Vi hade ett pass med Hugo inbokat också, och det var ett tag sen nu. Han är mycket bra, men det har fallit sig så att vi behövt boka av, och idag ångrade jag att vi inte gjort det även idag:D Haha, nädå, men fy fan. När det första man ser är assaultbiken…då vill man bara vända och gå hem. Jag hatar den jäveln av hela mitt hjärta. Som den ju är jättebra för, hjärtat alltså:D

Det var tufft. Jobbigt. Och jag kommer ha ont i nacken i morgon :/ Vilket inte är läge alls för vi ska ut och kolla fotboll med killarna. För att försöka mota och förebygga migränen som gärna kommer som ett brev på posten efter axelpressar, duschade jag svinhett, smorde med CBD-liniment, tog en värktablett och värmde en vetekudde och låg och vilade 20 minuter. Som blev 40, som slutade på en timme🙈 Nacken värker och det drar ut i axlarna och biceps. Fantastiskt inte bra. Speciellt inte när vi sen ska glo på Tv-apparater som sitter högt upp så man måste böja huvudet bakåt. Ujujuj.

Jag ska smörja mer CBD-liniment och fylla på värktabletten innan jag lägger mig och sen är det ju bara att hoppas på det bästa.

Jag vet, jag borde inte, men vafan, det är svårt att låta bli! Jag gillar axelpressar som övning, och tänker att nån jäkla gång måste det ju bli starkt och bra, men icke. Jag har övat i femton år eller så nu utan att det inträffat;) Jag brukar ta superlätta vikter, även om jag är skapligt stark i övningen, men idag fanns det bara femtonkilos stänger. Själva fattningen på stång tror jag också bidrar, det är mycket mindre problem om jag får ta hantel och gärna en i taget. Varför gör jag inte bara som jag vet funkar? Måste vara den masochistiska sidan som tar över;)

Nåväl, det är som det är.

Jag fick gosa lite med mitt minsta lilla barnbarn, Elias, idag också ♥️ De kom förbi för de hade lite tid mellan två bokade grejer att slå ihjäl och ingen blir ju gladare än jag över att få mysa lite. Han är just nu lite, eller mycket, krånglig med sömnen så kanske får han åka på bootcamp hos mormor:) Som att jag skulle vara en förebild just gällande sömn? Det är jag inte, jag har aldrig haft nån ordning på mina, de har fått sova som de vill och när de vaknat på nätterna har de fått mat. Tills de slutade med välling:) Lilla Elias-gubben, han är så himla fin:)

Doris ska på sleep-over förresten:) Hon kan inte följa med på bröllopet, hon avskyr att sitta fast i ett koppel, och hade hon fattat att hon slapp det om hon inte drog som en avlöning utan, så hade det ju varit smart. Skäller gör hon också och skulle inte kunna vara med i kyrkan. Eftersom vi sover kvar och alla i familjen är borta så blev det plötsligt ett bekymmer. Vem skulle kunna ha henne? I normala fall är det ju alltid minst en person hemma, det är ytterst sällan som hon är helt ensam, och det är aldrig något man behöver fundera över. Åker vi i väg hela familjen är det till nån där hon kan vara med, eller så handlar det om några få timmar, men oftast är det nån som inte vill med, och så var det inget problem längre.

Nu får hon hänga med Jimpa och Jax:) Hon älskar båda två så det borde inte bli några problem och blir det det så vet jag att han löser det. Janelle är den av mina barn som inte känner Jimpa så bra, för de andra är han ju som en morbror, eller faktiskt pappa. Han hjälper dem om de behöver hjälp och skulle de ringa honom mitt i natten skulle han rycka ut. Men Janelle och han har ingen relation på det viset, hon har bott i Stockholm och inte hängt med honom på samma sätt, så det är ju inga konstigheter att han inte är medbjuden på bröllopet. Haha, jag tror inte ens att det räknas med att syrran och jag skulle kunna ha en +1😇  Jag vet inte om jag borde bli sur över det, eller kanske lite deppig, men det är ju en sån oerhörd utopi. Det säger jag utan att lägga någon värdering i det, men jag kan inte ens tänka den tanken. Antar att det tyder på att jag inte bara blev bränd utan totalt vidbränd;)

Men vafan, det är också oerhört skönt:) Jag trivs i mitt eget sällskap och det är förbannat behändigt att vara enväldig härskare. Förutom den lilla detaljen att mina tronföljare har ett ständigt pyrande uppror på gång:D

Okej, dags att sluta:)

Sikte på badrummet, CBD och värktablett, kanske en stund på spikkudden också. All-in så att säga:)

Sov så gott nu, hörs snart:)

Impact-Site-Verification: ff349768-dacd-4bbd-b721-c07996aacafd