Idag var det dags. Jag har omförhandlat mitt bredband, mobilabonnemang och TV-abonnemang, något jag dragit mig för i flera veckor nu. Jag gör det varje år, och om ni inte gör det, så börja!

Som nykund får man så fina erbjudanden som sen övergår i skitdyra abonnemang och det gillar jag inte. Jag anser att en trogen kund ska betala mindre, men så funkar det inte, och då får man spela spelet.

Jag har bytt varje år nu, eller jag har såklart först försökt få en bättre deal från det jag har, men om det inte funkat har jag sagt Tack och hej, ses om ett år då:)

Jag är skitnöjd med mig själv idag, och säg inte att ni har något mycket bättre nu så jag får ångest 🙂 Jag vet ju att det finns billigare, men det där skiljer ju från olika adresser, och här är det ungefär de priserna jag har.

Ni kanske inte är intresserade, men det struntar jag i för jag är så nöjd med mig själv att jag vill berätta 😀

Jag hade Bredband2 som internetleverantör, 1000/1000 för 489kr i månaden. Nu ville de höja till 575kr och det kunde de glömma:)

Jag frågade idag om det är okey att jag säger upp och en annan familjemedlem tar ett nykundserbjudande och det är det. Det är bara att utnyttja systemet, sa han. Det var min backup-plan, som inte behövdes. Han kunde få ner det till 460kr/månaden OM jag band det på 12 månader vilket jag tyckte lät fine, tills jag fattade att det priset var i åtta månader, sen gick det till 575kr. Nope, inte ok. Jag hade ju sett att det fanns ett nykundserbjudande för 467kr så backup-planen klev närmare.

Men jag hade också sett att de hade mobilabonnemang med 20 GB för 129kr/månaden, och eftersom jag skulle byta det jag och Jamie har så frågade jag om det möjligen gjorde nåt för bredbandet, och det gjorde det ju, med fler tjänster hos dem kan man få bättre Deals. Nu fick jag 460kr i sex månader, obundet så jag kan säga upp med en månad om jag vill. ”Så ringer du sen och jag kan nästan lova att du får ett ännu bättre erbjudande, iaf samma lika.” Jag har skrivit in det i kalendern, med påminnelse:)

Så nu bytte jag Jamies 12GB för 159kr/mån, och mitt 10GB (plus 10 till av nån anledning) för 179kr/månaden, där jag utnyttjar typ två:D jag är ju oftast hemma och nu har de ju dessutom skaffat wifi på campingen, till ett varsitt med 20GB för 129kr var i månaden.

Det roliga i det här är att nu för tiden så behöver man inte ens säga upp sina mobilabonnemang, det gör den nya operatören, det enda jag behöver göra är att sätta in det nya sim-kortet.

(Jag vet att Hallon och Vimla har billiga priser, men även om det kostar 19kr i några månader så hamnar det uppe på jag tror 109kr sen, och jag orkar inte byta var fjärde månad. Grejen med dem är att man kan spara sin surf vilket hade varit asnajs för mig som ju inte gör av med speciellt mkt. Jamie behöver ju egentligen oändligt men nu får han iaf en uppgradering från 12 till 20gb.Jag kan ju också säga upp det här med en månads varsel om jag vill vilket känns bra.)

Sen ringde jag Boxer för att se vad de kunde göra. Idag har jag nåt abonnemang med en streamingtjänst och massa kanaler jag inte använder, 1-12 och lite smått och gott. Men det är så oerhört sällan som nån kollar på TV nu för tiden, jag frågade kidsen när de senast kollade på tv-tablå och de såg ut som frågetecken? Vadå? Kolla tv på bestämda tider, du skämtar?

Jag kan byta streamingtjänsten var 30 dag, men vi har landat i HBO. Jag vill ha Viaplay också men har inte ändrat eftersom det alltid är nån som kollar serie på HBO. Vi kan välja på HBO, Disney, Viaplay och typ TV4play. För det här har jag betalat 179kr i månaden.

Jag fick sitta i telefonkö i en evighet, men hade ju för allt i världen kunnat bli uppringd så jag får ju skylla mig själv;) men sen fick jag prata med en supertrevlig tjej som lät som nån i min ålder, och fattade precis vad jag menade.

Hon letade runt lite och det slutade med att jag fick nåt Flex-paket med TVÅ streamingtjänster och massa kanaler, 1-12 och Skyshowtime och vad det nu var. Den vill jag gärna ha för kollar rätt ofta där, den har ingått förut med men försvann av nån anledning när de uppdaterade nåt och jag har inte orkat ringa dem. Det här paketet kostar 99kr i månaden, och jag har nu sänkt mina kostnader såhär:

Tidigare: Bredband 489kr + mobil 159 +mobil 179 + tv 179 = 1006kr i månaden. Eller om jag räknar på 575kr/mån för bredbandet om jag inte gjort något, då blir det 1092kr.

Nu: Bredband 460kr + mobil 129 + mobil 129 + tv 99kr = 817 kr i månaden. Det är nästan 200kr i månaden, och jag har fått mer än vad jag hade😁

200kr i månaden är ju inga stora summor, men på ett är är det 2400k och det kan jag göra roligare saker för:)

Jag kanske inte är sjukt nöjd förresten, men jag är fasen nöjd. Sist fick jag inte till det så bra, då tror jag de höjde mitt TV-abonnemang med 20 spänn men jag tyckte ändå det var rimligt, och samma med telefonen.

Så, det är dagens tips till er. Det är fan krångligt och tråkigt men det är så det är uppbyggt, att man som kund ska ringa och se över sina avtal. Så gör det. Jag hade betalat långt mer om jag inte satt det här i system för några år sen. När de bara höjer och höjer och man låter det vara. Jag tror att man ska ringa och säga att man vill säga upp det, att det är då man får det bästa erbjudandet, men jag gissar bara.

Det finns så många aktörer på marknaden idag att det bara är att byta, så kan man komma tillbaka sen och få ett nykundserbjudande. Det är de som sätter reglerna men spelar man smart så känner man sig inte som en total förlorare:)

Egentligen är det sinnessjukt vad mycket det kostar för att ha de här grejorna, mot förr. Jag skulle ju gärna se att man kunde få alla tjänster för en inte gigantisk summa i månaden. Förutom det här så har vi också Netflix och Amazon Prime, men trots det så går ju givetjävlavis det man vill se på nån annan jäkla tjänst. Som damernas fotboll i somras exempelvis. Jag blir arg retroaktivt när jag tänker på det.

Gör ni andra såhär? Tycker ni att det är värt för 200kr i månaden? Jag tycker ju att varje krona är värd att spara, och letar ju också alltid extrapriser i butiker och kan lugnt åka runt till fyra, fem olika för att den ena har bra pris på ost, den andra billigt toapapper och den tredje extrapris på kaffe. Ja, som pensionärerna man hånade lite när man var ung😇🙈

Ha det gott så hörs vi snart:)

 

Livet består av tvära kast, med tanke på inlägget innan.

Igår var jag, syrran och Patricia medbjudna av Janelle för att ….tadaaaa – prova brudklänningar!

För visst är det så, min äldsta dotter ska gifta sig:) Efter många år ihop med Simon, och två barn, så ska de också knyta hymnens band. De hade absolut velat göra det tidigare, men det är ju inte helt gratis och de har prioriterat andra saker. Som att flytta till ett större boende, skaffa barn och fixa stabila jobb. Kloka beslut, om ni frågar mig.

Hon hade bokat en tid för att prova klänningar och nu har ju inte jag gift mig på senare tid;) men wow vilket ställe! Jag kanske vill gifta mig nu:D

Lilla loppan var med såklart och hon var missnöjd precis hela tiden:)

Inte så att hon gallskrek men hon var inte nöjd:) På bilden är hon det däremot, då har vi åkt vidare.

Janelle berättade sin budget och därefter plockade tjejen som hade butiken fram ett antal klänningar inom den, och sen provades det. Alla klänningar var superfina, och alla kan såklart också justeras efter önskemål. Ex så var en av dem som var väldigt fin bar i midjan, fast med spets över, fattar ni? Ett parti som är enbart spets och därmed genomskinligt utan att vara helt bart. Det var inte Janelle supernöjd med men då kan man sätta i tyg där. Och så vidare.

Vi fotade och filmade och vi är rätt så överens om två favoriter, men det går ju inte att välja där och då utan det måste marineras lite. Janelle ska nog prova på minst ett ställe till också. I den här butiken hyr de inte ut, för det visade sig bli så otroligt mkt jobb. Folk lämnar inte tillbaka i tid, lämnar in klänningarna väldigt smutsiga, eller förstörda eller bara den detaljen att de då är anpassade efter en kropp och behöver sys om har gjort att de valt att enbart sälja.

Jag hyrde min, och det delvis för att jag visste att jag aldrig skulle kunna skiljas från den, och heller aldrig skulle använda den igen:)  Hur Janelle gör visar sig, men nu har hon tagit ett jättestort steg på vägen. Bröllopet är i höst, för de där två älskar hösten:) Min plan är att vara i toppform tills dess, det är fint med ett mål.

En sak som ger mig total panik dock är att det tydligt förväntas ett tal. Av MIG. Av mig, som inte kan hålla i hop det ens på en vanlig gudstjänst under julen utan får tårar i ögonen och svårt att prata till Nu tändas tusen juleljus? Ska jag? Dessutom har jag ingen aning om vad man ska säga på ett tal? Vet ni?

Jag har ju lite tid på mig och jag kanske kan lösa det på ett sätt som funkar. Ska bara komma på det först:D Jag pratar inte inför stora folksamlingar, och stora är fler än typ fem 😅

Efter att hon provat klart, så åkte vi för att äta lite på Steninge bruk, tror jag det heter. De andra åt mat, men alltså, då får man ju inte rum med fika, så det gäller helt klart att prioritera!

Jag älskar semlor, och tänker att det ska jag också äta med gott samvete. Om man inte sitter och muggar in en påse chips och ett halv kilo lösgodis var och varannan dag så har man rent kalorimässigt plats för en semla i veckan:)

Att sen Robban kom hem med en gudomlig prinsesstårta gjorde att det kanske blev en bit sån också🙈

Sen åkte vi hemåt igen.

Jag skulle skriva var min tanke, och är det idag med, men än så länge har inte ett enda ord hamnat på dokumentet. Det går så trögt nu och idag har jag huvudvärk dessutom. Jag tror att jag ska skutta runt lite, eller iaf slänga med armarna och lösgöra lite spänningar i nacke/axlar så kanske den släpper.

Nu ska jag ta och hämta lite mer kaffe, så hörs vi snart igen:)

Men bröllop I höst, hörrni, vilken grej!

Jag såg den här efterlysningen hos Missing People, och eftersom det är i mina krokar, runt Uppsala, så kollade jag lite mer noga. Tjejen är väldigt bekant. Det fick sin förklaring i att det är min syrras grannes syrra. Som alltså är försvunnen, och jag kan inte ens tänka mig ångesten över att min syrra skulle vara bara borta. Eller nån av kidsen, Eller nån annan man har kär.

Det finns ju inget jag kan göra, mer än att jag faktiskt kan dela det. Det är screenshots men all info finns ju hos Missing People.

Har ni sett Eva? Hennes bil?

 

Jag vet inget mer, och jag vet inte vad som görs, men jag håller varenda liten tumme och tå för att Eva ska återfinnas välbehållen. Utan att vara ens i närheten av nära, så kröp det in under skinnet, och jag kollar in på Facebook flera gånger om dagen för att se om de hittat henne.

För många år sen nu när syrran och jag var ute på en kvällspromenad med Doris, en riktigt kall kväll på vintern, så blev vi först stoppade av polisen som frågade om vi sett en äldre dam med rullator. Sen stoppade en ung tjej oss och frågade samma sak, och det visade sig vara hennes farmor. En alzheimers-sjuk dam som försvunnit från sitt boende. Vi känner ju vårt område och höll ögonen öppna, och när Missing People ordnade skallgång några timmar senare var vi med. Ringde hem till kidsen och talade om vad jag höll på med så de slapp oroa sig, och det resulterade i att Corrinda och hennes dåvarande pojkvän anslöt. Sen letade vi hela natten. Framåt femtiden på morgonen öppnades portarna uppe i Sävja för tidningsbuden och det blev möjligt att komma in, något vi inte kunnat under natten. Pojkvännen, Markus, såg något på håll i en trappuppgång som möjligen kunde se ut som ett rullatorhjul och när vi kom in så stod det ju mycket riktigt en rullator parkerad, snyggt och prydligt, under trappan, så enbart ett hjul stack ut. Hur Markus kunde se det är helt obegripligt. Vi hade precis fått sällskap av barnbarnet och hon såg snabbt att det var hennes farmors. När hon ropade ”Farmor?” lite tyst sådär som man gör i ett trapphus klockan svintidigt på morgonen, så tog det några sekunder, sen svarade en rapp röst: ”Ja.”

Alltså, det var rysning på hög nivå och vi rusade upp, och där några våningar upp, satt farmor på ett trappsteg utanför en lägenhet där en väninna bott, eller möjligen bodde, det är oklart. Jag tror att hon hade bott där förr och att kvinnan ofta varit där. Hon var pigg och alert, mådde hur bra som helst och hade jag inte vetat att hon var dement hade jag aldrig fattat det, hon gav ett helt adekvat intryck. ”Varför har ni letat efter mig? Jag skulle ju bara hälsa på XX, det behöver inte ni oroa er över.”

Hon såg inte heller ut som att hon suttit och sovit i ett trapphus, utan helt fin och piffig. Hade hon bara gått förbi oss hade vi knappt noterat henne, förutom att det var exakt vad vi letade efter då, men ni fattar. Det blev ju fasligt mkt liv och rörelse och vi drog oss åt sidan för att släppa fram hennes son och familj. Plus polisen, som i ärlighetens namn inte var speciellt trevliga. Man skulle kunna tänka sig att de kunnat uttrycka nån slags ”tack” efter att vi letat i nio, tio timmar, men icke det. Det var mer: ”Flytta på er.”

Familjen som vi gått med stora delar av natten, var så lättade och lyckliga och det var väldigt skönt att få vara med och hitta henne. Eller i ärlighetens namn så var det ju Markus som hittade henne, utan hans örnblick hade hon säkert hittats några timmar senare förvisso, men varje minut är ju en plåga för de anhöriga.

Jag önskar så innerligt att det ska bli samma för Evas familj, att hon ska svara ett ”Ja”, när hennes namn ropas och att de får återförenas. Att inte veta vad som hänt ens kära, är fruktansvärt. Tankarna måste ju gå från hopp till panik hela tiden och det är inget jag önskar min värsta fiende.

Jag kan inte göra mer än att dela, och hålla utkik. Ni kan också göra det 🙏🏽

Så håller vi tummarna att hon är tillbaka hos sin familj välbehållen snart.

 

Jag har ju opererat mig.

Det är så fel att säga sådär, för JAG har INTE opererat MIG. Alla säger så och det är allmänt vedertaget, men varje gång jag ska skriva det så skriker det i mig, för det är ju inte korrekt:D

Jag har målat mina naglar. Korrekt, för det är jag som målat mina egna naglar.

Jag har opererat mig. Fel, för det är en kirurg som opererat, alltså borde man säga – Jag har opererats. Men i folkmun säger man inte så, och jag fogar mig. Ok, det här var en språkpolis-parantes från en språkpolis som definitivt inte behandlar språket korrekt hela tiden😁

Anyway. Jag har opererats och transplanterat fett är känsligt för det mesta, men främst kyla,( för hög värme är inte heller bra, så bastu är inte ok, men det ägnar jag mig i princip aldrig åt), och beröring. Man ska lämna det så mycket det går i fred. Klappa torrt med handduk efter dusch och måste man smörja in sig, ska man klappa in hudkrämen också. Jag ser ut som en öken på benet, det är riktigt torrt, men det skiter jag i, jag smörjer inte in. Jag har en flaska badolja som jag väldigt lätt kan stryka över när jag duschar men det är allt. Jag rör benet så lite som möjligt.

Men kylan är svårt att göra något åt. Jag har fetvadd lindat runt och sen dubbla benvärmare, och lång kappa över, och även termobyxor om det behövs, men det känns ändå inte bra. Mitt ben har sämre cirkulation pga skadan och den medföljande atrofin och jag blir liksom alltid kall hur jag än bär mig åt. Jag vågar inte riskera något och håller mig inne så mkt det går. Det var viktigast de två först veckorna och det har gått tre nu, men som sagt, better safe than sorry. Det är stabila minusgrader nu, ligger på runt 7-10 minus och det är ju kallt.

Jag som är van att träna flera gånger i veckan får inte heller göra det, de första fyra veckorna ska man inte träna alls, inte få mer puls än vid vanliga promenader, och sen vet jag inte exakt. Eftersom gördeln ska sitta på i åtta veckor och den är rätt obekväm att röra sig i men speciellt är den onajs om det är svettig;) så låt jag bli att träna på två månader sist och sen började jag lätt. det funkade fint så jag gör samma nu. Återigen, jag är nog extra försiktig men det är ju lika bra. Vad gör några veckors stillhet mot att få så fint resultat som möjligt? Inget.

Grejen är ju att jag är rastlös, som fan. Och när jag bli rastlös är jag inte alltid så produktiv utan blir tvärtom. Jag kan fastna i oviktiga saker, som att virka, eller lägga pussel. Eller sortera skåp och lådor. Och sen får jag dåligt samvete och blir stressad över att jag slösat bort tiden på onödiga saker. Bra va?

Jag får inget gjort.

Det är ju också så att gördeln gör det besvärligt att böja mig, och benet är jag så rädd om att jag skriker högt om nån kommer i närheten, jag vågar inte stöta i något och blir väldigt orörlig och stiff:) Det enda jag vill och som jag inte riktigt kan, är att ge mig ut på en flera timmar lång promenad:D Jag vill ha värme nu, även om vintern som den är just nu är vacker, men för mitt fetts skull 😀

Jaja.

Igår var jag iaf ute och luftade mig. Inte i friska luften så mkt för Robban skjutsade och hämtade, så det var mer av dörr-till-dörr, men ändå. Jag träffade min gamla kompis Anna. Vi har känt varandra sen vi träffades på Öppet hus när vi båda var hemma med vårt första barn, alltså 1995, så det är ett tag sen:) Deras familj är som just familj, självklara vid viktiga tillfällen. Nu var det länge sen igen men Anna hade hittat ett ”event”, som heter Stitches&sips på Hotell Clarion Gillet i Uppsala.

Vad är det, undrade jag efter att ha sagt ja när hon frågade om vi skulle gå:) Och det är alltså lite som en syjunta.

Inte för att jag har varit på nån, men så som jag föreställer mig en iaf:D Man träffas med sitt handarbete i en del av deras restaurang och sen kan man ta en drink, eller äta nåt, med lite rabatt dessutom:)

Äta ville vi inte, men vi tog en kaffedrink:)

Oj så gott det är! Jag dricker så otroligt sällan drinkar, och vi säger ofta att vi ska börja göra det hemma:) Alltså inte helt random sådär en vardag, utan mer som en festlig grej. Alla tar med sig en varsin drink typ och så lär vi oss. Går bra med alkoholfritt också såklart, det finns ju barn här:D Även om det bara är två av mina egna som just nu är under 18.

Min regel gällande alkohol är enkel: under 18 nej, över 18 ja. Med modifikation:D Jag och syrran fick alltid smaka om vi ville på våra föräldrars alkohol, och det smakar ju fan😆 Varken hon eller jag var det minsta intresserade av att dricka som tonåringar och jag var långt över 18 innan jag intog alkoholhaltiga drycker. Jag vet att forskning säger tvärtom, men det skiter jag i:) Jag tror på att förbjudna saker är extremt spännande bara för att de är förbjudna och genom att inte göra nån grej av sånt kan man undvika en del problem. Fel eller inte, vem vet?🤷‍♀️

Däremot har jag absolut nolltolerans mot att köpa ut alkohol, det finns inte på kartan. De har heller inte fått sitta och dricka hemma såklart, men de har luktat och tagit en sipp, absolut inte mer.

Är de även 18 får de dricka ute på krogen, och om de har velat har de fått ett halv glas vin hemma. Men eftersom vi så oerhört sällan dricker alkohol hemma har de i princip aldrig gjort det. Dessutom är vin skitäckligt om man är tonåring, det är ju sen gammalt. Hade det handlat om goda kaffedrinkar eller moijitos eller så hade de ju tyckt om det, men sånt erbjuds inte:D

Jag tycker att man skulle höja myndighetsåldern till 20, och vara konsekvent för det blir ju en aning larvigt att de kan gå och supa skallen i bitar på krogen men inte får köpa på Systemet. Eller att de får gifta sig, men inte köpa champagne till sitt eget bröllop.

Nåväl, vet inte vad jag ville säga med det, mer än att det är förbannat gott med drinkar och man borde dricka det oftare:)

Anna och jag satt där och handarbetade, hon stickade, vilket jag är riktigt dålig på, jag kan liksom inte hålla i stickorna på rätt sätt, det blir klumpigt och fel. Jag virkade och vad det ska bli vet jag inte, men jag kör på med mormorsrutor:)

Mest snackade vi såklart:D och det var så mysigt. Folk sitter med sina vänner, så nån riktig syjunta är det inte, och inte heller ett event, men på nåt vis blir det lite sammanhållning ändå. Vi var här mellan 17-20 och sen kom Robban och hämtade oss igen, och vi skjutsade hem Anna. Perfekt upplägg som vi givetvis kommer göra igen! De var så trevliga på Gillet också, så det kändes genuint och charmigt.

Hemma igen gjorde jag klart den mössa jag virkat till Flora:) Jag gjorde bollarna och fodrade den också så den ska vara mjuk och inte stickas. Ganska fin va?

Jag hittade garnet på Rusta och det gjorde mig glad i sin färgsättning så jag var tvungen att köpa:)

Fodrade med en bit sån här typ krossad sammet eller vad det kan heta, det är mjukt och fint.

Jag hoppas att den passar, för givetvis har jag bara gjort på fri hand, och den kan vara både för liten och för stor, eller så är den perfekt. Lite funderar jag på om jag ska virka två små öronlappar, eller kanske sätta i knytband räcker, men det glömde jag tydligen igår:)

Jag hade sovit sjukt dåligt natten till igår, sådär så det var med enbart några få timmars slummer i kroppen dagen fick genom levas, vilket ofta innebär att jag framåt kvällen blir övertrött. Utan att fatta det såklart, och då jäklar blir jag produktiv. Så jag städade min virk-korg framåt småtimmarna och hade lugnt kunnat sätta igång med nåt större projekt om inte kidsen sovit:D

Sov kasst i natt också men iaf bättre.

Snart kommer Jimpa, så det blir trevligt:) Han ska få kaffe såklart, och så ska han hjälpa mig med lite saker. Byta filter på stora fläkten i garaget först och främst. Jag gör normalt det själv utan problem men nu vågar jag inte, det innebär att klättra upp på en stege och stå och vingla lite medan man tar ner en stor front. Ibland får man vika ner sig och be om hjälp:)

Det var länge sen vi sågs nu, eller länge och länge, men strax innan min operation, så det ska bli trevligt, och nu måste jag sätta lite fart innan dess:)

Ha en fin fredag så hörs vi snart igen:)

Som jag sagt så ogillar jag februari, och det är ju delvis för att årsdagarna av dåliga saker duggar tätt, speciellt i början av månaden. Idag är det alltså hela tretton år sen den jag litade mest på i hela världen svek å det grövsta. Att säga att han krossade mig i en miljard bitar och sen trampade ner dem i backen, flinade och drog är ingen underdrift. Tvärtom.

Den där natten är i kristallklart minne och liksom fastetsat i hjärnan. Jag har försökt måla över det men inser att det inte går, det får vara ett fult sår som aldrig riktigt läker. Statusen idag är ganska precis likadan som för tretton år sen. Antalet gånger vi pratat sen dess är noll. Antalet sms är några fler men jag har fasen fler mess från tandläkaren 🤷‍♀️ Antalet besvarade frågor är noll. Antalet frågor är oöverstigliga. Jag har ändå lagt ett pussel och fått fram en bild som jag vet är tämligen överensstämmande med verkligheten, den riktiga verkligheten inte den i hans huvud. Där är jag en jävla skata, en bitch som tvingat till mig nio barn (🤣🤦🏻‍♀️) en elak människa som ville kontrollera honom. Sanningen är inte riktigt så:) Jag kan nog vara en skata mellan varven iofs, men vi var två om kidsen och det enda jag ville ha, det var att han skulle vara mer närvarande med familjen, och det efter att han börjat komma hem klockan 22 varje kväll och gå raka vägen i säng utan att ens sagt hej.

Men men, det är som det är. De här tretton åren känns ibland som en kvart och oftast som en livstid, nån annans livstid för han har bleknat. Den han var, min bästa vän, min livskamrat, den killen saknar jag ju såklart. Den han blev sista året – not so much.

Man måste förlåta för att kunna gå vidare, säger folk. Och de har fel:D Man behöver inte alls förlåta, eller ens acceptera. Man kan vara realist och se det för vad det är, utan förskönande filter. Ett svek utan dess like. Det är fakta och inget som per automatik innebär att jag är bitter, som det gärna vill vändas till. Varför ska man kallas för bitter för att man inte vill förlåta nån som gjorde en illa? Det är ett märkligt tankesätt. Jag är heller inte hämndlysten som soc-tanterna ville ha det till, men jag skulle väldigt gärna vilja trycka upp facit i ansiktet på dem. De som var övertygade om att vi skulle ha en bra kommunikation runt barnen, för det sa han. Att han aldrig velat ha det, den lilla pyttedetaljen, missade dom. Det enda den vändan i familjerätten gjorde, som han initierade, var att göra barnen illa. De minns det som fruktansvärt.

Värst av allt i det här är ju sättet han behandlat och behandlar barnen på. Att kärlek tar slut mellan två vuxna människor, det händer, och det hade jag kunnat acceptera om han bara sagt det. Speciellt som han var kär i nån annan, jag vet inte hur det är med folk i allmänhet, men JAG vill inte vara med någon som inte vill vara med mig, utan med nån annan 🤷‍♀️

På alla de här åren har han aldrig träffat Janelle, hans första barn, han har aldrig träffat sina barnbarn, jag vet inte ens om han vet om Flora, han glömde att Trixie tog studenten, han gav Robban sparken för att han försov sig … Han har noll koll på vad som händer i deras liv. Hur ska man förlåta det? Glöm det.

Den här dagen är en årlig reminder om det jag förlorat. Det barnen förlorat. Det är en årsdag av ett misslyckande, men den är samtidigt en årsdag av det liv som kom efter. Och det, mina vänner, är ett liv jag älskar:)

Jag har mina barn, deras kärlek och deras tillit. De vet att jag finns där, och de vet att jag inte försvinner. Jag har mina barnbarn. Jag har min familj, och vi har kul ihop. Jag har mina kompisar, både gamla och nya och vi har också kul ihop. Jag har, eller hade, för nu har jag ofta sällskap av Robban i soffan:) ensamrätt över fjärrkontrollen och slipper kolla på astråkig sport. Golf, liksom, eller Formel1🙈 I stället kan jag grotta ner mig i serier som JAG gillar, bara jag och när jag vill. Jag gör det jag vill utan att behöva jämka med en partner och det känns fortfarande väldigt najs. Att vara singel är helt klart min grej:)

Jag tänker inte speciellt ofta på det som var, mer än att det mellan varven kommer upp saker som barnen undrar över. När jag pratar om honom är det i dåtid och oftast med värme, för han var min viktigaste person och det kommer inget förändra. Vi delar saker som ingen annan vet något om, och det är tufft att aldrig kunna fråga eller prata om dem med den enda som var där. Som när barnen föddes exempelvis, inte fan kommer jag ihåg allt då, jag var liksom halvt inne i dimman:) Vissa saker hade han behövt fylla i. Det är som det är.

För några år sen väcktes frågan om blodgrupper, barnen är ju inte blodgrupperade och undrade över sina grupper. Jag vet inte vad han är, och det innebär att de inte får reda på det om de inte av nån anledning tar reda på det via vården. De har ju gjort sådana här korsscheman i skolan, om mamma är si och pappa så blir barnet si så eller sådan:) Typ.

Jag är B+ och det är Janelle och Patricia också, så sannolikheten att övriga är samma är ju ändå rätt stor.

Ni fattar, sådana saker.

Jag skriver inte det här för att jag är kvar i det gamla, fast i det förflutna, utan tvärtom. Jag har bearbetat det och är klar, men jag vill minnas, för jag tycker det är viktigt att inte låsa in saker och göra dem värre än de är. Jag vill minnas det bra, det dåliga behöver jag inte. Jag vill inte ha några skelett i garderoben som gör ont.

Jag vet att jag genom att berätta hjälpt många, det vet jag för att så många människor under åren har kontaktat mig och berättat om sina egna kriser och sagt att jag varit en tröst och ett stöd. ”Kan hon kan jag.” Och kan jag vara till hjälp på nåt vis så försöker jag det, bara att få berätta för nån som vet hur det är är skönt. Jag tar mig igenom kriser genom att älta, älta, älta. Vrida och vända på saker och betrakta dem från alla håll och kanter, ifrågasätta, besvara och fråga igen. det kan ta sin lilla tid, och det gjorde det definitivt, men sen en dag var jag klar. Det var lite som att öppna dörren på morgonen och släppa in en vacker sommarmorgon. Jag var klar. Det är skönt.

Idag är det tretton år sen. Livet går vidare, och jag är stolt över mig själv som råddade familjen relativt oskadd hela vägen hit.

Så, nu skiter vi i det här, jag ska ha kursmöte, det är mycket trevligare, så vi hörs snart!

 

 

För fem år sen dog min pappa.

Det känns inte som så länge, men det är fem hela år. Han dog av en lunginflammation, orsakad av att han satt i halsen och drog ner en smula mat i lungan. Det suger ju. Pappa var jättesjuk, mycket sjukare än någon av oss förstod, inte han heller. Absolut inte han. Hans mission var att bli frisk igen, från allt.

Jag kan tycka att vården gjorde ett skituselt jobb med att få oss att förstå hur sjuk han var, och jag tycker att vården överlag runt pappa var kass. Syrran och mamma har en annan åsikt, men de har heller inte jobbat inom vården. Jag kan förstå att info som gick till i först hand till pappa, och mamma som i princip alltid var med, inte kom vidare i sin helhet till mig och syrran, det är helt naturligt och i sin ordning. Det jag inte kan förstå, eller acceptera, är hur vården såg ut runt pappa. Det var så många misstag. Exempelvis att han ramlade i väntrummet efter att ha opererat in en pump i magen för den dialys han skulle påbörja. Han slog i huvudet, men det undersöktes inte helt. Jo, han fick åka till akuten men det gjorde inget mer än en hjärnskaks-koll. Kort därefter fick han en stroke. Jag tror inte på sammanträffande och är helt övertygad om att det beror på fallet. Varför kan ens en patient ramla på sjukhuset kan man ju undra? Han var dokumenterat ostadig och ostabil och hade ramlat flera gånger hemma. Ändå hade de inte koll på honom efter en nedsövning?

Att han lades in på sjukhuset och kom därifrån betydligt mer sjuk än när han åkte in, det är ju bara ruttet.

Men det är som det är och jag anar att pappa själv skulle ryta åt mig att sluta älta:D Det tjänar inget till, skulle han säga. Och så är det.

Det blev som det blev, och för fem år sen somnade han in, på sjukhuset. Covid-restriktioner och vi fick inte besöka honom. Kanske borde vi fattat vart det barkade när personalen ringde mamma och sa att det var ok att besöka honom, trots restriktionerna. Men, när mamma rättframt frågade: ”Är det för att han är döende som vi får hälsa på honom?” och fick till svar att det var det inte, då förväntar man sig inte riktigt att han ska gå och dö. Han dog, och världen blev väldigt mycket sämre.

Syrran och jag var inte med upp på avdelningen de där två sista gångerna, vi var med mamma, skjutsade henne dit och satt kvar i entrén och väntade. Vi fick komma med, men eftersom han var så sjuk ville vi inte, vi ville låta mamma få den tiden och vi vill inte att han skulle behöva skärpa sig för vår skull. Hade vi vetat att han var döende hade vi nog gjort annorlunda.

När vi kom upp på avdelningen där han legat var han inte kvar, men ingen av oss ville heller se honom. Taskigt kanske, men jag behöver inte se för att förstå. Vi var där för att prata med läkaren, och det hon sa förändrade väldigt mycket. Jag var arg, så arg, på allt och inget, på vården, på avdelningen som inte sett att han var så sjuk, på att de inte gjorde den förbannade lungröntgen som de sagt att skulle kvällen innan, men han ansågs för dålig för att flyttas och varför sa de inte rakt ut till oss att det var riktigt, riktigt illa? Antingen fattade de inte, eller så ville de inte säga det rakt ut. Båda alternativen är dåliga. Men vi fattade inte, och när svaret på frågan är nej, så litar man på det.

Läkaren sa att pappa kämpat länge, att han varit så väldigt sjuk, att han hade hjärtsvikt, njursvikt, hjärnsvikt och nervsvikt. Att han aldrig hade kunnat bli frisk igen. Att han aldrig hade blivit speciellt mycket bättre än han var, även om de lyckats vända lunginflammationen, som för övrigt var dubbelsidig och så svår att till och med en vältränad ung person haft svårt att överleva den. Att han skulle tynat bort.

Att det hade kunnat ta månader, kanske år, men att han hela tiden hade blivit sämre och sämre, inte orkat. De här orden gjorde det hela så mycket enklare. Hon träffade verkligen rakt i hjärtat på oss alla tre. Hon var lugn, saklig och förstående. Svarade på våra frågor. Lät oss ställa dem igen och igen.

Vi vet att pappa hade hatat att tyna bort. Han ville bli frisk! Han ville bli sitt gamla jag, som satt och babblade med folk, körde bil, käkade god mat med vänner och reste. Inte ligga i en säng eller sitta i rullstolen och hänga, slumra sig igenom dagarna, för han sov hela tiden. Han gjorde dialys hemma, fyra gånger om dagen och det tog evigheter, och eftersom han inte klarade det själv pga att han inte orkade, och inte heller kunde gå, så var det ju mammas uppgift. Hon tvingades bli personlig assistent med jour 24/7 åt mannen som varit hennes stöd genom livet. Mammas fritid var noll. Hon kunde knappt lämna lägenheten för pappa behövde hjälp med att gå på toa, eller bara förflytta sig. Hemtjänsten var där ibland, men det är ju bara att inse fakta. Hade pappa levt idag hade vi nog behövt sätta honom på ett vårdhem där han fick tillsyn dygnet runt, annars hade ju mamma gått under. Det är ett beslut jag är glad att vi slapp, speciellt med tanke på hur jävla värdelösa boenden vi har i Uppsala.

Pappa dog, och det är så ledsamt, men samtidigt fick mamma tillbaka sitt liv. Hon är pigg och mobil och supersocial och nu kan hon ägna sig åt vad hon vill. Givetvis vill hon och vi att pappa skulle fått leva, men inte som ett kolli som tynar bort dag för dag och man bara går och väntar på nästa bakslag. Det räcker med de där två åren han var sjuk på riktigt. Varje gång mamma ringde fick man panik, det kunde vara inget, att hon bara ville snacka lite, men det kunde också vara att pappa åkt ambulans in på sjukhuset igen, eller att det var sämre på nåt vis.

Hade pappa fått vara frisk hade de kunnat göra saker, men som det blev kunde de knappt åka hemifrån.

Pappa dog för fem år sen, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han finns med i det mesta och jag vet att han har det bra nu. För även om jag egentligen är noll religiös så nog fasen tror jag att han sitter nånstans bland molnen och snackar skit med de som gått före och de som kom efter. Han bästa kompis gjorde honom sällskap för en tid sen, och det är lika sorgligt det, men när man tänker på de två tillsammans där nånstans i Nangijala, så känns det ändå bra.

Vi är tacksamma över den där läkarens ord. Jag minns inte vad hon hette, och jag vet inte hur hon ser ut för det var ju covid och munskydd, men jag minns det hon sa, och finner en stor tröst i det. Pappa kämpade så länge han orkade och mer än så kan man inte begära.

Dagen han dog var det en strålande vacker, kall vinterdag med snö, sol och klarblå himmel och pappa gillade sånt. Jag tror att det varit liknade väder varje årsdag, lite som att pappa skickar en hälsning. Även idag var det en sån dag. Solen sken, värmde nästan, det är gnistrande vit snö och klar luft.

Jag och syrran åkte till minneslunden för att tända ljus.

Pappa♥️

Att det var svinkallt och jag fick klä på mig i en kvart för att inte mitt transplanterade fett skulle frysa är en annan femma:) Jag hade fetvadd, benvärmare, termobrallor och lång kappa och höll på att svettas ihjäl innan jag fått på mig det hemma i hallen;) Men det är som det är, och vissa saker vill man liksom anstränga sig för.

Jag har haft turen att fått ha en fantastisk pappa som stöttat och funnits där långt upp i vuxen ålder och för det är jag evigt tacksam.  Jag kommer alltid sakna honom, men han finns samtidigt med mig i allt jag gör.

Nu måste jag sluta innan jag börjar gråta. Hörs snart!

♥️

Sådärja, det är första februari och vi går in i årets skitmånad. Jag ogillar februari för det är den månaden på året som levererat mest skit genom åren. Dels att det är den så kallade vabruari, gärna med sjukdomar innehållande kräk, och med en extrem kräkfobi i bagaget har det inte varit lätt. Fobin är numera, på något sätt, oklart hur, förpassad till ett låst rum i hjärnan, som jag absolut inte kommer öppna. Ibland händer det att det glappar lite i dörren dock och jag får jobba för att inte falla tillbaka. Fobier är en bitch. Men det är ändå en sjuklig månad.

För fem år sen dog min pappa:/ den tredje februari. Min man lämnade mig för att sen aldrig mera bli normal, den fjärde februari. Min mormor dog den tionde februari, för 23 år sen förvisso men det är fortfarande färskt i minnet. Jag tänker nästan varje dag på mormor, och flera gånger om dagen på pappa. Det är de stora grejorna som gör att februari är tung, men lägg till alla de där småsakerna som inträffat under åren och jag fattar precis varför jag ogillar den.

Samtidigt kan februari vara väldigt vacker, så jag är ambivalent och har landat i ett whatever 🤷‍♀️ Det som inte dödar härdar.

I år börjar den med solsken och fem stabila minusgrader:) Ta i trä och allt sånt där.

Igår packade vi in familjen i två bilar och åkte till Stockholm för att fira Janelle som fyllt år. Det var ett skapligt manfall vilket gjorde att vi bara var åtta stycken totalt, så Doris kunde följa med:) Hon får nästan aldrig plats annars, för hon hatar att åka bil i bakluckan, då gråter och skäller hon hela vägen, medan hon älskar att sitta i sätet och titta ut, eller ta sig en tupplur:)

Jamie spelar ju cup i Sandviken, Lovelia är hos Axel och Abdel jobbade, vilket innebär fyra personer mindre. Det var nu iofs det perfekta antalet för då kunde vi sitta runt Janelle och Simons köksbord i stället för soffan. Säga vad man vill, men det är ju mycket trevligare att fika och umgås runt ett köksbord än att halvligga i soffor och ha ett litet bord där det blir jättetrångt:)

Det har blivit lite så att när vi samlas för fika så bakar den som känner för det och tar med, vilket innebär att det blir mycket fika, men man behöver inte heller ta så stora bitar. Trixie hade bakat en sockerkaka med krossad choklad, och jag svängde ihop en blåbärspaj timmen innan vi drog. Janelle hade gjort en Himmelsk tårta, och syrran hade med sig popcorn med kanelsmak och godis:) Simon hade gjort nån sjukt god chokladkaka som var kladdigt fantastisk:)

Min blåbärspaj är svinenkel, jag orkar inte ens måtta längre utan blandar smör/margarin, havregryn och socker. Behövs det pytsar jag i lite vetemjöl och ibland har jag i lite vaniljsocker. Smaka på den så den är lagom söt och god och har en bra konsistens:) Blåbären lägger jag i en form och ibland får de ett lager potatismjöl över sig, ibland inte, och sen är det bara att klicka it degen. Funkar på alla söta pajer och blir så god. Jag brukar ha ett tunt strösslat lager av råsocker/muskovadosocker/farinsocker ovanpå och se till så den blir lite knäckig. Ugnen allt mellan 15-30 min på typ 200 grader. Till det vaniljvisp i tetra som synes:D

Janelles tårta kommer jag inte ihåg, den här gången heller, jag bad henne skicka receptet, men det är philadelphiaost bland annat, och också väldigt enkel, bara vispa och lägga ihop.

Den ser fin ut även efter ett par timmar framme på bordet, till skillnad från gräddvarianterna.

 

Doris hittade sin plats♥️ och låg och råslaggade under bordet mesta tiden.

Jag tror hon hade huvudet på syrrans fot:)

Doris är så fin, så enkel att ha med sig, för hon bara chillar och är helt trygg med de här små kidsen, hon nosar lite på Flora sen är det bra och Jack klappar och gosar gärna med henne. Hans farmor har också hund så han är van:)

Vi satt här och pratade i timmar som vanligt, det är mycket att avhandla som är både viktigt och oviktigt. En väldigt viktig sak var hur man korsar armarna när man lägger dem i kors över bröstet. Det finns ett sätt som är ”fel” och ett som är ”rätt”. Givetvis är alla övertygade om att just deras är korrekt:) Intressant att det som känns så avigt för en kan vara det mest naturliga för en annan. Samma med att knäppa händerna, där tror jag att det var bara syrran som gjorde ”fel”:)

😂

Jack och jag satt på ena hörnet, det var sjukt knöligt att klämma in sig men väl på plats satt man som en kung. Jag anser ju att bästa platserna oftast är på en kortsida. Visst, det kan vara svårt att höra alla konversationer, men man har bra överblick:)

Kolla skjortan. Den budade jag hem på Tradera när Robban var ungefär som Jack, runt sju, och den var precis lite för dyr så jag tänkte släppa den. Tror jag lagt in ett maxbud på 200kr och att det var nån som bjöd över i sista sekunden så jag fick skynda mig in och höja med nån krona😂 Jag kunde ändå inte släppa den för den var så fin! Och helt uppenbart är det ett av mina absolut bästa köp, för Robban älskade den, Jordan älskade den, Jamie älskade den och nu älskar Jack den. Den är SÅ använd! Jag fick sy i nya knappar tills att Jack fick den, men förutom det syns det knappt att den är använd. Den är i nåt tunt material som inte behöver strykas och har en aning av frånstötande egenskap så spiller man rinner det mesta av:)

Fantastisk skjorta!

Flora är en väldigt behändig och charmig lillasyster. Än så länge har hon ju inte börjat krypa runt och ta Jacks grejor, och han kommer kanske ändra uppfattning om henne då, men han älskar verkligen sin syster, och månar om henne på alla sätt och vis.

Jag lyckas alltid skrämma henne:/ Hon är ju en aning skeptisk till främmande folk, vilket man ju blir när vi inte ses så ofta, och det suger. Men det går alltid över efter en stund, man får muta henne med något, en napp eller en promenad eller så.

Jag brukar sno henne för ett blöjbyte också, det är ju jordens mysigaste, beroende på blöjstatus då, men man väljer ju noga:D Att umgås vid skötbordet är något jag alltid uppskattat med mina kids och andras. Samma på sjukhuset när jag jobbade, just skötsituationer är ofta väldigt charmiga. Det är fokus på varandra och på lagom avstånd. Lillfisen♥️

Janelle och Simon har ett väldigt charmigt badrum i sin nya lägenhet. Jag vet inte vad det är egentligen men det är fint. Det är stort och har ett litet fyrkantigt fönster i höjd med midjan ungefär. Litet nog för att ingen ska se in, och de bor också två trappor upp, men lagom stort för att kunna se ut, det gör så mycket med utsikt. Jag förundras alltid över hur fint mina barn har det, för inte fan såg det ut så i deras rum hemma direkt;) Varje gång jag varit hemma hos nån av dem så får jag en enorm lust att bara kasta bort alla saker jag har, och vara lite clean som de. Men sen kommer jag på att det är fasen bra att ha det mesta:D

Det här var ju inte den skarpaste bilden:)

Men den är på tre favoriter😎

Vi var kvar här tills långt in på kvällen och då packade vi in oss i bilarna igen och åkte tillbaka till Uppsala. Det tog givetvis kortare tid, eller kändes så iaf. Det absolut värsta med att Janelle flyttat till Stockholm är fan avståndet, och trafiken. Jag hatar trafik och nu bor de så man behöver köra igenom allt, eller kanske mer över vattnet. Jag hittar inte i Stockholm för jag lyckas aldrig skapa mig en mental karta över stan, den är alldeles för stor. Att sitta i bilkö det är något av det värsta jag vet, speciellt om jag kör, sitter jag som passagerare är det betydligt mer okey, men att behöva hacka fram i tio kilometer i timmen är pest. Lastbilar och bussar, taxibilar som kör som om det var ett rally, söndagsbilister och turister som inte hittar och de arga som tutar och är hetsiga. Jag är övertygad om att medelåldern hos bilförare i storstäder är under genomsnittet.😜

Då är hemvägen på kvällen nästan alltid trevligare, förutom att det är mörkt då. Med åren har jag fått svårare och svårare att se bra i mörker, det har också att göra med att jag bara har en lins såklart. Jag har fattat att jag nog ska se till att ha brillorna med mig om jag ska köra på kvällen, så får jag helt enkelt ta ut linsen och byta. Men, eftersom jag hatar mina glasögon också:D så har jag inte kostat på mig progressiva glas, jag använder de nästan enbart när jag ser på TV, möjligen om jag ska på promenad och känner för att se skarpt. (Jag ser ju rätt ok utan)  I och med att de inte är progressiva så blir allt på bilens instrumentering suddigt och jag får antingen låta bli att kolla så noga, det viktiga är ju hastigheten och det ser jag, men ni fattar nog. Iaf ni som är över 40+:)

Kanske borde jag öppna ett sparkonto för att operera ögonen. Men samtidigt, det är fan så dyrt alltså. Å andra sidan suger det att inte se bra. En liten del av min hjärna säger att mamma opererades för starr, och att alla som gör det verkar se som örnar sen. Men, om jag fattat rätt korrigerar det inte ålderssyntheten? Utan det får man ändå betala. Jag hoppas ju såklart inte på att få starr! Men oddsen kanske inte är gynnsamma för min del om det finns i släkten?

Jag vet inte. Jag får ju ont av glasögon, jag bröt näsan som 13 åring, eller 12 kanske jag var, och det är nog boven. Jag kan inte ha några bågar alls, alla skaver och tynger så jag får värk i hela ansiktet efter ett tag. Trots det, och det här ska jag ju ge mig själv en stor eloge för, så hade jag enbart brillor i 15 år. Kanske har det blivit värre med åren också. Vem vet🤷‍♀️

Nu hörrni ska jag dra på en extra benvärmare över fetvadden och ge mig ut på promenad. Det är alldeles för fint ute för att låta bli, och efter all fika igår behöver jag det😅

Faktum är att jag ju inte ätit varken fika eller godis i år. Fast jo … nu ljög jag lite. Jag HAR fikat, när Trixie tagit med gofika från jobbet, men inte i nån större mängd. I går åt jag ju såklart av allt, utom godiset. Och sen bjöds det på pizza hemma, Robban drog till Ica och köpte ett helt gäng fryspizzor, och då var jag ju hungrig så det gick i utan större problem.

Sen fick jag ont i magen:D Jag har i princip aldrig några problem med magen, så när den väl bråkar lyssnar jag noga för att undvika det i fortsättningen. Jag håller mig till det jag gjort hittills i år, äter vanlig mat, med måtta, och undviker skit. Sen fikar jag när speciella tillfällen bjuds och får ta konsekvenserna. Det gick ju över:)

Nu —–> skor på! Hörs snart:)