Onsdagskväll fick jag ett sms från SJ. De talade om att det var ett elfel mellan Ö-vik och Umeå och att det kunde påverka min resa så jag borde hålla koll. Jaja, tänkte jag, det är efter Kramfors – skiter väl jag i.

Men tydligen ställde det till det, för jag vaknade på torsdagen med ett nytt sms, mitt tåg var helt inställt. Men vafan?

Sen läste jag vidare, och de sa att jag i stället kunde ta ett annat tåg, biljetterna gällde där. Ok. Inte mig emot, det tåget var en timme snabbare:) Direkt, inga byten. Säkert dyrare också, för man väljer ju det billigaste. I stället för avgång från Uppsala klockan 15, blev det 16.

Robban skjutsade in mig och jag stressade på honom som fan hemma för att inte bli sen, det är det värsta jag vet. Vad händer? Jo, men tåget var ju försenat med en halvtimme. Bah. Eftersom jag inte fick boka plats utan fick sitta i mån av plats, hade de sagt på SJ, och även att jag skulle fråga ombord för en vagn skulle reserveras för oss, så försökte jag fråga en tågvärd.

De klev på i Uppsala de med och hade noll koll. Jag hatar att behöva flytta på mig för att man sitter på nåns plats, jag vill ju packa upp min dator eller sova. Men för en gångs skull lyckades jag faktiskt sätta mig rätt direkt, i den bokade vagnen, på en plats som då var tom hela vägen. Najs.

Packade upp datorn och skrev sex sidor innan jag blev lite lätt åksjuk. Då bytte jag mot ljudbok, ostmacka och virkning:)

Tåget tog en knepig omväg via Avesta, och körde in den där förseningen hur det nu kom sig, och i Söderhamn eller var det nu var hade vi en kvarts rast. ”Gå ut och ta lite luft om ni vill”, sa de och det gjorde jag såklart. Struttade fram och tillbaka på stationen några gånger:) Solen sken och det var ljuvligt.

Jag messade min kursare som skulle hämta upp mig i Kramfors, och sa att vi nog var i skaplig tid ändå, och hon svarade att hon var där ungefär 22.25. Bra, jag avskyr att nån som är schysst att hämta mig ska behöva vänta. Då väntar jag hellre en timme.

I Härnösand, sista stoppen innan Kramfors, ville polisen tydligen kika lite på nån individ på tåget, för de kom rusade på stationen och sen talade personalen om att de begärt ett stopp. Men snark. Det var ju bara att vänta, och bli nyfiken:)

Men efter tio minuter rullade vi, och inkom på Kramfors station 22.26. i EXAKT samma stund rullade min kursare in. Alltså exakt samma. Den tajmingen är ändå svårslagen:)

Hon kom från Wasa i Finland, jag från Uppsala och vi möts exakt. Imponerande ju.

Framme på Hola, kommer jag på att fan! Min tagg funkar ju inte! Hur fan ska vi komma in i repan där nycklarna till rummet finns? Vi fick en varsin tagg första gången och den har vi med oss hem. Inte för att den funkar, man måste ladda den en gång i veckan på kontorstid … och där stod vi klockan elva på kvällen. Hel-ve-te. Men Gabriella hade fått en kod, för hon hade varit smart och skrivit att vi kom senare. Utan henne hade jag fått sova på en bänk. Eller bankat på alla fönster och hoppats att nån hade förbarmat sig, öppnat och gett mig mitt kuvert med rumsnyckeln:)

Men nu kom vi in, och ställde in väskorna på rummet, och drack sen te och babblade till halv två på natten.

Hon är lika morgontrött som mig, och eftersom vi inte skulle börja förrän elva dagen efter tänkte vi oss en lång sovmorgon. Bara det att de slutade servera frukost 8.30. Men vafan? Jag har inte ens kollat det där eftersom vi vanligtvis kommer efter frukost.

Jaha, bara bädda ordning och knyta sig. Jag sover alltid så gott här på Hola! Gjorde det då, 2014 när jag gick Hälsocoach kursen, och gör det nu med. Det är något med ödsligheten, tystnaden, mörkret och lugnet. Vetskapen att ingen kommer att väcka mig för att de undrar om vi har ost, eller var deras jacka är, eller talar om att de är sjuka. En bubbla av lugn och ro.

Jag älskar att vara här!

Inga förpliktelser alls, ingen som sliter och drar i en, det enda fokus man har är på sig själv och det man älskar, dvs att skriva. att vara med härliga människor som också äskar att skriva, det är fantastiskt!

Efter frukost och ett antal koppar kaffe började de som inte sovit på skolan droppa in och vi gick till vårt klassrum. Där skulle vi ha en inrymningsövning. Själva övandet av att gå ut i trapphallen var väl inget direkt, men att bolla scenarion och hur man skulle överleva, det är garanterat bra. Man vet aldrig.

Jag vet av erfarenhet att jag funkar rätt bra i skarpa lägen, vilket är skönt att kunna luta sig mot. Jag har dock aldrig, och jag hoppas att det aldrig behövs, varit tvungen att gömma mig för en förövare. Helt sjukt vad illa ställt det blivit i vårt samhälle på bara några år, för inte länge sen var ordet INRYMNING helt obekant.

Efter det hade vi lunch. Jag var ju mätt efter frukosten men klämde ändå i mig en hel lunch med kyckling, potatis och nån spännande bakelse som vi tror var sötpotatis, glass till dessert och ett antal koppar kaffe till:)

Proppmätt är bara förnamnet när man är här:)

Sen lektion:) Vi skulle skriva en pitch för vår text och sen öva oss på att läsa högt för varandra. Jag hade lyckats missa, eller förtränga, att vi på lördagen skulle ha uppläsning av en del av våra projekt, för publik och varandra. De har något de kallar för Holadagen, där alla kurser visar upp sig, och även byns hantverkare kommer. Massa folk, fiskdamm och olika aktiviteter. Och vi skulle läsa text.

Jag tror att vi alla tyckte det var nervöst. Att läsa högt är inte något jag tycker om, jag är inte suverän på det, även om jag nog inte suger, men att läsa sin egen text, det man värpt fram på sin kammare i ensamhet, det är väldigt personligt och intimt. Det är jobbigt. Och roligt på samma gång.

Vi hjälpte varandra med pitcherna som skulle läsas upp de med, och vara typ som en baksidestext på boken.

Ni kan förresten få min pitch här, det gäller väl att utmana sig, misstänker jag:)

 

När Kellie träffar den undersköne ärkeängeln Rafael är deras spirande kärlek varken enkel eller självklar. Hon är den kloka, självständiga tjejen som aldrig skulle bli kär igen. Han är en av de mäktigaste änglar som någonsin funnits. Rafael oroas över utvecklingen där fallna änglar sprider sig över världen, människor försvinner eller förvandlas till själlösa utan empati och moral, men framför allt oroas han över Kellies säkerhet.

Centrum för det hela är nämligen Kellies stad. Här vill demoner och fallna änglar skapa en metropol för synd, och det på människornas bekostnad.

När situationen eskalerar måste Kellie hitta sina krafter, krafter hon inte ännu vet att hon besitter.

Det här är en urban romantasy om samhällets hårda utveckling med kriminalitet och gängvåld och en kanske omöjlig kärlek.

 

Häpp:) Säg att ni blir lite nyfikna på att läsa den? Jag kan ju lägga till att det är low-fantasy, det är inte drakar och trollspön utan mer bara lite magiska krafter hit och dit:)

Vi delades sen in i grupper om fyra, och fick läsa högt för varandra och ge tips om att inte fippla med pennan, eller stå och trampa, eller dra sig i håret eller vad det nu kan vara som man får för sig när man är nervös:)

Det gick väl ok, men jag insåg att jag behövde skriva om lite. Jag valde början, och den har jag inte petat i på länge, speciellt inte läst högt, och det är då man märker när det inte riktigt flyter.

Sen var det slut på dagen, den var alldeles för kort:)

De som inte sover på skolan åkte hem och vi andra bestämde att ses runt sex för att käka middag. Vi hade hamnat i olika hus för det var fullbokat tydligen, så det blev lite mindre häng. Alla gick till sina rum och jag kände att jag måste ut. Det var soligt och varmt, men lite blåsigt, och jag var fortfarande proppmätt. Jag behövde röra på mig.

Jag stoppade i mina lurar och på med ljudboken och så gick jag ner till älven.

Det blåste rätt bra så var inte helt supermysigt. Jag fortsatte åt det här hållet, nedströms vill jag tro, men har egentligen inte en aning om i vilken riktning den flyter🙈

På bilden ovan ser ni en stor kulle, det är Styresholm, en urminnes gammal borg, utan borg nu för tiden då, men den var byggd på de här tre kullarna. Fogden kunde hålla utkik här efter vad det nu var. Jag har varit här förr och inte riktigt sett att man kan fortsätta gå, men nu bestämde jag mig för att runda/gå över de här kullarna och se där! Det finns ju en stig längs med älven:) Högt uppe, ganska brant sluttning ner, och rejält stökig terräng men en utmarkerad vandringsled. Jag mötte två äldre damer som jag tror hör till nån kurs på Hola, som kom gåendes med stavar.

Oerhört vackert och en supermysig stig, upp och ner, hit och dit. Lite skyltar med info om tiden förr, och om olika djur och så…. eh va?

OM du möter björn? Det måste innebära att det faktiskt finns björn här. Herregud. Men okej, med tanke på hur jag klampade fram, bröt kvistar och grenar och swishade runt i blåbärsris så borde jag vara rätt enkel att upptäcka och därmed undvika. Förhoppningsvis:) Jag mötte ingen björn.

Däremot lite tomtar och troll!

Jag blir väldigt glad över att se sånt här. Två figurer som får stå i fred. Kanske rör det sig inga ungdomar här, kanske är de mer väluppfostrade med bättre respekt här, kanske bor jag i en stad där våldet och förödelsen tar över mer och mer? Vet ej, men inte fasen skulle nåt sånt här stå kvar i mina hoods. Det skulle förstöras i samma sekund som nån upptäckte det. Vilken skitvärld vi fått.

Nåväl, jag var glad och full av respekt för naturen och människorna här, och jag gick där och lyssnade på min ljudbok om just drakar och ätteryttare. Intill en brusande älv. Ganska jäkla mysigt:)

En hel flock svanar låg därute och guppade också.

Eftersom jag legat av mig en aning gällande mina djur och naturkunskaper från scouterna, så var jag tvungen att googla rådjursbajs. Det låg ofantliga mängder överallt, och när jag sett den där skylten om björnar så behövde jag försäkra mig om att det var rådjur och inte björn som lämnat efter sig spår🙈

Jag kom till ”slutet” av den här stigen, och kunde välja mellan att fortsätta längs en väg, eller gå tillbaka, och valde hemåt. Tänkte att jag kanske hittar en bra stig åt andra hållet med. Men det är svårt att komma nära älven åt det hållet, massa hus i vägen och tät skog.

Klockan började också närma sig sex så jag gick hemåt, och insåg att jag var absolut inte det minsta hungrig. Tog med ett äpple och en banan över till det andra huset och joinade de andra som var hungriga och käkade riktig middag. De vet att jag tycker man äter hela tiden och skämtar hjärtligt:)

Vi satt här några timmar och snackade och hade det trevligt, men sen ville folk dra sig tillbaka. Några ville fila på sina uppläsningar, andra läsa färdigt nåt osv. Jag var varken sugen på att sova, eller läsa, eller öva, eller nåt annat. Jag var dessutom fortfarande mätt, eller mätt igen av det där äpplet:) så jag gick bara in till mig för att lämna bananen och gå på toa, sen gav jag mig ut på äventyr igen. Den här gången åt andra hållet. Tät skog överallt, men så fort jag hittade en stig så tog jag in på den, kom ner till älven men inte vidare längs den.

På ett ställe var det som en liten strand, och jag kände givetvis på vattnet. Kallt som fan, men hade det varit dag och inte blåst hade jag kunnat tänka mig att hoppa i och doppa mig:) Men inte efter åtta på kvällen i blåst och lite kyligt väder.

En av mina kursare kom plötsligt halvspringande ut från en korsande väg och det såg ju aningen märkligt ut. Han hade lågskor, vanliga byxor och snyggjacka, inte direkt löparklädd. Han hade precis mött en stor grävling:) På den väg där jag skulle svänga in… oj då. Grävlingar är lite läskiga ju, de är stora och bastanta och kan vara arga. Jag plockade genast upp en gren, skalade av kvistarna från den och vips hade jag både en vandringsstav och ett försvar:) Plus att jag kunde föra lite oljud med den genom att släpa eller dunsa den i backen. Smart va?

Jag såg inte grävlingen men det prasslar ju hela tiden ute i skogen. Det är fåglar och rådjur och små möss och allt vad det är. När skogen öppnade sig mot ett fält såg jag en stor älg på håll och tvärstannade. Hm…? Spanade runt om för att se om det var flera, jag var inte speciellt sugen på att hamna mellan ko och kalv, eller så. Älgen hade full koll på mig, totalt utstirrad är bara förnamnet. Vi stod så en lång stund, jag pratade med den såklart, för det är ju så man gör, visst? Jag visade också min fina försvarspinne 😂 men var noga med att tala om att det var hon som bestämde. Jag backade mer än gärna. Man vet aldrig, de kanske förstår vad man säger ju:D När jag sen tog några steg vidare, vände hon sig om och travade iväg. Pust och tack.

Nästa krök avslöjade ett Kanadagås-par. För att komma hemåt igen måste man gå längs med landsvägen, och där återsåg jag min älgkompis igen, då hade hon gått över vägen och var på väg upp till skogen på andra sidan.

Järnvägen går precis förbi Hola, viket gör den till en utmärkt ledstjärna om man går vilse:) Det gjorde jag inte, tvärtom inser jag att jag fått rätt bra överblick över Prästmon med omnejd. Jag tog vägen runt Torsåkers kyrka och förlåt, men vilka otroliga hus det finns här!

Jag älskar det skruffiga och ruffiga, med en charm som vittnar om åratal av betraktelse. Kanske att jag får en aning Psycho-vibbar också men det är som det är med det:)

Jag fattar ju att om jag skulle bo här skulle det inte vara samma charm och känsla av frihet, av ansvarslöshet och en bubbla av lugn och ro, men som besökare är det en ljuvlig plats. Hade jag bott där hade ungar behövt skjutsas överallt och ingenstans, och jag hade fått lappsjuka över att inte se folk.

Vid kyrkan satt en hel flock stora fåglar som jag fick veta var tranor. Det har jag inte sett så ofta.

I den här kyrkan hölls en sista gudstjänst för över 70 kvinnor dömda som häxor innan de fick gå nästan en mil tror jag, till Häxberget där de blev halshuggna och brända på bål.

Oerhört hemskt. Väldigt intressant hur man förr inte förstod, men samtidigt – hur skulle man kunna veta?

Idag är vi upplysta på alla sätt och vis, vi kan kolla in i minsta mikrobit av kroppen, kan odla celler och åka till månen easypeasy, men förr hade man ingen kunskap om sånt. Jag kan förstå hur det gick till, att de kloka gummorna som hade kunskap om vilka växter man kunde blanda för att göra olika dekokter för diverse krämpor, som hjälpte barn till världen och som kunde hjälpa till vid sjukdom, att de sågs med viss … ja kanske avund, eller rädsla, kanske som mäktiga nog att kunna förstöra för andra. Lägga en förbannelse så att grannens kossor mjölkade mindre till förmån för sina egna kossor. Men därifrån till att de skulle åka och ha orgier med djävulen känns lite långsökt. Återigen igen, de hade ingen kunskap och så kom prästerna med sina påståenden. Män, mot kvinnor, det eviga återupprepandet.

Hu!

Jag gick vidare hemåt, passade på att kolla in den helt nyrenoverade gymmet som finns på Hola, och jäklar vilket gym! Det blev vattenskadat precis vid vår första träff, och har renoverats sen dess, men nu fanns det ett helt välutrustad gym med trappmaskin, roddmaskin, crosstrainer, löpband, fria vikter, maskiner, kettlebells osv. Allt.

En sista liten rundtur ner mot älven och den vägen tillbaka innan jag motvilligt gick in. Det är så vackert att promenera här att jag inte ville sluta. Nu var jag en aning hungrig, så gjorde några smörgåsar och tog en kopp te och tog med in på rummet.

Käkade, skrev om min text så den flöt bättre när jag läste högt, och läste den sen just högt säkert tio gånger:)

Till sist kände jag mig nöjd, och gjorde mig klar och kröp i säng, och somnade på en sekund. Eller möjligen två.

Vaknade av larmet halv nio, vi hade sovmorgon och började inte förrän tio. Gjorde mig klar, packade ihop allt, och gick ut i köket för att käka frukost. Ingen där. Men vafan är alla? Det var fullbokat i vårt hus, därav att vi delades upp på två, men jag såg fasen typ max sju personer, och det finns gott och väl 20 rum. Gabriella kom iaf och vi åt och gjorde sen sällskap till hennes bil där vi dumpade in väskorna.

Sen började Hola-dagen, och det var ju hur mysigt som helst. Vi gick runt och kollade, kikade på ett smakprov ur musikalen Familjen Addams och lyssnade på vad musikproduktions-kursen gjort, jättebra låtar som jag ska leta reda på på Spotify. Lunch redan klockan halv elva och jag sa att jag INTE tänkte äta ett dugg mer idag, pallade inte att vara mätt hela tiden:) Drack däremot en jäkla massa kaffe. Det var soppa och bröd till lunch och det var inte Gabriella sugen på så vi bestämde att vi stannar på vägen hem istället. Jag skulle åka med henne till Gävle där hon övernattade för att sen köra vidare hemåt sig.

Vi hade våran uppläsning inför varandra och publik, kanske 20 personer eller så, och det var absolut nervöst.

Jag vet att jag läser snabbt, det är mitt sätt, och försökte medvetet vara lite långsammare. Men samtidigt är min text inte långsam, det är en rätt snabb sak. Jag föreställer mig att jag läser för Jack när jag ska högläsa, och dramatiserar lite, använder lite olika röster och blev otroligt nöjd över att publiken skrattade på de ställen som jag själv tycker är jäkligt roliga. Det gick typ helt okej:) Jag var enligt programmet först, men en av tjejerna ville gärna byta för att slippa sitta och vara nervös, och det gick jag med på utan att blinka. Tack för den! Jag var nu i mitten i stället vilket kändes toppen. Hon var dessutom suverän som första person, presenterade kursen lite mer och var väldigt publik-bra. Mycket bättre början:) Att få lyssna på mina kursares alster var supermysigt! En del har jag ju koll på, de i min grupp, men de läste andra stycken än de som vi responderat på så även det var nytt. Kul kul kul!!

Nu känner jag att det var väldigt roligt det här, så kanske borde jag ha högläsning oftare. Och något jag definitivt ska göra är att läsa mer högt för mig själv, det brukar jag göra, men ska öka på det. Det är som sagt då man hör vad som inte flyter.

Flera ur publiken kom fram till oss senare och berömde oss, tyckte våra texter var otroligt bra, och det är kul. Vi ÄR väldigt bra allihopa, det är en oerhört hög lägstanivå, alla kan, alla är kompetenta, och det gör den här kursen så bra. Vi är verkligen jämlikar fast vi skriver i så många olika genrer.

Åsa Beckman, författare, hade sen ett samtal framför publik och det lyssnade vi på som avslutning, innan vi avlutade vår vistelse här för nästa sista gången.

Eftersom vi suttit stilla nästan hela dagen och Gabriella inte hittat till älven, så tog vi en promenad innan vi åkte. Sen sa vi hejsvejs och puttrade iväg. I hennes fräsiga Audi, så inget puttrande egentligen utan mer ett swishande:)

Vi såg älgar längs vägen, bakom viltstängslet tacksamt nog, vi körde på en stor mås, som måste ha varit suicidal, den jäkeln landade med ryggen mot oss på motorvägen och skulle sen lite makligt lyfta, men hann inte utan smällde in i rutan framför förarplatsen. Jag fick upp en arm för ögonen och Gabriella blundade hon med:) en kort sekund. Jag var helt övertygad om att rutan sprack och att det var måsmos över hela, men det blev inte ens ett märke. Pust, det hade blivit jobbigt.

Vi stannade och käkade på McD, och sen släppte hon av mig i Gävle. Jag tog min väska och rullade in på stationen, bara för att precis missa ett tåg till Uppsala. Typiskt, men ändå rätt mysigt att få gå runt lite. Jag har aldrig åkt tåg från Gävle tror jag, och det var massa fina hus där ikring. Nu var det banarbete mellan Gävle och Skutskär, så det blev en anslutningsbuss till Skutskär. UL, alltså Upplands lokaltrafik som i våra bussar, har jordens sämst upplägg. Biljetten kostar 40 kronor oavsett om du åker tre minuter eller 75. De gör stenhård reklam för att man kan åka ända till Sala och Gävle på 40 kronorsbiljetten. Men de har också räknat ut att om de sänker övergångstiden från de klassiska 90 minuterna vi haft i alla tider, till 75, då kommer folk ändå behöva köpa två biljetter, för man hinner inte.

Som boende i Uppsala och som den som åker buss inom Uppsala vill jag inte åka för 40 kronor till Gävle och Sala osv. Jag vill hellre åka billigare inom stan. Men jag kommer ju inte betala mer den gången jag verkligen behöver åka från Gävle. Hur jag än räknade så skulle jag inte hinna med min buss hemma i stan och var sur förstås.

Jag väntade in i det sista med att  köpa den och frågade chauffören om han ville se den? Nä, det behövs inte, sa han och jag replikerade ärligt: Bra, för jag har inte köpt nån än, då hinner jag inte på min anslutning i Uppsala.

Så kan vi inte ha det, sa han, och viftade ombord mig:) Köp den sen du.

Trevligare chaufförer i Gävle tydligen.

Framme i Skutskär skulle tåget gå 21.49, jag köpte min biljett innan jag klev på, men aktiverade den inte förrän femton sekunder innan avgång:D På så vis hade jag hela sex minuter på mig i Uppsala att rusa mellan tåget och min buss, hade jag missat den hade inte biljetten räckt.

Jag hann, och inser att det är hög tid att återgå till träningen, och det ska köras både cardio och styrketräning för hoppsan så usel kondisen är. Ikväll blir det step!

Hemma till sist, strax efter elva, och ungefär ingen brydde sig:D Några hade lagt sig, andra var inte hemma, men Doris blev glad i alla fall:) Hon hade lyckats ta av sitt 750kronors bandage och är nu tydligen i samma form som en ungvalp:)

De rusningar hon gör är inte en gammal tants direkt:D

När Sally kom in och såg att jag krupit ner i sängen så kom hon rusande, hoppade upp i sängen och trampade, kurrade, spann och smånafsade på mig, helt överlycklig över att se mig. Två som saknat mig iaf:D Sen låg hon på min huvudkudde hela natten ♥️ Doris sover i sin korg vid min fotända som vanligt nu när hon kan hoppa obehindrat.

Låt det nu vara bra med henne framöver och inga skador eller så på nån annan. Ta i trä osv.

Nu avslutar jag, det här blev långt och har ni läst hela vägen är ni envisa, mycket svammel:)

Vi hörs snart igen! 🙂

 

Jag tror, att om man googlar ordet OFOKUSERAD, så kommer det upp en bild på mig:D

Jag har förstått att även det kan man skylla på klimakteriet, som typ allt annat, så det gör jag. Men alltså, ska man vara en lite halvseg, urblekt kopia av sig själv resten av livet nu?

Jag har inga större problem. Eller det kanske jag har, men när jag tänker på klimakteriet så är det vallningar, humörsvängningar och fet och flobbig. Jag har än så länge aldrig upplevt en vallning, jag svettas heller inte på nätterna. Ta i skitmycket trä! Humörsvängningar tycker jag inte heller jag har, jag är jämntjurig:D Lite kort tålamod har jag absolut, men det får faktiskt mina söner sota för. Herregud vilken tur att jag bara har tre! Alla tjejfasoner i världen kan inte mäta sig mot de här tuppiga jävla brölaporna😎 My God!

Fett däremot, det är ett ständigt irritationsmoment. Jag ökade midjemåttet med shitloads på typ två år, och det fast jag tränade och åt skapligt. Jag vet att jag kunnat äta bättre, men jag har hela tiden tränat regelbundet. Röven har brett ut sig, märker det definitivt när jag liksom inte kommer fram i passager där jag tidigare glidit förbi. Som köksön hemma. Nu fläskar man i arslet eller höften. Jag hatar det. Jag har i alla år hållit ungefär samma vikt, jag har haft ungefär samma mått, och jag har alltså vägt och mätt mig regelbundet genom alla år, sen jag klev in på ett gym när jag var strax över tjugo år.

Måtten jag mätt är största måttet över rumpan, midjan, strax nedanför midjan, lår och över knä. Och vaderna då. Jag vet hur de ska vara för att jag ska vara nöjd. Perfektion är inte något jag strävar efter, men jag vet hur jag vill ha det.

Åtta graviditet, en tvillinggraviditet med tillhörande viktuppgång på 20-25 kilo har såklart satt sina spår, men jag började med gympa när Trixie var liten, eller om det var Novalie till och med, minns inte, men för 20+ år sen. Jag var smal efter skilsmässan, det beror helt på att jag inte åt och tränade tungt, eftersom det var den enda timmen per dag som jag inte tänkte på hur ledsen jag var, eller panikade över saker. Och – ! Vi lägger ingen värdering i ord som tjock eller smal nu, okej? Det är relativt! Men det blir så förbannat knöligt att skriva när man inte får använda korrekta ord som alla fattar, jag är noll PK det är sen gammalt:) Jag vet att jag inte är speciellt överviktig, det handlar om några kilon, men när de placerar sig på specifika ställen så blir man tjock och kläderna passar inte.

Jag gillar inte den version som klimakteriet gett mig. Det är lös hud, det är slappt och hänger i fejset, det är fett på magen (inte så mkt nu eftersom den ju fettsögs för att fylla vaden, och JA jag är väldigt tacksam) och arslet, och låren korvar sig över knäna. Lymfvätska, säger Google, och så masserar man lite:D Men inte fan hjälper det, däremot är det skönt.

Jaja. Klimakteriet suger, även om jag känner mig rätt förskonad.

Kanske borde jag gå till en kvinnohälsa-läkare, lämna lite blodprov och få lite piggelinpiller. Men det kommer ju aldrig att ske, det vet jag. Det tog tre år att ta mig i kragen för att söka hjälp för min stukade fot 😇

Trött är jag, som en nyvaken björn, och totalt ofokuserad.

Idag har jag försökt packa inför att jag åker till Hola i morgon, och det har tagit typ hela dagen. För att lägga ner ett par byxor, två tröjor, underkläder och necessären? Alltså lägg av.

Men jag åker till Hola i morgon och det är härligt, där uppe trivs jag. Jag kommer sakna det så innerligt och jag hoppas få komma tillbaka på nån kurs så småningom. Det är en bubbla. Det är så kul att träffa mina kursare, de är så himla härliga! Lärarna också, och nu är det Holadagen, som säkert blir trevlig.

Jag minns den från sist jag gick där, när jag läste till Hälsocoach, då hade vi gjort ett hälsotest med tre olika övningar. Folk fick utmana sig att stå i planka, jägarvila och rygglyft från golvet. Jag har fortfarande lappen med resultatet på i min necessär:D Tjejen som var bäst satt fan i jägarvila i över 20 min, planka i typ 16 min och rygglyft i skitmånga minuter.

De har inte den utbildningen längre, vilket är tråkigt. Nu ska vi tydligen läsa högt ur våra texter. Eh, nej tack. Jag är inte bra på att högläsa. Jag blir bara nervös och läser supersnabbt. Jag kommer nog krångla mig ur det:)

En spännande sak är tåget upp. Vanligtvis brukar det ta ungefär fem timmar, då med ett byte i Sundsvall och väntetid på ca en kvart. Nu är det direkttåg och det tar över sju timmar? HUR?

Jag möter upp en kursare i Kramfors vid 22-tiden som jag får åka med sista biten för det går inga bussar till Hola den tiden. Sen åker jag med henne hem, hon övernattar i Gävle så jag tar tåg eller buss därifrån. Hon ska vidare neråt.

 

Här hemma har jag alltså varit en ofokuserad virrpanna med noll energi. Känner mig som ett urlakat batteri.

Försöker göra det som ska göras, men ledsnar när det ser ut som skit överallt och tar en powernap i stället. Alltså, sen jag var sjuk är det segt! När jag väl kommer igång är det ju lugnt, men innan, startsträckan är en mil lång.

Doris har fortsatt piggat på sig, ta i trä. Hon springer runt med sitt bandage som jag på räkningen såg kostade, och håll i er nu för bövelen – det kostade 750kr!

Vad fan? Inte i min vildaste fantasi trodde jag att de tog betalt för sånt? Den lugnade sprutan kostade ju över tusen spänn och i perspektiv känns röntgen för 2 lax billigt. Bandaget kostar normalt 500kr men eftersom det var akut så blir det 50% påslag, så 250kr till = 750 kr. För lite tejp, lite fetvadd och några varv med en självhäftande linda. Jag har allt hemma. Jag är bra på att linda ben, och skulle säkert kunna göra ett lika bra jobb själv, men inte trodde ju jag att det kostade pengar. Fy fan.

Nån skrev att en sån linda kostade runt 40 spänn…. De lär ju ha inköpspris eller mängdrabatt eller nåt. 750 spänn😱

”Om det blir blött får du ta av det”, sa han och jag känner att icke sa Nicke, det här ska sitta på så länge det bara går:D Vi har en plastpåse över när hon är ute, så det är rätt ok. Däremot märks det att hon inte vill ha det längre, hon har gnagt lite på det idag, vilket jag ändå tar som ett tecken på friskhet. När hon hade ont var det säkert väldigt skönt med stöd, men nu vill hon ha bort det.

Hon kräktes upp medicinen idag också. Så typiskt! Jag gav henne den, hon tuggar bara i sig den ihop med lite godis, och sen tog det kanske fyra minuter innan jag såg henne stå och spy i gräset. Jag var ju tvungen att rota igenom det för att se om jag hittade tabletten 😅, men det gjorde jag inte. Förhoppningvis smälte den supersnabbt och hon tillgodogjorde sig den, men det vet man ju inte. Hon får inte äta mer än en per dag, så jag kunde inte ge henne en till, bara utifall att.

Hon verkar pigg och är glad igen, det syns i ögonen på henne. Vi funderar fortfarande på vad som hände, och var hon var, och det lär vi ju aldrig få reda på.

Nu ska vi bara ta tag i hennes andra problem, den här veckan skulle hon egentligen varit till veterinären för att lämna urinprov och ev göra ett ultraljud på urinblåsan, men vi avvaktar lite. Han sa nu att en polyp behöver man oftast inte göra något åt, det är om de blir flera de kan ställa till det. Hon har alltså en polyp i urinblåsan, och kristaller. Hon verkar ju inte må det minsta dåligt av det, det enda märkbara är att hon kissar blodigt, jag såg det bara för att det kom snö i år, så jag vet ärligt inte hur jag ska tänka. Hon fick en antibiotikakur, det blev bättre, men kom tillbaka. Hon har fått fyra sprutor för att stärka upp urinblåsan och hon äter ett svindyrt specialfoder. Kanske ska man bara låta det vara? Jag måste forska lite i det så jag kan ställa kloka frågor.

Om en polyp inte behöver opereras, och kristallerna är svåra att bli av med, och om jag fattat rätt så hjälper inte operationen mot det, då känner jag ju att en operation är onödig. Varför utsätta henne för det om det inte gör henne helt frisk? När hon är hur pigg och glad som helst. Men jag är ju inte veterinär, så det här måste diskuteras.

Jag gör som vanligt och prokrastinerar det ett tag!

Nu ska jag dra till Hola först, sen kommer jag hem på lördagkväll nångång. Åker söndag morgon klockan 10 till Norberg för att sätta upp förtältet. Hoppas att hon kommer ihåg att vi pratat i telefon då😜 Troligen inte, eller snarare såhär: Jag kommer få skäll för att jag inte såg till så att syrran såg till så att hon hängde med på det som sades. Helt rimligt ändå;)

 

Ha det gott nu, jag ska dejta Lucifer nu:) alltså en serie på Netflix. Inte den riktiga djävulen.

Natti natti 🙂

 

Jo men förutom massa oro för Doris så var den fin. Vilket väder vi hade!

I Uppsala på sista april så händer det massor. Det är champagnefrukost och forsränning, mösspåtagning, champagnegalopp och fest i dagar. På min tid, när jag var ung:) så tror jag att champagnegalopp innebar att springa från den ena till den andra nationen och dricka bubbel. Nu för tiden? Alltså det är sinnessjukt, men de köper tusentals flaskor och …vaskar dem? Sprutar champagne överallt, sig själva inte minst, så efteråt behövs det ombyte, trots att de har på sig regnponchos. Tusentals flaskor … alltså det vrider sig i själen när jag tänker på vilket jävla resursslöseri det är! Att folk köper runt tio flaskor var verkar inte vara helt ovanligt. Som sagt – sinnessjukt.

Jag har haft väldigt roliga sista april på stan, men sen jag fick barn pallar jag inte. Det är för mycket folk, för mycket fylla, för mycket av allt. Trots det så ångrar jag mig alltid lite varenda år, kanske borde jag åkt in? Kanske nästa år:D

I stället hade jag skrivtid med min kurs, det var för övrigt ett utomordentligt trevligt alternativ:) Jag satt ute i solen för det är svårt att hålla sig undan. I solen, med datorn i en låda och keps så funkar det ett tag iaf.

Sen gjorde jag mig skapligt snygg för middagen hos Jimpa. Jag har bestämt mig för att jag ska bli lite bättre på att göra något med mitt hår:) Det är långt, jättelångt, men ganska tråkigt. Oftast har jag det uppsatt ju, vilket jag också behöver bli bättre på, en tråkig tofs kan jag vid det här laget:D Jag har en asbra maskin som lindar upp håret själv och ger fina lockar, så den använde jag nu. Det blev ju tjusigt:)

Åkte iväg och Patricia och Abdel anslöt och snart satt vi och åt god mat:) Schnitzel och pommes, vitlökssmör och god sås. Proppmätt var bara förnamnet sen.

Vi promenerade ner till badplatsen där de har sitt Valborgsfirande, och det är så mycket folk där! Jag känner absolut ingen vilket är rätt skönt faktiskt, då kan jag strunta i att hålla koll så man inte uppfattas som stram:D och i stället helt fokusera på elden. Jag gillar eld. I kontrollerad form. Jag fascineras av all eld, men är givetvis rädd för den, den är ju mäktig och förstör urskillningslöst. Här tändes den upp efter att det gåtts ett fackeltåg och det var så fint så.

Kvällen var ljum och skön och väldigt vacker.

Efter att det brunnit en stund, gick snabbt när det bara är torrt ris, gick vi hem igen, drack kaffe, åt dessert och snackade till efter midnatt. En väldigt trevlig kväll helt enkelt.

Syrran var medbjuden såklart, men hon har varit i Madrid på jobbresa:)

På fredag gjorde jag inte ett dugg mer än ligga i solen och jäsa. Jag tog en promenad, ensam, vilket är konstigt, jag brukar ju ha Doris med. När jag går själv är det så mycket ”jobbigare”, hon vill stanna hela tiden och nosa, vilket ger små mikropauser, men ensam får man knata på hela tiden. Bättre powerwalk på det viset:)

Jag lyssnade på bok. Gjorde nåt ryck inne. Hamnade i solen igen. Njöt:)

Fortsatte på samma sätt hela lördagen: Oroa mig för Doris, hänga i solen, kidsen runt om, Patricia och Abdel kom och hade med sig korv som vi grillade. Och med Vi menar jag Abdel:)

Herrejösses alltså, vad en enkel korv med bröd är underskattat! Det är ju så gott och man kan variera mycket. I lördags var det med pommes eller potatissallad.

Jag skulle träffa Helen på kvällen, och det hade jag ställt in om inte Robban varit hemma. Att lämna Doris var inte självklart. Samtidigt – hon blir varken bättre eller sämre av att jag sitter och tittar på henne, det är ju fakta ändå. Eftersom jag inte tvättat håret så lockade jag till det där det behövdes och sen var jag redo för en natt på stan. Som inte var så farlig som det kanske låter:) En av tjejerna i gänget jag hänger med är ihop med en snubbe i ett band som numera kommer och spelar mellan varven här. De kommer från Dalarna och pratar bredaste dalmålet:) De spelade i både fredags och lördags och de är riktigt bra, kör en blandning av allt möjligt. Vi hämtade upp Helen, fick skjuts av Robban:) och sen satt vi och jäste en stund i en park i solen innan vi masade oss in. Där babblade vi med henne och bandet, innan de började. Det är inte klokt vad mycket musiker jag helt plötsligt omges av:D Ett tag i livet var det bara lärare, sen sjukgymnaster och nu är alla helt plötsligt musiker. Knepigt ändå att det klumpar ihop sig. Det är ju inte som att det är skitkonstigt iofs att det finns musiker på en pub som har livekonserter:D men lärare och sjukgymnaster då?

De började spela, det var bra, det var trevligt, vi hade kul:) Kvällen avslutade på O`Connors. Med faktiskt en kille som spelade hela tiden vi var där! Tror vi kom runt elva och drog halv två och han spelade alltså hela tiden. Normalt på det där stället brukar det stå en trött trubadur och köra tre låtar i taget sen ta paus en trekvart eller så, återkomma och köra några låtar, sen paus. De tar inträde för musiken så då vill man ju gärna få det man betalat för, kan man tycka.

Vi lättade och drog till bussen och blev ståendes en bra stund i väntan på den. Då hade det börjat regna, vilket inte var supermysig:) Jag hade skinnjacka och den har ingen huva så då rinner det ner i kragen och det är så obehagligt.

Hemma igen var det lugna gatan, jag käkade och kollade på film en stund med Robban som alltid överraskar med sina filmval. Han är riktigt nördig på film och kollar gärna på gamla klassiker. En kväll i höstas Det sjunge inseglet. Alltså? Jag får ju panik direkt jag ser en minut av Bergman filmerna men han tycker den är bra. Han kan mycket runt om dem också, sitter gärna och berättar anekdoter om vad som hänt under inspelningen eller saker om skådisarna. Otroligt mycket kunskap om allt. Hyperfokus, skulle jag säga:D

Så småningom kröp jag i säng, och vaknade av telefonen, som jag skrev igår. Jag är fortfarande i ”chock” över samtalet. Inte som att jag är ärrad för livet, men jag blir väldigt störd. Hon har ju varit på mig om väldigt mycket, en del förtjänt men mycket oförtjänt, och jag var så glad över att hon den här gången var schysst. Att det inte var några problem alls att lämna kvar sakerna en vecka extra. Så fick jag skäll ändå. Och grejen blir ju att man tvivlar på sig själv, när nån så tvärsäkert säger att nej, det där har jag aldrig hört. Nu var det inte jag som pratade med henne utan syrran. Jag kan fatta att hon hade svårt att koppla ihop oss kanske, men hon vet att vi hör ihop. Jag sa redan då att jag inte tänkte fråga för jag skulle bara få ett absolut nej, men syrran sa att hon kunde gå. Hon är ett under av diplomati och vänlighet, syrran, så jag tänkte att hon kan få testa. Kanske trodde hon att syrran var nån helt annan? Som det var okey att de hade kvar sina saker? Kanske ÄR det personligt mot mig? Ni fattar kanske hur mina tankar går?

Nu är jag ju mest irriterad. Över att hon gormat, över att andra säkerligen tror att jag återigen gjort fel. Nästa gång blir det inspelning på mobilen, det går ju inte annars.

Nu ska jag snart hoppa in på kursmöte! Ska bara gå på toa och hämta kaffe först, så är jag redo för några timmars kurs, det är härligt ändå! Bra start på veckan:)

Ha det fint nu, så hörs vi snart igen:)

 

Och hur firar hon det?

Jo, så här:/

Vi vet inte ens vad som hänt😱

Jag tar det från början. Sista april, dagen var lugn och fin, jag hade skrivtid ihop med min kurs, och allt flöt på. Vi var bjudna på middag hos Jimpa, de som ville, och det var jag, Robban och Patricia och Abdel:) Jordan, Jamie och Lovelia hade planer, Trixie jobbade och Novalie hade jobbat tidigt (började 5.00) och skulle upp lika tidigt dagen efter så hon ville stanna hemma och gå och lägga sig tidigt.

Bra, för då kunde Doris vara hemma. Vi hade en supertrevlig kväll med god mat, massa babbel och givetvis brasa.

Underbart väder hela dagen och kvällen:)

Vi kom hem halv två, och jag och Jamie hamnade direkt i en ordväxling. Han ville kolla på TV, men jag tyckte han skulle lägga sig:) Jag och Robban skulle hämta Trixie från jobbet, hon slutade tre, och då går inga bussar. Lovelia och Axel kom hem vid halv tre. Vi åkte igen runt kvart över tre och kom hem kvart i fyra.

När jag skulle gå in och lägga mig så funderade jag på var Doris var, hon brukar sova inne hos mig, men lika ofta snarkar hon inne hos nån annan. Jag tänkte att hon måste sova nere hos Novalie och ville inte väcka henne som snart skulle upp. Somnade framåt fem, halv sex kanske, och vaknade vid halv tolv av att Trixie messade i vår familjechat: Nån som släppt ut Doris för hon var ute?

Men vafan?

Det visade sig vara en jäkla soppa. Jordan släppte ut henne på kvällen vid nio, och ropade på henne en stund senare, men då ville hon inte komma in. Han hörde henne springa på uppfarten och satt i vardagsrummet, kollade på TV och mobilen och väntade på henne. När hon aldrig ville komma in gick han ut, ropade på henne och letade runt på tomten med ficklampa. Men, drog sen samma slutsats som jag – att Novalie hade henne hos sig. Doris hade velat komma in till henne tidigare under kvällen också, så helt förståeligt. Han gick och la sig innan vi kom hem, och med facit i hand skulle han såklart sagt nåt till mig. Men han trodde ju att hon var inne.

Trixie släppte ut en katt vid elva och gick ner för att duscha, och på väg upp igen såg hon siluetten av Doris genom glaspartiet bredvid dörren. Hon skällde inte. När hon öppnade smet hon in, såg ledsen och trött ut, gick och drack massa vatten och sen hoppade hon upp i sin fåtölj.

Vi vet inte var hon varit! Grinden var stängd, och hon har inte smitit från tomten på år och dag. Grannen på baksidan där hon förr kunde smita, har bytt staket. Tomten är säkrad. Eller inte. För om hon var på tomten, varför kom hon inte vid något av tillfällena som vi kom och gick? Jamie kom hem halv ett, vi halv två, Loppan vid halv tre, vi åkte och kom hem igen runt tre-fyra och Novalie drog till jobbet vid fem. Jordan gick också runt hela huset och ropade och lyste vid tio. Hon KAN INTE ha varit på tomten.

Samtidigt, om hon smitit, var kom hon ut och hur kom hon tillbaka? Grinden var stängd hela tiden. Det finns inga ställen som synbart är utgångar, men på ett ställe skulle hon kunnat klämma sig igenom staketet, kanske, men då kommer hon in till grannen som också har hund och stängd grind. Syrran sa att i deras områdes Facebook-grupp hade några sett en liten svart och brun hund springa, den har varit stressad och inte velat stanna. Men det är väldigt långt bort. De gånger hon stuckit förr har hon dragit ut i skogen, nån gång ner på stora vägen, men kom tillbaka direkt. Aldrig sådär långt bort. Hon kan ha jagat något, absolut. Men hon har inte gjort det förr.

Nu var hon borta i femton timmar. Utan att skälla, ens när hon hörde Trixie innanför dörren. Det händer liksom aldrig. Får inte hon komma in direkt när hon vill så tokskäller hon, ger sig inte. Men nu, inte ett ljud?

När jag kom upp så låg hon och sov i fåtöljen, jag pratade lite med henne och hon såg trött ut. Inte så konstigt om hon varit ute. Jag hällde upp mat i hennes skål men hon orkar inte komma. Efter att jag duschat satte jag mig ute och åt frukost, då kom Jamie och sa att Doris har jätteont. Jag släppte ju allt och gick in, hon låg fortfarande i fåtöljen men han sa att hon velat hoppa ner men inte kunde. Jag lyfte upp henne och ställde ner henne på golvet och hon gick, men det var fan så stappligt. Bakbenen såg ut att göra ont och jag fick ju panik såklart. Men hon käkade mat, drack vatten och gick ut och la sig i solen. Att hon fått nån smäll av nåt slag var ju uppenbart, någon form av trauma, men vad? Hon flyttade sig mellan sol och skugga, sprang lite efter nån som gick på gatan och kändes rätt ok, förutom ont i bakbenen då.

Man kan inte åka till veterinären för allt, det är för jävla svindyrt. Hon har redan avverkat en stor del av sin försäkring i och med att vi sprungit där för hennes urinproblem. Det är helt vansinnigt att man ska känna så, att det är en kostnadsfråga, men så är det. Hon var alert, vaken och med. Jag kände igenom hela henne utan att hon reagerade. Magen, ryggen, benen, inget som hon pep över. Det finns inga sår, huden är inte skadad över huvudtaget.

Vi avvaktade.

I lördags låg hon i fåtöljen när jag klev upp och då höll hon fram höger framtass, verkligen visade den. Hon såg ut att vara svullen över, vad jag nu har lärt mig är handleden/vristen. När jag klämde gnällde hon till och drog tillbaka den. Jaha? Men den hade hon inte ont i på fredag, vad jag uppfattat. Mysko. När jag ställde ner henne på golvet haltade hon på tre ben, men såg bättre ut på vänster bak. Däremot höger bak var stelt och höger fram satte hon helst inte ner. Hon käkade och drack, och tog sig mellan sol och skugga utomhus, och rätt var det var hade hon gått runt lite på tomten.

Abdel och Patricia kom och grillade och hon käkade korv med förtjusning. Vi bar henne, för det var tydligt att hon hade ont. Men fortfarande vid gott mod. Vristen känds inte varm och vad jag kunde känna inga benbrott.  Hon är ju gammal, och har haft lite svårare att hoppa upp i soffan och vid några tillfällen har hon haltat. Troligen är det ju artros, men för det mesta är hon pigg och glad. Hon har också fått fyra sprutor som ska vara bra för just artros även om det var i syfte att stärka upp urinblåsan.

Vi har försökt pussla ihop ett troligt scenario vad som hänt men kan inte komma på något. Påkörd är ju en annan möjlig sak, och det skrämmer ju skiten ur mig. Men det stämmer inte riktigt heller. Doris åt, drack, kissade och var vid gott mod. Vi avvaktade.

I morse väcktes jag av att de ringde från campingen, halv elva. Jag kanske var ute igår, lyssnade på musik och det blev sent, japp:)

”Visst kommer du och tar ut dina saker idag?” sa hon.

”Eh, va, vänta nu, nej? DU gav oss lov att ha kvar dem till nästa söndag ju?” svarade jag.

”Nä, det har jag aldrig sagt!” sa hon.

”Jo! Syrran pratade med dig och frågade om vi kunde få lämna kvar kylskåpet …”sa jag och hon avbröt:

”Jaha är det bara kylskåpet!”

”Nej, för DU sa att vi kunde lämna allt ju.”

”Nej det har jag aldrig sagt”, sa hon med skärpa.

Men för helvete! Hon har alltså totalt glömt bort att hon gav oss lov? Syrran specificerade datum, veckor och dagar, och hon bekräftade det, sa att hon alltid skrev ett lite tidigare datum är nödvändigt för att ha lite marginal och att vi kunde lämna allt, inte bara kylen som vi tänkt. Och nu har hon glömt det. Och det blev ju då MITT problem, vilket jag faktiskt inte tänkte ta. Vi kan inte förrän nästa söndag, och det har hon gett oss lov till, oavsett om hon minns det eller ej.  Hon ville att jag skulle komma nästa lördag, vilket inte går för jag är i Hola då, kommer sent på kvällen men åker ändå tidigt på söndagen för att uppfylla min del.

Dessutom, att hon ringer halv elva gör mig svinförbannad. Det var inte sagt en tid idag, och om så varit fallet hade den varit på eftermiddagen, inte halv elva. Alltså ringde hon för att tjata, vilket jag hatar. Hon och jag är så olika som två människor kan vara och det är inte bra. Vi krockar hela tiden, men nu hade jag gjort allt rätt. Hon förutsatte alltså att jag inte skulle komma, och det känns förbannat kränkande. Jag vet att det inte är nån aktivitet i det här huset förrän 14 maj, och då ett möte med kanske 20 pers. Det är ett gigantiskt utrymme, så mina få tillhörigheter märks inte. Jag pratade också med en av mina grannar när vi var uppe, sa hur tacksam jag var över att fått lov att ha kvar sakerna, och hon bara: Men herregud! Du har så lite grejer, de flyttar vi bara in i ett hörn, det spelar ju ingen roll!

Men när bossen bestämmer annat så får ju alla lov att lyda. Jag med, vilket jag ju försöker, men .. tja. Nu sa hon först att de skulle böka in alla grejor i ett hörn, sen att de skulle bära ut det till min plats. Ja vad ska jag säga om det? Så länge inget förstörs av regn eller blåser bort så be my fucking Guest. Så slipper vi:D Jag hoppas att de inte gör det för då står allt i vägen för förtältet, men hon kommer väl garanterat få nån av killarna att släpa ut det. Hoppas de isf slår en press runt. Nästa gång, sa hon, så får du försäkra dig om att jag hänger med när du frågar nåt.

Eh va? Men vi gjorde ju det! Syrran frågade, fick ett ok, upprepade, förtydligade och fick det bekräftat. Svårt att göra mer, liksom, men det får väl bli en inspelning nästa gång då 🤷‍♀️

Anledningen att vi ens lämnade grejerna är att det blåste full storm. Vi kunde inte sätta upp förtältet där sakerna ska stå.

Fan vad otaggad jag blev på att campa nu. Det är en person det handlar om, så nej jag kommer inte flytta pga henne. Jag gör bara som man ska, när jag vet hur det ska vara, för ofta är det nån slags outtalade regler som gäller och då är det svårt, och sen ignorerar jag henne så mkt det går. Eller försöker ursäkta henne med att hon är en sån person. Att det är hon och inte jag:D

Jaha, och efter den här muntra utskällningen på morgonen så gick jag ut och hittade en ledsen Doris i fåtöljen. En tjej som absolut inte ville stödja på frambenet och som när jag bar ut henne för att kissa, inte ens orkade stå utan satte sig ner. Skakade i hela kroppen, vägrade äta och drack bara lite. Ok, det går inte längre.

Jag visste att veterinären hade öppet för akuta ärenden idag mellan 12-16 så det var ju bara att åka dit. Nu var jag orolig som fan över att benet skulle vara brutet, googlade och en enkel fraktur går loss på 75000kr…. Ännu mer orolig över att det var inre blödningar. Att det var kört. Sånt här är extremt triggande för min ångest. Jag har ju en emetofobi i grunden, och det handlar ju om ångestproblematik, jag vet det och jag jobbar på det. När det handlar om stora summor pengar och man måste väga det mot sin ekonomi och om det är rimligt går det inte att kontrollera ångesten speciellt lätt, men jag försöker.

Tankarna flög ju, hade jag väntat för länge? Borde jag åkt in direkt? Jag kände mig som en usel hundägare som tappat bort henne utan att ens märka det. Hur dyrt skulle det här bli? Fan, fan, fan.

Vi fick komma in direkt och träffa en superbra veterinär, jag vet att han tog hand om Zlatan när han blev sjuk. Det gick ju inte bra, men det var inte pga veterinären. Han lyssnade när jag berättade vad som hänt, och sa att de hade ungefär samma djurhållning som oss hemma hos honom. Man släppte ut djuren på tomten när de ville ut och att det där lugnt hade kunnat hända hos dem. Det var otroligt skönt att höra för mitt dåliga samvete:)

Han klämde igenom henne, kände på magen, den var lite svullen, men inte öm och han bedömde inte att det var nåt. Kollade tandkött och det var rosa som det ska, vilket tyder på inga inre blödningar. Han kollade ryggen, öronen, allt. När han sen kom till benen så kunde han konstatera att höger bak var stramt. Vänster gick att dra ut till fullo men på höger kom han bara en kort bit. Jag hade rätt i att det satt på höger sida, vilket kändes skönt det med. Helt värdelös är jag alltså inte. Vänster fram inga problem, hon gillar inte när man håller på med tassarna, men gick med på det. Höger fram däremot, då gnällde hon och högg efter honom. Det innebar munkorg och då jäklar blev det fart på henne. Det kunde han fetglömma!  Hon fick panik och blev arg, högg och försökte ta sig loss. Vi testade en mjuk variant, och den gick bättre, men i sin panik att få bort den lyckades hon fastna med sporren och slet av en klo:/  Det fick ju bli en lugnande spruta 💸🤣

Hon däckade och han kunde undersöka ordentligt. När hon var avslappnad kunde han dra ut även höger bak till fullo och han tror att det kan vara en möjlig smäll, men kanske mer att hon triggat en artros, om hon sprungit runt. Jag köper det. Höger fram är inte brutet, möjligen kan det vara en spricka, men han trodde det mer var en sträckning. Senorna löper över området och när han böjde och sträckte när hon var avslappad gick det lätt, hon reagerar med smärta men han känner att det inte är av eller att något hamnat ur led. Pust! Det skulle också kunna vara att hon sprungit, kanske överbelastat eller fått en smäll av nåt, slagit i eller så. Påkörd borde det inte vara, de har de oftast lite märken på kroppen, lite skrapsår eller iaf smuts.

Hon fick en spruta med antiinflammatoriskt och ska äta tabletter med det i en vecka. Sen bandagerade han benet ordentligt för att avlasta och stödja. Hon borde bli bättre inom några dagar, och om inte så blir det blodprov för det skulle möjligen kunna vara en infektion av nåt slag, och röntgen. 💸💸✊

”Vad har du varit med om lilla vännen?” sa han och det kan man ju bara spekulera i. Han sa att det var positivt att hon varit borta så pass kort, handlar det om längre tid utan vatten så tar ju organ stryk, men femton timmar borde vara lugnt.

När summan för det hela slutade på ”bara” 5000kr så kändes det ju, inte bra såklart, men skapligt. Bara hon blir frisk igen så är det ju värt allt givetvis! Vi har varit på apoteket och hämtat ut hennes medicin också, det är samma som hon fick sist och det funkade bra då. Jag kan för mitt liv inte minnas att hon fick fler piller då, men det måste hon fått för då kostade medicinen 500kronor nånting, och nu 150.

Nu har hon benet i bandage och får en plastpåse på och blir utburen för att kissa, vilket hon inte direkt uppskattar:) Hon och jag sov middag inne på Trixie säng och när det knackade på dörren flög hon upp, hoppade ner och sprang ut i hallen, sen ångrade hon sig vid trappstegen. Veterinären sa att hon kunde bli ”oförskämt pigg” av sprutan hon fick, den innehöll morfin och det är bra smärtstillande ju. Hon är betydligt mera med på banan, och hon äter och dricker. I morse tittade hon på mig med den där ”hjälp mig” blicken som skär i hjärtat. Nu är hon mer som vanligt.

Hon ska vila och läka. Lugn och ro. Stödja på benet om hon vill. Vila lite till. Och förhoppningvis blir hon bra igen. Ta i trä.

Jag har ju alltid ett katastroftänk som jag utgår från, det går automatiskt. Jag hoppas på det bästa men planerar för det värsta. Alltid. I och med det så vågar jag inte ta ut något i förskott. Jag vågar inte ropa hej. Inte jinxa nåt. Att skriva det här känns jobbigt, men då behöver jag det verkligen för att inte låta ångesten vinna.

Jag ska ta ännu en inspektionsrunda runt tomten, kolla varenda centimeter av staketet för vad det än var som hände, så får det ju inte hända igen. Om hon gjorde sig illa på något hemma, kanske fastnade och blev hängande, så måste vi hitta det. Om hon smet måste vi hitta var. Och jag funderar allvarligt på att skaffa GPS OCH go-pro kamera på huvudet på henne så fort hon går utanför dörren. Överdrivet? Nej, inte det minsta:)

Vi måste också kommunicera bättre inom familjen. Om nån tar in henne på sitt rum och behåller henne där över natten måste det meddelas. Samma sak om man släpper ut henne men inte kan släppa in av nån anledning, eller tvärtom.

Vi har ju en familjechat så det är enkelt. Grejen är ju att det inte funkar riktigt i praktiken. Men vi vill inte vara med om det här igen.

Om hon ändå kunde berätta vad som hände, var hon varit och varför.

Nu har hon bäddat ner sig i fåtöljen, buffat till kudde och filt som hon vill ha det, och jag ska snart gå och sova.

Lilla hjärtat mitt ♥️

 

 

 

Innehåller reklam och annonslänkar för Cellbes

 

Jag försöker få in mer färg i min garderob. Det är ett pågående projekt sen flera år, jag köper färg och sen blir de hängande för jag trivs inte i dem. Lyckligtvis så har jag sex döttrar som då kan ta över plaggen, för de är inte lika tråkiga som jag. Jag har mestadels svarta kläder. Sen har jag några mörka färger, som mörkblå, mörkgrön osv. Har jag bråttom att klä på mig så är det alltid svart. Det ÄR ju en snygg färg, och jag tycker om den.

Så här års när jag fått några timmar ute i solen så börjar jag ändå längta efter färg och den här blusen gillar jag och har använt många gånger. Den har så att säga passerat nålsögat:D

Min blåa blus finns i flera färger, den är hålmönstrad och jag tycker jättemycket om ringningen. Däremot har jag lite svårt för att den sitter åt under armbågarna. Den sitter skitsnyggt, men jag är fasen allergisk mot gummiband och själva känslan är lite lätt klaustrofobisk. Nej, de sitter inte ens hårt, men de sitter. Det är samma om jag har ärmar med manschetter som inte går att vika upp, panik:)

Men jag gillar den!

Det roliga var att i påskas så kom Lovelia upp i en nästan likadan:)

Hittar inte den så den är säkert gammal, men den här har hon haft ofta så det är en favorit.

Jag tycker det är väldigt fint med lite hålmönster, eller glest stickade plagg, den här är nåt jag haft ögonen på ett bra tag nu. Den är nedsatt, så kanske borde jag…:)

Den finns i vitt också men bara lite större storlekar.

När jag satt och kikade på Cellbes igår så såg jag den här ärmlösa blusen  och blev helt såld. Så fin!

Den är i linne och viskosmix vilket brukar vara så skönt material, jag tror den här kan bli en riktig sommarfavorit. Den finns i ljusblått också och jag tycker ju mycket om pasteller.

Jag har också länge suktat efter en lång kjol i brunt (Ja brunt verkar vara min nya favoritfärg, otippat nog) och vips så fanns det plötsligt en:) Visst är den fin?

Mitt primära mål var att beställa den rosa klänningen  vilket jag också gjorde:) Måtte solen komma ordentligt nu så jag hinner få lite solbränna 😀

Lovelia tar studenten femte juni och Jamie konfirmeras i slutet av juni, och jag tänker att den ska få vara med på i alla fall den ena. Jag har ju en i grönt, som är supernajs så jag vet att jag trivs i själva klänningen, men rosa kan ibland få mig att känna mig som Miss Piggy:D Jag har verkligen, verkligen velat ha ett par rosa jeans i alla år, men alltså … nope. Det kommer verkligen inte bli fint, eller så här: Det kommer inte funka i mitt huvud🐷 🙂

Nåväl, jag ska skriva lite nu, har skrivtid med min kurs och sitter faktiskt ute, hur ljuvligt som helst!

 

Cellbes har ju fortfarande härliga sommardeals på många kläder, med upp till 30% rabatt:) så in med er och gör lite fynd nu i vårsolen.

Och hörrni! Ha en fin Sista april! Jag vet att det kallas Valborg i stora delar av landet, men i Uppsala är det Sista april. Kantat av Skvalborg, Kvalborg, Finalborg och allt vad det är:)

Hörs snart!

Alla som känner mig vet att jag inte gillar morgnar. Jag är verkligen inte mitt bästa jag då, men jag kan givetvis uppföra mig:) Får jag välja så startar jag dock gärna dagen lugnt och stilla, med ett antal koppar kaffe och såhär års gärna en stund i solen.

Men, man får inte alltid välja, och både i går och idag hade jag saker inplanerade klockan 9.00. Igår ett möte på Jamies skola, och idag med plastikkirurgen, det var 9.30 visade det sig när de skickade påminnelse via 1177:)

Igår masade jag mig upp och iväg, och kom på halvvägs in till stan att FAN! De stänger av massor av gator inne i stan nu pga Sista april i morgon och det har de hållit på med ett tag. Jamies skola ligger mitt i avspärrningarnas hjärta, såklart 😀

Jag var ute i skapligt god tid, så jag visste att jag skulle hinna parkera en bit bort, men glädjande nog så kunde jag ställa mig där jag brukar. Typ fem minuters promenad bort:) Pust!

Mötet gick fint, och efter det så hämtade jag upp mamma. Dags att deklarera! För ja, jag behöver min mammas hjälp med det. Jag vet, det kanske är pinsamt men jag har dyskalkyli okej? Siffror är för mig värre än kinesiska tecken och jag har ett eget företag där jag behöver bokföra, hålla på med moms och skit och jag fattar inte ett jota. Mamma är min revisor:) Hon i sin tur har hjälp av två riktiga revisorer som hon kan fråga och de dubbelkollar om något behövs kollas. Givetvis ska det alltid krångla lite innan vi får till det som det ska vara, men efter att ha fått in det så var vi klara:)

Vi grejade på lite med annat, drack kaffe och sen skjutsade jag hem mamma igen, med ett stopp på affären. När jag släppte av henne såg jag ett par som kom med toapapper och kom på att det var ju det jag hade högst upp på min lista:D Bara att åka in på väg hem igen då. Är huvudet dumt får kroppen lida.

Hemma igen käkade jag frukost för det hade jag glömt bort att göra, att klockan var runt tre var inte relevant🙈

Sen gjorde jag lite mer av sånt är jag skjutit upp, innan jag satte mig med UGC-filmen jag skulle klippa. Jag har ju varit riktigt förkyld, och eftersom jag LÄT som en förkyld kråka så kunde jag ju inte direkt spela in voice-overn, men igår fick jag den både inspelad, klippt och ivägskickad, plus godkänd:) Najs!

En långpromenad med Doris också, för att gärna få lite ont i foten, eftersom jag ju skulle träffa plastikkirurgen idag. Givetvis har jag inte det minsta ont just nu, men det är ju lagen om alltings jävlighet.

I morse var det upp och iväg, lite senare, parkerade en bra bit iväg från Akademiska och promenerade, fortfarande utan smärta. Det är ju typiskt. Det är så svårt att beskriva hur smärta känns ens när man har den närvarande, men att beskriva den när den inte är där? Hopplöst.

Han var glad som alltid, han är supertrevlig och han tyckte min vad var jättefin. Han som inte trodde det skulle bli ett bra resultat? Jag har lite svårt att hantera det faktiskt, vet inte hur jag ska känna om det. Handlar det om pengar? Troligen. Hur mycket hjälp hade jag kunnat få tidigare i livet om jag tjatat? Det är inte skitkul. Sen jag fyllde 18 och barnortcopederna tog sina vingar från mig har jag fått kräva och tjata. Inget har gjorts, allt har skjutits upp, eller så har de bara sagt att det inte finns nåt att göra. Det kanske inte fanns det heller, tekniken rusar ju framåt, men lite intresse hade känts bra. En koll då och då, om inte annat för att jag ska slippa belasta vården som äldre, som jag ju nu är:D Men vägrar inse😇

Han försökte förstå hur det gjorde ont, jag försökte förklara, och det gick ju inget vidare. Han tror inte att det är någon sena som gått av i alla fall, och det gör ju inte jag heller. Han tyckte inte vi skulle göra en röntgen för det är ju onödigt med strålning om man kan undvika det, och remitterar ist till …. ortopeden 😂 Vad nu de ska kunna göra utan en röntgen? Förlåt om jag låter tjurig men alltså? Det är ju inte helt gratis, idag betalade jag 270 kronor för att snicksnacka lite, och det lär ju upprepas hos ortopeden. Och det kommer sluta med en röntgen i alla fall. Eller ett ultraljud, eller vad de nu vill hitta på för att liksom kunna se insidan av foten.

Ok, här kommer nu min egen diagnos så ser vi om den stämmer sen:)

Jag tror att det kan vara en möjlig artros. Det SKULLE kunna vara det, men smärtan stämmer inte in på det. Men artros verkar kunna ta sig olika uttryck.

Jag tror mer på att det är nåt litet löst skit som skramlar runt där inne och ibland hamnar i kläm, det är så det känns.

Det kan också vara något som inte syns, som en överansträngd sena, eller muskel, men smärtan då kommer ju inte mitt i ett steg för att sen försvinna med nästa? Det känns ibland som att knäcka fingrarna, ni vet?

Jaja, den som lever får se. Det är inget akut, jag har haft ont i tre år, men det vore ju najs att slippa. Hade det varit en normal fot så hade jag sagt : försök träna upp musklerna runt om. Men jag har inga:D

Hemåt igen, och fastnade i solen med frukost, kaffe och bok. Sen hade jag kursmöte. Sen har jag gjort lite av varje som skjutits upp och nu tror jag faktiskt att jag är i fas med allt. Hoppas jag. Tror inte jag har något som ligger och väntar, utan det är fixat.

Skönt!

I kväll ska jag softa, se på Robinson och kanske andra avsnittet av FROM. Kanske skriva lite på min egen text. Jag ska absolut duscha för jag fryser som en liten gris, det är så förbannat kallt inne! Det har ju att göra med att det var så varmt för några dagar sen, mina sensorer till värmen signalerade att nu är det dags att slå ner på takten och sen blev det ju snudd på minusgrader igen. Alla element är iskalla och golven är så kyliga att det kryper upp i knävecken:) Det är alltid obehagligt, men med det transplanterade fettet är det sjukt oskönt.

I morgon blir det varmt igen säger väderprognoserna.

Lagom till sista april:) Kommer bli rejält med fylla.

Inte från mitt håll dock, jag brukar alltid vara spik nykter för att kunna rycka ut om nån unge hamnar i trubbel. Jag hoppas att det inte händer, men jag planerar för det värsta och hoppas på det bästa.

Jag vet inte riktigt om de har så stora planer, nån ska se på forsränningen vet jag, men sen vete fan.

Jag ska på middag hos Jimpa 😎 och Robban, Patricia och Abdel hänger med och det kommer bli mysigt. Vi har varit där i … öh tror det här blir tredje året nu, där han bor har de ett jättefint firande med kase och grejer. Det är vad jag vill ha, en eld. Det är Skytten i mig som kräver lite eld:)

Vi har haft fint ordnat här hos mig i alla år, tills några år innan pandemin, då la de ner allt, vet inte varför. Vi har sen dess åkt runt lite, men nu kör vi hos Jimpa. Perfekt. Syrran brukar haka på men hon är i Madrid, och lär inte se en enda majbrasa, däremot ha hon säkert det varmt och skönt.

Så, det var det. Nu ska jag snart fixa middag, och vi hörs snart igen:)

 

 

Det kan ni ju såklart inte veta, men låt mig nu berätta för er!

Jag har sålt min första artikel till en veckotidning, nämligen Allers ✌️

Den publiceras inte förrän framåt hösten, men då tror jag bestämt jag ska köpa tidningen och rama in den:) Det här är stort för mig! Jag har varit med i ganska många tidningar vid det här laget, och det säger jag inte för att vara märkvärdig eller så, men jag har ju det🙈 Som intervjuobjekt. Men aldrig som skribent, vilket ju är vad jag faktiskt siktat på i hela mitt liv. 56 år senare så poff 😂 Vissa är sena i starten, eller nåt.

För några år sen, kanske tio (herregud! Tror faktiskt det var 2016 och det ÄR tio år sen!!) så gick jag en kurs i journalistik på Tollare folkhögskola. Tillsammans med mig gick bland annat en kille som idag jobbar med TV, och stora produktioner som Mello, Wahlgrens värld och sånt där. Han kommer säkerligen inte ihåg mig, men jag är lite stolt över honom:D

Det är flera från den kursen som idag jobbar med just TV, en del med radio och några som skribenter. Och så jag som är tio år seg då…;)

Men nu har jag åtminstone börjat och så får vi se vad det blir av det. Min tanke är såklart att producera artiklar och reportage så det sprutar om det. Jag är inte bra på mycket, men jag vet att jag är mycket bra på att skriva, så gräv där du står osv:)

Om ni har tips på vad ni vill läsa om, kanske personer att intervjua eller händelser att skriva om så hit me. Jag känner lite samma som när jag ska göra research för mina manus, det är svårt när man inte kan luta sig mot antingen att man är känd eller att man har en profession i ryggen. Det är svårt att ringa upp en random polis nånstans och fråga om polissaker när man bara är en vanlig niobarnsmorsa med författardrömmar 🤷‍♀️ Eller vad man nu behöver göra research om. Enklare om man heter Läckberg i efternamn liksom.

Samma känsla är det att söka upp folk som kan uttala sig i en artikel, det är svårt när man inte vet att man kommer kunna sälja den. Ska jag leta reda på en rymdforskare som uttalar sig om planeter och sen kanske aldrig få texten publicerad, det känns ju kymigt. Jag är ju inte i den sitsen att någon redaktion kontaktar mig för att göra ett reportage utan jag måste ju pitcha in det först, eller skriva artikeln först och hoppas på det bästa. Inte lätt, men roligt:)

Nu har jag sålt en artikel, då kan jag hänvisa till den, vilket känns bra. Jag bygger en portfolio helt enkelt:)

Mitt fokus är som oftast vardagliga saker, det är min grej. Vardag. Livet består av så oerhört många fler vardagar än helgdagar och det intresserar mig, och det är ju hur kul som helst att få förkovra sig och dela med sig av det. Det lilla i det stora.

Inte nyhetsjournalistik, det är för hetsigt och stressigt och i ärlighetens namn är jag lite för dåligt allmänbildad🙈 Kändisar roar mig inte speciellt mycket heller, de är antingen vanliga eller diviga. Speciellt influencers som inte gjort ett skit mer än fyllt sig med fillers, botox och implantat av alla de slag och sen visar upp ett överflöd och lyxliv som ingen vanlig människa har råd med, eller beter sig illa på Tv. O  I N T R E S S A N T 😜 Vanliga människor som gjort vanliga saker? Intressant.

Vad artikeln handlade om? Jo något jag faktiskt har skrivit om här mycket, nämligen Biometeorologi, hur vädret kan påverka oss:)

Ni som hängt här har säkert läst min essä om det, som jag givetvis tog avstamp i, men fick researcha om allt och skriva nytt:)

Jag har ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat av personliga skäl, och det är allt som har med budget att göra. Inte som i att göra en matbudget eller planera årsbudgetar på regeringsnivå 😅 Utan att leva och resa på liten budget. Som när vi var i Chicago och bodde på vandrarhem, åkte buss eller promenerade och lagade mat ”hemma”. Vi hade för allt i världen resan betald i och med att syrran vann den på sitt jobb, men förutom det så betalade vi typ 1500kr för boendet, två personer i fyra nätter tror jag det var, inklusive frukost. 60 kronor per dygn för transport och under en hundring per dag för mat.

Vi såg och upplevde SÅ MYCKET, och det är nåt jag gärna skulle vilja skriva mer om. Givetvis skulle jag inte banga om en redaktion skickade mig till Maldiverna för ett månadslångt reportage all inklusive men det lär ju inte hända 😁

Jaja, vi får se hur det blir med det här, men jag har börjat i alla fall:)

Frilansskribent, det låter fint i mina öron:)

Ge mig en tumme upp ♥️