Jag är helt slut i både huvudet och kroppen:)
Lycklig och trött❤️
Livet ändå, hörrni. Ibland suger det och ibland är det nedförsbacke och så uppför och hit och dit och fram och tillbaka. Jag fick en bild av en kompis i går, eller förrgår kanske(?). Han var väl påpälsad, mössan nerdragen till ögonen, halsduken upp över näsan, kragen på jackan uppslagen så den nådde upp över öronen. Syntes att det var svinkallt, och så hade han skrivit ”myggfritt” över hela bilden:)
Positivt tänkande. 😂
Det gäller att Always look at the bright side of life:) Finns många talesätt: bakom alla regnmoln finns en stjärna, efter regn kommer sol, eller mitt personliga mantra: Det som inte dödar härdar. What doesn’t kill you makes you stronger.
Idag var det ett strålande väder. Jag gillar inte vintern men ändå, sådana här dagar är fantastiska. Gnistrande sol, kritvit pudersnö, och det känns som att andas en Vicks blå:) Man blir glad av sådana dagar. Nu gjorde jag inte ett dugg utomhus, mer än köra bil mellan olika butiker, men det gör inget, känslan är där ändå. Jag försöker bli bättre på att ta vara på nuet, carpe diem är inte så jäkla dumt ändå;)
.
Igår döptes lilla Jack, och jag ska berätta och visa er bilder, men måste föra över från kameran som laddat ur batteriet.. det kommer.
Idag följde jag med syrran som smakråd, hon hade äntligen bestämt sig för att köpa nya slalompjäxor. Hennes är från slutet av 80-talet, precis som mina var innan jag uppgraderade mig för nåt år sen. Det har hänt saker, och det går förvisso helt utmärkt att åka på mina gamla CP Racer skidor med pjäxor med ett spänne, men, det är väldigt mycket roligare att köra med bra grejor. Hon provade och provade och fick sen proffsig hjälp av en kille, och under över alla under så köpte hon ett par.
Jag köpte nya stavar och underställ i ull, för jag har inget annat än ett i siden. Det är superskönt men inte tillräckligt att ha enbart. Och just ja, varsitt par skidbyxor. Nu är vi helt kittade för en dag i slalombacken.
Ska bara åka uppåt landet lite då:)
Sen blev det lunch/middag på Ikea. Mina barn hade umgänge med den andra föräldern idag, och de större sov till nån gång på eftermiddagen så jag passade på.
Jag får ofta frågan hur relationen med barnens pappa funkar nu, så här snart sex år senare. Mitt svar är alltid – Vilken relation? För vi har absolut ingen kontakt, och jag menar alltså INGEN. Han hämtar barnen, och släpper av dem igen vid grinden, han går inte ur bilen. Idag kom de till Ikea när vi satt och käkade, barnen kom och kramades( det var ju flera timmar sen vi sågs😜) och han låtsades inte se mig…det var första gången på evigheter som jag ens såg en skymt av honom. Jag har inte pratat ett ord med honom sen strax efter jul 2013, då han knuffade mig, då sa jag iofs jäkligt många fula ord på en gång;). Om det är absolut tvunget så messar jag, men det ska vara helt livsviktiga saker. Det är HANS val, han har varit väldigt tydlig med att han inte vill ha kontakt, och ja, vad ska man göra?
Jag har accepterat och följer de regler han satte upp. Om det ska bli någon förändring så måste det första steget tas från hans håll. Det lär inte hända så relationen finns alltså inte. Det är okey för min del.
Jag ensam uppfostrar och tar hand om våra barn. Jag råddar allt själv. Jag tar hand om sjuka barn, konflikter, olyckor och tvättberg. Jag får ensam uppleva glädje, sorg och allt där i mellan. Jag smörjer cykelkedjor, lagar trasiga grejor, syr ihop trasiga byxbakar, klättrar på tak och kryper under bilen om jag måste. Jag skäller, jag tröstar, jag peppar och skrattar och gråter med ungarna. Jag går på tråkiga skolmöten och tandläkarbesök, hämtar ungar från stan mitt i natten om det behövs och har liksom ständig jour.
Det är jag och barnen. Det är krångligt ibland. Och det är så otroligt härligt jämt! Jag hade aldrig pallat nåt varannan veckas schema, så fast det låter konstigt så är jag ändå tacksam att hans intresse är så lågt. Det är hans förlust och min jättevinst:).
.
Ibland tror jag att folk glömmer bort att jag har nio barn, helt ensam, och tänker att jag lätt borde kunna ställa upp hit och dit, göra ditten och datten. Baka, vara klassförälder på skolresor, samla in och sälja saker, Newbody tex. Det är enklare idag än för några år sen absolut! Men det är fortfarande knöligt med körningar till basketmatcher i Stockholm till exempel. Mitt stora dåliga samvete! Det tar flera timmar, alltid på helger när alla är lediga och hemma, och just det är svårt att få ihop. Många vet nog inte att jag är ensam heller för den delen, det är ju inte det första man säger.
”Hej jag heter Carola och har nio barn och är ensamstående på heltid. ” Det blir garanterat lite dålig stämning då;) Eller tusen frågor.
Mina stora tjejer säger att jag klagar för lite;) Haha. Kanske det, men livet blir fan inte enklare för att man klagar. Eller jo, lite kanske, Sharing is caring, delad börda är … osv:)
Ja, det jag ville säga var alltså att jag har nio barn och älskar det:)
Ni kanske fattade genom svamlet 😂. Jag är mest bara happy:)
Nu ska jag sova. Jamie är krasslig och sover oroligt så jag försöker vänta in djupsömnen så jag ska slippa vakna ur min;)
Lilla valpen kom precis in och ville gosa och leka, mitt i natten-rycket, så Jamie vaknade till, men verkar sova bra nu.
Vi hörs snart igen 😘
Nånstans så känns det ju som att det är jag och Benjamin Button som lever våra liv baklänges;) Jag är oavsett i betydligt bättre form nu än för 20 år sen, då hade jag konstant ont i ryggen. Jag har problem med nacke och fötter och hejsansvejsan idag med, men väldigt sällan ryggproblem. De krämporna hade jag förresten då med. Patricia hade ryggskott här förra veckan, det är bättre nu, men jag kommer ihåg det som det var igår när jag drogs med det flera gånger om året. Jag tänker inte säga att det var evigheter sen, för då smäller det till, men kan säga att det värsta jag någonsin varit med om var när jag lyfte Jordan på hans ettårsdag och det smällde till. Jag kunde knappt ta mig till sängen och sen låg jag där, med en smärta som aldrig tidigare. Då var jag helt övertygad om att jag haft sönder något på riktigt. Kunde inte röra på mig alls utan att grina, och först efter timmar av värme och värktabletter kunde jag komma upp. Det som hjälper bäst är ju att vara i rörelse, men när man inte kan röra sig utan att svimma av smärta då är det inte så lätt, hur envis man än är:)
Jag är också ensamstående dock bara med ett barn och dock självvalt men kan störa mig lite på alla som menar att dom är ensamstående trots att dom har delad vårdnad och bara barn varannan vecka. Om man är barnfri varannan vecka måste man ju hinna fixa massor då man inte har barnen? Samt hinna sova och softa mm. Med det sagt så är jag otroligt glad att jag har min dotter varenda dag för skulle inte vilja vara utan henne varannan vecka såklart. Tack för en bra blogg och för att du alltid är så klok 😘
Kram
Jag tror vi känner exakt lika där. Jag skulle mått så dåligt utan barnen på heltid. Att missa halva deras liv är inte vad jag signade upp för när jag skaffade dem. Och jag håller med även om att det rimligen borde vara enklare på många vis, i alla fall återhämtningsmässigt att ha varannan vecka. Inte känslomässigt om jag dömer utifrån mig själv dock.
Har läst din blogg länge. Känner igen känslan att vara mamma 365 dagar om året. Det har jag varit i snart 8 år. Skillnaden är att jag har ett barn, inte nio. Min dotters pappa blev sjuk i lungcancer i nov 2009 och dog 15 mån senare. Då hade hon nyss fyllt fem år. Nu är hon 13. Det har varit svårt många gånger, men allt går och jag tycker att jag har lyckats riktigt bra. Hon är snäll, empatisk och hjälpsam. Tyvärr kommer hon inte ihåg särskilt mycket av sin pappa, mycket mindre än jag trodde.
Jag har varit klassföräldrar också, men har ju som sagt ”bara” ett barn.
Stor kram till dig ❤️❤️ Jag säger alltid att allt är relativt och det är sällan något är besvärligt om allt annat klaffar, det är mest en fråga om logistik och att alla är friska. Vissa år har jag haft minst en sjuk unge varje vecka från jul till maj, och då är det knöligt. Men jag tänker alltid att det kunde varit värre:)
Du har lyckats mkt bra med din dotter tycker jag det låter som 😘😘
Du har inte speciellt många små barn. Att säga att du är ensamstående niobarnsmamma är en sanning med modifikation.
Att sälja saker, newbody t ex, har ju knappast med antal barn att göra? Om inte alla nio spelar basket och ska sälja samtidigt. Men igår skrev du att ETT barn har en aktivitet.
Ja? Och NEJ. Det är ingen sanning med modifikation! Det är så, och det kan ingen ta ifrån mig. De är inte så små, och jag skrev att det är lättare nu, det är så otroligt mycket enklare att du aldrig kan förstå det, om du inte varit i samma situation. Men de har varit små, Jamie var 1,5 år, Jordan 3, Lovelia 5, osv när pappan drog. Då var det slitsamt MEN jag fixade det med. Okey Newbody är inte svårt pga antalet barn, det är bara svårt för att det inte finns en arbetsplats av något slag där vi kan lägga katalogerna utan det måste knackas dörr. Kanske ett dåligt exempel, förlåt.
Du fattar nog inte vad jag ville ha fram, för du har inställningen att jag borde klara det:) antagligen eftersom du dömer utefter dig själv, det brukar vara så.
Och det gör jag också:)
Glöm Newbody! Det är bara en detalj, det som är svårt är skjutsningarna. Att boka upp en bil full med kids som ska på match för att i sista sekund få ett sjukt barn.. och ett antal andra blir drabbade. Sånt är jobbigt. Att det inte finns en backup-förälder. Men jobbigt är inte lika med omöjligt.
Ensamstående på heltid fattar inte folk… Att man dygnet runt 7 dagar i veckan, 365 dagar om året,livet ut alltid är det ansvarige vuxna & är anträffbar . Sant man slipper missa hälften av vad ungarna gör men vara klassförälder funkar dåligt. Det kan de fetglömma,jag kan inte klona mig & vara på 2-3 ställen samtidigt (har små barn med) . Funkar det för yngsta en aktivitet,javisst annars går det barnet före
Just att det är livet ut har folk svårt att fatta:) Och även att det gäller stora barn. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, det stämmer så jäkla väl! Trodde jag aldrig innan jag hamnade där:)
Jag är klassförälder när jag blir tilldelad det, och jag är grymt vass på att fixa om man fick bestämma själv;) men det är ju alltid massa viljor och nån som absolut ska ha sitt igenom. En annan klassförälder då🙈, och då backar jag ödmjukt och anpassar mig och gör det jag blir tillsagd 🙂 Jag är ingen som behöver leda, det är enklare att följa liksom;)
Men som sagt, folk som inte är ensamstående helt på heltid kan nog aldrig förstå. Det är så mkt annat också, att vara både mamma och pappa, det är inte så enkelt.
😘