Jag tror att vintern är över:D Ta i trä osv. Visst, det kan säkert komma en snöstorm och göra hela världen vit en sväng till, men jag tror inte att det kommer ligga kvar. Visst är det till och med vår meteorologiskt i södra Sverige?

Nåväl, med det sagt – det är astråkigt väder idag, grått och regnar till och från, lite sådär råkallt. Lockar inte med en promenad kan jag säga, även om jag kanske ska trotsa eländet lite senare.

Jag har precis varit hos veterinären med Doris, igen, för den andra, av fyra sprutor. Skickat in till försäkringsbolaget har jag också gjort så är det bara att hoppas på att de inte hittar något kryphål för att slippa betala. Sist gick det väldigt smidigt, så det får gärna fortsätta på samma vis.

Annars då? Jo men det rullar väl på.

Jag var ute i fredags och lyssnade på ett svinbra band, givetvis på DogBar, var annars? Det var som vanligt väldigt trevligt, och dessutom kom några kompisar som vi tjatat på, äntligen dit:) Vi var kvar tills de stängde, då gick vi mot bussen, bara för att inse att det var typ 35 minuter tills den gick:/ Vad gör man då? Står ute och fryser är ett alternativ, men alternativ två är att gå in på Etage och lyssna på folk som sjunger karaoke:D så det gjorde vi. ”Så lämnar ni jackorna i garderoben en trappa ner”, sa vakterna och såg bistra ut. ”Absolut”, sa vi och la till ett inte så fort vi gått förbi, drog av jackorna och tryckte in dem i ett hörn. Jag vägrar så långt det går, speciellt när vi bara ska in och vända. Man hinner inte ens lämna in den innan man måste hämta ut den, och vad är vitsen då? Nej, glöm det. Klagar de så går man🤷‍♀️

Hem, käka lite, snacka lite med de kids som var uppe och sen i säng. Vaknade av att det blev ljust i sovrummet, det var lite onödigt tidigt så bara vända på sig och dra täcket över huvudet igen. Vaknade igen och klev upp. Jag hade ett mission i helgen och det var att städa, men inte förrän på söndagen, så jag gjorde inte så många knop där. Jag och syrran skulle till mamma senare för att hjälpa henne flytta ett bord och sen käka lite, och jag vet hur jag är – om jag påbörjar något så vill jag göra klart, blir jag avbruten tappar jag liksom lusten. Det var inte ett alternativ för satan så stökigt det var hemma.

Syrran hämtade upp mig, och vi åkte hem till mamma och hade med oss Jordan också som skulle få skjuts till en kompis i stan. Han är stark så han fick bära ner den extra skivan från vinden som skulle i bordet. Grejen med det här jäkla bordet är att det är just det – ett jäkla bord😂 Det är snyggt men helt hopplöst att få ihop i skarven i mitten, lite snett och vint. Men vi har gjort det tillräckligt många gånger nu för att veta att det inte blir bättre än så, och behöver inte försöka:)

Sen skruvade vi fast en tavelbelysning och det blev så fint. Mamma fick en tavla av sin väninna som hon suktat efter i sextio år:) och den är verkligen fin. Med belysningen ovanpå blev den ännu tjusigare och verkligen ett blickfång.

När det vart klart skjutsade vi Jordan, och drog till McD:) Mammas favoritställe och tja, vårat med. Där blev vi sittande i flera timmar och babblade sen, innan vi åkte hemåt. Kollade på serie med Robban och sen var det som att dra ner en rullgardin, jag blev akut svintrött och kröp i säng. Fullt medveten om att jag skulle upp och städa.

Och söndagen grydde, och jag med den, och med ljudbok i öronen satte jag igång. Började med vardagsrummet. Det är inte husets vackraste rum, långt ifrån, men det funkar för oss. Det här är också djurens favorithäng, och de är överallt.

Det är inte speciellt stökigt här inne egentligen, men det räcker med lite för att det ska se mycket ut. Jag tog bort alla julfiltar och kuddar och dammsög soffan och fåtöljerna, den närmsta är mer eller mindre djurens, vilket jag fattar för den är superskön. Jag var på väg att kasta den för några år sen, den stod på högkant i hallen nere i säkert ett halvår i väntan på transport till tippen, men sen råkade jag provsitta och tja, ful men skön, den fick stanna. Men det är inte vackert med filtarna över, dock nödvändigt eftersom djuren hårar så förbenat. Jag dammade överallt, dammsög och torkade, vi har också en jäkla kattlåda här som jag vill bli av med men det är hopplöst, då kissar de på valfritt, men fel, ställe. De krafsar ut sand som man sen behöver kliva i, och jag hatar det. Men snart är de kastrerade och kan gå ut. Jag sätter all tilltro till att det ska lösa allt:D

Lite bättre blev det ju.

Den rosa sprayflaskan är för att Sally inte ska klättra på tv:n eller i mina blommor, funkar för det mesta att bara skaka på den nu så kutar hon:D Sladden över golvet hatar jag. Det är Robban som ju installerat ett enormt läckert ljudsystem, som jag älskar, det är fantastiskt ljud, men den där förbannade sladden gör mig tokig. Han ska, vilket år som helst, skaffa en längre och fästa upp den runt väggen, men det verkar dröja. Sladdar är mitt värsta, jag har ägnat så många timmar i mitt liv till att gömma, fästa upp, binda ihop och få undan dem, så det här skaver rejält kan jag meddela. Dessutom fastnar min robotdammsugare i den varenda dag. Inte bra. Hate it.

Vidare till köket. Jag hade bestämt mig för att verkligen göra klart i ett rum i taget, och jag fick inte börja tvätta, eller fixa nån annanstans innan jag var klar, vilket jag annars oftast gör. Städar överallt hela tiden. Det funkar ju men brukar innebära en eller två korgar med saker som inte har nån plats, som ska kastas, återvinnas, ställas på plats edyl. Nu gjorde jag allt, innan jag började på nästa. Och det var ju ett vinnande  koncept:D

Jag har alltid en korg eller kasse som jag lägger saker i och en för skräp som ska kastas.

Köket är det rum vi är överlägset mest i, det är här vi samlas, och det är här allt hamnar förr eller senare. Robban har fått för sig att han ska lägga sina jackor på bordet istf att hänga dem i hallen…vilket jag inte begriper alls. Jag å min sida hänger väskor över stolarna;)

Jag bytte duken, tillbaka till den gamla vanliga, jag kan inte vara utan för dels ekar det då, och dels är bordet svart, ni kan ju fatta exakt hur länge det är dammfritt. Inte ens en minut skulle jag säga, när man är klar efter att ha torkat av det är det redan damm eller katthår på andra sidan. helt hopplöst. Misteln ska ju bort såklart men jag ser den knappt för blomman som klättrar på väggen i hörnet är så frodig att de smälter ihop:)

Väskorna är kvar:)

Köksön är ju fantastisk, jag älskar den. Vi gjorde ju om helt i köket när Jordan var en liten pjuklarv och det är ju jag som”designat” det. Dvs jag som bestämt vad som ska vara var. Hela skåpet i bakgrunden är hopsatt av delar från Ikea, vi visste inte riktigt vad vi skulle ha där, men när jag gick förbi det i en av deras köksutställningar blev det glasklart och vi gjorde exakt samma. Så fint!

Båda är dock två samlingsstationer för … tja allt. Till mitt försvar, vi har för få ytor att ställa saker på, avlastningsytorna är få och vi är många. Dock väldigt najs när det ser ut såhär:)

Jag har precis torkat av så bänken är blöt, inte smutsig som det ser ut.

På den här bänken är det också lätt att bara mellanlanda med allt möjligt

Allt från mina viktiga papper, till nya moppar till dammsugaren, till en ficklampa, huvudvärkstabletter, laddare och sånt.

Mycket bättre:)

Här finns pappa och ljuset är för honom. ”Ställ det vid morfar”, eller ”Det finns hos morfar” är saker som ofta sägs i familjen och då vet alla❤️‍🩹

Diskbänken då ….

Jomen. De käcka rosa plastbitarna som hänger ut ur skåpet är faktiskt sopåsar, jag har inte hittat ett optimalt system än, och det här funkar skapligt. Det är krokar som jag satt upp och ner som vi bara hänger ena handtaget på så får vi rum med båda restavfall, plast, papper, metall och matavfall. Fult dock.

Det ser alltid ut såhär i det här hörnet. Hur jag än tjatar, gormar och mutar så är det hopplöst. Ibland längtar jag tillbaka till när alla var små och det vara var jag som stökade i köket, då var det inte ordning och reda, men allt var på mig. Att konstant städa efter mer eller mindre vuxna människor gör en ju tokig. Det låter som de är världens sämsta, men faktum är att vi är lika goda kålsupare allihopa:)

Nu bytte jag plats på airfryern och diskstället, det kanske blir bra, kanske inte. Jag har haft såhär mellan varven och det funkar periodvis.

På andra sidan diskhon har vi en liten yta också, där vattenkokaren och nu airfryern står. Det här är kökets enda arbetsytor, köksön och denna. Är de rena är det perfekt, men står det skit överallt är det hopplöst.

Just nu har det faktiskt varit fint i två hela dagar, vilket måste vara nåt slags rekord:D

Jag gick ut med en massa sopor, eller i ärlighetens namn skickade jag ungarna:) och sen tvättade jag upp det jag kastat in i badrummet, Novalie bytte alla kuddöverdrag och nästa rum på agendan är badrummet. Just nu hänger det fullt med tvätt där inne, som ska vikas och bäras på plats, jag hann inte igår, men det ska väl göras idag.

Patricia och Abdel kom på besök, vilket var en skön paus i städandet, Robban grillade korv och vi fikade lite. Det är så mysigt när de som flyttat kommer hem och hänger lite. Snart är det påsk och då kommer Corrinda också och sen även Janelle ♥️

Nu ska jag gå och hämta mera kaffe, gå på toa och sen skriva lite.  Igår hade vi föreläsning, i morgon är det kursträff i smågrupper och på torsdag är det skrivtid i grupp.

På torsdag ska katterna kastreras och jag och syrran ska träffa killarna på kvällen och kolla fotboll, Sveriges ödesmatch. Blir det nåt VM tro? Hoppet är det sista som lämnar en osv, men vafan ,det ser mörkt ut…

Men jaja. Veckan kommer rusa på. Jag ska träna också, kom iväg igår för lågintensiva men många repetitioner och vilar idag, så på det på onsdag igen, och siktar på även fredag.

Och jag har hittat och laddat min TENS.-maskin också, så jag har haft den påklistrad sen igår kväll:) Jag har en med tre elektroder, som jag placerar längs med låret, en nere vid knät, en upp mot höften och en mitt på, och sen låter jag den jobba.

Jag slog på en timmes program när jag skulle sova och tro det eller ej men jag somnade direkt, så välbehövligt. Den brukar funka som så att efter att jag använt den några timmar så försvinner nervsmärtan. Om det är för att kroppen producerar eget smärtstillande eller för att det blir nån blockad på nerven vet jag inte, bryr mig inte heller, bara det inte molvärker hela tiden är jag nöjd. Jag har den på nu med, har dragit på ett par långbenta shape-trosor som håller den lilla dosan och elektroderna så bra på plats att jag inte ens behövde avsluta min TENS-behandling när jag åkte till veterinären, den kunde lugnt burra på:)

Det och en benvärmare på underbenet, fasen vilken tur det är att inget vet vad som gömmer sig under kläderna 😂

Haha, nu – mot kaffet:)

Hörs snart!

 

 

 

Och det får man faktiskt, för delad börda är enklare, eller hur det nu var:)

Jag har så djävulusiskt ont i min skadde ishiasnerv för tillfället, och har haft det några dagar nu. Värst på nätterna, som alltid, för då är ju tanken att man ska ligga stilla och sova, vilket inte går när det molvärker hela tiden😝

I natt har jag sovit blundvis, en blund här och en annan där, och mellan det har jag legat vaken och tyckt synd om mig själv. Så jäkla jobbigt!

Nervsmärta är ett alldeles eget litet helvete som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det molvärker, typ. I mitt fall så kan jag väldigt tydligt känna var ishiasnerven går, det strålar och värker från baksida lår och hela vägen ner till foten, värst är det i låret. Att byta ställning funkar, i ungefär en minut, sen är det tillbaka med full kraft. Att gå upp och gå funkar absolut, men vafan jag behöver ju sova nån gång per dygn i alla fall. Värktabletter funkar inte alls. Värme/kyla funkar ibland, lite grand, men inte fullt ut. Bäst är TENS, och jag har nu klistrat på elektroderna och kör för fullt. Man ska inte köra mer än typ 30 min men det skiter jag högaktningsfullt i, jag drar på i några timmar. Kroppens egna endorfiner brukar kicka in så småningom, men det tar inte en halvtimme direkt.

Så, jag är inte på topp rent pigghetsmässigt idag.

Jag har kurs, och sitter och lyssnar på en föreläsning, vi har paus just nu, och sen ska jag till tandläkaren med Jamie, en koll efter att han fick det där knät i ansiktet under en fotbollsmatch. De ringde i morse och jag missade det, så jag ringde upp. Ett par gånger har det hänt att de ringer för att meddela att tandläkaren är sjuk, och sen glömmer att skicka ett meddelande, så jag har åkt dit i onödan. Jag vet inte varför, men jag missar samtal hela tiden. SMS och mail hör jag, men just ringsignalen går mig helt förbi:D

De ville byta tandläkare och flytta tiden tio minuter bakåt så det var ju inga stora saker den här gången:) Bättre, för nu kan jag vara med längre på kursen:)

Efter det ska jag hem till syrran för att bistå i en nedtagning av en stor tuja. Det blir spännande:)

Mer om det senare, för nu ska jag gå och hämtaa kaffe innan vi börjar igen:) Jag ville bara kika in och klaga lite😇

Hörs sen!

Jag vet att jag skrivit det förr, men nu är det nog fasen rekord på hur länge jag inte varit på gymmet. Minus efter att Jamie föddes kanske, men det är snart femton år sen så det gills inte:D

Femtonde januari opererades jag och artonde mars var jag tillbaka. Galet. Jag vet egentligen inte riktigt varför heller, men de säger att man ska ta det lugnt efter en fettransplantation. Jag vet ju att de som transplanterar hårsäckar ska vara väldigt försiktiga med att röra sig överhuvdtaget första dagarna, så det är väl inte så konstigt i och för sig. De flyttade cellerna måste ju få en optimal chans att fastna på sitt nya ställe. Jag har skött mig efter konstens alla regler, vilket är skönt för då vet jag att jag gjort det jag kunnat.

Man får heller inte bli kall om fettet, vilket inte var så svårt första gången då det var höst och varmt, men nu smällde det ju till och blev nästan 20 minusgrader, vilket tvingade mig att vara inne. Och ha trippla benvärmare plus överdragsbyxor när jag gick ut:D

Men i onsdags var jag tillbaka, och eftersom syrran sympatiserat med mig och inte tränat hon heller, så var det två lite nervösa personer som klev in på Friskis. Som ju återigen har bytt namn på massa pass. Samma innebörd typ, tror jag, men nya namn? Kommer aldrig begripa mig på sånt där. Nu vet jag inte vad fan det är för nåt, Power exempelvis, vad är det? Power hit? WTF.

Så dumt. Ingen jag pratat med uppskattar det, och vi är ju alla gamla stofiler på Friskis och har varit med om många namnbyten, utan att det blir bättre. Sämre ibland dock🙈

Jag saknar ju också David så det är nästan fånigt. Han slutade och därmed finns det ingen kvar som liksom har koll på en. Sist hade exempelvis syrran inte kunnat vara hemma i åtta veckor utan att han hade skällt på henne. Dessutom var han den bästa ledaren🤷‍♀️ alla kategorier. Men hur jobbigt det än är med omställningar så måste man ju. Det går ju inte att sluta träna för att han slutat, det vore ju extremt dumt. Nu finns det ju massa bra ledare förvisso, men ingen man har en personlig relation till. Med honom var det lika mycket den sociala samvaron som var viktig, vårt gäng samlades hos honom, nu är alla vind för våg. Inte bra.

Jaja. Vi körde ett av hans pass iaf, ett lågintensivt med många repetitioner som jag alltid fått extrem träningsvärk av. Varenda gång, och han har skrattat åt mig i alla år:D Eftersom man kan fuska när ingen har koll på en så har vi bytt ut de övningar vi inte gillar;) och lagt in lite andra, plus lagt till. Jag försöker undvika allt över huvudet eftersom jag får så ont i nacken och kör lite alternativa grejor. Avslutar på golvet, och om ni inte brukar göra det, och har ont i ryggen eller så, så ligg på golvet en stund:)

Det är bland det bästa jag vet och jag ligger ofta utsträckt i köket eller vardagsrummet här hemma. Det är på den nivån att ingen bryr sig för fem öre utan bara tar ett kliv över mig😂  Att få sträcka ut alla kotor, ligga helt plant, det är grymt skönt.

Idag har jag såklart ont överallt efter träningen, jag var iaf klok nog att inte använda träningsbanden som jag började med innan jul, de lägger till en extra dimension av allt. Låter fånigt men jäklar vad effektivt det är med träningsband!

Innan hade jag varit med Doris hos veterinären. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, men dyrt blir det. Hon älskar att åka dit, och är så otålig på att få komma in:D

Lilla fjollan kissade ju blod upptäckte jag när snön kom, det var enda tecknet överhuvdtaget, och jag vet inte alls hur länge det pågått. Ett urinprov visade superfult resultat och hon fick antibiotika i tio dagar, sen nytt prov. Det var bättre men inte bra och de gjorde ett ultraljud för att se hur urinblåsan såg ut.

Kan säga att hon inte tyckte det var skitkul att ligga på rygg i en konstig bädd, men hon tolererade det:) Ultraljudet visade att hon hade en polyp, möjligen en tumör. Jag fick panik, såklart. Eftersom jag vet att hon mår bra kändes det ändå skapligt lugnt, men vafan? Ni fattar säkert hur tankarna gick. Det bestämdes att de skulle odla på nåt speciellt sätt på urinen och jag var där dagen efter igen med ett prov. Hur man enklast tar urinprov på en hund? Jo det kan jag berätta! Man tar en lång soppslev och fångar upp, sen får man stå där i skogen och hälla över i en burk:D Det är en fördel om man har en medmänniska med sig som kan hålla hunden så den inte drar iväg och allt skvimpar över. Jag tog med Novalie:)

Det tog några dagar, och om nån är intresserad så kostade en urinodling 3000kr. Vid det här laget var jag uppe i runt 8000kr och kände att det började vara lite jobbigt. Jo hon är försäkrad, men det blir dyrt ändå.

Svaret var iaf skapligt positivt, de ser inga tecken på cancer, och det är bra. Däremot har hon kristaller i urinblåsan, som också är inflammerad, och möjligen är det därifrån polypen kommit. Så nu ska Doris få fyra stycken sprutor med inflammationshämmande medicin som räcker upp till ett år, och även kan stötta upp vävnad som urinblåsan. Med hjälp av svindyrt veterinärfoder ska förhoppningvis de här kristallerna minska och i bästa fall försvinna. Det låter dock som att hon kanske behöver käka det här fodret i evighet. Det är trippelt så dyrt som hennes vanliga 😝

Och efter den här kuren, som kostar 745kr sprutan, som om jag fattar rätt, kostar själva flaskan med 100ml runt en femhundring, och hon får typ en milliliter per gång….så jag borde ju rimligen kunnat ge henne det själv? Herrgud man borde blivit veterinär! Mitt ställe är ändå rimligt i pris, om man jämför med andra. Rimligt är det absolut inte men det är ju ingen veterinär. Men vafan, en standardundersökning kostar 2700kr…. och sen påslag för prover edyl. Bra timpenning ändå. Jag tjatar på Jordan om att han kan bli veterinär, han är smart nog, och det skulle gynna mig mer än den mäklare han planerar att bli:D Han är inte det minsta sugen på det, dessvärre.

Ja efter den här kuren då, så ska hon göra nytt urinprov och ultraljud och det är väl bara att hoppas att allt ser bra ut då. Annars blir det en to be continued, och då blir det jobbigt. Lägg till att båda katterna ska kastreras a 1990kr styck, och när jag äntligen bokade tid, så upplystes jag om att de även måste chippas för det är ju lag på det, och det verkar kosta, ink vaccination – 1400kr per katt.  Så då går det loss på runt sju lax också. Herregud, så tycker de att det är konstigt att folk inte kastrerar/chippar sina katter? Hade det inte varit så ohemult jävla jobbigt att Sakina går runt och skriker här hemma nu eftersom hon löper, och löper igen och igen, och Sally snart är där också så hade jag fasen kunnat låta bli. De hade kunnat få p-piller ist. Det får de tydligen inte äta så länge iofs.  Jag önskar mig ett par sådana där byxor som han har i Pojken med guldbyxorna! Jag behöver det definitivt.

Jag vet att det inte är en mänsklig rättighet att ha djur, jag vet det, men det är väl ändå inget som enbart de rika ska kunna ha? Så länge de är friska är det ju inga problem, men så fort man behöver vård är det risk för banrutt och konkurs.

Nä, Doris får mer än gärna bara krya på sig snabbt och bra, tack så mycket 🙏🏽

Sally då, den lilla kattungen. Hon är min lilla älskling och fast hon inte är superförtjust i att ligga i famnen så kommer hon gärna när jag har datorn i knät, såklart;)

Då kan hon ligga såhär i evigheter:) Samma när jag gått och lagt mig och ligger och läser, då lägger hon sig under hakan så jag får jättemycket päls i näsan, och sen tvärsomnar hon♥️

Jag är för övrigt fortfarande lite fundersam på om hon verkligen är en tjej;) När vi fick Sellman så sa de som sålde honom att han var en tjej, men det var liksom väldigt visuellt tydligt att han var en han, och inte en hon. På Sally är det hopplöst att se hur hon är skapt, och det vet jag att det var på Zlatan också, vår första svarta katt. Det blir en överraskning på torsdag, när de ska kastreras;)

Sellman hette Selma först, det är ett av de finaste namnen jag vet och jag hade gärna velat ha en dotter som hette så. När jag väntade Robban och Corrinda var min tanke att om det var två tjejer skulle de heta Sally och Zelma. Z:a för att min … öh vad det nu var, gammal släkting på pappas sida hette så. Jag tycker inte det är fint med Z så hade nog valt S ändå. Chelsea och Corrine var ett annat förslag, men allt sabbades av att de var en av varje sort😜 Två pojkar hade jag velat ha Julian och Jordan, vilket exet totalvägrade, för att sen när Jordan föddes vara helt med på det. Typiskt män, man måste plantera saker långt i förväg:D När Jamie föddes deklamerade exet på förlossningen till barnmorskan att bebisen skulle heta Julian, och jag som bestämt mig för Jamie för flera veckor sen, kanske utan att meddela honom iofs;) satte i halsen. Det blev ändå som jag ville🤗 Och innan nån börjar babbla om att tvinga hit eller dit eller vad som nu kan falla er in – min exman tyckte att det var jag som gjort det stora jobbet och därför var den som hade vetorätt i namn. Jag valde aldrig ett namn som han ogillade, såklart.

Vad gör man då när katten lystrar till Selma men är en pojk? Jo, man hittar ett likvärdigt namn, och det blev Sellman, som är rätt fult, men funkar:)

Sally är ju ett annat favvo-namn, jag var tvungen att kolla med alla ungar först om de tyckte det var så fint att de ville döpa sina eventuella framtida barn till Sally, men det tänkte de absolut inte.

Är Sally en gosse, så blir det Sulley:) Som i Monsters Inc. JP Sullivan, aka Sulley:) Uttalas precis likadant

Jag hoppas ju lite på att hon är en han, för den här figuren ovan är en favoritkaraktär i filmer.

Ett annat alternativ är Scully, som i Agent Scully i Arkiv X. Det är ett efternamn och då har båda kattgossarna efternamn.

Haha, jag vet att jag är skitnördig på namn, medan andra bara tar ett, men för mig är det viktigt och det kan ta evigheter att välja rätt.

Nej hörrni, nu ska jag och Doris ut i solen! Igår hann jag aldrig för jag hade ett skrivpass med min kurs och när det var slut var solen borta. Positivt är att jag kom rätt långt i manuset, negativt är att jag inte fick sol i fejset utan i stället gick en långpromenad i mörker på kvällen. Man kan inte få allt. Ikväll ska jag lyssna på ett svinbra band på DogBar tillsammans med Helen och tjejerna, det ser jag fram emot:)

Vad ska ni göra, denna fredag i mars? Berätta gärna så jag har nåt att läsa senare:)

Jag vet att det är galet, den där lilla Loppan som föddes nyss, hur kan hon mönstra? Men så är det.

Mönstringen sker på Plikt och prövningsverket i Stockholm och är ett av de få ställen jag faktiskt hittar till, eftersom jag kört hit Trixie för något år sen:) Klockan 08.00 ska de infinna sig och eftersom trafiken är som ett skämt så vet man aldrig om det räcker med en dryg timme eller behövs två. Med andra ord startade vi hemifrån 6.15. Gäsp.

När jag körde dit Trixie gick det på rekordtid, har aldrig kört så fort till Stockholm, det här ligger ute vid hamnområdet, men idag var det olyckor och sjukt mkt trafik. Fattade inte förrän jag bromsade hur jävla halt det var, det syntes ju inte, och solen låg i ögonen, men när man trampar på bromsen i 110 och känner hur den absolut inte tar det minsta lilla och bilen framför kommer närmare och närmare …. då är det inte skitkul. Jag försöker alltid hålla avstånd, men det är svårt när det är kö, inte minst för att blir det en lucka så svänger alltid nån in, och sabbar mitt avstånd. I min riktning var det massa bilar, men i mötande väldigt få…? Det fick sin förklaring av att det stod en lastbil på tvären över vägen, och bara en bil i taget kunde slingra sig förbi. Vi krypkörde bitvis och jag var så glad över att vi hade gott om tid, för det är ju sjukt stressande att ha brådis.

Vi landade utanför verket klockan halv åtta:) Jag parkerade och gick med henne fram, inte för att hon inte vågade gå själv, men för att jag tänkte promenera en liten stund, innan jag satt mig och skrev lite, jag hade datorn med mig. Sist letade jag efter nåt hotell eller så som jag kunde hänga på, men det slutade med att jag satt i bilen;) Loppan gick in och jag gick vidare, men kom på att jag kanske inte låste bilen? Hm…?

Handen på hjärtat så har jag nog i alla år glömt att låsa bilen EN gång, det var vår första folkvagnsbuss och jag hade den full av julklappar:D DET har inte blivit kul om nån upptäckt det, och den stod dessutom på en väldigt enslig parkering. Avskild, många bilar men få som rörde sig mer än för att just gå till sin bil. Men det gick ju bra, pust.

Jag bestämde mig ändå för att gå tillbaka, jag hade ju faktiskt datorn i den och även handväska med körkort och betalkort. Plus att jag behövde lypsyl:) Knatade tillbaka, och såg att två p-lisor patrullerade raden med bilar. Eftersom jag inte är en mästare på just parkering, eller apparna, eller egentligen vara säker på vilken jäkla zonkod det är, så blev jag ju nervös. Jag hade använt Parkster, och gatuparkering zon 3 som jag tror är den som gäller överallt i Stockholm? I Uppsala har vi såklart olika, bara för att man ska göra fel, hundra procent. Jag frågade:) Ursäktade mig med att jag kom från Uppsala och inte hade en aning, men ville vara säker. Hon var trevlig, jag har ju en del förutfattade meningar om de som väljer att arbeta som parkeringsvakter, det erkänner jag. Jag har träffat på den vidrigaste ever, och jag har också träffat en trevlig som rev min bot för att jag hade en giltig anledning att vara sen. Jag har också träffat på den här som under tiden jag var och löste biljett ställde sig och började skriva en bot? ”Alltså ursäkta mig, lille gubben, men vad gör du nu?” Viftade med biljetten. ”Jasså, var du där?” ”Ja, det tog mig ungefär”, kollade klockan: ”En minut och tre sekunder, är du seriös, på allvar?” Han var inte ens i närheten av min bil när jag gick så han kan omöjligt ha väntat ens en sekund innan han började skriva, helt emot reglerna alltså.

Jag tycker inte att parkeringsvakter uppfyller en viktig funktion när de bötfäller folk som dragit över med några minuter, eller råkat ställa sig en centimeter fel. Däremot de som parkerar trafikfarligt, de ska såklart ha en bot. Annars? Nope.

Men den här tjejen var trevlig, just nu iaf:) och frågade om jag ville att hon skulle kolla min bil direkt? Jatack gärna. Och jag hade ju gjort precis som man ska, pust igen. Eftersom de hovrade runt så kändes det väldigt skönt att hon kollat, nu kunde jag promenera vidare med sinnesro:)

Jag hittar jättedåligt i Stockholm. Hur jag än försöker så får jag aldrig en mental karta i huvudet över hur stan ser ut, och utan den är det hopplöst. Ta Norberg som exempel, så har jag en övergripande koll över ungefär hur det ser ut, men mycket mindre då: Stockholm är hopplöst. Nu gick jag runt lite först bland husen där, förvånas som alltid över att det intill ett hamnområde med massa företag ligger så fina bostadshus, från kanske 50-60-talet. Gick vidare och kom fram till Kamprement badet? Nä, inte så men nåt liknande, och där har jag kört förbi när jag snurrat runt för att kunna vända, så visste att efter det kommer typ Gärdet. Så jag gick framåt, och framåt och så tog gångvägen slut och jag hoppade in på en stig och traskade på och gick och spatserade. Tänkte att nån jäkla gång bör jag ju komma fram till vattnet och sen kan jag gå längs med stranden.

Alltså jag såg ju vattnet i alla fall, men tomterna går ner hela vägen vad det verkade och jag hade ingen lust att bara klampa in, så jag svängde lite uppåt och hamnade på en Djurkyrkogård.

Alla som läst/Sett Stephen Kings Jurtjyrkogården får nog samma feeling som jag, det är lite läskigt. I den så finns det en gammal, indiansk tror jag(gammal film så det hette så då) kyrkogård där det man begraver kommer tillbaka. Inte alltid som de ska, men de kommer tillbaka. Familjen det handlar om, får sin katt påkörd och begraver den där, mest för att det är en fin gest för barnens skull, de tror givetvis inte på sägnen. Men katten kommer tillbaka. Lite argare, lite fräsigare, men tillbaka. Ni kan ju gissa vad som händer när den lilla sonen blir påkörd? Jajamen, pappan begraver honom där, utom sig av sorg och gossen återuppstår. I en mordisk variant. Det är en skitbra bok och en bra film, om ni inte sett den.

Men den finns alltid i tankarna när jag hör om begravda djur. Kanske därför Smulan och Zlatan står kvar i sina urnor i skåpet:D

Jag stängde av min bok, respekt åt de som gått före såklart, och gick försiktigt in. Det var väldigt sankt och blött och jag förvånades över hur oerhört välskötta gravarna var. Många hade massor av gravdekorationer i alla möjliga former, fotografier och glasetsningar, kan det heta så?, med djurets namn och bild. Många hade riktiga gravstenar. De är skapligt dyra, vilket gav mig både en känsla av enorm sorg och vemod men samtidigt var det vackert. Men om man inte kan släppa sitt älskade djur utan besöker dess grav så frekvent att man har en stol att sitta på, en vattenkanna invid, dekorationer, god-jul hälsningar osv, det känns en aning knepigt. Förstår ni hur jag menar? Jag älskar mina djur, men jag kommer inte begrava dem på en djurkyrkogård med svindyr gravsten. De är med mig i hjärtat. Alltid. Jag tror att de människor som gör det, är väldigt ensamma. Att deras djur betydde allt, och det känns sorgligt.

Inte fel alltså, absolut inte, men ensamt, kanske är ordet.

Det fanns jättegamla gravstenar och helt nya. Jag fotade inga nya, tänker att det är mest respektfullt så, men de gamla kändes lite ok.

 

En fridfull och vacker plats ❤️‍🩹

Okej, jag var tvungen att läsa på. Djurkyrkogården känns som ett oerhört fint ställe, och inte ens dyrt.

Det här är troligen världens äldsta kyrkogård för djur, och det finns kanariefåglar, hästar, hundar, katter, marsvin osv begravda här, en gissning är över 4000 djur. Det finns inga staket, och inga gångar, för döda djur är fria djur och behöver inget sånt. När man väljer gravplats så kan det få ta den tid det tar, och valet grundas på vad ens djur trivts med. En hund som jäser i solen som min Doris skulle begravas soligt, en observerande katt får en plats med överblick osv. Väldigt personligt och vackert.

Jag tar tillbaka, inte knepigt, utan fint.

Det var svårt att ta sig genom den, eftersom det var så blött, men jag tror inte jag klev någon på fötterna, jag försökte mitt bästa, och med en känsla av vemod gick jag vidare. Kom ut vid hästhagar och såg Kaknästornet från ett nytt håll:) Funderade på att gå närmare och kika lite, men det lockade mer att gå framåt.

Jag kom fram till en bro över en kanal och med en infotavla på andra sidan, jag var vid nåt jag tror hette Djurgårdsbrunn?

Läste på skylten att kanalen grävts fram för hand när landmassorna höjde sig och vattenvägen försvann, och om Djurgården som rekreationsplats. Väldigt vackert här, och jag gick längs med kanalen.

Jag gick på känn, efter var jag trodde att jag skulle, och kom ju faktisk fram ungefär där jag trodde:) Ni ser ju vilket fantastiskt väder! Jag har ju haft stora problem med en fot, och det suger ju när man ska promenera. Nu har det varit bra hela vintern, men kom tillbaka för ett tag sen, inte lika illa, ta i trä, men ändå. Jag var såklart lite orolig över att den skulle få för sig att braka ihop för jag var ju rätt långt iväg utan möjlighet till buss dyl, men den svek mig tacksamt nog inte:)

 

Jag råkade gå på fel sida om kanalen och fick gå tillbaka en bra bit när jag insåg att den visst blev en hel sjö:) Men det gjorde ju inget. Det var ljuvligt att promenera igår, och jag som tänkt att bara gå en sväng, gick i nästan tre timmar. Eller vad det blev, 2, 5 kanske. Nästan en mil och i ett rätt makligt tempo för att hinna njuta lite av allt.

På ett ställe var det massor av svarta ankor, och jag som kan exakt noll om fåglar frågade på Instagram, det var sothöns. Jag har aldrig sett sådana, men de var rätt gulliga. Högst upp i trädtopparna svävade skitstora fåglar, stora som Kanadagäss, och byggde bon, de kom seglande med en pinne i näbben till sin kolonni. De var massor, säkert 30-40 stycken. De skränade och lät, och jag undrade vad det var för fåglar, och precis då gick två män förbi och den ena sa: Och hägrarna har kvicknat till liv.

Hägrar alltså. Stora. Ibland glömmer jag bort att vi faktiskt har stora djur i Sverige. Älgen är ju som en friggebod, och kråkorna kan ju vara enorma. Kanadagäss på nära håll är obehagligt stora, samma som svanar, och hägrarna var också biffiga.

En koll på klockan och jag fick lite stress. Jag förutsatte att Lovelia skulle gå längre med mönstringen än Trixie som åkte ut direkt efter sköterskechecken pga att hon har problem med sina fötter. Loppan har knäproblem sen baskettiden, men jag var rätt säker på att hon skulle godkännas ändå. Hade Loppan åkt ut tidigare hade jag fått vända på vägen ju, men annars hade vi sagt att jag skulle stanna till klockan elva. Jag hade Robbans bil nämligen, för dagen innan öppnade han min motorhuv och skulle kolla oljan, och såg att en rem var jäkligt sliten. Jag fick låna hans:) men han behövde den vid tolv. Det var ju inte optimalt för henne, men det fick bli så, och det kändes viktigt att skjutsa henne dit. Jag var inte helt säker på var jag var nånstans, och hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka, men efter att ha pushat på lite och kommit ut i ena änden av Gärdet visste jag faktiskt precis.

Nu var jag svinhungrig. Hon hade haft med sin frukost men jag som inte äter förrän senare, jag kan absolut inte sätta mig och käka halv sex på morgonen, struntade i det. Tänkte att det reder sig, men en mils promenad gjorde mig hungrig. In på nån Ica och köpte yoghurt och bröd

Käka i bilen och vänta in klockan elva.

Lovelia hördes inte av. Jag dubbelkollade med Robban, och jo han behövde fortfarande bilen så jag åkte hemåt, prick elva. Under mönstringen låses deras mobiler in så de kan inte meddela sig, eller meddelas under dagen, men vi hade ju bestämt innan och jag skickade ett mess, som hon fick sen.

Jag visste att de skulle göra ett fystest av nåt slag innan lunch, och fattade att hon troligen var kvar, och runt två messade hon. Inte allt för skitglad, för hon hade försökt åka ut, men inte lyckats:D Hon har inget körkort och behöver glasögon ibland vilket gjorde hennes befattningar väldigt få, och hon är nu inskriven för att göra värnplikt på S1 i Enköping, som nåt IT-igt. Jag är ganska säker på att det är exakt samma, fast i en modern form, som hennes pappa gjorde en gång i tiden, på samma ställe. Det är ändå lite kul, på nåt vis. Hon har fått det preliminärt, men kan petas, slutligt besked kommer i maj och hon håller alla tummar att nån annan är bättre och tar hennes plats😅

Jag tycker ju att alla 18-åringar ska göra värnplikt, det är då de går från aningslösa barn till vettiga vuxna, som kan ta en anvisning, tillrättavisning och använda sunt förnuft och eget ansvar. Det är ju enkelt att kolla tillbaka, när den allmänna värnplikten försvann, då kom de lättkränkta generationerna som vet allt, kan allt och är bättre än alla. Det är bra att kunna tänka stort och fritt, men man ska fan kunna rätta in sig i ledet och bete sig som en ansvarsfull, empatiskt och generös person.

Tycker jag då.

Vi får väl se hur det blir, just nu är hon mest deppig. Men lumpen är ju något som de flesta ändå ser tillbaka på som en bra tid. Jag är helt för att vi utökar vårt försvar i Sverige, förhoppningvis räcker det med att visa att vi har muskler, så ingen får för sig att vi är enkla att invadera. Som läget i världen är nu, kan man inte luta sig tillbaka och tro att det inte händer oss.

Jag hoppas ju innerligt att båda mina minsta söner ska antas till militärtjänstgöring, det behöver de båda två:D

Inte så att jag har misslyckats, det tror jag inte, men de behöver tvingas in i fyrkanter, styras av bergfasta rutiner och inte kunna skylla ifrån sig på alla andra:D

Jaja.

Det var gårdagens roliga. Jag körde hem, och försökte få nåt vettigt gjort, men var rätt seg och trött. Skrev en hel del gjorde jag, och pratade massor med kidsen, i olika omgångar. Det är ju fantastiskt ändå, även om det kan ta en hel dag:) Lovelia fick ju ta sig hem med tunnelbana och pendeltåg och det gick ju fint, men hon var slut som människa när hon kom hem. Tro hon somnade rätt ovaggad. Jag kom såklart in i andra andningen efter middagen och var på ett sånt där Jagärtröttmenvillintegåochsova-humör:)

Kollade på min nya comfortserie: Lucifer, jätte kul, och sen några avsnitt av Walking dead, tills jag var i ett zombieliknande tillstånd och kröp i säng.

Idag är det tisdag, och jag ska skriva, städa, kanske filma, och lite annat som står på agendan. Det blir bra. Tror jag:)

Ha en fin tisdag så hörs vi snart:)

 

 

Sådär, jag är tillbaka från gårdagens fest:) Lite trött i mössan helt klart, men iaf inte ont i håret:D

Vi går tillbaka till Umeå för jag var inte klar. Jag är fortfarande helt salig efter min hotellupplevelse, för det var coolt. Jag är svag för gamla saker, med historia, och jag älskar när man tar tillvara på saker och ger det en annan uppgift. Eller samma, såklart. Men att man inte river och bygger nytt hela tiden utan ser det man har, och använder det.

Hotell1861 är nog K-märkt, jag är inte helt säker, men jag tror att killen i repan sa det när jag checkade ut. Jag fastnade såklart där och babblade en massa:)

Så här ser det gamla fängelset ut. Pampigt som fasen.

Idag ligger det ganska centralt i Umeå men jag misstänker att det på dåtiden var beläget i utkanten? Staden lär ju ha vuxit tänker jag.

Man fick checka in från 15, och jag hade fått ett mess om att nyckeln låg i en låda i repan, och en portkod ifall jag kom senare än 18, mycket bra info. När jag tryckte upp den tunga porten möttes jag av det här:)

Hehe:) Det var stängt i repan men mycket riktigt fanns där en låda med massa kuvert, bara att bläddra fram det som mitt namn stod på, och sen leta reda på mitt rum. Jag bodde en trappa upp.

Dörren längts ner till vänster står öppen, och det visade sig vara ett fängelsemuseeum. Underbart!

Maffiga smala dörrar in till cellerna, med haspar:) Jag pillade såklart, var tvungen att kolla om de var spärrade eller om det var så att man kunde bli inlåst? Det kunde man inte.

Nejmen alltså? Alla har vi ju sett nån film från typ Alcatraz eller annat fängelse som ser ut så här? Jag räknade till tolv celler per plan, men sen fanns det några dubbelrum bakom där jag står, de antar jag var andra rum förr, för man bodde ju knappast fler per cell.

Jag lärde mig i fängelsemuseeumet att då, 1861 var tanken att fångarna skulle hållas isolerade i sin cell 24/7, och möjligen gå ut en stund i en rastgård, men då försågs de med huva/mask under själva promenaden till och från. De skulle inte socialisera sig med de andra fångarna och inte kunna känna igen varandra efter avtjänat straff. Det för att undvika gängbildning, och det är ju en klok tanke. Cellerna var inte stora direkt, där jag står är dörren och en klädstång. Det är högt i tak så det känns inte klaustrofobiskt, och fönstren är stora. Men ursprungligen var de mindre.

Jag hittade såklart genast en lucka i väggen som jag blev nyfiken på, och efter att ha varit i museeumet så visste jag att det var latrinkärlet som stod där-

Killen i repan berättade för mig att det tömdes två gånger per dygn, så jag antar att man snabbt lärde sig att uträtta sina behov i närheten av tömningsdags. Det kan inte ha doftat rosor.

Såhär såg det ut på 60-talet, då hade man bytt taktik och fångarna fick umgås.

Jag är som sagt rätt begeistrad av sånt här:=)

 

Vi skulle ses på kvällen, några kursare, och käka middag. Jag var noll hungrig efter den mastiga pajen och hade tänkt att jag kanske kunde ta nåt litet, men det fanns ju inget litet på menyn. Vi åt på ett ställe som heter Orangeriet, där hade de boule, biljard, pil, shuffleboard och kanske nåt mer, jag vet inte så noga. Trevligt:)

Jag funderade på att skita i att äta, men det kändes fånigt så till sist tog jag en burgare, 150g, skitstor, och svindyr:) Eller den kostade 225spänn, det är väl rätt normalt men i min värld är det totalt o-värt.

En snålt tilltagen öl också. Men det var gott, riktigt gott. Surt fick jag lämna en kvart av den för jag fick inte i mig mer. Det sved ju:)

Vi satt här och babblade på, men alla var rätt sega och trötta så vi gick hemåt redan vid nio. Jag var glad att mitt hotell låg en bit bort för då kunde jag promenera bort lite mättnad. Det var skönt att promenera, vädret var trevligt och jag kunde också passa på att kika lite närmare på den oerhört vackra kyrkan.

Så många utbyggnader runt om den tror jag aldrig att jag sett. Tjusigt, synd att den var stängd för kyrkor är också en grej jag går i gång på:D

Hemma igen drack jag en kopp te och sen kröp jag ner och kollade på film på paddan. Helt slirig i ögonen släckte jag redan halv tolv, det händer ju liksom aldrig:D

Jag vaknade efter att ha sovit så gott! Som en stock och jag var utvilad. Det händer i princip aldrig det heller, jag är alltid svintrött när jag vaknar, har alltid varit. Frukosten var mellan … öh, typ halv sex och halv nio, och jag hade klockan på sju. Vi skulle samlas halv tio utanför Littfest så det var noll stress. Jag klev upp och gick och fixade mig. Det är dusch och toalett i korridoren här, något jag för några år sen aldrig valt, men nu för tiden känns det nästan som jag dras till det. Inte så att jag skulle tycka illa vara om det fanns på rummet, men det är något med det simpla i det som tilltalar mig:) De gemensamma utrymmena var väldigt välskötta, det var rent och doftade gott, och det låg handdukar och badrockar så man lätt kunde förse sig. Sen gick jag till frukosten. Jag hade inte väntat mig en så fin frulle faktist men oj så jag fick ändra uppfattning.

Det fanns allt jag ville ha, massa olika pålägg, olika yoghurt/fil, olika müsli, flingor, bröd, ägg, juicer och ett otroligt gott kaffe. Dock inga croissanter som jag ju gärna vill ha, men det hade jag ändå inte fått plats med:) Jag åt rejält för att slippa käka lunch:) Två ägg blev det, och fyra koppar kaffe, de var små, några glas juice och ordentligt med yoghurt. Så gott!

En jättetrevlig kille som skötte köket och senare en dam som var lika trevlig hon. Ojoj, jag gillar verkligen det här hotellet, om ni missat det:)

Sen packade jag ihop min väska och gick för att checka ut, snackade med killen i repan lite för länge, men hade några minuter till godo när jag kom fram till Littfest. Lärarna hade rekommenderat oss att om vi hade möjlighet kunde vi hämta ut våra band dagen innan, så det hade vi gjort.

Shitloads av människor. Alltså hur många som helst, och det är något jag tycker är lite obekvämt. Jag är inte rädd för det, men det är jobbigt, det är svårt att ta sig fram, det är köer och det är väldigt hög ljudvolym. Man blir otroligt dränerad.

Jag hittade ingen kursare först, men sen såg jag en av killarna och sen kom resten. Programmet var digert, och pågick i flera salar samtidigt. Jag har aldrig varit på en litteraturfestival tidigare, och hade inte hunnit läsa så många böcker inför det som jag tänkt. Men tog rygg på tjejerna som hade en plan:) Först lyssnade vi på ett författarsamtal i en lite mindre sal, och sen gick vi till den största salen och lyssnade på när Mikael Niemi och Roddy Doyle pratade.

Kompetenta gubbar:) Och jag hade kunnat lyssna på Roddy Doyle i evigheter, satan vilken behaglig och skön röst han har. Han har skrivit bla The commitment, som också finns som film och Mikaels Populärmusik från Vittula känner väl många igen antar jag. Jag har skamligt nog inte läst något av honom, eller Roddy, men det ligger i pipelinen.

Efter det här började tjejerna bli hungriga och jag tänkte inte alls käka så jag drog till en annan sal och lyssnade på två snubbar till, Mikael Yvesand och en kille som jag nu tappade namnet på. Mikaels bok Våran pojke, hade jag hunnit läsa och var riktigt fundersam över. Den här programpunkten hette Inte alla män, och handlar om män som gör det mest fruktansvärda. Alltså fiktiva män. Det var intressant:)

Ja sen då? Jo då kom mina tjejer tillbaka och vi drog in på ett samtal om gröna lösningar, och det var helt värdelöst:) Mer som att lyssna på två som pratade avhandlingar. Men vi tog revansch genom att sen i den största salen som tog över tusen personer, se Penna och stämma, där några musiker tolkade varandra. Det var trevligt och väldigt skönt att sitta och lyssna på musik.

Och sen, ja då var det slut:) Eller det var program hela kvällen, men för min del var det slut. Jag skulle med flyget som gick halv åtta, och lämnade Littfest strax efter fem. Gick in på Pressbyrån och köpte två stödkorvar a 40 kronor, det var jag mer än nöjd med. Jag fick en liten släng av ångest när jag insåg att det blåste och regnade som fan. Det hade jag inte märkt när vi var inomhus, såklart, men det var ju storm. Inte kul att flyga i storm…

Jag gick den lilla biten till där flygbussen gick, och tog den till flygplatsen, och var där i mycket god tid. Uppvuxen i en familj som jobbat på SAS så finns det inte att komma insladdande i sista sekund utan man är i god tid. Jag gick igenom till Security och tittade som hastigast på informationen om hur man skulle lägga sakerna i trågen, men tydligen glömde jag att verkligen t i t t a:D

När tjejen framför mig började lassa ut sin dator och telefon i ett tråg så var jag tvungen att fråga henne, på engelska för jag hörde att hon pratade det, om man skulle ta ut sånt. Hon hade ingen aning men nån hade sagt det till henne så hon gjorde bara som hon var tillsagd typ. Ok, jag plockade ur min padda och la den och mobilen på sidan och jackan i en annan låda. Inser precis när jag ska skjuta fram lådan till killen att fan – det här är inte Arlanda, och de har ju inte samma maskiner! Helvete, jag var ju tvungen att plocka ut alla vätskor. Satan. Det var ingen kö så det var ju lugnt, men jag fick ju vackert erkänna att jag var en idiot och be honom om en påse till dem. Ursäktade mig med att jag kom från Arlanda och innan dess flög jag från Heathrow som har samma lika, och han skrattade och sa att det hörde de ofta, och förstod precis. Nu var jag ju en aning stissig och fattade inte var jag skulle ta vägen när jag lämnat ifrån mig mina tråg, men fann mig och gick mot säkerhetsbågen. Killen som tog emot mig skrattade gott han med och så pratade vi lite om Umeå kontra Arlanda:)

Jag gick igenom med ok-stämpel och packade ihop mina grejor igen, och gick genom den pyttelilla gulliga tax-free-shopen, och vidare ut i vänthallen. Jag hade varit lite orolig över om det skulle vara typ en bänk utomhus, men icke, det var en stor fin restaurang och flera gater. In på en toalett och fixa till mig lite, ny deo, bättra på sminket och kamma kalufsen som blåst till ett råttbo:) För tanken var att jag skulle dra direkt till DogBar när jag kom hem:) Lasse spelade och det vill man ju inte missa.

Jag skrev till Helen att hon fick säga åt honom att börja lite sent och sen spela på halvfart så jag hann, och det skrattade han gott åt.

Jag passade på att ladda telefonen och börja läsa i en bok en av mina kursare gett ut, medan jag väntade, men när det närmade sig boarding reste jag mig för att gå runt lite. Jag hade ju suttit stilla mest hela dagen och behövde få lite rörelse i kroppen. Jag vet inte anledningen till att planet var försenat, kanske var det stormen, kanske nåt annat, men vi kom iväg ungefär 10-15 minuter sent. Kapten sa att det skulle bli turbulent på väg upp men att det sen skulle avta, och det hade han rätt i. När planet accelererade ut på startbanan så kändes det som att vinden flyttade det i sidled, och det skakade rejält. Det är ju inget som de inte kan hantera, men det är ändå alltid lite obehagligt. Väl uppe var det lugnt och de serverade kaffe direkt, och jag fortsatte läsa hela vägen hem. En spännande barnbok är det, eller ungdomsbok snarare.

Hemma väntade Robban på Arlanda, och jag fick skjuts till DogBar och gled in precis när Lasse börjat spela igen efter paus:)

Hela gänget satt runt bordet redan och det var så trevligt. Vi hade en supermysig kväll och kom inte därifrån förrän de stängde vid ett. Då var det buss hem, käka lite och snacka lite med de ungar som hade lust, de flesta hade väl inte ens saknat mig misstänker jag:D  Hopp i säng och vakna skapligt nykter och fräsch, duscha och göra sig klar igen, för nu var det dags för 60-årsfest:)

Själva anledningen att jag åkte hem tidigt från Umeå. För övrigt så missar jag inget, eftersom det filmas och finns tillgängligt i typ två veckor så kommer jag kunna kika på det jag vill se hemifrån, det är ju toppen!

Färdigfixad infann vi oss, återigen, på DogBar, där festen hölls:) Jag säger ju det, där är som ett vardagsrum, och en fritidsgård för vuxna:D

Det var så trevligt anordnat, med bubbel, öl och vin och pinsa, tal och presenter och så roligt att få träffa födelsedagsbarnets familj, släkt och vänner. Vi som är ”hans tjejer” satt ihop först vid ett bord, men sen flyttade vi ihop oss vid det långa bord som finns på ena sidan.

Det var snack och snack och högt och lågt, och när tillställningen officiellt var över började ett coverband spela och vi gick ut i den delen för att lyssna lite. Folk kom och gick, några gick hem, andra gick vidare, och till sist hamnade vi på Le Parc med några andra snubbar, gamla kompisar till Helen. Alltid trevligt och alltså, Le Parc kallades förr för Jurassic park för att det var bara gamlingar som gick dit;) Men nu är snittåldern fasen 25 eller så. De har tagit över 😀 Grejen med det här stället är att de spelar musik man kan dansa till, hela låtar och roliga låtar. Schlagers, Bon Jovi, Uggla osv, en salig blandning men det är ofta som det går ett tjut genom lokalen och folk bara måste upp och dansa till nån kul låt. Säga vad man vill, men det är roligt:D

Det blev riktigt sen, sista bussen hem och jag var skapligt trött. Det har varit intensiva dagar nu, där det gått i ett, men oj så roligt det har varit!

Littfest var en upplevelse som jag inte velat vara utan, jag är inte säker på att jag nödvändigtvis behöver gå på något liknade igen, men jag skulle inte banga om tillfälle uppenbarade sig. Otroligt intressant.

Nu ska jag se om jag kan få lite tid att skriva, känns som jag har massor som vill hamna på pappret så vi hörs snart igen helt enkelt:)

Ha en fin fortsättning på den här söndagen som snart är slut♥️

Så var det i torsdags tid för att flyga upp till Umeå, och jag fick skjuts av Robban, kvart i sju på morgonen. Jag flög med enbart en liten ryggsäck och en kasse med handväska och vantar/halsduk. Varje gång jag packar väldigt lätt så går mina tankar till förr, då jag inte kunde åka nånstans utan att packa med arton ombyten, hårfön, produkter och fan och hans moster:) Idag är jag redo att dra bara jag har rena underkläder, tandborste och linser med, typ. Resten kan man ha en dag till:)

Tänk flygande crew, de får se solen varje dag de arbetar:)

Jag har ju inte flugit inrikes och inte ensam på länge, så jag var tvungen att ringa syrran kvällen innan och be om råd, och med dem i ryggen hade jag koll sen. Säkerhetskontrollen var ju proppfull, men den nya de har på Arlanda är snabb ändå. Man lägger allt i en låda, behöver inte packa upp något. Sen var det långt att gå, men jag hade tio minuter till godo innan de skulle börja borda när jag kom fram till gaten. Bara det att då hade de redan börjat för länge sen tydligen, och jag som var i den sista gruppen, kunde bara gå på. Spejade efter de två kursarna som skulle åka samma flyg men såg dem inte. Ombord hade jag valt fönsterplats, det är ändå roligast så, jag gillar att kika ut. Starten gick fint, jag fick inte lock för öronen vilket jag brukar få, och eftersom jag har kvar en del täppthet efter förkylningen var jag säker på att få det. Kaffe serverades och jag satt och läste, men det tar ju bara en timme så snart var det dags att landa:) I Umeå strålade solen och det var så vackert uppifrån luften med den breda älven där isen fortfarande såg ut att ligga. På flygplatsen sen hittade jag mina kompisar och vi tog buss in till stan.

Alltså ni som bor i Umeå – vilken vacker stad! Och den verkade så himla … vänlig. Alla var trevliga och såg glada ut:) Kan ha berott på solen förstås, men en känsla av gemytlighet svävade över hela besöket. Enkelt att ta sig fram också! Bussen stannade ju ungefär där vi skulle vara:) Ena tjejen skulle bo hos släktingar medan den andras hotell låg mitt emot Folkets hus där Littfest var. Jag skulle ju bo i det gamla fängelset så jag hade hela elva minuters promenad:D

Vi hade tre timmar att slå ihjäl, och efter att lämnat in sin väska på hotellet gick vi för att se oss omkring. Båda tjejerna hade bott i/besökt Umeå ofta så de hade lite koll, jag hängde bara med. Väldigt vackra fina byggnader, här har de tydligen inte en fäbless för att riva det vackra och bygga nytt, fult och dåligt, som i Uppsala. Jag hade ju en lätt ryggsäck så jag bestämde att inte gå och lämna den, då visste jag inte var mitt hotell låg.

Jag hade glömt mina mackor hemma som jag tänkt ta med, så jag hade inte käkat frukost, men eftersom jag sällan äter både frukost och lunch och middag, så struntade jag i det och när vi bestämde oss för en kaffe var jag nöjd ett tag till:) Sen gick vi nästan raka vägen för att käka lunch och då blev det en god ost och broccolipaj:) Den var stor och det hade räckt med den, jag hade kunnat toppa upp på kvällen med en yoghurt typ:)

Sen fick vi plötsligt lite bråttom till Folkuniversitetet där vi skulle samlas för respons av våra texter:) Det är ju typiskt, här har man dragit runt och slagit ihjäl tid, och så blir det brådis😁

Vi är fem tjejer i vår grupp och för första gången var vi allihopa, vilket var skitkul. Det är svårt att ge respons, för alla är så duktiga, man hittar få saker att klaga på, men desto med man gillar. Roligast är det ju såklart att få höra vad de andra tycker om min text:)

Jag skriver ju en fantasy nu, och den tillkom förra hösten när vi skulle skriva en kort text i en genre vi aldrig gjort. Jag bestämde mig för romantasy, som då är romantik. Tänkte jag. Jag är ganska bra på att skapa trovärdiga relationer, så det bör funka ju. Men just romantasyn skulle visst vara hett, sexigt och tja, mycket sex 😱 Inte min grej, inte det minsta. Absolut inte, och det kommer definitivt inte bli något sex. Glöm det. Däremot har jag en kärleksrelation under uppseglande som såklart är en stor del av texten, och det är ju inga problem, det gillar jag:) Nu hade den kommit till den punkten att han, min ärkeängel, var liksom tvungen att förklara henne sin kärlek. Han är ju tusentals år gammal, och hon vanlig människa så det är ju rå-lökigt, men … det är fantasy. Och så är det i fantasy:) Det här har jag undvikit i typ 95 tusen ord, men  nu behövdes det. Jag behövde få veta om mina kursare uppfattade det som jag ville att det skulle uppfattas, och det gjorde de:) Det skulle kunna bli platt, trist och fånigt, jag är helt medveten om det, men jag tyckte att jag fick till det, och nu bekräftade de det. Pust.

Till er som inte läser fantasy så kan jag bara säga att min text inte är speciellt magisk. Det är magiska väsen, ja, men de är väldigt vanliga. Tror det kallas Low-fantasy, om man ska genrebestämma det, så det är en Low romantasy:) Det hade lika gärna kunnat vara vanliga människor.

I alla fall, jag fick så mkt fina ord, och mitt sug efter att skriva vidare skriker högt, men jag har inte tid förrän på måndag.

När vi var färdiga skildes vi åt för att sen mötas upp för middag vid 18.30. Jag slog på gps och gick de där få minutrarna och kolla:

Här skulle jag bo, i det gamla fängelset:) De var halt så in i backen, i solen var det ok men där skuggan härskade var det isigt, och det var ministeps som gällde.

Hotellet heter Hotell 1861, och det för att det öppnade då. Stängde 1981 och om man vänder siffrorna upp och ner blir de ju typ samma. Det där är ett typexempel på hur min hjärna funkar för övrigt. Siffror är svårt som fan, men jag ser sånt här onödigt i dem:)

Jag hinner inte berätta mer nu, ska göra mig klar för en 60-årsfest, själva anledningen att jag inte är kvar i Umeå, så jag återkommer:)

Ha en fin lördag! Här regnar det förvisso men ni kanske har sol:)