I fredags var det då dags, efter att ha haft hur många skivor och nedräkningsfester som helst, så var den stora dagen här. Studenten. STUDENTEN. Herregud! Hur har alla de här skolåren ramlat förbi?? Och vet ni vad jag insåg precis nu? Jo att jag varit ensam förälder om hela hennes skolgång. Från hennes allra första skoldag till den sista. För den här gången i alla fall, planen är att så småningom plugga vidare. Lovelia har inte haft det jättelätt i skolan, hon hade, som de flesta av syskonen, nån slags talproblematik. Det var mumbojumbobabbel som ingen utom familjen begrep, och det tog ett gigantiskt kliv bakåt när hennes andra förälder valde att lämna. Det är en sak jag aldrig kan förlåta, för hon fick lida pga hans val. Men, hon hade fina lärare och fick dessutom vara med i ett projekt där logopeder åkte ut till skolorna för att jobba med barnen som behövde det. Det var guld värt och hon fick all hjälp. De sa att hon skulle eventuellt kunna ha lite svårare för att lära sig språk, men hon har läst både spanska och hög engelska så det gick ju bra det med😊 Jag är så förbannat stolt över henne, hon har verkligen kämpat.

Hon själv startade dagen vid halv tre eller så på natten, då det var champagnefrukost klockan fem. FEM! På morgonen, WTF liksom. Axel fick den tveksamma äran att skjutsa henne där på morgonen, det var skönt, annars hade ju jag fått göra det:)

Hemma hade vi en lugn morgon, jag är ju så förbannat morgontrött att jag alltid föredrar att vara uppe länge för att göra det som går att fixa då. På morgonen är jag så seg och off. Corrinda och Zehro kom med tåg på torsdagskvällen, så gulligt av dem. De hade biljetter till Sweden Rock på lördagen så de åkte hem inte ens ett fullt dygn senare, men det uppskattades att de kom. Samma med Janelle som hade en obligatorisk konferens med efterföljande sommarfest på jobbet, men efter att ha försökt och försökt få ihop det, och gråtit i två timmar på torsdagen över att inte kunna vara med på Loppans student, så fick hjärtat bestämma, så hon kom också♥️ Mitt hjärta svämmar ju över av att de är så fina!

När Patricia tog studenten så kom vi hela vägen in till stan, jag var asnöjd över att allt klaffat, men när jag stannade vid ett övergångsställe och såg en familj med studentskylt gå över vägen insåg jag att helvete! Våran låg kvar hemma! Det var ju bara att vända, så jag var ändå glad över att jag var i så god tid.Det är ett mission impossible att få parkering nämligen. Vanligtvis är det hopplöst, tack sossarna och miljönissarna i stan, men sådana här tillfällen är det hemskt. Och p-vakterna lever sitt bästa liv. Jag hatar p-vakter av hela mitt hjärta, även om hata är ett starkt ord, men jag gör det.

Nu påminde alla mig om skylten:) Vi packade in oss i två bilar, min sjusitsiga och syrrans med fem platser. In och se på fan, vi hittade en parkering. Det stod också en p-vakt och lappade bilar där, och jag frågade honom om jag kunde betala med Easypark. Ja sa han. Bra, sa jag och började fippla med appen. När jag precis tryckt iväg parkeringen säger han: Jag tänkte vara snäll och säga att du behöver tillstånd också för att stå här. Annars ger jag dig böter.

Men för helvete, varför sa du inte det med en gång då?

Jag fräste säkert som en ilsken katt, men bad om ursäkt. Då säger han att om jag bara ska stå någon timme, kanske två, tre, så skulle det kunna vara okej? Eh va? Fast du har bötat varenda jävla bil i hela raden? Nej tack, jag flyttar bilen. Som sagt, jag hatar p-vakter. Nu sa han ju till, men kunde ju varit lite snabbare. Jag fick uppdatera appen och slå på mobildata och greja så det tog flera minuter, och han stod intill.

Bah.

Men, men, Robban åkte och parkerade en bit bort, och vi traskade upp till slottet. Jag har faktiskt aldrig varit på samma ställe på ett utspringande någon gång, alla mina ungar har haft olika skolor, så det är spännande varje gång.  Hur ska det funka?

På slottet vart det ungefär en miljard människor, men eftersom jag tvingar med min familj att vara i god tid, så var vi där en timme innan, och stod väldigt bra till:) De klagar som fan, men är rätt nöjda sen när de ser. Vädret var lurigt! Det ösregnade på natten och morgonen, Lovelias klass hade suttit i partytält medan regnet piskade, men det stilade till sig. Regntunga moln, mulet och kvavt, men inget mera regn.

Som klass nummer elva sprang de ut, hoppade och skuttade och kramades och dansade. Det är vackert och vemodigt, tårarna rann ju såklart, även för de tio klasser som kom före:D Jag är så blödig.

Lovelia hittade oss direkt, fördel med att vara ett halvt kompani, alltid får man syn på nån av oss:)

Vi hängde på henne grejor, kramades och grät. Jag älskar att syrran är så bra på att sätta skylten i bakgrunden när det fotas! Det blir så fint!

Alla syskonen kramades, men viktigast av alla var Axel ♥️ Han är verkligen hennes trygghet och stora klippa.

Hon grät, alla grät, utom möjligen Jack och Flora som inte fattade varför:)

Patricia hade med sig en stol och satt på, det finns inget som är omöjligt, bara olika svårt, och självklart vill man vara med på lillsyrrans student fast man är höggravid:)

Efter en stund var det dags för studenterna att gå och byta om till sina overaller. Det är något relativt nytt, iaf här. Trixie hade också overall på flaket, men inte Novalie, då hade de inte börjat med det. De har målat och färgat dem så de är så fina.

Syrrorna tjuvkikar på betygen. Rätt imponerade:)

Det var sexton klasser och det bör innebära att det var sexton lastbilar med flak. Och högtalarsystem deluxe, den ena värre än den andra, ljudvolymen var HÖG:) De kör sen en runda i stan, med musiken pumpande, de vårdar och sjunger och sprutar öl på  varandra. Galet, men säkert kul 🙂

Vi lämnade henne och åkte hem. Axel åkte och hämtade henne sen, med sällskap av Novalie och kanske att Jamie var med också. Jag hade ont i huvudet och tryckte tabletter, men insåg senare att det var migrän. Tja varför inte? 🤦🏻‍♀️

En härlig kombo av tryckande väder, stress och ont i nacken säkert. Vad fan vet jag, men det blev en rätt jobbig eftermiddag. Men jag fejkade bra, ingen fattade:)

Innan jag åkte till Hola lagade jag två pajer, en västerbotten och en med broccoli och nån tryffelost. De hade jag fryst så de vet bara att värma på lite, sen hade jag gjort en Västerbotten till dagen innan, och syrran kom med en tacopaj också:) Jag skar sallad, och hon blandade rabarbersaft, som hon gjort själv, den är så jääääääkla god! Dukade, fixade och grejade. Jag hade pyntat det mesta kvällen innan, men lite var kvar.

Sen kom de hem, och vi tjoade på gräsmattan, spelade Vi har tagit studenten, på högsta volym och kramades och grät lite till:)

När jag äntligen, äntligen, skulle få äta de här pajerna som jag visste var svingoda, som jag väntat så länge på … jamen då mådde jag illa av migränen och petade i mig utan att njuta det minsta, så surt! Men det tog jag igen på lördagen, då jäklar käkade jag upp det som var kvar:)

Samma med tårtorna, jag älskar tårta men mådde för illa. Men det fanns en halv kvar:D

När alla barnen är hemma samtidigt, så blir det syskonbilder, det är sen gammalt. Vi försöker, men ofta är det nån som dragit iväg. Nu var alla hemma, och ställde upp sig:) Först en lite samlad bild:

Sen en i åldersordning. Det har vi i princip aldrig  tagit, men det var ju kul:)

Sen ville killarna att vi skulle köra efter längd, och det är väl för att då får de vara först:) Janelle och Patricia är lika långa, tror jag iaf, men jag vill bestämt säga att de är 164cm båda två. Trixie har lyckats växa om på ren vilja tror jag, länge var hon samma längd:) Corrinda och Lovelia har spelat basket och jag hävdar med bestämdhet att den sporten gör en lång:D  men iofs är Novalie nästan lika lång utan att ha spelat basket.

Killarna sträcker på sig:) Men det är ju tydligt att Jordan är längst, han måste vara över 185, minst. Hans estimerade längd, Jamies också, är precis under 190, alltså enligt BVC-kurvorna:) Robban är ungefär som sin farsa, som är 182, eller 183, och Jamie är ju där nånstans också. Längd har alltid varit en ”viktig” grej i familjen, det är något de alltid mäter, tjafsar och skojar om:) Jag är i mitten med mina 169 centimeter:) så inte kortast men omvuxen av iaf killarna, Corrinda och Lovelia, kanske även Novalie.

Jag har ju gjort en operation där de stannade växten i mitt friska ben, och därmed tappade jag några centimeter i slutlängd. Mamma var 178 en gång i tiden, syrran är 175 och en rimlig gissning är ju att jag skulle varit i de krokarna jag med, i alla fall om jag stått på det längsta benet:D Barnen har längd att brås på, även om de vägrar låta mig tillgodogöra mig de förlorade centimetrarna:D

Sen blev det en ”Gör nåt kul -bild” och den ser ut så här:

Jösses Amalia vad stolt jag blir när jag ser alla så här! De är mina allihopa, hur coolt är inte det?

Det är ascoolt, vill jag bara säga:D De trivs ihop också och det är ju det bästa som finns när vi alla är samlade.

Vi satt ute, käkade, fikade, snackade. Jag försökte vara trevlig lite här och var, men det var inte lätt. Det suger att inte må bra, och det suger att inte tabletterna verkade. Jag hade en skaplig koncentration i blodet;) Men men, sånt är livet.

Lovelia gjorde sig i ordning för kvällens fest, och Axel också, han går sportgymnasiet i Falun, och de tar studenten på fredag, men han har ju massa kompisar här.

Han hade ju varit uppe tidigt han med, även om han nog fått nån timmes sömn till:)

Hans föräldrar var här en sväng, vilket var trevligt, vi ses ju aldrig. Nu blir det två helger på raken, för vi ska på hans mottagning nästa söndag, då firar de honom hemma.

Robban skjutsade in de här två, Magdalena tog med sig Corre och Zehro som skulle med tåget och Jimpa drog strax efter han med. Syrran fixade hela köket och plockade undan massor medan jag satt som ett elände i kökssoffan och tittade på. Så fort hon och mamma gick, som sista gästerna, så gick jag raka vägen in i sovrummet, drog klänningen över huvudet och på med ett nattlinne, ner i sängen och på med täcket. Äntligen 😅 Mådde skit vid det laget, men lyckades somna, som brukar vara ett vinnande koncept mot min migrän. Vaknade vid tre och var upp på toa och fyllde på med tabletter och sen vaknade jag strax efter tio och var rätt okej. Käkade frukost och drack kaffe ute och långsamt försvann det sista av huvudvärken. Då blir man ju som en ny människa, så lycklig och lätt:)

Lovelia och Axel hade kommit hem vid ett på natten, Robban hade lovat att hämta dem, men tror de tog bussen faktiskt. Fattar att hon var trött som nästan varit uppe ett dygn! Plus en del alkohol, även om jag varit noga med att förmana att inte dricka något innan själva utspringet. De drack säkerligen alkohol till frukost, men hon var i bra skick hela tiden som jag såg henne iaf. Det är ju värdelöst att missa något sånt här, som bara händer en gång, pga att man är full. Totalt o-värt. Men de var i prima skick, och framåt kvällen åkte de upp till Falun. Nu stannar hon där över hans student, och åker tillsammans med hans familj hem på lördag.

Hon är nöjd med sin dag, med sitt firande, med oss, med maten som hon själv bestämt:) och allt var lyckat och fint.

Min lilla loppa har tagit studenten! Fy fan vad hon är bra! Och fy fan vad jag älskar henne, min Lovelia ♥️