Allvar
AllvarShoppingTips

Ni vet att jag gillar Matsmart:)

Innehåller reklam för Matsmart

Det var ett tag sen som jag berättade om vad Matsmart är, och eftersom jag tycker att det är en så jäkla bra grej som alla borde handla ifrån så kommer här en snabbrepris:)

Matsmart är ett företag som har den briljanta affärsidéen att köpa in varor som annars skulle ha kastats. Det kan handla om varor där förpackningen ska bytas ut, där datumet för Bäst Före är nära inpå eller utgånget men varan har en lång hållbarhet kvar. Matsmart säljer sen med 20-90% rabatt.

De säljer enbart på nätet, men levererar över hela Sverige. Frakten tycker en del är lite dyr, men det blir ju så. Ett tips då är att köpa för en redig slant så får man mer för frakten, som varierar lite beroende på storlek på lådan.

Jag brukar beställa för mellan 500-1000kr varje gång, lite beroende på vad jag hittar:) Sånt här tex, känns ju bara korkat att kasta…Och det svider inte alls att kunna köpa det billigare 🙂

Att ta vara på det som vi har producerat är en jättevinst för vår jord, så Matsmart är dessutom ett klimatsmart val.

Min mormor och min mamma har alltid förespråkat att man ska titta, lukta och smaka på maten. Smakar det bra – använd! Smakar det inte bra – så kunde man alltid göra pannkaka på den sura mjölken tyckte mormor;) men ni fattar. Det kastas så mycket mat att det är skamligt!

Gör som jag i stället, handla Matsmart 🙂

 

Kommentera

AllvarOkategoriserade

Om reklam och resor:)

Nu har jag på kort tid fått lite trista påpekanden om reklamen här, så lika bra att skriva om det 🙂

Reklamen på sidan styr INTE jag över. Reklamen på sidan är vad som finansierar portalen där jag bor, allt som inte syns, alla som jobbar med teknik och så vidare.

Jag tycker att reklamen här är så himla mycket bättre än på de flesta andra ställen, eftersom den inte kommer mitt i mitt inlägg. Före, efter, ibland över så man får klicka bort men aldrig mitt i. Det är förutom skitfult även otroligt störande för mig personligen när jag läser. Så har väldigt många bloggar idag, alla Bonniers bland annat. Jag hoppas det aldrig blir så här! Men Isf får man bara acceptera:) Så länge jag inte klarar av allt tekniskt själv, vilket aldrig lär hända, så är jag tacksam att det finns hjälp att få. Jag tycker väldigt mycket om folket som har hand om min sida, och de är proffsiga och trevliga:)

Reklam idag är överallt. Var man än går, var man än tittar. Att tycka att en blogg skulle vara reklamfri kan man såklart göra, men så funkar det inte. Allt kostar och med reklamen finansieras det. Det skulle kunna vara så att det kostade pengar att läsa bloggar, lite som tidningar. Hur många som skulle pröjsa för att läsa mitt svammel vete fan;) men nu är det inte aktuellt, tack vare reklamen.

 

Den stora helsidesannonsen som kommer ibland ska man se EN gång. Möjligen en gång per enhet man går in på, alltså mobil, dator platta. Sen ser man den igen om det är en ny kampanj. De små som kommer i början av varje inlägg försvinner om man andas ett andetag, se det som ett ögonblick av mindfullness😇

Är man rastlös går det att klicka på krysset på annonsen så försvinner den. Eller scrolla lite så försvinner den. Några av er tycker det tar en evighet innan den försvinner, så jag gjorde såklart en liten undersökning:) Helt ovetenskaplig, grundad på frågor och svar.

Jag frågade hela familjen hur lång tid det tar att få bort annonsen och de tittade oförstående på mig.

”Öhh, direkt?”

Jag frågade vännerna som inte kör med Iphone som familjen gör, och svaret var samma där. Den försvinner kvickt. Totalt frågade jag 23 personer, samma svar. Nog för att det kan skilja, men meningen är att den ska visas i 1-2 sekunder. Teknikerna säger samma sak, så jag anar att vissa är mer otåliga än andra helt enkelt;)

Nytt är en liten film, jag noterade den för några dagar sen, men det verkar vara samma som med helsidesannonsen, har man fått fram den en gång försvinner den. Eller tryck på krysset.

För mig så är reklam inte något som jag hänger upp mig på, den är där, jag noterar den och så är den borta. Bra. Glömt:)

Jag hoppas att ni kan göra samma:)

 

Så resorna då.

Jag har varit i fjällen. Ensam. Utan barn.

Jag fattar att det kan sticka i ögonen på folk att jag gör saker utan dem, men samtidigt…jag minns bestämt både en, två och trehundra gånger när jag fått höra hur jäkla viktigt det är med egentid och egna intressen… 😉

Jag har mina barn alla dagar i veckan, hela året, alla år. Deras pappa hälsar på ( de fyra minsta)som mest varannan söndag mellan 10-18. Mellan det – inget. Inget dela på sjuka barn eller aktiviteter. Ingen pappa att lufta oro och glädje med. Inget.

Hans val. Och mitt höga nöje, för jag älskar att jag får ha mina barn alltid. ♥ Att bara få uppleva halva deras tid skulle gjort mig till en halv människa.

Att vara den enda vuxna som de räknar med är såklart sårbart. Jag har varit riktigt jäkla nära att ta totalt slut i perioder när det varit tungt med sjukdomar och elände. Att plötsligt bli dumpad med nio barn varav den minsta var ett och ett halvt år var inget annat än ett rent jävla helvete. Som jag bet ihop och tjurade mig igenom.

Jag började efter 18 månader att plugga med träffar på annan ort några gånger per termin. Mina föräldrar tog hand om barnen. Första gången jag lämnade dem var hemsk. Min mobil hade inte täckning så jag kunde inte prata med dem, wifi funkade sådär, så för första gången någonsin fick jag lämna allt ansvar för dem på någon annan, utan möjlighet att kommunicera. Holy smoke det var som att vara i en bubbla. Men, det gav mig en oerhörd frid. Jag visste att de hade det bra, och jag kunde sova en hel natt för första gången på många många år. Det är inte ett dugg fel att säga att mitt år på Hola gav mig början till läkning. Att kunna lämna allt med barnen till någon jag litar fullt på och bara koncentrerar mig på det jag hade i skolan visade även att jag kunde lämna dem för ren återhämtning.

Som att åka slalom. Eller till New York. Eller London.

Jag har familj inom resebranschen vilket gör att det är möjligt att åka med kort varsel till ställen som låter svindyrt, men inte behöver vara det:) Jag är snål nämligen, förlåt Ekonomisk;)

Javisst skulle det vara fantastiskt kul att ta med barnen.  Men det skulle inte vara återhämtning och avkoppling. Och det är vad jag behöver ibland. För att kunna fortsätta vara en mamma som håller ihop, själsligen och mentalt. Barnen och jag gör annat. Jag kan LOVA att mina egna resor INTE är på bekostnad av dem. Däremot kan nog alla begripa att skillnaden på att åka ensam och att åka med nio ungar ekonomiskt är som skillnaden på sand och diamanter.

Jag väljer resor som de inte är intresserade av. Det  skulle kännas taskigt att åka till Disneyland tex när jag har barn som älskar karuseller. Men stadssightseeing är ingen sugen på, eller slalom.

Jag skulle kunna lämna dem till mamma och sen sitta i en grotta och glo för återhämtning och säkert komma tillbaka lite piggare, men knappast gladare;)

Min absolut största skräck är att braka ihop totalt. Att inte klara av att ta hand om mina barn.

Att resa iväg på egen hand är ett aktivt val för att undvika det. När jag är iväg ensam utan att behöva rådda med tusen saker, olika viljor och massa måsten, så är friden i min hjärna total. Att kunna gå, och gå och gå i New York tills fötterna gör så ont att man måste vila, och först då komma på att man kanske ska käka frukost…att sen trava vidare trots onda tassar utan att bry sig om att barnen måste äta, vila och hållas koll på.. Det är sån skillnad mot mitt vanliga liv. Där jag kommer sist på priolistan:)

Lever man i ett förhållande så kan man få den avkopplingen i vardagen. Eller i alla fall fick jag det. Vi delade på ansvaret. Jag fick sova lite längre på morgonen om jag råddat natten, och han tog barnen till skolan. Har man ett varannan vecka-liv så kan man få det. Men lever man som jag som ensam vuxen med allt ansvar över kidsen så är det svårare. Man måste ta vara på chanserna, och man måste prioritera. Ibland sig själv.

Att resa iväg utan barnen är en prioritering i min hälsa:)

Jag har mina föräldrar som alltid hjälper mig om de kan, som puffar iväg mig på saker, som fjällen nu. Jag har även mina stora barn som alltid ställer upp. Och syrran såklart.

I gengäld så gör såklart jag allt jag kan för dem. Oavsett om det handlar om att hjälpa till att flytta eller byta tak på friggebodar, eller bara skjutsa hit och dit. Det handlar om att ge och ta. Kompromissa, lösa logistik och underlätta för alla.

Vi är familj och vi tar hand om varandra.♥

 

Och med det säger jag nu godnatt:)

I morgon ska jag prata om något helt annat, och jag tror faktiskt jag ska visa er snubben som jag hade en snöig flört med;)

Men nu – natti natti

 

 

 

Kommentera

  1. Ulrika

    Jag har inte reagerat på att du behöver tid att vila på, och uppfattade inte det hela som att andra gjorde det heller. Storstäder finns kvar och dessa kan barnen lätt resa själva till. Däremot är det lättare att som barn lära sig åka skidor, därför kan jag tycka att det är lite udda att inte ge dem chansen. Och inte då genom att fråga själva om de vill testa, kanske de inte vågar säga ja när de märker att det är vad du gör när du vill va själv….

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      I den här familjen säger man vad man vill:)
      Jag tror säkert de skulle kunna tycka det var kul, men då kommer vi till ekonomin som faktiskt inte riktigt räcker till för det.
      Jag fattar att du tycker annat, och det får man gärna göra, men så här är det för mig. Fö tycker jag alla som åker med barn i backarna borde ha en stor guldstjärna för det är ju inte speciellt kul skidåkning för den vuxne. 🙈
      Jag har tagit med Corrinda som ville, och kommer ta med övriga en och en om de vill till Kungsberget men inte till fjällen och sen inte kunna åka som jag vill. Ego ? Ja kanske 🙂 Men även ekonomi, jag har inte de pengarna.
      De får inte ledigt från skolan utanför lov vilket gör att det inte direkt kostar 1500kr/person. En större stuga kostar mer, vi landar på 30000 utan större problem, minst. Då har jag räknat stuga och liftkort, lägg till skidhyra.
      Jag önskar jag hade de pengarna men tills lottovinsten ramlar in så får du helt enkelt fortsätta tycka att jag är taskig 😎

  2. Monica

    Jag läser bloggar via appen Bloglovin och då kommer det inte upp någon reklam i blogginläggen, ett tips till dom som tydligen stör sig på reklamen. För övrigt unnar jag verkligen dig all egentid du kan få, du är värd den hur mycket som helst och det är nog ingenting jämfört med hur mycket egentid de flesta andra föräldrar unnar sig.

  3. Loppan

    Jag störs sällan av reklam men det jag tycka är lite besvärande på din sida är att rutorna som lägger sig framför texten, de som sedan försvinner, de flyttar sig när jag scrollar. De gör ett litet hopp innan de försvinner och massor av gånger har de hamnat under mitt scrollande finger då och vips är jag länkad till annonsörens sida. Jag trodde det var en medveten strategi från din portal för att öka klickfrekvensen. Lite tröttsamt är det iaf för då ska den sidan laddas upp och sen klickas bort.

  4. Hanna

    Usch jag blir så less på dessa ”bajsnödiga” männskor som har åsikter om hur andra lever sina liv. 😤 Passar det inte in i ert perfekta liv, SLUTA LÄSA BLOGGEN DÅ FÖR FAAAN!!!! 🙄🙄🙄

  5. eva

    snälla……ursäkta dig inte för att du får återhämtning….du är värd det lika mycket som föräldrar som lever ihop….och kan få det lite gratis eftersom man är två….så det är som du säger….man måste få andas annan luft för att hålla ihop mentalt när man är en familj….det är det viktigaste jobbet vi har….så fortsätt att ta dig egna små resor…..

  6. Lena

    Tänk att du ”måste” försvara/förklara din skidresa, att det finns dom som ifrågasätter den. På riktigt, SKÄMS på er!
    Det klart du ska åka på dina resor om du kan, behövlig paus från en vardag om man har nio barn!
    Men det finns tydligen jättemånga nio-barns-mammor som tycker annat eller har dom ännu fler barn kanske…🤨

  7. Emily

    Självklart ska du göra saker själv när du har möjlighet till det, det är jätteviktigt för att fortsätta vara en bra förälder!

  8. Hanna

    Som mor ska man tydligen stå givakt året om och aldrig göra något på egen hand. Mitt ex gifte sig bakom min rygg åkte till sin fru och roade sig med henne i 5 veckor. Hörde knappt av sig till barnen. När jag ber honom vara med barnen en hel helg så jag kan åka iväg vägrar han. Han blev alltså kär i en 15 år yngre kvinna i sitt hemland och sa till mig att hon var hans kusin. Dagen jag fick reda på det åkte han ut och 4 månader senare tar jag hand om allt som gäller barnen. Han hömtar dem några timmar här och var. Och ingen tänker på mig. Ja utom min mamma då. Detta är så typiskt. Männen kommer undan. Alltid!!

    1. Hanna

      Klockrent!! Fäder kan göra lite som de vill och samma personer som kritiserar mammor som unnar sig nägra dagar här och där under året är helt tysta när det gäller fäder som är frånvarande. Jag kommer aldrig förstå mig på logiken!!

Visa alla 15 kommentarer
Allvar

Men hur svårt ska det vara, SJ?

I juli ska jag, syrran och Mirka åka till Göteborg och gå på konsert:)

Superkul!

Vi har tänkt att ta tåg, men jag inser att det kanske blir enklare att flyga…så syrran… you know what to do:)

Biljetterna för den här perioden ska enligt SJs hemsida släppas nu, i mitten/slutet av mars. Jag är SJ Prio kund, jag åker tåg rätt ofta ju, och brukar få mail om biljettsläpp. Så icke nu. Nähä, men jag har kikat in var och varannan dag för att få de där billiga biljetterna:)

Det går inte att få fram några resor då. Det står att de är ej valbara. För ett tag sen stod det som förklaring att det berodde på att de biljetterna fått för högt pris, och att det skulle åtgärdas. Jag fortsätter gå in och kolla. Idag ledsnade jag och frågade i deras kundtjänstchatt när de skulle släppas.

Svaret var att de vet inte för det är banarbete på sträckan, och då kommer de släppas allt eftersom man vet hur det ser ut. Bästa sättet var att kolla in ofta för att se om de var släppta… eh va? Helt okey att de inte vet, men att inte kunna maila när de är släppta?  Men när jag då frågade om man fick mail när det gick att  boka så var det totalt omöjligt.

Varför då?

Jo, för då skulle de behöva skicka ut flera mail om dagen, alltså att alla får många mail. Jag bara: Och? Det gör väl inget?

Jodå, det skulle bli så krångligt. För vem? Inte för mig i alla fall. Tvärtom så är det fett krångligt att jag inte får ett besked när man kan boka.

.

Fan, man kan ju tro att SJ lever kvar i artonhundratalet.

Jag satte en bok på bevakning på Bokus i julas, den fanns inte inne och de visste inte om/när den skulle komma in. Men när den fanns att beställa så fick jag ett mail.

SJ kanske kan snacka med den som gör alla andras bokningssidor? För hur svårt ska det vara att kunna klicka i önskat datum för resan och sätta den på bevakning? Men så mycket kundservice svider kanske? De har ju ändå ett rykte om sig att vara rätt usla att upprätthålla;)

 

I stället ska man som potentiell kund behöva gå in var och varannan dag för att klicka sig runt och fram till rätt datum och söka resa och v ä n t a för det är inte en snabb sida…bara för att sen få beskedet att det inte finns några. Nä. Det kommer sluta med att jag missar att gå in en dag, just den dag de släpps och så kommer vi inte få några. Jag bara vet det.

Jag har hittills inte haft så mycket att klaga på med dem, men det här känns så jäkla korkat. Och korkat måste liksom åtgärdas. Så SJ, ta det som konstruktiv kritik;)

SAS däremot, aldrig något krångel:)… jag ska snacka med syrran i morgon.

Tåg ligger på mig, men flygbokningar är hennes jävla ansvarsområde 🙂

Så, det var det.

 

Kommentera

  1. Josefin

    Finns mycket att önska med deras hemsida …… jobbar med webb själv och skakar på huvudet åt mycket hos dom…

Allvar

Emetofobi

Jag har skrivit om det här förut, många gånger. Det är inte så kul, men varje gång så har jag fått flera mail från medmänniskor som är glad att jag lyfter det, eftersom även de lider av det.

Jag pratar om Emetofobi = kräkfobi. En väldigt vanlig fobi, men också något som så många, som jag själv, liksom skäms över, för det är ju så fånigt. Men, en fobi skiter i logik.

Jag var riktigt paniskt livrädd för allt som hade med kräk att göra, och all min vakna tid gick åt till att analysera situationer för att kunna undvika det. Eller kanske inte riktigt all, men alltså jag tänkte på det flera timmar varje dag. Jag undvek att göra saker för att risken att smittas fanns, jag hade värsta ångesten över att lämna hemmet för att åka på semester tex, för tänk att bli sjuk och inte vara hemma! OMG två av två vidriga liksom.

Och så vidare i en jävla evighet. Jag har missat så mycket, och jag är sjukt sur för det. Hur det gick över? Det vet jag inte, och jag kan inte säga att jag är helt frisk, men idag funderar jag inte speciellt mycket. Händer det så händer det liksom. Det är fortfarande vidrigt, men jag kan hantera det på ungefär samma sätt som en som bara tycker det är lite småäckligt.

Men, som så vanligt, så har jag nu överfört det här på några av barnen.:/ Jag har verkligen försökt att låtsas vara cool inför dem, och vissa har aldrig ens uppfattat det. Jag önskar att jag varit rädd för spindlar i stället 😉  Men främst Patricia mår riktigt dåligt av det. Sådär som jag har varit, så jag vet så väl hur hon känner det. Hon undviker bussar, tåg, bio, teater, att gå ut bland mycket folk. Hon får panik när någon här hemma blir sjuk. Det är för jävla skitjobbigt för henne.

SÅ, då googlar man. Hon har googlat fram den här boken:

Det finns tydligen massor av folk som lidit svårt av emetofobi och med hjälp av den här boken blivit fria från det.

Jag tror stenhårt på den, för det är ju en fobi, och kan botas på samma vis som vilken annan fobi som helst. Jag har bläddrat i den, och det står uttryckligen att man ska följa den till punkt och pricka, så det ska jag se till att Patricia gör. För hon ska inte lida av det här och förstöra massor av sina år.

Den är på engelska, men väldigt enkel att förstå.

Kostar en slant, tror det var strax över 400kr, jag kommer inte riktigt ihåg, för jag hade den på bevakning på Bokus. I en evighet. Ett mail ramlade in supertidigt en morgon, och jag bara klickade Beställ, och betalade halvsovandes, och sen somnade jag om:)

Det finns inte så många i lager, men jag tror att flera av er uppskattar att bli tipsade.

Och som med så mycket annat, Tro kan försätta berg:)

Tror man bara tillräckligt på att den här boken ska hjälpa så gör den det. Punkt 🙂

 

Kommentera

  1. Ann-Sofi

    Den var jag påväg att köpa för ett tag sen men då var den slut. Nu när jag söker är boken orange men det måste väl vara samma?

    Ja, tänk så mycket roligt som jag har missat pga denna fobi.. Jag har lyckats övervinna själva rädslan när det väl händer (att nån kräks) men denna ständiga oro att det kan hända är bedrövlig. Vissa perioder är det det enda jag tänker på.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Borde väl vara samma bara annat omslag, den är ju mer som ett tjockt kompendium med plastomslag. Bara författaren och titeln överensstämmer borde det ju vara samma. Finns säkert inte en hel uppsjö 🙂

  2. Frida

    Vet hur det är med fobin. Har den själv.
    Man påverkas mycket av den, och är så jobbigt när folk som inte har fobin, inte förstår hur man känner eller mår.

Allvar

Rädsla kontra död

Jag har funderat lite:)

Häromdagen så skrev jag att det var tröligt att jag inte fick ta med Doris in på skolgården. Några kommentarer kändes som att det var läge för att förtydligande.

Jag tar INTE med henne in på skolgården, men jag ÖNSKAR att jag fick. På samma vis som jag önskar att man kunde äta godis varje dag utan att bli tjock och att det räckte att läsa om träning för att vakna upp med en superfit kropp:)

 

Jag skrev också att jag tycker att föräldrar över lag försöker skydda sina barn mot allt. Som tex är de hundrädda så eliminerar man alla hundar i stället för att försöka hitta en trevlig pålitlig jycke att öva på, och hjälpa barnet komma över sin rädsla. Barn får inte testa att klättra för de kan ju ramla och slå sig, de får ha nattlampor tända för de är mörkrädda och allt anpassas efter att skydda barnet mot rädsla. Jag tror att det är fel väg att gå.

Jag frågade en lärare om hundar vid hämtning och anledningen de gav till att man inte fick ta med dem in var just att barnen kan vara hundrädda. Inte allergiska.

En av er läsare upplyste mig om att vi tydligen visst har allergiklasser på vår skola, något jag alltså inte hört ett ljud om, fast jag haft barn där sen år 2000. (I arton jäkla år, holy smoke….. Känns möjligen som åtta…) Jag hade ingen aning. Men det är väl bra, och jag antar att om jag haft allergiska barn så hade jag vetat om det:)

Dock kände jag att resten av kommentaren var lite tråkig.

 

Jag raljerar inte över allergier. Eller sjukdomar överlag.

Jag anser att rädsla för saker som ormar/ mörker osv är i totalt andra änden mot att vara rädd för att ens barn ska drabbas av en allergichock. Det ena kan leda till döden. Det är inte kul någonstans och inget man chansar med. Jag skulle väl aldrig tycka att det var värt en allergichock för att jag ska ha med min hund nånstans..? Hur kan man ens läsa in något sådant?

Jag tycker folk lindar in sina barn i bubbelplast ja. Men gällande ofarliga saker, som att vara irrationellt rädd för något. Man gör sina barn en otjänst genom att befästa deras rädsla. I stället för att hjälpa barnet att möta det läskiga, öva på jobbiga situationer och kanske faktiskt få learning by doing. Även om det innebär skrubbade knän och en och annan blåtira.

Hur många av er är inte rädda för saker ni egentligen vet är ofarligt? Jag har vänner som är så ormrädda att de inte kan se en bild på en snok…totalt galet, men så djävuskt befäst under många år, av dem själva och omgivningen. Det hämmar. Jag vet så väl, efter att ha levt med emetofobi (kräkfobi)i många år. Man anpassar sig efter sin löjliga panikrädsla och undviker allt som eventuellt kan trigga den. Jag har missat så mycket!

Jag har varit extremt rädd för hela kräkgrejen. Helt stört. Helt i onödan.

Om jag hade riskerat att dö, så hade det varit en sund rädsla. Två helt olika ändar av spektrat.

Hundrädd – hundallergiker är två helt olika saker.

 

Jag tar väldigt mycket hänsyn till folk, och fä. Jag använder till och med blinkers i trafiken;)

För mig som är uppfostrad att respektera folk kommer det alldeles naturligt, man försöker få alla att må bra.

Men, när man inte har några egentliga erfarenheter av en sak så är det skitsvårt att till fullo sätta sig in i det. Jag har inga allergier, mina barn har det inte heller. Vi har inga diagnoser eller syndrom eller sjukdomar som påverkar vårt dagliga liv. Ta i trä!

Alla vet att om man är allergisk mot hundar så ska man undvika dem. Men alla vet inte vad som kan hända, alla har inte sett en allergisk reaktion, alla vet inte hur man kan hjälpa. Någon i kommentarerna skrev att ”Ta på strumporna efter att man lämnat huset för att inte ta med djurhår”

Jag erkänner villigt att jag aldrig skulle komma på det själv.

Jag har heller ingen koll på det här med korsreaktioner, att om man är allergisk mot äpple så är man det även mot …. öhh, granbarr. Eller vad det nu kan vara. Jag vet att folk kan dö av att man öppnar en påse jordnötter i deras närhet, men jag har ingen koll på om det är lika med alla nötter. Jag kan väldigt lite om allergier, för jag har inte konfronterats med det.

Men jag utsätter inte folk medvetet för fara. Jag försöker tänka efter, men man kan heller inte gå omkring och tassa på tå utfall att det kanske finns någon som är allergisk mot något. De allergiska brukar vara duktiga på att tala om det så man kan anpassa sig. Och då gör jag det:)

 

Jag tror att väldigt få människor med flit utsätter andra för saker som kan skada.

Jag vet att jag inte gör det. Att jag inte vet allting och därmed kan agera fel, det erkänner jag. Det gäller oss alla, för ingen är perfekt:)

Och för att knyta ihop säcken med det som det började med – jag tar inte med Doris in på skolgården. Jag har henne alltid kopplad. Det är besvärligt för MIG, men jag respekterar det som är bestämt.

Så:)

Kommentera

  1. Haakon

    Men om man är allergisk mot cigarettrök så får man inte klaga? Då är man mobbare. Tro mig. Jag vet. Jag är allergisk men borde förmodligen bära munskydd.

  2. Samdra

    Men hur alla dessa allergiska på bussar tex? Då hunden ska längst bak i bussen? Åker man kommunalt så ska man placera sig längst bak i bussen som möjligt beroende på plats finns ? Det har jag funderat på många gånger, tänker att allergiframkallande ”ämnena” från hunden sprids längs hela bussen?
    Förstår att det är hopplöst jobbigt att vara allergisk och åka kommunalt eller vara i samhället i övrigt men något måste de kunna göra för att kunna ta sig från a till b utan att bli sjuka.

    Själv är jag oerhört känsligt för dofter så det är mer en gång jag hållit på att få migrän av parfymer som folk sprutar på sig i litervis, men jag får bara stå ut & hoppas människan ifråga går av bussen tidigare eller så får jag hålla andan.

    1. Haakon

      Hundallergener är tunga. Så fort hunden satt/lagt sig ner och är stilla så sprider den inga. Hästallergener och kanin-och gnagarallergener är lätta och svävar länge kvar i luften. Ändå skriker fler rätt ut om en hund stiger på bussen än om en stallklädd eller någon med gnagare i transportbur gör det. Rökare skriker ingen om. Fast rökare är farligast. Inte bara för allergiker, men de odlar sin egen cancer och även andras med passiv rökning.

  3. Vera

    Som virrig morsa, så hade jag med våran hund i flera år till skolan. Ingen sa något till mig men en dag kom ett av barnen hem med ett brev i från skolan. Alla i klassen hade fått det och det stod att husdjur inte fick följa med in på skolgården. Men vad konstigt sa jag, jag har ju alltid Ludde mig 😂 Tyckte att det kändes jätte konstigt att ingen hade sagt något åt mig…

  4. Ellen

    När jag var liten var jag livrädd för hundar då jag blivit påhoppad av en hund . Väldigt svårt undvika hundar då dem är på det flesta ställen i samhället . Min rädsla har gjort att jag blandannat aldrig vågat vara på en strand , skapat stor oro och stress vid friluftsdagar som innebar att man kunde vara i skogen och träffa på en lös hund . När jag gick på högstadiet sökte jag och mina föräldrar hjälp vilket innebär att jag idag vågar gå förbi hundar , träffa kompisar hundar men jag ogillar fortfarande hundar som hoppar vilket mina kompisar respekterar och ser till jag hälsar på hunden utan att hunden hoppar på mig 🙂 dock finns det hundägare som låter hundarna springa fram utan att fråga ifall jag vill det , dem flesta hundägare vill väl inte att barn ska klappa utan lov heller ? Man måste visa respekt åt båda hållen . Om man är rädd för ormar tänker jag det går att undvika på ett helt annat sätt än hundar .

  5. Karin xx

    Fast du skrev ju att pälsdjursallergi inte existerade utomhus. Om du nu inte har kunskap kanske du inte ska tro och tycka utan kolla upp.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Fast exakt hur många dör av en allergichock orsakad av att de mött en hund utomhus?? Typ inga. Så sluta tramsa 🙂
      Djur finns, folk finns. Thats it

      1. Karin xx

        Påstod inte att någon dog men du påstod, utan kunskap, att allergi utomhus inte finns. Det finns många varianter av allergi som inte är döden men att må dåligt och bli sjuk borde vara tillräckligt pga andras okunskap.

        1. familjenannorlunda
          familjenannorlunda

          Visst. Allergi finns överallt, och det suger för de som är drabbade.
          Men nu känns det som att vi hamnat i ett läge där det blivit lite löjligt.
          Även allergiska måste anpassa sig. Det måste vi alla göra. Jag försöker verkligen att göra så att alla mår bra.

    2. Prisonbeauty - En DIY skönhetsblogg om drogmissbruk, kriminalitet, fängelse och livet efter

      Jag tänker att det är rätt vanligt att tro när en inte vet och ibland blir en osäker på om det en tror sig veta är ren fakta eller en killgissning.

      Är det inte bättre att den som vet bara berättar hur det egentligen är, istället för att scamma den som inte vet? Det finns ju massor av saker som en inte vet om, just för att en har så olika erfarenheter & förutsättningar.

  6. Lena

    Det var jag som skrev kommentaren och jag uppfattade verkligen ett raljerande i inlägget som jag tyckte var tråkigt när jag vet hur man jobbar i den klass man har allergiskt/a barn i. Hur familjer skjuter upp att skaffa husdjur för att barnen ska få gå kvar i sin klass. Om det då finns djur på skolgården försvåras naturligtvis detta arbete. Men jag är ledsen om jag missförstod. Måste dock bara få fråga, är du beredd att som hundägare ta ansvar för en hundrädd sexåring? Jag tycker inte barn ska lindas in i en bubbla, men om en unge är jätterädd för något som normalt inte finns på en skolgård borde väl barnet få hjälp att möte det läskig a som ”plötsligt” dyker upp. Vem ska göra det? Ärlig fråga.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja du missförstod. Grovt. Och vad menar du med ansvar för en hundrädd sexåring? Jag har Doris kopplad, vad mer ska jag göra tycker du? Jag går med henne på allmänna vägar och i skogen. Kommer någon hem till oss så kommer Doris att med glädjetjut hoppa och skutta och skälla och vifta på svansen, hon älskar folk:) Men kommer man hem till någon med hund så tycker jag att man själv får ta ansvaret för sitt rädda barn. I mitt hem måste min hund få vara som hon är. Jag kommer såklart aldrig ta med henne hem till någon som inte vill det. Om jag vet att någon är hundrädd så försöker jag givetvis mota Doris hälsningar. Men jag förutsätter inte att folk är rädda. De flesta är inte det.
      Och om nu ett barn är på skolgården och en hund kommer in. Inte min då, eftersom jag nu inte tar med henne;)
      Vem hjälper barnet? Ja, jag vet inte. Vem tycker du? Lika ärligt tillbaka 🙂
      Jag tänker att det är föräldrars ansvar att försöka i vardagen, innan det händer, hjälpa barnet komma över alla irrationella rädslor. Då uppstår inget akutläge och barnet slipper bli rädd:)

      1. Lena

        På skolgården tycker jag absolut det är hundägarens ansvar. Det kan ju inte gärna vara lärarens och föräldrarna är inte där.och det är ju inte bara du som har hund, om det var fritt fram kanske det skulle röra sig om tio hundar vid hämtningstid. Annars tycker jag Norrlandsmamma här nere skriver bra. Man tar helt enkelt extra hänsyn där barn finns och inte kan välja. Och man klagar inte över det för de det gäller har det tillräckligt tufft utan att andra ska sucka, vi ska underlätta för dessa barn.

        1. familjenannorlunda
          familjenannorlunda

          Jag håller med. Och jag agerar ju exemplariskt:)
          Hundägaren är alltid ansvarig för sin hund, och de flesta sköter det.
          Klaga däremot får man göra, speciellt om man inte vänder sig till en utpekad person. På samma sätt som folk klagar på hundägare, bilister, rökare osv.
          Eller de som har annan åsikt än vad man själv har😜

  7. Lena

    Det var jag som skrev kommentaren och jag uppfattade verkligen ett raljerande i inlägget som jag tyckte var tråkigt när jag vet hur man jobbar i den klass man har allergiskt/a barn i. Hur familjer skjuter upp att skaffa husdjur för att barnen ska få gå kvar i sin klass. Om det då finns djur på skolgården försvåras naturligtvis detta arbete. Men jag är ledsen om jag missförstås. Måste dock bara få fråga, är du beredd att som hundägare ta ansvar för en hundrädd sexåring? Jag tycker inte barn ska lindas in i en bubbla, men om en unge är jätterädd för något som normalt inte finns på en skolgård borde väl barnet få hjälp att möte det läskig a som ”plötsligt” dyker upp. Vem ska göra det? Ärlig fråga.

  8. Ellinor Blomqvist

    Jag är jätteallergisk mot getingar…ergo,man får anpassa sig!Getingar skiter ju i var dom flyger.Slutsats,jag har med mig medecin och vägrar att vara rädd….kram

  9. Lotta

    Ja allergier ska man absolut ta på allvar men tror att ca 10% av alla människor är allergiska mot hund. Kanske ngt fler barn. Vilket innebär att 90 % inte är allergiska mot hundar. Och ärligt hur många barn är så allergiska att de riskerar ofri luftväg vid hundmöte ute på skolgården? Att visa hänsyn ska man absolut men allergikerna får också acceptera att de kanske inte kam göra allt som icke allergiska kan göra.

    1. Norrlandsmamma

      Fast om 1 barn är så allergisk?Eller en trilljon andra barn är & klappar hunden & sedan ställer till det för den allergiska? Mitt barn har fått må så jäkla dåligt & bli så mycket sämre av sån attityd så jag blir tokig när jag hör sånna kommentarer. Som C skriver, vet man inte så ok. Vi säger till. Men ”man tycker ju” gör mig galen. Själv reagerar jag mest på ”allergivänliga” hundar. Både med astman men även hals & hudutslag. Så nej, jag vill inte ha allergivänliga hundar på mig. Ägaren kan ju inte veta om jag just blivit utsatt för annat jag är allergisk mot eller helt enkelt är extra känslig idag. & precis samma för barnen. Skolan är deras arbetsplats & de har rätt både må bra & vara trygg där. Föräldrar/lärare har tex inga rättigheter bada i parfym, hygienprodukter som luktar lång väg om det är andra som blir sjuka av det osv. & ja, jag har haft djur själv & koppel är en bra att ha sak vilket många, inte alla glömmer 😉. Barn har rätt till skolundervisning & slippa onödig medicinering/sjukdagar & tycker faktiskt det är viktigt komma ihåg det innan en debatt börjar om hurvida man ”borde” en massa saker. Precis som mitt äldre barn inte får äta något med nötter innan hon går på skolan (nötförbud där pga allergi).

    2. Kalla

      Men du. Har du varit med en hund bland barn någon gång? Klappar ett barn hunden så kommer alla barn fram som vill klappa. (Fungerar likadant med pensionärer btw). Det är om 10 barn (räcker väl med 1 barn iofs) har klappat och gosat med en hund och sen går in och sätter sig med sin allergiska klasskamrat som problem kan uppstå. Skolan måste göra så gott de kan för att skydda alla, allergiska som ickeallergiska

      1. familjenannorlunda
        familjenannorlunda

        Ja så funkar det ju:)
        Men jag tror att saken var att bara gå förbi med hund? Då är det ingen risk för allergichock. Klappas det hamnar man såklart i ett annat läge.
        Men, återigen så får inte Doris följa med så jag tar mitt ansvar. 🙂

        1. Kalla

          Svarade Lotta här, det var inte menat till dig 🙂 Hon verkade inte förstå varför det kan bli ett problem. Klart ingen får en allergisk reaktion på en hund 10m bort utomhus

          1. Pernilla

            Klart att ingen får en allergisk reaktion på en hund 10 m bort utomhus??? Och hur klart är det? Min son fick kraftig pälsdjursallergi när han var 14 år, nu är han 18 år. Han har reagerat kraftigt på just hundar utomhus. Han blir tät i halsen och får svårt att andas. Det är olika från människa till människa. Han undviker alltid att möta hundar så gott det går, men ibland hinner han inte gå undan. Så att säga att det är klart att ingen får en allergisk reaktion utomhus är så jäkla nonchalant!

          2. Karin xx

            Du har så rätt. Allergibesvär kan komma innan djuret är inom synhåll. På sin dagliga vistelseplats tror man de ska vara trygga.

          3. familjenannorlunda
            familjenannorlunda

            Att jag ens skrev det från början är för att anledningen de gav från skolan när jag pratade om Doris, var rädsla. Allergi nämndes inte.
            Sen finns det alltid folk som är mer eller mindre utsatta. I allt. Så i värsta fall reagerar man som din son, men det är ändå inte det vanliga. Tack och lov. Och
            i så fall så har man ju problem på en annan nivå. Jag menar inte att förringa allergi det hoppas jag alla fattar.

          4. Kalla

            Men snälla du. Då är han ett undantag och får rätta sitt liv efter det. Det finns alltid någon som har det värre än andra. Men nej, det är inte vanligt att reagera på pälsdjur utomhus på avstånd. Kalla mig nonchalant om du vill främling på internet. Att inte ta djur till skolgårdar räcker

Visa alla 29 kommentarer
Allvar

Förskoleupproret!

Det här är viktigt, så läs!

Jag har flera vänner som jobbar inom förskola. Det gemensamma för dem alla är att de inte mår så himla bra på sina jobb. I klarspråk så sliter de arslet av sig. För barnens skull.

Det är för stora barngrupper, för lite personal, för mycket som ska göras, arga föräldrar, krävande chefer och folk som verkligen inte begriper vilket djävulskt viktigt jobb de gör. De tar hand om vår framtid, och något viktigare än det finns inte. För att de ska kunna göra det så behöver de få hjälp.

Jag vet egentligen inte tillräckligt för att skriva något bra om det här, men på Förskoleupproret kan ni läsa mer. Nu är jag den första att säga att tyvärr är det svårt att hitta på sidan, jag vet inte vad jag ska länka riktigt, men in och klicka runt. Det är viktigt.

Det började med två pedagoger som uttalade sitt missnöje på en utvecklingsdag och nu är det en stor grupp som arbetar för bättre förutsättningar i förskolan för alla barn och pedagoger.

Deras krav är:

– max 12 barn i småbarnsgrupp, 1-3 år
– max 15 barn i storbarnsgrupp, 3-5 år
– max 4-5 barn per pedagog i varje barngrupp
– att barngruppsstorlek är anpassad efter lokalens storlek
– att barn med särskilda behov får de resurser som krävs
– att alla förskolor har tillgång till specialpedagog
– att det sätts in vikarier när verksamheten kräver det samt att det sätts in från första dagen
– beslut om likvärdig, reglerad planeringstid för förskollärare i hela landet
– fortbildning och kurser på arbetstid
– ökad lön
– att alla kringuppgifter för förskolepersonalen plockas bort. Med kringuppgifter menar vi exempelvis: laga frukost och mellanmål, duka till måltider, diska, städa, ringa vikarier, beställa varor, schemaläggning och andra tidskrävande administrativa uppgifter.

Inte direkt orimligt! Tvärtom ju. Speciellt allt skitgöra de måste göra på sidan om… En av mina kompisar ska förutom att sköta sitt jobb med barnen, öven sköta förskolans hemsida, göra scheman, leta vikarier, lägga ut bilder på deras instagram, se till så att alla iPads är laddade och ladda ner rätt programvara i dem, sitta med sjuka barn vars föräldrar lämnat  dem med en alvedon i kroppen, göra pedagogik av allt, tvätta målarpenslar och färger, leta reda på nya roliga uppgifter och så vidare i en evighet. Det här krävs av henne. Hon är en mycket duktig pedagog som håller på att gå in i väggen så det skriker om det.

Så många gånger som jag fått försvara mitt val att ha mina barn hemma… men jag har aldrig ångrat det. När man tittar på hur många barn det är i grupperna, även i skolan, och hur personalen går på knäna, hur föräldrar lämnar in sina sjuka barn för att göra något som är viktigare, hur hög ljudnivå det är, ( flera av mina vänner har drabbats av tinnitus…) hur dåliga arbetsvillkor personalen har, och hur mycket de gör runtomkring… så känner jag bara att jag gett mina barn så mycket mer.

Men det var inte för att klappa mig på axeln jag tar upp det här, utan för att flera bett mig uppmärksamma det:)

Både läsare och vänner. Och givetvis ska det bli en ändring !

På den här sidan hittar du länkar om vad du kan göra, som pedagog, som förälder, som samhällsmedborgare, som politiker och som forskare. Alla behövs, så kika in. Facebookgruppen kan man med fördel gå med i, och sen finns det en namninsamling att skriva under.

 

Huvudsaken är att förskolan måste få bättre villkor och resurser. Det vet vi ju alla redan om vi bara tänker efter lite. För nog har vi alla läst oroande saker om förskolan? Och där tillbringar det bästa vi har större delen av sin vakna tid under många år. Inte okey.

Förskoleupproret! Jag stödjer det med hela mitt hjärta ♥

 

Kommentera

  1. Anna

    Tack för att du tar dig tid att lyfta detta viktiga uppror. Är själv fsklärare sedan 18 år tillbaka och både pedagogernas och barnens arbetsmiljö har bara blivit sämre och sämre för varje år. Förskoleupproret är mitt sista hopp 👊👊👊

  2. Sj

    Enda svenska förskoleläraren på barnens avdelning gav upp för någon månad sedan eftersom den nya chefen bara rekryterade invandrare när hennes 2 kollegor gick i pension, hon pallade inte att tvingas lösa allt dom ställde till med, dom glömde byta blöja på barn en hel dag och skyllde ifrån sig och gav mysko förklaringar eftersom dom inte förstod vad föräldrarna sa. Så nu har jag två barn som inte kan prata rent på svenska efter en dag på förskolan. Och då är hälften av barnen svenska här. Så jag kan förstå att dom går in i väggen när det inte går kommunicera och det skapar Mer jobb. Det jag inte fattar är vem dom tycker ska komma å duka borden? Barnen har ju dukningsveckor och hjälper till, ska man ta bort det då,?
    Den där Instagramen kan inte va rolig eftersom dom inte får visa ansiktet på barn. Våran förskola lägger bara ut på vklass å där måste man ju logga in och ändå måste dom dölja ansiktet så bilderna blir ointressanta.

      1. Jennie

        Nu var det väl inte riktigt det Sj menade. De som jobbar inom fsk ska inte behöva utbilda de nyanställda utan de ska vara utbildade vid ankomst. Tycker du det är ok att anställa personal som inte ens byter blöja på barnen? Det behöver man inte ens ha utb för att förstå.

        1. Anna

          Men jo, sättet hon skriver om personal (invandrare, barnen kan inte prata rent längre, etc) är kränkande och, enligt mig, främlingsfientligt uttryckt!
          Att ha åsikter om personalen i stort, vad som görs/hinns med och inte, är en helt annan sak – hade hon haft något emot personalens ursprung så hade hon inte nämnt de sakerna, utan enbart skrivit om vad personalen inte gör/hinner med.

        2. Sj

          Jennie, tack precis så jag menade. Och antagligen så läraren som slutade tänkte med, hon orkade inte behöva lära upp och täcka upp för dom andra två. Trots att den ena jobbat 20 år som fl så hade hon tydligen mycket att lära. Och tydligen tänkte inte dom på att man måste tänka ett extra varv på att kolla barnens blöja innan man går hem och lämnar till vikarie som tydligen inte får byta blöja.

      2. Sj

        Jag är inte främlingsfientlig. Jag tycker det är jättebra att det finns människor med OLIKA ursprung men nu blev det tyvärr väldigt fel på förskolan eftersom dom inte har någon lärare som är ”svensk” och det ställer ju till det eftersom förskolan numera är ett ställe där dom måste lära sig saker och när dom tex ska lära sig läsa eller skriva på svenska och lärarna inte faktiskt inte kan svenska utan lär dock fel blir det ju ett problem. Känns som dom inte riktigt får en chans till att lära sig rätt, det var det jag menade, INGET annat. Och tex blöjgrejen, det tog typ 3 dagar att reda ut varför blöjan inte hade blivit bytt för att dom andra lärarna inte verkade förstå vad som var problemet pga språkproblem,tyvärr.

        1. familjenannorlunda
          familjenannorlunda

          Jag tycker att språket är jätteviktigt. Var folk kommer ifrån är inte det minsta intressant sålänge som de kan tala det språk som landet de är i talar. Jobbar man med väldigt unga, som på förskola, eller väldigt gamla, som i åldringsvården är det extremt viktigt att båda parter kan göra sig förstådda. Det har inget med främlingsfientlighet att göra. Man går bara till sig själv- när man ligger där gammal och skruttig och behöver hjälp med allt så ska man inte behöva ha en frågelek/charader varje gång för att förstå /göra sig förstådd. Fatta vad jobbigt!
          Mina barn har ju gått på kyrkis:) För flera år sen när Trixie var liten började A där. Hans modersmål är arabiska, han är gift med en tyska och har bott i Tyskland och även USA, tror jag. Flerspråkig herre med andra ord. När han började på kyrkis hade han varit i Sverige väldigt kort men ändå lärt sig massor av svenska. Trixie pratade ju rappakalja😂slängde om bokstäver och använde K överallt. Han hade så svårt:)
          Jag som infödd svensk har ofta svårt att fatta småbarn som inte är mina egna, och jag hade all förståelse för A. Men, det tog inte speciellt många gånger innan de kunde ha en vettig konversation. A har uppfattningen att man lär sig landets språk asap. Att det är nyckeln till framgångsrik integration, vilket ju massa undersökningar säger samma sak. Han frågade och frågade, ”vad betyder detta? Hur säger man det här? Jag förstår inte? Förklara!”Han berättade om sin granne som ville prata arabiska när de sågs, men A ville svenska, grannen hade bott i Sverige i 20+år och var fortfarande usel. För att han hellre kollade nyheter på arabiska och umgicks med arabisktalande.
          Det ligger ju väldigt mycket på den enskilda individen i hur mkt man vill lära sig ett språk, men ska man ut och jobba så måste man ju. Jag brukar ofta tänka på våra fotbollspelare. Som skriver kontrakt med Italien, Spanien, Portugal, Tyskland och efter inte jättelång tid ger intervjuer på sitt nya språk 🙂
          Sen har vi ju problemet med kvinnorna vars män inte tillåter dem att lära sig språket.. de männen borde man ge en high five-i ansiktet-med en stol;)
          Samma med de som sitter på flyktingförläggning och bara väntar.. lär dem svenska så har de i alla fall fått ett bättre utgångsläge om de sen får stanna. De har ju liksom ändå inget att göra när de sitter där.. vilket i sig är stört.
          Språket är så viktigt!!
          Utan det kommer man aldrig att bli en ”fullvärdig” medlem i samhället. Vilket land det än gäller. Det är inte ett dugg främlingsfientligt! Bara sunt förnuft:)
          För att avsluta den här långa kommentaren:)
          Jag tycker om folk som är trevliga- spelar inte ett dugg roll från vilket land och ursprung de kommer.
          Och tvärtom – jag ogillar vissa, utan att lägga nån värdering i varifrån de kommer. En människa är en människa liksom:)
          Men man måste förstå varandra 🙂

  3. Hanna

    Tack för att du tar dig tid att skriva om detta. Är.en.glad och stolt barnskötare sedan 17 år som inte bara ska ta hand om barn och va pedagogisk, jag ska även gära vecko.beställningar på all mat och annat vi behöver från köket. Jag ska ta emot värmeskåpet med mat, kontroll mäta att det är rätt temperatur, samt anteckna detta. Jag ska lägga upp all mat och efter lunch när min ena kollega försöker söva 8-9 barn ska jag ta hand om all disk, då även diska ur stora kantiner, samtidigt som en 1 åring som snart ska gå hem håller mig sällskap. Jag ska se ringa till vaktmästarn och felabmäla översvämningen på gården, annars törs vi ej gå.ut, enorma pölar. När en kollega är sjuk ska jag försöka hinna boka vikarie. Ja detta är bara lite av vår vardag #världensbästaförskola

  4. mia

    om du vill veta hur det är på ditt barns förskola, gå med i Facebook-gruppen Förskoleupproret! Där hittar du hashtag pressatläge och kan läsa hur barn och personal har det i förskolan idag!

  5. Helahea

    Det är en jätteviktig fråga du tar upp!
    Men grunden till en bra verksamhet inom den kommunalsektorn är att folk är villiga att betala SKATT. Det är det som finansierar välfärdssektorn.

  6. Frida

    Jag har jobbat på fsk.
    Min bestämda åsikt och erfarenhet från den tiden är att det spårade ur iom maxtaxa och att barn vars föräldrar faktiskt är fullt friska och hemma får ha sina barn på fsk.
    Trycket blev enormt när maxtaxan infördes. Alla våra deltidsbarn gick från en dag till en annan på heltid. Men inte blev personalen fler för det..
    Jag är så glad att jag gjorde ett karriärbyte.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Det är så jag uppfattat det från de jag känner som jobbar / jobbat inom fsk.. så jag hållet med dig 🙂

    2. Loppan

      Detta med lämningstid verkar vara olika i olika kommuner? Vår barnomsorg är behovsbaserad. Föräldrar lämnar schema med sina arbetstider. De får bara lämna den tid båda är på sitt arbete och vi har rätt att ringa arbetsgivare och kolla så tiderna är korrekta. Vi är skyldiga att ha sådana schema på alla barn enl kommunen.

  7. Annelie V

    Fast är det såklart att en dagisfröken ska tvätta penslar och ladda iPades (om det nu finns)? Haha det ingår i jobbet givetsvis. Och ingen är tvingad till att lägga ut bilder på instagram.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja, jag känner många lärare med, de flesta har valt att söka andra jobb. Det är så galet. Dags för förändring 🙂

Visa alla 22 kommentarer
Allvar

Fem år sen…

Idag är det fem år sen som mitt liv rasade.

Jag kommer att kopiera in det inlägg jag skrev förra året, originalet ligger på min gamla portal och eftersom teknikens under ibland gör som de vill, så känns det bra att ha det även här på min nya blogg:)

Det kommer precis efter detta inlägg.

Jag har den sista tiden fått ganska många syrliga kommentarer om att jag är bitter, att jag borde vara tyst, att jag har fel, att jag agerat fel, att jag borde lägga av att vara sur nu när det gått så lång tid och liknande.

Läs inlägget, det gjorde jag nu och usch och fy vad jag blev ledsen för min och barnen skull. Igen. Så där var det ja. Och ingen ändring sen jag skrev det.

Ingen människa ska behöva gå igenom det jag och barnen gjort. Det eftersom det finns en annan väg att gå och det är att vara rak och ärlig, och den hade sparat många tårar och sömnlösa nätter.

 

Jag är inte sur. Jag är inte hämndlysten. Jag är inte bitter. Jag vill inte ha honom tillbaka.

Jag skiter i honom, jag bryr mig inte ett dugg om han är gift med en, två eller tre kvinnor. Eller en man:) Eller Buddah himself;)

Jag har ett bättre liv utan honom. Jag kan ibland när jag sitter på O´Learys och kollar på fotboll med kompisarna känna ett styng av skadeglädje. Fotboll på pub med polarna, det var vad han sa att han skulle göra om han inte var gift med mig. Just det;)

Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig de här nio fantastiska barnen.

Jag menar inte att hänga ut honom, jag försöker berätta min historia. Jag VET att jag har hjälpt andra som hamnat i samma situation genom att ha berättat min story. Jag får många mail från förtvivlade människor som liksom klamrar sig fast vid att det går att komma igenom det helvete de just nu är i, för att jag har bevisat att det går.( Det känns lite förmätet att skriva det:) ) Jag är bara jag, men kan jag med mina ord ge någon annan tröst i mörkret och hjälpa dem att komma igenom det så har liksom inte mitt skit varit helt förgäves.

Jag tror att om man inte varit där själv så kan man aldrig fatta helt. Jag kunde det definitivt inte. Jodå jag försökte, jag är bra på att sätta mig in i andras situationer, men det är omöjligt att begripa den där enorma känslan av vanmakt som sköljer över en. Som en gigantisk våg som tornar upp sig framför en en och sen bara sveper in en i ett totalt vidrigt dundrande mörker. Där det gör ont 24/7. I många månader, kanske år.

Min skilsmässa är per definition from hell. Det finns inget i den som skötts på ett fint och varsamt sätt. Det var brutalt, fegt och noll kommunikation. Det var som att ätas upp av ett svart jävla hål.

Det hade inte behövt vara så.

 

Jag är för det mesta glad idag:)

Men jag skulle ljuga om jag säger att jag är som förr. Jag har ännu svårare för förändringar idag. Jag är väldigt skeptisk mot folk överlag, jag litar inte en sekund på någon mer än mina absolut närmaste. Jag har tappat min oskuldsfulla tro att alla är goda. Nu väntar jag bara på att de ska visa sitt rätta jag. Jag har en större oro inom mig. En känsla av att ”snart kommer allt att förstöras”

Sen är jag kaxigare, tuffare, gladare, mer social, lyckligare, gör mer saker både med och utan barnen, och har fattat att ensam är inte stark:)

 

När folk kommenterar syrligt så blir jag trött och less.

Ofta, ofta kommer det: ”Du kan inte ta kritik.” Nä, varför ska jag? Egentligen? Varför ska JAG kritiseras i det här? Jag är som de flesta kanske inte superlycklig över kritik, man vill ju helst ha medhåll;) men jag har inga problem att fundera vidare över konstruktiv kritik. Sen gör jag samma som alla andra människor – tar till mig, eller förkastar. Jag står för det jag säger, och det jag skriver. Jag har aldrig under mina snart elva år som bloggare publicerat något som jag sen tagit bort för att jag inte står för det. Ni får även säga ert för jag har ingen godkännandefunktion på bloggens kommentarer. Det går automatiskt. Det är roligast och ärligast så.

Även om det ibland fastnar kommentarer i spamfiltret av nån mysko anledning, mer nu på sistone, så publicerar jag dem alltid. Vare sig de är snälla eller taskiga.

Alla tycker inte som jag. Gudskelov! Fan då hade det blivit tråkigt:) Men min åsikt är min, tryggt förankrad i det som är jag, med mina erfarenheter och mina värderingar. Ibland kanske icke så PK, andra gånger långt flygande bland molnen och ibland jordnära. Jag är helt vanlig:) Fel och brister som alla andra.

Jag ändrar inte åsikt för att nån anonym säger att den är fel i en kommentarer. Vad skulle det säga om en? Att man inte står för det man tycker.

Jag ändrar inte åsikt för att en icke-anonym säger det heller;) men då kan jag fundera lite på hur den personen menar. Men hallå! Står man för sin åsikt så gör man. Det är liksom inte fel:) Jag vidhåller aldrig in absurdum, det är ofta jag blir motbevisad eller så ändrar sig situationen.

 

Så, nu ska jag trycka iväg det här, sen det gamla inlägget.

Idag blir det ingen champagne för jag är ruskigt förkyld och skulle inte känna nån smak alls;) Kanske en extra shot av min ingefära-citron-honung hopkok dock.

 

 

 

 

 

Kommentera

  1. Marita

    Du är underbar! Jag vet hur det känns, så närma man lan komma, jag blev bedragen av min man efter tjugotvå år tillsammans. Vi har 5 barn tillsammans. Han hade ett hemligt förhållande i ett halvår innan de uppdagades. Han sov i ett tält o smsade hela sommaren. Tog med de två yngsta till sin flickvän när jag jobbade och fick därmed nioåringen i skuld för att han skulle vara tyst. Sen stack med henne 35 mil bort och jag stod ensam , den minsta bar två ( han är lika gammal som din yngsta kille )
    Han har träffat honom va tre-fyra ggr på snart 5 år. Som du skrev så har ens tillit till andra människor ändrats och ens syn på människor. Nu har jag träffat någon annan men det kan vara svårt med tilliten .
    Många kramar Marita

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Och glöm för all del inte att du är BITTER;) fan vad less jag är på att höra folk slänga sig med det för att jag skriver om det😝Inte du då såklart, men du fattar nog.
      Ja du har en väldigt lika upplevelse och är en av dem som verkligen kan fatta😘och jag fattar hur du känner. Och allt hare kunnat undvikas om gubben varit rak och ärlig. Det är så elakt.
      Stoooor kram ❤️

  2. tant H

    Fantastiskt starkt av Dig Carola att orka vara så öppen och ärlig med det som Du gått/går igenom. Precis som jag sagt till många jag mötte i mitt arbetsliv så säjer jag till Dig ”man vet inte med vem man levt med förrän efter en separation”.
    När jag läser ”berättelsen” så ser jag en bild av Dig att Du klättrar på just en klättervägg….Du känner Dig för och tar Dig vidare…
    Ordet ”förlåt” ……….passar inte här.
    Carola jag önskar att Lyckan skall trilla ner från himlen och falla just på Dig!

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja, jag vill ju kunna prata öppet om det. Det är inte jag som felar och ska skämmas eller mörka. Något väldigt många tycker att jag ska..
      Men det tänker jag inte alls vara. Tyst alltså 😂
      Tack ❤️

  3. L

    ❤️ Samma sits som du!! Om du bara visste hur många gånger jag läst dina inlägg och fått kraft igen! Sluta aldrig skriva! Du är BÄST❤️

  4. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Skriv och gå igenom saken hur mycket du vill. Tror det hjälper många också att läsa när de själva upplever något liknade eller upplevt. Det där med att förlåta låter så fint jämt. Vissa är förlåtande andra inte, det enda är inte bättre eller sämre än det andra. Det är ju bra att vi är olika, vissa ältar och det är tänker jag det rätta sättet för ältare att gå vidare.

    Carola: <3

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Jag antar att du menar älta på samma vis som jag gör det:) Att prata prata prata och sen är det klart. Så funkar jag:)
      Så idag har jag pratat klart, och orkar egentligen inte alls dra upp det. Men så kommer det saker som sliter upp såren lite, eller snarare försöker för de är rätt bepansrade nu;)
      Och skalet lossnar lite och jag kan återigen känna den där fruktansvärda känslan. Som ett litet skavsår på hälen som läkt men man tar av plåstret liiiite för tidigt. Det gör inte lika ont som när det var ett köttigt savande sår, men det känns vid varje steg.
      Det läker snabbt igen men just då är det jobbigt. Den här tiden på året är jobbig. Jag förlorade en människa som stod mig nära, han finns inte idag. Även om han inte dog så dog den man jag kände. Och det känns.
      ❤️❤️

  5. Anonym

    Jaja, men nu är det som det är. Lämna detta bakom dig och älta inte mer. Det blev som det blev. Så är det ibland i livet.

    1. Sofia

      Så är det ibland i livet? Skojar du? Det här är ju på en helt annan skala. Carola visar en otrolig styrka. Om hon vill skriva om detta varje år resten av livet är det upp till henne och inte dig. Däremot är det upp till dig om du vill läsa eller inte.

    2. Christin Adolfsson

      Carola ältar inte. Däremot blir hon hela tiden påmind för att någon inte beter sig såsom en förälder borde eller som du, inte förstår.

    3. E

      Jag är inte riktigt svensk så jag kanske missat något? När var och hur ältar hon det? Hon har ju gått vidare med näsan i vädret men att Perra lämnade henne på ett högst konstigt vis har så klart satt sina eviga spår? Att hon skriver om det ibland är väl för att det är en del av hennes vardag. Fick hon välja så skulle hon säkert sudda bort Perra ur sitt liv helt, men nu gör han sig ju ständigt påmind då han är pappa till alla de fina nio barnen. Jag tycker att det är stor skillnad på om ett äktenskap varit dåligt länge, att man bråkat och inte kunnat ordna upp det, då är ju en skilsmässa väntad och man tycker nog att det är skönt när det väl är över. Men att ens partner bara går en dag, utan förklaring kunde väl göra den mest stabila sinnesförvirrad. Inte för att Carola verkar sinnesförvirrad men hon kunde lika gärna ha blivit det och hur hade det då gått för barnen? Sedan kanske vi är en massa läsare som faktiskt är intresserade och nyfikna på hur Carola känner det inför ”det här med Perra”, så för min del kunde hon gärna få skriva mer men då får hon väl en hel maffia efter sig för säga sanningen om en skitskalle får man ju inte göra.

  6. Anna

    Jag vill bara tipsa om ett inlägg underbaraclaras.com skrev för någon vecka sedan om just förlåtelse. Jag själv har genom åren blivit så provocerad när många pratar om att man ska förlåta. Jag blev sexuellt utnyttjad som barn av min egen pappa och blir så arg att jag ska förlåta honom för det…gha! Men efter Claras inlägg som handlade om att JAG förlåter för att befria MIG själv från smärtan, och att han inte har makten över mina känslor. Läs gärna inlägget och skriv något om hur du ser på förlåtelse. Jag tänker mig inte att man förlåter och säger att det som den där skitstöveln har gjort är ok. Mer att man inte tillåter att någon annan att få en att må dåligt. Eller hur skulle du resonera?

    Jag tycker ialla fall att du gör rätt när det gäller ditt ex, du har rätt att uttrycka dina känslor och att han betett/beter sig som ett svin. (Det enda jag inte håller med om som du skrivit är inlägget om när några tjejer som polisanmälde tafsande på krogen, för något år sedan. Då höll jag på att hå i taket och tyckte du var en riktig idiot och slutade faktiskt läsa din blogg under väldigt lång tid. Jag har också undrat om du tänker annorlunda nu när det gäller detta i #metoo-tider?)

    Du är iaf viktig och gör skillnad för många!

    Carola: Fast det inlägget om tafsa i rumpan är inte så galet. Jag tycker ju INTE att det är okey. Bara att man säger ifrån där och då, direkt. Sen kan man få anmäla bäst fan man vill, men först gör man det man kan på plats:)
    Om förlåtelse, så har jag inget behov av att befria mig själv, han har ingen makt över mina känslor. Jag förstår dock till fullo det resonemanget, men i den här situationen så kan jag inte hålla med:)

    1. Hanna

      Jag tror inte på att förlåta. Varför ska jag förlåta någon som med vilje gjort mig illa. Jag har varit med om något liknande som Carola. Jag kommer inte förlåta det han gjorde. Men har ändå gått vidare till 90%. Att förlåta en människas vidriga handlingae är ett svek mot sig själv.

Visa alla 19 kommentarer
AllvarOkategoriserade

Fyra år sen mitt liv rasade

Jag har inte tänkt på det på länge. Samtidigt finns det i mina tankar alltid. Det går inte en sekund utan att det finns där i bakgrunden. Men jag har inte funderat över hur det blev som det blev, varför och vad jag kunde gjort annorlunda på länge.

Folk säger att tiden läker alla sår, och ja det är sant, Till en viss del. Men det blir ärr.

Folk säger också att man ska förlåta. Bullshit. Vad kan bli bättre för att jag förlåter honom? Jag kan ärligt inte se vad som skulle förändras, mer än att HAN skulle få må bättre, och det bryr ju inte jag mig i:)

För min del finns det inget som skulle bli annorlunda. Och för den delen, svårt att förlåta någon som inte bett om ursäkt, som inte tycker att han gjort något som är fel. Mest troligt tycker han att det är JAG som ska be om ursäkt.

 

Ni är många som frågat om skilsmässan. Vad fan hände egentligen? Ni är också många som tycker att jag hänger ut honom när jag skriver om det. Men, jag tycker att man inte ska tiga och lida i det tysta. Det han gjorde, det är sånt som man ska skämmas för. Det borde inte accepteras. Det jag skriver här är såklart min version av det hela. Men, det finns nog ingen version från hans sida. Helt ärligt så tror jag inte att han vet hur det blev så här. Jag TROR att han trasslade in sig med ett stycke …tja vad ska vi kalla henne? Jag vet vad jag kallar henne i mitt huvud, men det lämpar sig inte direkt i skrift;) Det är liksom ord jag inte säger högt, inte ens när jag är full som en kastrull. Vi kallar henne för Det, Det är bra.

Jag tror alltså att han efter en lång tid av alldeles för mycket jobb, hetsad av sin mamma som inte direkt har något annat än jobbet att bry sig om, gick in i den berömda väggen. Där stod Det och lindade in honom i sitt nät. Uppfostrad att behaga mannen var hon ganska precis tvärtemot vad jag är:D Och han valde att trassla in sig med henne. Och i förlängningen bryta med sina barn.

 

Ska vi ta en ”snabbvariant” kanske? Så snabbt det går;) det blir långt ändå. Men ni har önskat detta:)

Okey. Jamie föddes juli 2011 och allt var så jäkla bra här hemma. Vi var lediga ihop för första sommaren ever, annars jobbade han alltid, men nu fick han lov att vara ledig i hela fem veckor i sträck, Det hade aldrig hänt på 20 år, sen han började i företaget.

Vi snackade massor, vi åkte iväg med ungarna, vi fikade, tog promenader och åkte och badade. Jag höggravid, men det har sällan hindrat mig.Vi hade det toppen. Han var glad och lycklig. Jag med:)

Jamie föddes och det krisade på hans jobb. Han slets mellan att vara hemma med familjen och styra upp på jobbet. Han var fruktansvärt arg och irriterad på sin mamma. De jobbar ihop och hon hade under flera år stökat till det, på sätt som drabbade honom. Han fick städa efter henne. Jag kallar det för curla:) För om man tillåter vuxna människor att bete sig på ett sätt som gör att man själv får mer att göra, då är det curling.

Återigen ställde hon till det, och det tog ett halvår för dem att komma ikapp. Han hade ännu mer att göra än normalt och var sällan hemma. Men kom fortfarande hem kl 18 som alltid. Dock aldrig ledig. DET jobbade tillsammans med honom och hon hade i sin tur massa problem som hon anförtrodde honom, men han fick inte berätta det för mig. Han höll det hemligt. Han gled undan när jag frågade saker. Det är ju klart att jag märkte att något förändrades, men alla som varit med om det vet att det sker subtilt. Det smyger på. Det är svårt att sätta fingret på det.

 

2012 kom och han försvann mer och mer. Han var aldrig hemma. Han ignorerade mig. Han kom hem vid 22, sa inte hej till mig där jag satt i vardagsrummet med en bebis i famnen, utan åt nån macka i köket intill och gick sen och lade sig. På vägen sa han godnatt. Sen låg han och fibblade med mobilen där inne i sovrummet, men om jag kom in så låtsades han sova. Han kunde låtsas att han skulle följa med mig och barnen på saker, men så i sista stund var han tvungen att jobba. Frågade jag varför han gjorde så, så var det för att ”slippa gnäll”

Jag blev gång på gång besviken för att han gjorde så. Till sist så ledsnade jag, jag vill göra saker och om inte han ville följa med så fick jag väl åka med nån annan då. Syrran klev in. Men hon visste inget, för jag sa inget till någon under den här tiden. Jag var ledsen, besviken och fruktansvärt orolig. Och ensam.

Hela året var så här. Han var inte hemma, och om han var det nån gång så var han elak. Han sa saker som jag inte kan berätta. Saker som sårade in i själen. Saker som fick mig att krypa för att han inte skulle bli arg. Barnen gick på tå, de vågade inte säga nåt, Välte Jordan ut ett glas vatten över bordet, så fick han en utskällning deluxe. Jordan var alltså tre år. Fast mest var han bara inte hemma.

Han var ju tvungen att jobba eftersom jag tvingat honom till så många barn.

För så sa han, Att det var JAG som tvingat honom till våra nio ungar. Att han inte alls velat ha så många, knappt något om man skulle tro det han sa. Vad gör det mig till??  Våldtäktskvinna? Från detta härstammar att  alla skämtar rått om att jag haft honom inspärrad i en fängelsehåla i källaren och bara tagit upp honom när jag velat ha barn. Att jag måste försöka hålla The dungeon hemlig för hantverkarna, alternativt passa på att stänga in nån ny;) Att de snygga hantverkarna måste passa sig så de inte blir mina sexslavar. För jag är lite som en Svart änka;)

Jag säger inte att jag INTE har har en hemlig ljudisolerad cell med handfängsel och kedjor fastbultade i väggen;) Men jag säger att jag faktist inte var ensam om att vilja ha de här nio ungarna.

Att han drunknade i den där förbannade firman, det hade inget med saken att göra påstod han. Nä, för tänk tanken själv. Att lägga ner sin själ i något under tjugo års tid och sen inse att det är orsaken till att ens familj mår dåligt….. Klart han förnekade det.

Jag VET att han var otrogen. Hur jag kan veta det? Jomen kanske att jag ”råkade” se saker i hans mobil;) I klartext – jag snokade. Ja, jag skäms lite för det, men samtidigt, man blir fan knäpp i huvudet av att inte veta.

Rätt var det var, på min födelsedag(december)….så sa han att han skulle åka till Thailand. I januari. Ensam, men han skulle träffa ”Bosse” där. Eller huuuuuuur? Han måste på allvar trott att jag var helt blåst. Eller brydde sig inte tillräckligt för att ens hitta på en trovärdig lögn.

Jag tänkte att det kanske var bra? Han kanske skulle vila upp sig, tänka lite och inse vad han höll på att förlora. DET skulle inte med. Det svor han på. Men han skulle till hennes hemby….en fattig by i bergen. Inget turistställe alls.. Jojo, som sagt, blåsta frun går nog på allt.

Eller inte.

Han fortsatte ju förneka att hon var med, och att ”Bosse” plötsligt fick förhinder och han inte kunde bo hos honom, det var ju såklart en fet lögn. Plötsligt var han inte ens där han sagt att han skulle. Han skulle till ett ställe, men när jag frågade om det var härligt och fint i Phuket eller var fan han nu skulle vara, så sa han att Nääää, det blev inte Phuket utan i stället Huahin. Eller vart  det nu var. ”Vad hade jag med det att göra?”Anklagandet kom som en smäll, Ja inte vet jag? Kanske att man vill veta vart ens barns pappa och ens make är? Om det händer något liksom. Knappast för att åka dit och smyga runt med slokhatt och svarta solbrillor och spionera. Eller rikta in min spionsatellit dit han var.

Och ni vet… när man hittar vigselringen gömd här hemma….den som suttit på hans finger i 25 år…det gör ganska så jävla ont då.

Att förklara för hela släkten varför han inte var hemma på Janelles födelsedag det gjorde ont det med. För han hade ju inte sagt att han skulle resa iväg. Jag fick försöka förklara något jag inte ens fattade själv. Och dessutom ta släktens oro och frågor. När jag själv höll på att gå sönder.

 

Och sen kom den här dagen för fyra år sen.

Jag hittade hans boardingkort. Och hennes. Samma flight. Fast de alltså inte åkt tillsammans…Märklisch.

Och när jag konfronterade honom, frågade varför han inte kunde säga att han åkte med henne, frågade om han var otrogen osv. Då reste han på sig och gick. Eller ska jag vara helt ärlig så sa jag: Men om du vill gå, så gör det då.

Men oavsett så gick han. Och kom aldrig tillbaka. Han svarade inte på sms, eller när jag ringde. Han träffade inte barnen på sex veckor fast jag ”tjatade ” Sen hämtade han dem för att åka på middag hos sin morsa.

Sen gick det några veckor, han träffade inte barnen. Han svarade inte. Han kunde lika gärna dött. Jag fick inte ett enda svar på något. Skulle han komma tillbaka? Var det slut nu? På 26 år? Bara sådär. Vad ville han att vi skulle göra? Hur skulle det bli med allt?

Jag bokade tid på nån slags parterapi – han kom dit, och blev arg för att jag var ledsen och grät. Han reste sig och väste: ”Vi ses i familjerätten! ” Så gick han. Kvar satt jag och snorade, hulkade och fulgrät framför en vilt främmande karl, som tyckte så synd om mig att han inte kunde dölja det.

Jag mådde så in i helvete dåligt! Jag sov inte, jag hade svårt att äta, jag grät framför folk och det gör jag ALDRIG, jag kunde definitivt inte koncentrera mig. Absolut enda friden jag fick i huvudet var när jag tränade. Att lyfta tunga vikter i tufft tempo i en timme, så tungt att jag inte kunde tänka på annat än hur jag skulle få upp dem, det gav en tillfällig frist från de snurrande katastroftankarna. Det hade lika gärna kunnat vara alkohol som gett mig frid, eller nån slags piller, men nu är jag inte sån. Tack och lov för då hade jag med all säkerhet suttit fast i nåt missbruk idag. Att träna är ofarligt, till och med välgörande. Ja eller man kan såklart bli träningsmissbrukare, men det kan vara svårt när man är ensam ansvarig för nio ungar. Jag har tränat mycket, men det har aldrig varit på en osund nivå. Det har hjälpt mig att hålla mig vid mina sinnes fulla bruk.

Den stress som jag utsattes för lindrades av att jag fick utlopp för den genom tuff träning. Ni vet, stress framkallar en fight or flight reaktion. Slåss eller fly. Ursprungligen innebar båda en fysisk reaktion, spring för livet eller slåss för livet. Idag springer man inte ifrån sina hot utan man sväljer dem. Stresshormoner lagras i kroppen i år. Genom att jobba hårt fysiskt så får man ut de här hormonerna ur kroppen. Om inte, så brakar man ihop en vacker dag. Och jag har varit sjukt orolig över att göra det!

Så för mig har träningen på allvar varit en livräddare. Är fortfarande.

 

 

Det kom papper om att han begärt skilsmässa i brevlådan. Fram tills dess trodde jag någonstans att det bara var ett breakdown. Han hade alltså inte ens stake nog att ”göra slut” öga mot öga efter 26 år, utan gick bakvägen. De kom några dagar innan vår sjätte bröllopsdag i maj.. Och det sved ju ännu mer än om de kommit i mars.

Han drog in en advokat, som kontaktade mig. Eller snarare så här: Han skickade en av mina  räkningar som kommit till honom, på baksidan hade han skrivit nåt i stil med: Det kommer ett viktigt brev till dig snart…. Punkt punkt punkt??

Men jag spyr på honom när jag kommer ihåg sånt här. Jävla dumheter! I stället för att bara PRATA med mig. Ångesten av att få det där meddelandet var inte nådig.

Advokat från hans håll krävde ju advokat från mitt håll. Att hamna i den svängen, var vidrigt. Mannen jag älskat, mannen som är far till mina barn, plötsligt ska vi slåss via advokater.Om vad? Några datum när han ville träffa barnen…? Ja? Och ? Hade jag ens försökt hindra honom??? Nä. Behövs liksom inte advokater för att bestämma det.

Av nån anledning så väntade han sen på att familjerätt, advokater och tingsrätt skulle bestämma åt honom när han skulle träffa barnen.. På ett och ett halvt år så träffade han barnen exakt 23 timmar. TIMMAR alltså.

Inte gånger eller dagar, utan TIMMAR. På ett och ett halv år. 18 månader. 23 timmar.

Barnen åkte dit på jul. De kom hem gråtandes, för farmor hade delat ut julklappar och pappa och DET fick sina paket ihop.” Varför då mamma? ”

Ja det undrade ju jag med:) Jag visste att de var ihop, jag är ju inte dum, men han erkände det inte för någon. Hans pappa visste inget tex. När jag bad honom berätta om det var så, så svarade han genom att knuffa mig, hårt ute på garageuppfarten. ”Vad hade jag med det att göra?” Han tornade upp sig framför mig, sträckte på sig, blåste upp sig, ville att jag skulle bli rädd, hotfullt. Hotade mig. Och så knuffade han. Satan så arg jag blev. Där började jag förakta honom.

Det kallas visst Avslut. Att få veta. Men nä, jag fick en hård knuff, blåmärken och borde såklart ha polisanmält det hela. Men det satt för långt in, trots att både barnen och syrran såg det.

Han lämnade in ett önskemål om umgänge, det är lika år från år. For life.

Det är varannan söndag mellan januari och juli. En vecka på sommarlovet.. Så varannan onsdag (tre timmar) från aug – december. En extradag på höstlovet. Och annandagjul.

Thats it.  Och delad vårdnad.

Detta har vi tingsrättsbeslut på, bara så ni vet så är det helt okey för en förälder att göra så här. De får ändå ha fortsatt vårdnad.

Skulle jag få bestämma så skulle vi använda procent. Tar man hand om sina barn mindre än typ 35% så ryker vårdnaden. Det vore rättvist. Inte som nu att en förälder i princip kan bete sig hur som helst och ändå ha kvar delad vårdnad. Speciellt en pappa. För så är det.

 

Umgänget kickade igång framåt sommaren 2014. Han kommer, tar med ungarna på bowling, bio eller bad. De fyra minsta alltså. Janelle har han inte pratat med sen han stack. Han har dem aldrig mer än några timmar, aldrig över natten för det vill de inte. Det är bra att han respekterar deras önskan.

Men om nån är sjuk umgängsedagen så måste jag ta hand om honom/henne. Jag har allt ansvar. Alla föräldramöten, alla utvecklingssamtal, alla skjutsningar, alla vaknätter (sjuka barn, tonåringar som är ute och ränner), alla konflikter, allt. Jag har aldrig helt ”ledigt”. Jag kan aldrig någonsin bara göra som jag vill. Jag måste alltid fixa barnvakt. Jag har alltid jour.

Han? Jomen han drar till Thailand på sju veckors semester. Minns ni att jag sa att han aldrig var ledig med oss? Nu passar det. Det svider riktigt riktigt mycket. Alla år som jag bad om mer tid. Omöjligt. Men nu….inga problem.

Han har ett nytt namn, en ny fru och ett nytt barn. Kanske fler vad vet jag.

Han som hånade mig, sa att jag var dum i huvudet, sjuk i huvudet och borde spärras in för att jag ville ha fler barn. Man kan ju undra många saker runt det. Väldigt många saker….;)

Jag ska här tillägga att jag älskar att få ha mina barn heltid. ♥ Rent egoistiskt så är det här bra för jag vill inte missa hälften av mina barns liv.. Jag tror dessutom att barn mår bäst av att bo på ett ställe. Med en trygghet. Inte flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna. Jag vet att de flesta föräldrar vill ha sina barn så mycket det går och trots allt skit så är jag tacksam att jag inte behöver sakna dem. Jag dömer alltså ingen för att de har sina barn halvtid. Men jag är glad över att inte behöva ha det så.

 

Okey. Den där dagen, fjärde februari 2013 drogs mattan undan för mig. Det var så det kändes. Mitt liv slogs i spillror. Han har inte än idag gett mig nån förklaring på varför.

Jag är rätt envis. Jag blev förutom förtvivlad, rädd, ledsen, förstörd och desperat, även nåt så in i helvete förbannad. Hur fan kunde han göra såhär? Mot MIG? Vi som delat allt sen vi var sjutton år. Vi som var ett team,. Hur kunde han göra så mot barnen? Mot BARNEN???

Alltså lade jag mig inte ner och dog. Det hade nog förväntats. I stället slogs jag med näbbar och klor för att mina barn skulle ha det bra. Jag tror att han fattade, och idag är det ”lugnt”. Men det kan närsomhelst förbytas i katastrof, det ligger i hans händer. Egentligen så tycker vi precis lika. Det är ju det som är det jävliga. Och vi skulle ha kunnat lösa det här. Det enda han egentligen behövt säga var: ”Jag är kär i nån annan.”

Inte fan vill jag leva med nån som inte älskar mig!

Men det kunde han inte, utan valde i stället att göra det på det fulaste viset av alla

 

Första året var det bara överleva som gällde. En timme, en minut i taget. Paniken på lur, släppte jag det minsta så föll jag. Ensam med nio barn. Jag vill aldrig ha det så igen.

En Bobby Ewing känsla. Fattar ni? Ni som sett Dallas vet att Bobby dog, var borta ur serien i några säsonger för att sen en vacker dag bara kliva ur duschen och säga till sin fru: ”Godmorgon, vackert väder idag”.

Inskriven i serien igen. Den känslan hade jag länge. Jag begrep med förnuftet att han var borta, men nånstans hade jag en känsla av att snart är allt som vanlig igen.

Andra året var det fortfarande bara att överleva. Det lugnade ner sig lite, jag började hitta fotfäste. Jag tappade dock fotfästet hela tiden, det sparkades undan ben på mig, men det gick längre och längre mellan gångerna. Jag började tuffa till mig. Om jag hade ett hårt skal innan så är det ta mig sjutton som en diamant nu:)

Tredje året och allt började rulla på, jag har gjort så mycket saker jag aldrig vågat tidigare, saker jag inte ens vågat tänka på:)

Fjärde året (2016) mådde jag BRA. Jag är stark igen. Jag har repat mig, ställt mig upp, rest mig.

Det kan ändras som sagt, men jag är stolt över mig själv. Bobby Ewing känslan är borta. Det vanliga idag är att vara ensam med barnen. De och jag är vår familj. Han är som en skugga. Nån jag brukade känna.

 

Och jag kan skadeglatt konstatera att jag idag lever det liv som han suktat efter. Delvis i alla fall.

Under åren har diskussioner kommit upp om vad vi skulle göra om vi var singel. Om vi inte var ihop längre. Han sa alltid att då skulle han leva ensam, bestämma över sig själv, göra det han vill utan att ha en kärring att ta hänsyn till. Åhh vad det skulle vara skönt.

Så lever jag idag:) Om man byter kärring mot gubbe.

Han? Han har exakt samma liv som innan, fast med ett dåligt samvete i form av nio bortvalda barn, främlingar som tittar snett på honom och en kärring att ta hänsyn till. .

 

Så kan det gå.

 

Jag vill inte, och jag tycker inte att jag snackar skit om honom. Jag försöker förklara. Jag har försökt hitta en förklaring i fyra år nu.

Ungefär det jag berättat för er här finns att få tag i för vem som helst i och med att vi har offentlighetsprincip i det här landet. Det är bara att ringa eller maila tingsrätten så får ni kopior av alla papper som lämnats in och allt vad som sagts. Helt galet förvisso att man kan snoka reda på saker man egentligen inte har med att göra, men så är det. Det är något BRA den här offentlighetsprincipen, för det innebär att demokratin värnas.

Jag menar inte att ni ska begära ut kopior på min skilsmässa, såklart:) Men det jag skrivit här går att ta reda på för vem som helst så jag kan inte tycka att det klassas som att snacka skit. Jag menar det inte så. Givetvis är det inte så kul att läsa, men man måste ta ansvar för vad man gör.

Så här var det.

My story.

Martina Haag skrev en bok om ”fiktiva” människor – Det är något som inte stämmer. Alla fattar ju att det är hennes eget äktenskap det handlar om. När jag lyssnade på den, så hörde jag exakt samma smärta i hennes röst som jag kände i mitt hjärta. Sakerna hon beskrev, hade jag upplevt. Sakerna som hennes exman sa och gjorde var samma som min exman sagt och gjort. Sättet, nonchalansen. Jag hade kunnat skriva den där jäkla boken.

Hon använde sig av andra namn, om ni tycker att det är skitsnack jag skriver så sätt in valfria namn och ta det som en uppdiktad berättelse. Så känns det kanske bättre:)

 

 

 

Jag tänker inte gå så långt som att jag säger att det var bäst som skedde, för det tycker jag inte. Jag älskade honom. Jag litade på honom. Vi var världens bästa team. Utan honom hade jag inte haft mina fantastiska barn.

Men, den man han blev, den mannen är jag lugnt glad att jag är av med. Jag saknar honom inte idag. Jag vill inte ha med honom att göra. Jag vill honom inget ont, jag vill bara inte se honom. Jag vet inte längre vem han är. Men jag vet att jag är en bättre person utan honom.

Tiden läker alla sår. Ja. Men ärren finns där för alltid.. De bleknar, men de finns där.

Jag vill ändå inte se mig själv som nån sårad, trasig människa, tvärtom så är jag nog mer hel än jag någonsin varit:)

 

Och idag skålade jag för mig själv i bubbel:) 🙂

Illröd efter träning och het dusch:)

För att jag råddat min stora familj, mina nio ljuvliga ungar helt själv i FYRA år. För att jag är rätt bra ändå. För att jag är värd något bättre än att dumpas som nån soppåse. För att jag lyckats plugga heltid i tre av de här åren. Fast jag inte kunde tänka. För att jag vuxit som människa. För att jag överlevde. För att jag är jag och rätt så jäkla enastående:)

Och för att det är gott med bubbel.

Kanske mest för att det är gott med bubbel förresten;)

Kommentera

  1. Maria

    Fy fan vilket svin till exman du har, du är SÅ stark som tagit dig igenom detta . Jo för sina barn gör man allt, förresten jag måpste bara få fråga hur det gått med huset? Är det ditt nu eller hur löser ni det? kram

  2. Jenny

    Jag ryser så när jag läser detta om och om igen. Känner så igen mig i detta och alla dessa känslor och att jag helst skulle ha lagt mig i fosterställning, men ändå krigar på och gör det än idag efter 5,5 år som ensamstående. Men vi är starka kvinnor och vi får kämpa på, Carola och alla andra enastående ensamstående mammor. Och vi måste visa för barnen att vi står på deras sida i vått och torrt. Stor kram!

  3. Louise

    Åh det gör så ont i mig när jag läser vad du skriver. Jag kan känna igen så mycket av de känslor du beskriver. Jag blev själv ensamstående mamma som 18 åring, dock bara med ett barn men med en galen pappa till mitt barn. Usch och fy för den tiden!
    Men man är starkare än vad man tror och man blir definitiv starkare av att gå igenom sån här skit.
    Kram till dig och alla dina fina barn ❤

  4. Kina

    Hur många av barnen har kontakt med honom? Vad säger de äldre barnen om allt idag när de har lite distans och själva är mer eller mindre vuxna? Pratar de om honom, om vad han gjorde?

  5. Babsan

    Starkt av dig, förstår att det måste ha varit oerhört tufft. Alltså, man skulle ju verkligen vilja veta hur han tänkte då, när han bara övergav er utan förklaring. Och hur tänker han nu – saknar han inte kontakten med alla barnen? Helt otroligt beteende. Du är väl värd ett glas bubbel, eller två.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja varit överjävligt bitvis. Sådär att lägga sig ner och dö faktiskt lockar, men nä.. men skitjobbigt!
      Jag undrar också hur han tänker, speciellt med tanke på all meditation och botgöring som tydligen ingår i hans liv nu. Hur kan han inte komma till insikt om hur han handlat ? Antar att jag haft rätt hela tiden, att om man skulle trycka print och få ut ett papper på hans tankar skulle det vara tomt;)
      Kram ❤️

    1. Veronika

      Aha, nu såg jag det andra inlägget om att det gått 5 år! 😊

      Carola: Ja, förlåt för krångel:) Men ville ha det inlägget även här:)

  6. Morakullan i Bålsta

    Åh,fina Carola ,du är fantastisk ,tänk att du orkat o kommit dit du är idag!
    Förstår dig så väl !
    Önskar dig all lycka i framtiden o med dina barn ,det finns en mening i allt ,det har mitt långa liv
    lärt mig,även om det gör så ont så ont!!
    Läser din logg varje dag o du har blivit en kär vän till en gammal dam !

    Carola Åh vad gullig du är, stor kram 🙂

Visa alla 16 kommentarer
Allvar

Assistans

Jag råkade slå på Kalla Fakta och snart måste jag koppla om innan det brinner helt i huvudet.

Jag blir så djävulskt irriterad på myndigheter och styrande när de nekar folk med klara behov, personlig assistans! De talar om småbarn som krampar massor av gånger per dygn, de talar om barn som behöver hjälp med sondmatning och andning. Och de får avslag helt, från min inte direkt älskade försäkringskassa, eller så får de hjälp med 17 timmar i veckan, när de behöver dygnet runt-vård. de får avslag från kommunen, från allt möjligt. Föräldrarna ska bara orka. Eller vilken anhörig det nu är.

De snackar om ett bidragsfusk gällande personlig assistans på 10 %, siffror som forskarna säger är bullshit, men som myndigheterna lutar sig hårt emot.

Okey, nu säger jag exakt det jag tänker, skjut mig om ni vill.

Jag önskar innerligt att de som sitter och ger avslag, de som sitter och bestämmer om neddragningar osv, att de hamnar i exakt samma situation som de som de nekar hjälp. Så att Stefan Löven himself får sköta om ett barn 24/7 som krampar och behöver akutmedicin, och oroa sig över att inte vakna nattetid vid ett anfall.. Så att bossen på Försäkringskassan får kliva upp tio gånger på en natt för att inhalera medicin på en unge, och sen sondmata och andningsgymnastisera.  Eller bara sköta om ett handikappat barn av valfritt slag. När de sen gjort det i,  säg en månad, längre lär de aldrig palla, så kan de kanske fundera på om det verkligen inte behövs asisistans?

Så kanske de där påstådda 10% siffrorna inte är så jäkla i fokus längre. Ge folk hjälp för bövelen.

När läkare efter läkare intygar att familjer behöver hjälp, då ska inte nån skitmyndighet ge avslag. För att andra fuskar. Eller kanske fuskat.

Jäkla dumheter.

Och jaaaaa, det fuskas säkert. Där med. Det fuskas överallt, och de som fuskar klarar sig alltid undan, men de som verkligen verkligen VERKLIGEN behöver hjälp ska få hjälp.

 

Vi lever i ett fantastiskt land, men låt det vara fantastiskt även om man har särskilda behov.

Heja alla anhöriga som kämpar ♥

Skäms alla personer och instanser som  försvårar deras liv.

 

 

 

Kommentera

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Nja förvisso men de beslutar ju som hej kom och hjälp mig. Inte samma lika över landet heller. Och de har ansvaret att hjälpa folk, inte stjälpa. Den här diskussionen tänker jag inte ta, jag känner att den är rätt onödig eftersom det finns MASSOR av fall som blivit utan assistans efter att förr ha haft det. Eller som aldrig beviljas trots att ingen jäkel orkar med att rådda ensam. Jag talade bara om vad jag tycker.

      1. Statsvetaren

        Fast att folk blir av med assistans är för att lagar och direktiv ändras, inte för att handläggare får ett ryck. Man kan tycka vad man vill om Försäkringskassan (jag jobbar i samverkan med dem varje dag) men det är inte de enskilda handläggarnas fel, det är helt och hållet regeringsbeslut som ändrar beslut och som stramar åt. Det är åt helvete men skjut på rätt mål. Att det kan skilja sig från kommun till kommun är dels för att kommuner har olika sätt/regler för assistans (om du har rätt till viss assistans från din kommun kan en viss del bli godkänd från FK, men detta pratas det ej om) och att handläggare också är människor och kanske är ”snällare” än de ska etc. Men reglerna är samma

        1. familjenannorlunda
          familjenannorlunda

          Jag sa Myndigheter. Det innefattar alla som på något vis har med det att göra. Och om f-kassan kunde se verkligheten nån gång så skulle de kunna opponera sig mot de direktiv som inte funkar, och rapportera det vidare. Men handläggare skiljer sig från handläggare, det är ett lotteri redan där, det gäller ju alla ärenden hos FK.

          1. Mia

            Innan du vräker ur dig all skit på försäkringskassan kan du läsa på lite.
            Försäkringskassan lämnade in en skrivelse till regeringen för inte så länge sen om att se över detta igen. Den finns säkerligen på regeringens webbplats.
            Tycker du det vore rättssäkert att myndigheter inte höll sig till lagen?
            Gillar din blogg men nu tycker jag du sjönk ordentligt.
            Kanske dax att ge sig ut i arbetslivet igen?

          2. familjenannorlunda
            familjenannorlunda

            Vad det gäller FK så talar jag av helt egen erfarenhet. Inte i assistansfrågor men väl annat. Som jag haft problem! Som inte varit ett problem om handläggarna skött sitt jobb. Som rett ut sig till min fördel men tagit massor av min tid och sinnesro. Massor!
            Och vad hjälper det att jag ger mig ut i arbetslivet? Händer det något avgörande då menar du? Jag har mina åsikter och de står jag för, de är lika vare sig jag jobbar eller pluggar. Faktiskt 🙂 Jag är inte helt off från världen bara för att jag inte går till ett arbete varje dag. Blir lika förvånad varje gång nån attackerar över det. Fattar inte varför?
            Hur fan kan jag sjunka för att jag tycker det är skamligt att våra mest utsatta i samhället drabbas? För det var dem jag pratade om. Egentligen är det oväsentligt vilken myndighet som gör fel, att människor som behöver hjälp inte får det är det stora grejen i det här.
            Jag tycker att människor som drabbas av svårigheter ska få hjälp. Utan att behöva kämpa sig blåa för det.
            Om inte du tycker det så tycker vi olika.

  1. Mia

    Jag har förstått det som att den dom de pratar om handlar om sjukvårdande insatser, dvs tex sondmatning, det är inte ett grundläggande behov utan en sjukvårdande behandling, dvs sjukvården ska ta ansvaret över desssa behov kan tänka mig att samma då gäller för andning. Det låter sjukt, jag vet. Men Detta nämner man inget om i programmet, det är flera parter som är inblandade i detta.
    Jag tycker det är förfärligt att de här barnen drabbas men vet med att ett program som Kalla fakta vinklar saker precis som annan media.
    Sen verkar hela lagstiftningen behöva ses över, varför agerar inte regeringen om ansvarsfördelningen inte fungerar.

  2. Marina jansson

    Håller med fullständigt önskar verkligen att regeringen hamnar den situationen som va på tv.
    Jag jobbar som personlig ass. med dom problemen som killarna på tv. Så man vet verkligen vad dom mammorna går igenom.

  3. Agneta

    Men jag tror inte att det är så lätt som att bara skylla på försäkringskassan. De har väl bara ett visst antal kronor och ge ut. Det är väl politiken det är fel på och prioriteringar i samhället.

  4. Bodil

    Lovar att de inte hade klarat en vecka. Man blir både arg och ledsen, att de bara kan med att behandla folk som de vore inte värda ett dugg..

  5. Rebecka

    Kan bara hålla med. Jag har cerebral pares diplegi, men klarar mig helt utan assistans, vilket jag är så glad för, för jag hade aldrig orkat bråka med fk mer än jag redan gör. Men jag blir så förbannad, jag har hjälpt vänner med ansökningar om assistans och hur sjukt det än låter så räknas inte att man behöver hjälp med andningen som ett ”grundläggande behov” när det bedöms hurvida man är berättigad assistans… Jag tycker också att de missade (elr valde) att inte ta upp att vissa fall av de som åkt dit på fusk har haft hjälp inifrån fk…Jag är helt säker på att det är som de säger i programmet, det är en pr kupp att lägga fokus på fuskarna för att kunna dra in assistans till de som verkligen behöver den för att på så sätt ”spara pengar”… Jag undrar vad Åsa Regnér skulle tycka om det var hon som hade 30 krampanfall on dan och behövde en trach för att kunna andas, skulle andningen då byråkratiskt räknas som ett ”grundläggande behov”?
    Sorry för lång kommentar, men alla chanser jag får att kräkas över det här tar jag.

Visa alla 18 kommentarer
Allvar

Men använd reflex galningar!

Jag är fullt medveten om att man som gående/cyklist TROR att man syns i trafiken. Det gör jag med nämligen:) Det som mest troligt skiljer mig från många andra är att jag är rädd om mitt liv. Jag går inte rakt ut i gatan utan att se mig för, även om det är på ett övergångsställ. Jag stannar, ser mig omkring, kommer det en bil så söker jag nån slags kontakt så att vi har en tyst överenskommelse om vem som ska gå först. Ibland har jag en liten bit kvar och då saktar jag in, ibland är jag före bilen och då kan jag rappa på. Det kallas för att samverka  trafiken.

Jag gör samma lika om det är ljusan dag, men är ännu mer noga när det är mörkt.

För oavsett hur många zebralagar vi instiftar, hur mycket företräde en gångtrafikant har, så blir skadorna på en oskyddad person mycket mycket värre än på nån som sitter skyddad i en metallbur.

Det kanske inte folk begriper? Men då är man bra jäkla korkad:D

 

Jag vet att jag är rätt usel på att använda reflex. Jag har sådana som är fastsydda på jackan, och jag har en som hänger från ena fickan. Och en i dragkedjan som lyser. Öhh alltså HAR jag ju reflex:D Men det jag ville får fram var att om jag själv tycker att jag har dåligt med reflexer så anpassar jag mig efter det. Då kollar jag extra noga omkring, jag rusar absolut inte ut framför bilar hur som helst och går jag längs en väg så går jag så långt åt kanten jag kan, behövs det så är diket okey:)

Andra gör tvärtom. Som gubben idag.

Jag kom körande mot en rondell, rullade från femtio och stadigt neråt, motorbromsade. Det var trafik inne i rondellen ( jaja det heter cirkulationsplats, men orka, ni vet vad jag menar) så jag bromsade ner. Precis före typ alla rondeller har Uppsala bestämt att det är ett toppenställe att sätta övergångsställ. Hatar det, för det är ett jäkla elände, speciellt om det är reglerat med trafikljus för då blir det stopp i hela rondellen…vitsen med en sån är ju att undvika stopp, att trafiken ska flyta på?

I dag var det obevakat. Med trafik inne i rondellen, och bilar på väg ut och in så var det en del att hålla koll på. Det var kolsvart, regnade lite och blänkte från bilarnas lysen och gatubelysning. Jag kollade övergångsstället men såg inget, förrän det plötsligt i gatlyktans sken klev ut en jäkla gubbe! I svart jacka, mörka byxor, inga reflexer. Grattis. Han var på andra sidan gatan så det var liksom inte en farlig situation, men jag fick göra ett blixtsnabbt beslut – köra eller stanna. Jag rullade i gångfart och beslöt att fortsätta rulla, gubbeländet var typ  fyra meter ifrån.

Bara för att han blev sur för att jag inte stannade så skyndade han på sina steg. Jodå, så var det, helt uppenbart, jag såg det i ögonen på honom. När jag passerade övergångsstället så var han ännu inte på väg över på min sida, men ändå…alltså ändå..så kände han sig kränkt och sprang fram och slog till min bil på baklysena. Ja, just det, han hann bara nå dit:)

Men vafan! Rör inte min bil, jävla reflexlösa gubbtjyv! Sätt på dig reflex för helvete! Så kanske jag ser dig när du smyger runt i mörkret med din dödslängtan.

Jag blir så irriterad att jag storknar över sånt här beteende!

Det är så enkelt att anpassa sig efter andra, och allt blir så mycket smidigare då. Men väldigt många människor måste hävda sin rätt in absurdum. Ja, gångtrafikanter har företräde. Ja, jag släpper alltid fram dem. Men det förutsätter att jag SER dem.

 

Jag var med om samma på parkeringen på Ica för ett tag sen. Jag skulle backa ut, och alla vet att tänds backlysena på en bil så kommer den bilen att rulla bakåt. Jag kollade båda sidospeglarna och backspegeln och slängde en blick över axeln, det var fritt. Men, som framsprungen ur tomma intet så transformerades en gubbe (alltid en gubbe…) vid sidan bak på bilen. Även han  slog på plåten… hårt. Jag tvärnitade och kastade upp dörren och frågade om det gick bra, en sekund trodde jag att jag kört på honom ju.. Men han ville liksom bara markera att jag backade där han minsann skulle gå. På en parkering så kör det bilar. Jag vill nästan påstå att bilarna har företräde:) När man tar sig till och från sin bil så ser man upp. Det backas, det slås upp dörrar, det rullas ut kundvagnar hoppsan hejsan. Man stannar och väntar på en backande bil. Man gör det bara.

Men han skällde ut mig efter noter för att jag inte sett honom, men hur ska jag kunna se en svartklädd gubbe som smyger runt bilen intill? Det är omöjligt. Jag bad om ursäkt och han gapade vidare. Jag lackade såklart ur, var ju rätt adrenalinstinn efter att ha trott att jag kört på nån, och fräste till sist tillbaka. Ja, jag må ha missat honom, men jag gjorde mitt bästa.

 

Jag vill bara med det här inlägget idag säga:

ANVÄND REFLEX!!

Eller anmäl dig som organdonator, så räddar du någon annans liv åtminstone.

 

Det är tre gånger så stor risk att råka ut för en (ofta dödlig) trafikolycka i mörkret för en gångtrafikant jämfört med ljusan dag.

Även om du kanske har rätten på din sida, så spelar det ingen större roll när du ligger där och är död. För är man död så är man. Då kan man sitta där i himlen eller helvetet och gorma om att man ju hade företräde. Man är lika död för det.

Reflex räddar liv. Så är det bara 🙂

 

Kommentera

  1. Emma

    ÅÅÅÅÅH du vet de är textrutorna som poppar upp på facebook och instagram hela tiden (jag vill ifs hävda att mestadels kidsen i 17-årsåldern använder dem..) med bra vardagslivscitat.. DET HÄR ÄR ETT SÅNT! 😀 ”Använd reflex!!! Eller anmäl dig som organdonator så räddar du någon annans liv åtminstone” SÅÅÅ jäkla bra!

    Och ja, reflex ska användas!

  2. Elin

    Jag fick också en sån där adrenalinkick idag, usch vad obehagligt det var! Körde ut från en rundell där två filer blir till en nästan omedelbart efteråt och vi var två bilar nästan bredvid varandra så jag släppte på gasen och tänkte släppa in den andra. Men han tänker lika dant, så jag gasar på och kör före, bara för att få honom ända in i stjärten på mig?? Och där fortsätter han ligga, riktigt obehagligt nära (och det var halt ute..!) så jag bromsar till ytterst lätt för att markera att snälla, lämna lite avstånd. Vad gör han då? Jo BLINKAR med helljuset på mig flera gånger?? Och kör om möjligt ännu närmre, börjar köra sicksack bakom mig samtidigt som han blinkar för fullt med helljuset, detta är alltså en 100 väg och jag låg 98 km i timmen med massa bilar framför. Sen när det blir två filigt igen så kör han om direkt, går in i min fil igen så snabbt att han nästan tar min framskärm med sig och BROMSAR precis framför mig?! Och sen bara gasar han förbi alla bilar på vägen i minst 150 km. Usch. Var alldeles skakig efteråt, vissa borde fan inte ha körkort alltså.

  3. Linda

    Borde vara straffbart att inte använda reflex. Vid olycka borde den som inte haft reflex bli skyldig. Min son som precis blivit tonåring tycker det ser lite fjantigt ut (ska ju vara tuff och snygg) och vill inte använda reflex, så hans jacka och skor sprayar jag med reflexspray. Ser ut som en julgran fast det ser han ju inte själv. 😉

  4. Prisonbeauty - En kreativ skönhetsblogg om drogmissbruk, kriminalitet, fängelse och livet efter

    Jag hamnade i en diskussion på en FB-grupp om reflexer, har inte själv körkort längre pga av epilepsi men att inte använda gör mig sååå förannad. Folk får va självmordsbenägna hur mycket dom vill men utsätt inte andra för faror och obehagliga upplevelser.

    Iaf, hennes argument för att inte använda reflex var:
    – Hon fastnade jämt med reflexen i jackan som barn och det var jobbigt.
    – Hon blev mobbad över sina reflexer i högstadiet.
    – Det är fult

    Höll på riktigt på att dö, haha.
    Sån enkel livförsäkring

  5. Jessica

    Det spelar ingen roll om folk har reflexer eller inte. De ska ha rätt oavsett! Bara de kommer fram (vilket de inte alla gånger gör). Jag vet inte vad som händer med folk, men de skrämmer mig. Folk i vardagliga situationer som bara ser sig själv. Som utsätter alla andra för fara. Nej, några regler och lagar behövs inte i Sverige. Folk bryr sig ändå inte om att följa dom. Hastighetsgränser. Vad är det? Tacka för att någon håller upp en dörr. Vad ska det vara bra för? Parkera i rutan så att bilägaren bredvid kommer in i sin bil. Trams. Bara jag själv tar mig ut och in. Blinka? Nej varför ska jag göra det? Folk i min omgivning undrar varför jag gillar att se Walking dead. Men det är ju så världen ser ut. En massa Zombies som inte kan tänka.

  6. Malin

    Höll på att köra på en igår kväll, en gubbe naturligtvis, som klev rakt ut i gatan. Kolsvart, inga gatlampor i närheten och naturligtvis ingen reflex. Ren tur att jag hann stanna i tid. Jag blir lika förbannad som du!

  7. ¨Magdalena

    Jag är ute och går med hunden tidigt, ja han är stor och busig. De jag möter är mörkt klädda , dåliga lysen på cykeln inga reflexer var nära att jag blev på cyklad. En reflexväst kostar bara så lite!

  8. Fnulan

    Jag HÅLLER MED!! Idiotiskt att inte ha reflex!!!
    Vi har såna lita coola som man sätter på när man går ut och lyser som bara den.
    Snacka om billig livsförsäkring!!!

  9. Josefin

    Gubbe med dödslängtan, hahahahaha. :)) också obehagligt med föräldrar med barnvagn utan reflex som går rakt ut – vagnen först.. vid övergångsställen….

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Ja mycket. Där vill man ju bara kasta en kasse reflexer på dem. Eller gå ut och spraya vagnen med reflexspray!!
      Mina vagnar har sett ut som julgranar 😉 reflexer och sånt som blinkar och har sig 😉

  10. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Håller med man ska ha reflex, vet inte hur det ser ut i resten av landet men här i Dalarna delar bussarna ut gratis reflexer dessutom uppmanar busschaufförer att sätta upp skärmen på mobilen om man saknar en reflex då syns man eftersom man numera har smartphones och de tydligen fungerar som reflex (fick lära mig det förra året).
    Själv har jag denna fina Glimmis brosch som påminner om en snövariant av majblommorna. Hur bra som helst och så syns man!
    http://www.filur.se/product-view.asp?catid=14960&prodid=35439&ref=%2Fproduct%2Dview%2Easp%3Fcatid%3D15545%26prodid%3D35438%26ref%3D%252Fproduct%2Dview%2Easp%253Fprodid%253D10125

  11. Astrid

    JA! Jag avskyr att folk inte fattar att reflexer är nödvändiga. Innan jag skaffade körkort, eller snarare innan jag började övningsköra, fattade jag inte varför det var så viktigt med reflex eftersom jag ju faktiskt inte utsatte mig för onödiga risker är jag var ute i mörkret så varför behöver bilisterna då se mig? När jag sen började övningsköra fattade jag ju hur obehagligt det är att inte se personer som ska över gatan förrän de är mitt framför bilen. Jag har reflexer på alla dragkedjor på jackan, två bak på ryggsäcken och två snap on till ärmarna och jag blir ändå nojig över att jag inte har tillräckligt många reflexer. Går jag på promenad i mörkret har jag reflexväst plus snap on och då syns jag ju ordentligt men sätter inte på mig reflexväst för att gå över två 30-vägar på väg till bussen. Brukar alltid tänka att jag ska reflexer som syns från alla vinklar. Önskar att fler kunde fatta poängen med reflexer. Nu har jag upphöjt mig själv tillräckligt 😉 Jag blir så himla irriterad på att folk struntar i reflex i alla fall och då vore det ju dumt om jag själv sket i det.

Visa alla 17 kommentarer
×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing