Härligt ämne va?:)
Men jag började tänka efter att ha läst några av era kommentarer, som inte var taskiga eller på något vis illa ment skulle jag tro. Men när man lider av en fobi så är man inte som alla andra:)
Idag tror jag att många letar info på nätet, för det är inte alltid så enkelt att sätt ord på vad det är som skrämmer en. Jag har under åren besvarat i alla fall runt hundra personer som kontaktat mig via mail för att jag skrivit om min fobi här.
”Hur gjorde du för att bli av med det?”
Jag tänkte att vi kunde prata lite om det idag:)
Fobier är inte rationella. Men de jäklarna tar över och gör så man blir en slav under något som är helt onödigt.
Emetofobi heter det när man är livrädd för att kräkas, för att bli sjuk, för att andra ska bli sjuka. Kräkfobi med vanliga svenska ord.
Knappast någon tycker väl att det är speciellt njutningsfullt att må skit och kräkas, men de flesta tänker inte så mycket på det. Man kanske blir sjuk, det är trist och lite jobbigt men sen är det över. Shit happens.
Men för den som lider av emetofobi så är det inte så. Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet, ni kan läsa mer om Fobier på 1177 om ni vill ha stenhårda fakta.
För mig har det alltid funnits en rädsla för att kräkas, jag minns en gång när jag var liten och nån i familjen var sjuk och jag kröp under soffbordet för där var man nog skyddad. Jag minns hinkar och hulkningar från ganska tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att ingen av oss var sjuka speciellt ofta, och så var det nog. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger under hela livet, under tio kanske, som jag varit sjuk. Jag låg en del på sjukhus när jag var liten, fyra år tror jag att jag var första gången och därifrån har jag en del traumatiska minnen. Barnsjukvård på 70-talet var inte så barnanpassad, skulle man kunna säga:) En gissning är att jag har en del därifrån, att kräkas som en räv efter en narkos var ganska så vanligt då. Att lyssna på andra som gör det när man själv är för liten för att fatta nåt lär inte ha varit bra. På samma vis tror jag att min motvilja mot att gå på toa med öppen dörr härstammar därifrån. Jag vet att toan inne på salen på sjukhuset hade som nån slags låga svängdörrar, tänk saloonsdörrar fast i size av grindarna på typ Coop när man ska in. Sen var det ett ganska stort utrymme med en vanlig toa och en liten. Men absolut noll privacy. Eller så fick man ligga på djävulens uppfinning – bäcken. Har man inte försökt kissa liggande på ett bäcken kan man hålla tyst, för det är en omöjlighet.
Nåväl. Jag har alltså inte varit kräksjuk speciellt ofta. Ta i trä.
Men alltid haft svårt att se folk som kräks, på Tv till exempel. Brrr. Jag stoppade fingrarna i öronen och sjöng. På jobbet, så undvek jag alltid kräk, vilket inte var helt enkelt på ett sjukhus. Min avdelning hade operationer och även cytostatikabehandlingar som barnen spydde som grisar av. Mina kollegor tyckte med all säkerhet att jag var larvig och kanske även att jag smet undan. Jag klarade mig rätt okey ändå, fobimässigt.
Men sen, efter att jag fått mitt andra barn, Patricia, så eskalerade det helt plötsligt. Från att ha varit något jag bara var rädd för när jag precis utsattes för det, till att bli något jag inte kunde sluta tänka på. Jag antar att anledningen att det bröt ut just då var en kombo. Jag hade en 22 månaders dotter, och en enmånaders, och hade sjåat på med massor under graviditeten och inte vilat på något vis. Så kom exet hem och var sjuk. Han var min trygghet, han hade aldrig under våra år dittills, åtta stycken, varit kräksjuk (bara fyllesjuk, hehe men det kunde jag överleva) och nu kom han och var sjuk vilket fick mig att känna mig oerhört sårbar, liten och ensam. Och förjävla skiträdd.
Jag sov på en tunn bäddmadrass inne i flickornas rum den natten och på morgonen ringde jag min bästa vän och grät. Hon kom och tog hand om barnen och körde mig i säng. Därefter var det kört.
Jag analyserade allt och alla. Ständigt livrädd.
Var det inte så att den där människan såg lite illamående ut? Folk som berättade att de varit sjuka för månader sen kunde jag undvika som pesten, jag ville inte vara bland andra människor. Allt var jobbigt.
En slags räddning var ändå att jag precis hade hittat till kyrkan där vi bodde, som hade en helt fantastisk barngrupp, där jag träffade Anna bland annat, som är en av mina bästa vänner idag. Henne, och de andra mammorna där ville jag inte förlora så jag tvingade mig att gå dit. Men varje gång jag kom så analyserade jag, såg alla friska ut? Om nån hostade lite så skenade min puls. Och om nån bebis kräktes efter amningen så dog jag nästan av panik. En gång kräktes en unge rakt ut på golvet och jag började genast må illa.
Vi flyttade. Vi hyrde ut vår lägenhet och flyttade till Månkarbo. Exet jobbade där, och jag tänkte att det kommer bli bra. Bo i eget hus, med egen trädgård, heja. Ingen i hela jävla Månkarbo hejade på mig. Ingen var intresserad av att prata eller berätta vad som fanns att göra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så djävulskt utfryst som då. Isolerad och livrädd, så florerade väl alla tankar ännu värre. Karin kom och bodde med mig ibland, och då kände jag mig trygg. Exaet jobbade jämt.
Vi flyttade tillbaka, man kan inte bo där:)
Men i runt femton jävla år drogs jag med den där fobin. Jag har hela tiden tvingat mig till att göra vissa saker, som att gå på öppna förskolan och kyrkis. Barnen har inte fått gå hem till folk under vinterhalvåret för då kunde jag aldrig vara säker på att de varit friska där, jag ville helst inte att de kom till oss heller, men bättre det. Jag uppmuntrade dem alltid till att leka ute. Vi var inte på lekland, absolut inte vintertid, möjligen på sommaren då folk är friskare.
Jag var inte så sugen på(läs: jag var LIVRÄDD) att resa nånstans för tänk om nån blev sjuk? Tänk om JAG blev sjuk, hur fan skulle det gå? Jag har vänt i dörren hos folk, om det visat sig att de varit/är sjuka. Även från middagar med släkten. Jag har klivit av bussar för att jag trott att nån mådde dåligt. Jag har tvättat händerna så de var fulla av sår, jag har låtit bli att andas, jag har tagit långa omvägar. Jag pratade med en kompis i telefon och hon sa att en unge på förskolan där hon jobbade kräkts, och jag gick med full panikångest i flera dagar, fast det var fem mil bort.
Jag har haft massa säkerhetsgrejer för mig, ex att vara tvungen att ha med massor av extra kläder i skötväskan, eller öppna bilen med höger hand, kanske i vilken ordning jag satte in barnen i bilen. Massa trams. Helt ologiskt, men jag vågade inte chansa på att låta bli.
För mig var det alltid värre under vinterhalvåret, ganska bra tänkt ändå för det är ju mer då som folk är sjuka. Somrarna var okey, men analyserandes fortsatte.
Jag sökte hjälp. En gång ganska direkt och fick antidepressiva tabletter….med biverkningen: Illamående och kräkning… Hej med de pillren, vilket jag idag kanske är tacksam över, jag tror inte piller är lösningen.
Gång två satt jag med en skitsnygg läkare som tittade oförstående på mig och sa att det var ju svårt att behandla, man kunde inte gärna kasta kräk på mig… men han tyckte jag kunde gå ut och promenera. Det funkade ju inte det heller, men att sluta äta var ganska bra, för har man inte ätit något så kan man inte bli matförgiftad… Promenader på det, med en tung tvillingvagn och två döttrar och jag tappade många kilo på kort tid. Jag är 169 centimeter lång, och plötsligt vägde jag drygt 49,5 kilo. Ganska långt under nån slags normalvikt, och typ femton kilo mindre än idag:)
Jag har kastat så mycket mat för att jag fick för mig att den kanske var dålig. Köttfärs i vaccumpack till exempel luktar ju inte rosor, men då åkte det i soporna. Att nån annan lagade mat gick inte, bara min mamma dög. Jag åt aldrig ute, och den gång jag gjorde det så blev jag såklart matförgiftad…det är ju lagen om alltings jävlighet. Jag har fortfarande agg mot den restaurangen;)
Buffè äter jag helst inte än idag, men det för att folk är grisiga och äckliga och faktiskt inte kan hålla en god handhygien.
Ja, ni fattar. Paniken låg alltid på lur, och jag förstår i efterhand att mina stresshormoner var utom alla gränser. Mina fight or flightinstinkter var alltid påkopplade. Visste ni att det kan ta upp till ett år innan de värdena sjunker?
Att gå omkring och vara rädd, hela jävla tiden, föreställ er det. Och sen dubblar ni det.
Lägg till det folks oförstående inställning. Nån kommentar här nu började rada upp olika smittvägar och sa att jag borde nog söka hjälp. Personen måste ha missuppfattat hela mitt inlägg för nu var det inte jag som övergav barnen utan de som kastade ut mig;)
Men, en sån kommentar hade fått mig sanslöst stressad förut. En sån kommentar kunde vara lika med att jag ramlade ner i det mörkaste mörka igen. Jag antar att det inte var illa menat, men det är det jag menar. Folks obetänksamma ord kan vicka omkull en rejält.
Tänk dig att du är skiträdd för ormar, det är ändå relativt enkelt att undvika dem. Jag kan ärligt säga att jag inte konfronterats med en orm på år och dag, varken levande i skogen eller på bild/film. Ja, förutom att jag googlat mig klok eftersom jag hade en scen i min action med en orm, så jag var tvungen att researcha, men det var ju fullt medvetet:) Det gills inte;)
Jag förstår inte ormfobi eftersom jag inte lider av det, men jag skulle inte börja babbla om dem till nån som är rädd, om de inte uttryckligen bad om det. Med kräkfobi är det lite tvärtom – alla vill gärna berätta nåt äckligt. De delar gärna med sig om att de varit sjuka, att barnens dagis stängt pga magsjuka eller nåt liknande. Jag hör det här ofta, och idag gör det mig inget. Men för några år sen så innebar det panik och ångest i flera dagar efteråt.
.
Jamen hur gjorde jag för att bli frisk då?
Jag vet inte. Det är tyvärr svaret.
Nånstans läste jag att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan. Jag tänker inte säga vilken för då kommer någon att motbevisa mig och det vill jag inte:)
Där började nog vägen tillbaka. Sen hittade jag info på nätet om emetofobi, jag visste inte ens att det fanns. Att få veta att man inte var ensam!! Det är en supervanlig fobi, vilket gör det ännu mer märkligt att det inte finns bra metoder för att behandla.
..
(Och när jag nu skrivit så här långt så kom jag på att jag nog gjort det förr, googlade Emetofobi och vips hamnar jag hos mig själv. Bra att det stämmer iaf, så jag inte hittat på massa i efterhand;)
Dock stämmer inte länkarna va det verkar.
..
Jag hoppar vidare helt enkelt:) )
Jag har för några år sen hört talas om en bok som heter Cure your emethophibia and thrive, av Rob Kelly, som inte finns översatt till svenska….en sån sak bara.. Kan inte nån läkare bara översätta den? Han är typ kungen av kräkfobi:)
Jag beställde den och gav den till Patricia som inte är den som är den, utan hon mailade Rob och bad om hjälp. Han ville gärna göra det, det kostar såklart, men just då fick hon via vårdcentralen en KBT-behandling. Den var gratis, och på svenska så hon valde den. Rob avrådde henne, sa att vanlig KBT fokuserar på annat, som han sen skulle behöva lära om:)
Han snackar ju för sin sak så klart, men Patricia blev inte det minsta hjälpt av behandlingen. Den är inte riktad på emetofobi utan på kontrollbehov och andra fobier. Det går inte att applicera på den här fobin. Däremot hjälper hans bok henne.
Så det är mitt tips till er som lider. Jag hade köpt den och hankat mig fram ( tycker inte om att läsa på engelska)om jag vetat att den fanns, men nu behöver jag den inte längre. Ta i trä.
Jag vet inte om att bli dumpad hjälpte, men kanske. Från det ögonblicket var jag själv. Ingen att luta sig emot. Jag har blivit så förbannat mycket starkare inom ungefär alla områden sen dess så det är inte omöjligt.
Jag har ältat, och försökt få folk att fatta, det kanske hjälpte för jag är en sån person som måste ventilera saker tills de är borta.
Att bli sjuk själv hjälpte säkert till, jag hade inte varit magsjuk eller kräkts på över 20 år när jag åkte dit, och efter det var det lite enklare, för alltså… man överlevde ju.
Jag är en jäkligt rationell person, med fötterna så hårt i marken att det är snudd på tråkigt. Men ändå så drabbades jag av en fobi som är så orationell det bara går att vara. Det stör mig faktiskt:)
Men, nu har jag ju övervunnit den så jag tycker att det står 100-0 till mig.
Jag tror att man kommer långt genom att läsa allt man kan komma över om emetofobi, det hjälpte mig mycket. Kunskap är makt, även här. Jag kunde inte läsa om det förut, för det var att jinxa det hela. Läste jag om det var det nästan som att jag bjöd in det. När jag tvingade mig själv och det inte hände något så begrep hjärnan så sakteliga att den var dum. Att förstå att det är irrationellt är nyckeln, att verkligen förstå det och lyckas stanna kvar i de tankarna även när det man är djävulskt rädd för inträffar. Och sen göra det även nästa gång, och nästa och nästa.. det är en jävla slit.
Att ha förståelse från folk är viktigt så man slipper skämmas för att man vänder i dörren nånstans, för det gör man. Att de hjälper en att tänka när man själv fladdrar iväg är guld värt.
Ja, nu orkar jag inte skriva mer, det känns för svårt att strukturera upp det. Men man kan övervinna det. Det finns hopp för er alla som mår skit.
Kolla Rob Kelly, och våga face your fears. Ett ordspråk som snurrat i mitt huvud när det varit som värst, möt dina jävla rädslor. Och gör man det så försvinner de till sist.
Jag kan som kuriosa också säga att jag tyckte våra stora husspindlar var jävligt obehagliga förut, de framkallade enorma rysningar. Nu, efter att ha bott ihop med dem länge, och dödat dem allt eftersom såklart:) så blir jag bara irriterad när jag stöter på en.
Och de är STORA:)
Allt gott ♥
Du/ni har inte förstått. Könsbyte har varit tillåtet i över 50 år. Kriminalvården och fängelserna har tydligen klarat av att hantera det. Enligt Fängrlselagen bestämmer Kriminalvården placering. Det finns ingen automatik som du påstår utan de har sedan 2026 större möjligheter än någonsin avseende placering. Här har de tydligen fattat ett felaktigt beslut som de upphävt. Fattar inte den fobi som blossat upp för att det finns ett svin en en grupp av människor. Finns svin i alla typer av grupper. Ska vi förbjuda dem också? Blir mörkrädd över uttalanden som är helt fristående från denna person och fängelseplaceringen. Vilka fördomar och vilken okunskap. Sedan kan jag tipsa om att det är bättre att läsa vad som skrivs än att varva upp och dra slutsatser utan belägg. Men där fakta inte finns kanske det blir så.
Eftersom du nog aldrig, vad jag kan dra mig till minnes, haft något trevligt att säga så sorteras dina kommentarer in i runda arkivet direkt:D
Helt befängt att en bevisligen man får sitta på en kvinnoanstalt, varför ska riktiga kvinnor behöva utstå detta. Det ska inte bara gå att byta identitet, han kan börja med att skära bort snoppen först och gräva ett hål. Blir lika förbannad som du. Har inte heller något till övers för kriminella och med den politik vi har haft sen sextiotalet så har det ju alltid varit mest synd om dem inte om offren. Att göra fel har varit rätt. Har själv växt upp i förorten och arbetat i utsatt område och visst ska det satsat förebyggande men till syvende och sist har man ett eget ansvar.
Det egna ansvaret och sunt förnuft har försvunnit och allt är alltid någon annans fel:/
Just att en sån här sak blir på bekostnad av kvinnor gör den extra sunkig. Kvinnor som redan är i ett utsatt läge, om än för att de själva gjort idiotiska val. Men de har dömts till ett straff och i det ingick inte att behöva skåda ett manligt könsorgan.
Förebyggande är det allra bästa, håller helt med:)
Hej Carola!
Jag vill bara kika in och säga att Du är otroligt bra på skriva och att ” sätta” de riktiga orden i en berättelse! Du har en förmåga att få läsaren att bara fortsätta läsa.Bara fortsätt,fortsätt!!
mvh trogen läsare ( minitrissgivaren från ” artonhundrakallt” )
Tack! Så roligt att du skriver just nu, jag rensade i lådor i veckan och fick fram dina brev:) Jag sparade dem såklart fortsättningsvis:)
Hej!
Jag är också en sparare/samlare
O C H nostalgiker. Gamla handskrivna brev,vykort,dagböcker,betyg,
biobiljetter 10 kr styck!! Hur kul som helst!!
Ja jösses! Biobiljetterna! SÅ kul att ha kvar de där fladdriga små tunna lapparna där det står typ 10 kr inträde. Det var tider det:D
Såhär skriver du i ditt inlägg:
”Idag har folk fan tappat det helt. Både styrande och kriminella. Varför ska en kriminell ha massa fördelar? Vad mig anbelangar kan de sitta av sitt straff i en djup grop utan tak. De valde det själva. Ta ditt egna ansvar.”
Detta sätt att uttala dig här, liksom många gånger tidigare, genomsyrar en skrämmande människosyn och en mycket förenklad bild av orsakerna till kriminalitet och inte minst din okunskap kring vilken evidens straff har. Jag vill ha en rättsstat och ett samhälle i ö som bygger på faktakunskap och inte tyckande.
Det kommer aldrig gå att skapa ett samhälle där vi kan leva fritt utan att några individer vare sig ”utnyttjar” eller ”faller igenom” skyddsnätet. Men som sagt, jag vill att de bäst lämpade utarbetar lagförslag o dyl istället för att dessa ska baseras på åsikter hos löst folk.
Och varför du utgår ifrån att jag inte skulle vilja arbeta med dessa personer säger mer om dig än om mig.
Vad menar du med din sista mening? Har jag sagt att du inte vill arbeta med vilka?
Eller jobbar du på fängelse? Jag menade oavsett inte dig, utan de som av någon anledning känner sig utsatta på sin arbetsplats eller där de tvingas tillbringa sin tid.
Jag bara antar att du inte drabbats av att sitta inlåst i ett fängelse med en man som går runt och svänger med snoppen? För isf hade du nog också misstyckt.
Det du inte verkar förstå är att min roll som medmänniska skiljer sig åt mot politikernas. Min, dvs. folkets,(och din!) uppgift är att reagera på fel, på orätta saker, där lagarna blivit fel. Vi ska påkalla och uppmärksamma. Sen ska politikerna ta besluten som de ska grunda i fakta, gällande lagstiftningar forskning osv.
Hur kan du läsa in att jag säger att lagar ska grundas på åsikter hos löst folk? Det säger mer om dig än om mig. Och inte på ett bra sätt:D
Lek med tanken att du ser ett fel på din arbetsplats. Du säger inget. Blir det en ändring då? Nej. Är det konstruktivt? Nej.
Samma sak gäller ju i fall som det här! Medborgarna ser ett fel, vi reagerar och uppmärksammar politiker och styrande på det, felet rättas till. Resultatet blir i det här fallet att kvinnorna på anstalten inte behöver oroa sig över att ha en man på avdelningen och att det ska utredas mera hur det ska gå till i framtiden. Det är ju bra!
Med ditt tänk skulle ingen sagt nåt och mannen kunde fortsätta att ofreda kvinnorna som sitter internerade.
Det är inget fel på min människosyn, tvärtom så är den sund och vettig. Alla måste ta sitt eget ansvar. Alla, även kriminella.
Jag kan inte begripa varför man ska dalta med kriminella. Det finns säkert evidens på att daltande ger bra resultat, men det finns garanterat evidens på motsatsen också. Jag är helt för strängare och hårdare straff. Mord på sina barn exempelvis borde innebära att personen aldrig någonsin släpps fri. Du kanske inte håller med, vilket du är i din fulla rätt att inte göra. Jag kommer dock aldrig förstå hur man kan tycka att det är fel att reagera på felaktigheter.
(Men sluta använd citattecken på fel sätt iaf🙈 Du hade en helt korrekt mening som du valde att förstöra med citattecken, inte bra.)
Du. Är. Oförbätterlig. Och uppenbarligen obildbar. Samt fruktansvärt otrevlig. Jag blir ledsen när jag försöker nyansera och, liksom några få andra här, föra in ett annat och mer sakligt synsätt, men det antar jag är hela poängen med alla dina ord. Jag kan iaf luta mig mot en riktig universitetsutbildning, forskningsmeriter, förmåga att ta till mig fakta samt att inte reagera och basera åsikter på känslor. Tror ibland ändå, korkat jag vet, att det ska gå att nå din typ av folk med fakta. Men icke.
Jag får helt enkelt hoppas på en strikt meritokrati och att det du TYCKER (eller ännu värre, KÄNNER) utan underbyggd kunskap aldrig blir sanning.
Att du dessutom understår dig att rätta mitt sätt att skriva. Det säger, återigen, väldigt mycket om dig och dina personlighetsdrag…som förvisso ur ett kliniskt perspektiv är intressanta och det främsta skälet att jag läst här. Nu är det dock färdigt med det.
Jasså. Men trots din bildning, som såklart är mer värd än min, så klarar du inte av att skilja på åsikter och fakta. Det är intressant, men inte på ett bra sätt:)
Jag skriver en personlig blogg. Det innebär att allt jag präntar ner, om jag inte specifikt hänvisar till källor, är mina egna tankar, mina ord och mina åsikter som såklart grundar sig i mig som person, mina erfarenheter och mitt liv.
Med en sån fantastisk utbildning som din, med forskning och allt vad du bröstade dig med, så klarar du alltså inte av att förstå det. Mina åsikter kanske inte rimmar med dina? Det är okej, man får tycka olika, det är det som gör det roligt! Men på MIN blogg så kommer ju jag att svara och då blir det givetvis utefter mina preferenser. Du kan starta en egen blogg och då kommer du kunna göra likadant.
Där kan du föra in dina, enligt egen utsago, sakliga synsätt.
Det jag tycker och (ännu värre tydligen) känner, är vad hela den här bloggen bygger på. En PERSONLIG BLOGG OM MIG OCH MITT LIV 😂
Väljer du att läsa den, som du ju gjort, så får du faktiskt leva med det. Det är kärnan och meningen med den. Inte att vara politiskt korrekt och basera allt på forskningsstudier.
Med din oerhört viktiga utbildning och din önskan att mästra så använder du ändå citattecken felaktigt🤷♀️ Är inte det lite som att kasta sten i glashus?
Du kommer också till min dörr och säger att jag är obildbar och otrevlig, DET är väl ändå rätt sunkigt? Gör du så i verkligheten också eller vågar du inte där? Du behöver inte svara på det, jag drar mina egna slutsater;)
Du är välkommen att läsa vidare, eller aldrig mer komma hit, det är ditt fria val och inget jag behöver informeras om.
Gör som du vill:)
I min profession varnar jag för sådana som du, det brukar inte gynna människors välbefinnande att ha personer med den typ av personlighetsprofil du har i sin närhet.
Du ÄR obildad när det kommer till detta, liksom flertalet andra, ämnen. Jag skulle inte ha några problem att ifrågasätta och sticka hål på dina argument om vi sågs öga mot öga. Men ditt vardagsrum är så otroligt otrevligt, inskränkt och från det jag sett på bilder osmakligt, att jag aldrig skulle sätta min fot där.
Och att det du har att ”slå tillbaka med” är huruvida jag använder citationstecken korrekt är i sammanhanget skrattretande.
Haha okej, så du kunde varken avhålla dig från att komma tillbaka, kommentera eller håna mig och mitt stackars vardagsrum.
Du går till både personangrepp OCH vardagsrumsangrepp, jösses🤦🏻♀️ Vad jag än sa så träffade det uppenbart mitt i prick och det är mer av ett Du-problem än ett Jag-problem.
Gratulerar till att vara en riktig ragata 🥳
(Och du, du behöver inga citattecken runt Slå tillbaka med:) Det går så fint utan 😁)