Allvar

Emetofobi

Härligt ämne va?:)

Men jag började tänka efter att ha läst några av era kommentarer, som inte var taskiga eller på något vis illa ment skulle jag tro. Men när man lider av en fobi så är man inte som alla andra:)

Idag tror jag att många letar info på nätet, för det är inte alltid så enkelt att sätt ord på vad det är som skrämmer en. Jag har under åren besvarat i alla fall runt hundra personer som kontaktat mig via mail för att jag skrivit om min fobi här.

”Hur gjorde du för att bli av med det?”

Jag tänkte att vi kunde prata lite om det idag:)

Fobier är inte rationella. Men de jäklarna tar över och gör så man blir en slav under något som är helt onödigt.

Emetofobi heter det när man är livrädd för att kräkas, för att bli sjuk, för att andra ska bli sjuka. Kräkfobi med vanliga svenska ord.

Knappast någon tycker väl att det är speciellt njutningsfullt att må skit och kräkas, men de flesta tänker inte så mycket på det. Man kanske blir sjuk, det är trist och lite jobbigt men sen är det över. Shit happens.

Men för den som lider av emetofobi så är det inte så. Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet, ni kan läsa mer om Fobier på 1177  om ni vill ha stenhårda fakta.

För mig har det alltid funnits en rädsla för att kräkas, jag minns en gång när jag var liten och nån i familjen var sjuk och jag kröp under soffbordet för där var man nog skyddad. Jag minns hinkar och hulkningar från ganska tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att ingen av oss var sjuka speciellt ofta, och så var det nog. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger under hela livet, under tio kanske, som jag varit sjuk. Jag låg en del på sjukhus när jag var liten, fyra år tror jag att jag var första gången och därifrån har jag en del traumatiska minnen. Barnsjukvård på 70-talet var inte så barnanpassad, skulle man kunna säga:) En gissning är att jag har en del därifrån, att kräkas som en räv efter en narkos var ganska så vanligt då. Att lyssna på andra som gör det när man själv är för liten för att fatta nåt lär inte ha varit bra. På samma vis tror jag att min motvilja mot att gå på toa med öppen dörr härstammar därifrån. Jag vet att toan inne på salen på sjukhuset hade som nån slags låga svängdörrar, tänk saloonsdörrar fast i size av grindarna på typ Coop när man ska in. Sen var det ett ganska stort utrymme med en vanlig toa och en liten. Men absolut noll privacy. Eller så fick man ligga på djävulens uppfinning – bäcken. Har man inte försökt kissa liggande på ett bäcken kan man hålla tyst, för det är en omöjlighet.

Nåväl. Jag har alltså inte varit kräksjuk speciellt ofta. Ta i trä.

Men alltid haft svårt att se folk som kräks, på Tv till exempel. Brrr. Jag stoppade fingrarna i öronen och sjöng. På jobbet, så undvek jag alltid kräk, vilket inte var helt enkelt på ett sjukhus. Min avdelning hade operationer och även cytostatikabehandlingar som barnen spydde som grisar av.  Mina kollegor tyckte med all säkerhet att jag var larvig och kanske även att jag smet undan. Jag klarade mig rätt okey ändå, fobimässigt.

Men sen, efter att jag fått mitt andra barn, Patricia, så eskalerade det helt plötsligt. Från att ha varit något jag bara var rädd för när jag precis utsattes för det, till att bli något jag inte kunde sluta tänka på. Jag antar att anledningen att det bröt ut just då var en kombo. Jag hade en 22 månaders dotter, och en enmånaders, och hade sjåat på med massor under graviditeten och inte vilat på något vis. Så kom exet hem och var sjuk. Han var min trygghet, han hade aldrig under våra år dittills, åtta stycken, varit kräksjuk (bara fyllesjuk, hehe men det kunde jag överleva) och nu kom han och var sjuk vilket fick mig att känna mig oerhört sårbar, liten och ensam. Och förjävla skiträdd.

Jag sov på en tunn bäddmadrass inne i flickornas rum den natten och på morgonen ringde jag min bästa vän och grät. Hon kom och tog hand om barnen och körde mig i säng. Därefter var det kört.

Jag analyserade allt och alla. Ständigt livrädd.

Var det inte så att den där människan såg lite illamående ut? Folk som berättade att de varit sjuka för månader sen kunde jag undvika som pesten, jag ville inte vara bland andra människor. Allt var jobbigt.

En slags räddning var ändå att jag precis hade hittat till kyrkan där vi bodde, som hade en helt fantastisk barngrupp, där jag träffade Anna bland annat, som är en av mina bästa vänner idag. Henne, och de andra mammorna där ville jag inte förlora så jag tvingade mig att gå dit. Men varje gång jag kom så analyserade jag, såg alla friska ut? Om nån hostade lite så skenade min puls. Och om nån bebis kräktes efter amningen så dog jag nästan av panik. En gång kräktes en unge rakt ut på golvet och jag började genast må illa.

Vi flyttade. Vi hyrde ut vår lägenhet och flyttade till Månkarbo. Exet jobbade där, och jag tänkte att det kommer bli bra. Bo i eget hus, med egen trädgård, heja. Ingen i hela jävla Månkarbo hejade på mig. Ingen var intresserad av att prata eller berätta vad som fanns att göra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så djävulskt utfryst som då. Isolerad och livrädd, så florerade väl alla tankar ännu värre. Karin kom och bodde med mig ibland, och då kände jag mig trygg. Exaet jobbade jämt.

Vi flyttade tillbaka, man kan inte bo där:)

Men i runt femton jävla år drogs jag med den där fobin. Jag har hela tiden tvingat mig till att göra vissa saker, som att gå på öppna förskolan och kyrkis. Barnen har inte fått gå hem till folk under vinterhalvåret för då kunde jag aldrig vara säker på att de varit friska där, jag ville helst inte att de kom till oss heller, men bättre det. Jag uppmuntrade dem alltid till att leka ute. Vi var inte på lekland, absolut inte vintertid, möjligen på sommaren då folk är friskare.

Jag var inte så sugen på(läs: jag var LIVRÄDD) att resa nånstans för tänk om nån blev sjuk? Tänk om JAG blev sjuk, hur fan skulle det gå? Jag har vänt i dörren hos folk, om det visat sig att de varit/är sjuka. Även från middagar med släkten. Jag har klivit av bussar för att jag trott att nån mådde dåligt. Jag har tvättat händerna så de var fulla av sår, jag har låtit bli att andas, jag har tagit långa omvägar. Jag pratade med en kompis i telefon och hon sa att en unge på förskolan där hon jobbade kräkts, och  jag gick med full panikångest i flera dagar, fast det var fem mil bort.

Jag har haft massa säkerhetsgrejer för mig, ex att vara tvungen att ha med massor av extra kläder i skötväskan, eller öppna bilen med höger hand, kanske i vilken ordning jag satte in barnen i bilen. Massa trams. Helt ologiskt, men jag vågade inte chansa på att låta bli.

För mig var det alltid värre under vinterhalvåret, ganska bra tänkt ändå för det är ju mer då som folk är sjuka. Somrarna var okey, men analyserandes fortsatte.

Jag sökte hjälp. En gång ganska direkt och fick antidepressiva tabletter….med biverkningen: Illamående och kräkning… Hej med de pillren, vilket jag idag kanske är tacksam över, jag tror inte piller är lösningen.

Gång två satt jag med en skitsnygg läkare som tittade oförstående på mig och sa att det var ju svårt att behandla, man kunde inte gärna kasta kräk på mig… men han tyckte jag kunde gå ut och promenera.  Det funkade ju inte det heller, men att sluta äta var ganska bra, för har man inte ätit något så kan man inte bli matförgiftad… Promenader på det, med en tung tvillingvagn och två döttrar och jag tappade många kilo på kort tid. Jag är 169 centimeter lång, och plötsligt vägde jag drygt 49,5 kilo. Ganska långt under nån slags normalvikt, och typ femton kilo mindre än idag:)

Jag har kastat så mycket mat för att jag fick för mig att den kanske var dålig. Köttfärs i vaccumpack till exempel luktar ju inte rosor, men då åkte det i soporna. Att nån annan lagade mat gick inte, bara min mamma dög. Jag åt aldrig ute, och den gång jag gjorde det så blev jag såklart matförgiftad…det är ju lagen om alltings jävlighet. Jag har fortfarande agg mot den restaurangen;)

Buffè äter jag helst inte än idag, men det för att folk är grisiga och äckliga och faktiskt inte kan hålla en god handhygien.

Ja, ni fattar. Paniken låg alltid på lur, och jag förstår i efterhand att mina stresshormoner var utom alla gränser. Mina fight or flightinstinkter var alltid påkopplade. Visste ni att det kan ta upp till ett år innan de värdena sjunker?

Att gå omkring och vara rädd, hela jävla tiden, föreställ er det. Och sen dubblar ni det.

Lägg till det folks oförstående inställning. Nån kommentar här nu  började rada upp olika smittvägar och sa att jag borde nog söka hjälp. Personen måste ha missuppfattat hela mitt inlägg för nu var det inte jag som övergav barnen utan de som kastade ut mig;)

Men, en sån kommentar hade fått mig sanslöst stressad förut. En sån kommentar kunde vara lika med att jag ramlade ner i det mörkaste mörka igen. Jag antar att det inte var illa menat, men det är det jag menar. Folks obetänksamma ord kan vicka omkull en rejält.

Tänk dig att du är skiträdd för ormar, det är ändå relativt enkelt att undvika dem. Jag kan ärligt säga att jag inte konfronterats med en orm på år och dag, varken levande i skogen eller på bild/film. Ja, förutom att jag googlat mig klok eftersom jag hade en scen i min action med en orm, så jag var tvungen att researcha, men det var ju fullt medvetet:) Det gills inte;)

Jag förstår inte ormfobi eftersom jag inte lider av det, men jag skulle inte börja babbla om dem till nån som är rädd, om de inte uttryckligen bad om det. Med kräkfobi är det lite tvärtom – alla vill gärna berätta nåt äckligt. De delar gärna med sig om att de varit sjuka, att barnens dagis stängt pga magsjuka eller nåt liknande. Jag hör det här ofta, och idag gör det mig inget. Men för några år sen så innebar det panik och ångest i flera dagar efteråt.

.

Jamen hur gjorde jag för att bli frisk då?

Jag vet inte. Det är tyvärr svaret.

Nånstans läste jag att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan. Jag tänker inte säga vilken för då kommer någon att motbevisa mig och det vill jag inte:)

Där började nog vägen tillbaka. Sen hittade jag info på nätet om emetofobi, jag visste inte ens att det fanns. Att få veta att man inte var ensam!! Det är en supervanlig fobi, vilket gör det ännu mer märkligt att det inte finns bra metoder för att behandla.

..

(Och när jag nu skrivit så här långt så kom jag på att jag nog gjort det förr, googlade Emetofobi och vips hamnar jag hos mig själv. Bra att det stämmer iaf, så jag inte hittat på massa i efterhand;)

Dock stämmer inte länkarna va det verkar.

..

Jag hoppar vidare helt enkelt:)  )

Jag har för några år sen hört talas om en bok som heter Cure your emethophibia and thrive, av Rob Kelly, som inte finns översatt till svenska….en sån sak bara.. Kan inte nån läkare bara översätta den? Han är typ kungen av kräkfobi:)

Jag beställde den och gav den till Patricia som inte är den som är den, utan hon mailade Rob och bad om hjälp. Han ville gärna göra det, det kostar såklart, men just då fick hon via vårdcentralen en KBT-behandling. Den var gratis, och på svenska så hon valde den. Rob avrådde henne, sa att vanlig KBT fokuserar på annat, som han sen skulle behöva lära om:)

Han snackar ju för sin sak så klart, men Patricia blev inte det minsta hjälpt av behandlingen. Den är inte riktad på emetofobi utan på kontrollbehov och andra fobier. Det går inte att applicera på den här fobin.  Däremot hjälper hans bok henne.

Så det är mitt tips till er som lider. Jag hade köpt den och hankat mig fram ( tycker inte om att läsa på engelska)om jag vetat att den fanns, men nu behöver jag den inte längre. Ta i trä.

Jag vet inte om att bli dumpad hjälpte, men kanske. Från det ögonblicket var jag själv. Ingen att luta sig emot. Jag har blivit så förbannat mycket starkare inom ungefär alla områden sen dess så det är inte omöjligt.

Jag har ältat, och försökt få folk att fatta, det kanske hjälpte för jag är en sån person som måste ventilera saker tills de är borta.

Att bli sjuk själv hjälpte säkert till, jag hade inte varit magsjuk eller kräkts på över 20 år när jag åkte dit, och efter det var det lite enklare, för alltså… man överlevde ju.

Jag är en jäkligt rationell person, med fötterna så hårt i marken att det är snudd på tråkigt. Men ändå så drabbades jag av en fobi som är så orationell det bara går att vara. Det stör mig faktiskt:)

Men, nu har jag ju övervunnit den så jag tycker att det står 100-0 till mig.

Jag tror att man kommer långt genom att läsa allt man kan komma över om emetofobi, det hjälpte mig mycket. Kunskap är makt, även här. Jag kunde inte läsa om det förut, för det var att jinxa det hela. Läste jag om det var det nästan som att jag bjöd in det. När jag tvingade mig själv och det inte hände något så begrep hjärnan så sakteliga att den var dum. Att förstå att det är irrationellt är nyckeln, att verkligen förstå det och lyckas stanna kvar i de tankarna även när det man är djävulskt rädd för inträffar. Och sen göra det även nästa gång, och nästa och nästa.. det är en jävla slit.

Att ha förståelse från folk är viktigt så man slipper skämmas för att man vänder i dörren nånstans, för det gör man. Att de hjälper en att tänka när man själv fladdrar iväg är guld värt.

 

Ja, nu orkar jag inte skriva mer, det känns för svårt att strukturera upp det. Men man kan övervinna det. Det finns hopp för er alla som mår skit.

Kolla Rob Kelly, och våga face your fears. Ett ordspråk som snurrat i mitt huvud när det varit som värst, möt dina jävla rädslor. Och gör man det så försvinner de till sist.

Jag kan som kuriosa också säga att jag tyckte våra stora husspindlar var jävligt obehagliga förut, de framkallade enorma rysningar. Nu, efter att ha bott ihop med dem länge, och dödat dem allt eftersom såklart:) så blir jag bara irriterad när jag stöter på en.

Och de är STORA:)

Allt gott ♥

 

 

Kommentarer

  1. Ann-Sofi

    Tack för detta inlägg!
    Blir till att köpa boken. Synd bara att den är på engelska.. Men men! Lär vara bättre än de terapiformer som jag har testat..

    1. familjenannorlunda

      Den kan vara svår att få tag i kom jag på nu.. jag förhandsbokade den och fick vänta säkert ett år😱Så gör det direkt 👍

  2. Fanny

    Jag har ju haft ett speciellt kontrollbehov (fobi??) för jag har inte kunnat äta mat ute på restaurang etc. Jag kunde bara äta mat som lagats hemma eller hos min mormor och morfar. Bara tanken av att inte veta VEM som lagat maten, hur de lagat maten eller hur hygienen var gav mig PANIK.

    Försökte vi äta på restaurang spydde jag ALLTID, innan vi ens fått in maten. Detta började när jag var liten.

    Skulle vi åka på semester var mamma och pappa tvungen att ”öva” med mig att äta på restaurang innan för att jag inte skulle typ svälta ihjäl.

    Det hela försvann i tonåren när vi var på just semester och jag inte fått i mig något på flera dagar och spytt upp det lilla jag faktiskt fick ner. Tillsist var jag SÅ hungrig att mamma och pappa körde till närmsta pizzeria (som var världens sunkigaste!) och jag kunde äta utan problem, haha!

    Sen dess har jag inte spytt (är 25 idag) men jag kan fortfarande inte äta bufféer eller liknande. Och jag väljer mina restaurangval med omsorg.

    1. familjenannorlunda

      Ja alltså… hur de ställer till det, de här fobierna/ tvångstankarna!!
      Vad otroligt besvärligt det där lät, skönt att det är över 😘

  3. Lene

    Tusen tack för inlägget. Önskar verkligen att information kunde spridas mer.
    Det svåraste tycker jag är den oförståelse och respektlöshet man känner, den har nästan blivit svårare än fobin i sig. Jag har trott att mina närmaste har vetat mer då alla är utbildade och jobbar med människor i olika situationer. Men när jag fick höra barnens kusin, som lekte och ofta leker hos oss, på telefonen säga: Nej då pappa jag sa bara till henne att jag är lite förkyld! Då förstod jag att dom brukar undanhålla sanningen. Jag är väldigt noga med att inte belasta någon med min fobi, men ändå förstår jag att dom stör sig på det. Det förvärrar situationen mycket!

    1. familjenannorlunda

      Exakt sånt där som gör det hela värre. Att man inte kan lita på folk. Om alla bara höll en god handhygien och höll sig till 48-72 timmars inkubationstid så skulle det för det första inte spridas så förbannat, förandet andra skulle det kännas tryggare.
      Usch 😷

  4. Therese

    Jag har det senaste åren kommit över massor med fobier jag haft. Vet inte hur jag gjort heller, utsatt mig mot min vilja antar jag med vissa fobier. Vissa har mina barn fixat bort bara genom att finnas och jag inte ville överföra. Nu har jag kvar tandläkarskräck och skotträdd och ormar. Men jag har övervunnit småkryp/spindlar, spruträdsla, operation, föda barn.😄

  5. Ewi

    Emetofobi och OCD. Alla tankar och göranden som ska säkerställa att något hemskt inte händer (kräk) är typiskt för OCD. Fobier försvinner när man utsätter sig för det obehagliga i lagom dos, går emot rädslan och står ut tills obehaget minskar (KBT 101) så jättebra att gå till kyrkis trots rädsla. Jag tycker du är en tuffing som jobbar bort det själv (och ber om ursäkt å vårdens vägnar, vilka puckon du stött på när du sökt stöd) och tack för att du delar din erfarenhet så fler vågar prata om sina svårigheter och inte är ensamma med det.

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing