AllmäntAllvarOkategoriserade

En sån natt

Innehåller annonslänk

Jisses, det har varit ett par minst sagt stökiga dagar. Och nätter:)

Hela veckan har gått i ett knepigt tempo, med massa saker som man helst velat vara utan. Och så nån slags kulmen igår.

Jag och syrran var ute med Doris efter tacosen, vi skulle inte gå så länge, för jag hade ju en deadline att ta hänsyn till. Jag var så gott som klar, men fick lite fart på inspirationen under veckan och ville ändra lite och sen skicka in. Vid tjugoett blev vi stoppade av polisen som gled runt i området. Jag hade min fina, fina lurviga mysjacka från Hunkemöller, förra årets variant, men typ så här. Med ÖRON:)

(Hunkemöller har suverän rea just nu)

Att bli stoppad av polisen för förargelseväckande klädsel vore lite pinsamt;) Men de letade efter en dement dam som försvunnit, och som synts i området. Hon gick med rullator och hade en svart kappa på sig. Hade vi sett henne?

Nej. Men vi lovade att hålla ögonen öppna. Vi hann bara gå en liten bit innan vi återigen blev stoppade, denna gång av några ungdomar, som berättade samma sak och frågade om vi sett damen.  En liten stund senare stannade en annan polis oss. Vi mötte folk som letade, och vi pratade med alla vi mötte så även de höll korpgluggarna öppna. Det går inte att inte hjälpa till i de här lägena och vi travade gata upp och gata ner, vi känner ju området som våran egen ficka. Polishelikopter hovrade runt och sökte med värmekamera, och spårhundar och polisbilar som gled runt över allt. Två timmar senare messade jag Corrinda, berättade vad som hänt och att vi letade. Hennes omedelbara svar var:    ”Ska vi hjälpa till?” Så hon, Marcus och en kompis tog min bil och åkte runt.

Inte det minsta spår efter damen. Corrinda ringde och frågade hur vi skulle göra, och när hon sa att klockan var halv ett hoppade både syrran och jag högt. Va?? Fyra timmar.

Vi frös, och jag hade skoskav på en tå, och vansinnigt ont i ljumskarna och höfterna. Så blir det ibland, och senaste dagarna har jag dessutom haft gruvligt ont av min skadade ischiasnerv. Det går i skov. Vi bestämde att gå hem. När Corrinda och Marcus körde förbi skolan så stod Missing people där, och de stannade och pratade. Damen var inte återfunnen, och efter att ha letat i ett annat område så skulle ”mitt” område sökas av.

Jamen det var ju bara att plåstra om tån, byta skor och ta på mer kläder och sen tog vi bilen och åkte dit.

Det kanske inte var så här jag tänkt mig att min fredagkväll skulle se ut.

Men, det hade å andra sidan knappast den äldre damens anhöriga heller.

Vi insåg att flera av hennes släktingar var med och letade, och fick höra av sonen att hon hade väldigt svårt att gå, och av barnbarnet att hon var bekväm och hatade skogen, men älskade folk och mest troligt inte skulle ha gått så långt, utan i stället satt sig nånstans. Det var redan personligt på något vis, fråga mig inte varför, men efter att ha pratat med anhöriga var det omöjligt att lämna.

Jag skulle potentiellt kunna åka hem och sova gott, men de skulle absolut inte kunna det.

Vi sökte av ett område där syrran och jag precis gått, men man vet ju aldrig. Sen samlades vi åter vid Ica. Klockan var halv fyra och tröttheten började kännas. Alla hade vi varit vakna sen 6-7 på morgonen. Syrran tog med sig Corrindas kompis, som bor på vägen hem till syrran och höll på att frysa ihjäl, släppte av henne och körde sen runt i ett annat område som var en trolig adress dit hon kunde ta sig. Det fanns tre ställen damen bott på, en arbetsplats och en väninnas hus, och dagis+skola där hon brukat hämta barnbarnen, som nu var stora. Corrinda och barnbarnet insåg att de kände varandra, de har lekt som små. Alla de platserna var avsökta ett antal gånger, både av anhöriga och polis med bil och helikoptern. Vi åkte till skolan/dagisen och letade tillsammans med barnbarnet och två vänner. De visade oss spår efter vad som troligen var hennes rullator och där även hundarna fått upp spår. Men inget alls. Det började kännas väldigt tröstlöst. Damen försvann från sitt boende för dementa klockan 16, och nu hade ingen sett ett spår av henne på många timmar. Det var kallt ute. Hoppet sjönk för varje sekund hos de anhöriga och det kändes i hjärtat.

Missing people grupperade om sig, nu skulle området där väninnan bott sökas av. Väninnan dog för två år sen, men dementa sinnen är ju inte i samma tid som vi har.

Vi travade runt och letade. Lyste in i portuppgångar, de var ju låsta, och ryckte upp dörrar till soprummen. Så såg vi att det lyste i ett förråd och satte kurs ditåt. På vägen passerade vi en port och Marcus kikade på långt håll, tvärstannade och backade och gick närmare. Klockan var nästan fem och alla portar gick att öppna, de är låsta under natten. Marcus hade sett ungefär ett halvt hjul på en rullator, som stod inskjuten under trappan. Örnblick. När vi kom dit och såg att det stod damens namn på…..Och när barnbarnet ropade: ”Farmor?” och en röst hördes långt uppifrån: ”JaAa!”

Alltså ♥ Finns inga ord, mer än total lättnad och en oerhörd glädje. De rusade upp för trapporna medan jag rusade ut för att hojta att vi hittat henne. Den enda som syntes till var en brevbärare, så jag sprang upp jag med. Fem trappor upp satt hon i trappan, varm och go. När jag kom upp hörde jag Marcus fråga henne: ”Hur är det med dig?” och hon svarade alert ”Med mig är det bra men värre med den här, hon är så ledsen” Barnbarnet grät och kramade sin farmor och det var skratt och gråt om vartannat. Jag skenade ner igen för att visa vilken port vi var i, och tryckte ner hissen till sonen som var på väg. När han kom höll jag på att börja gråta, hans lycka strålade om hela honom. Alla åtta jäkla timmar jag travat runt i kylan var plötsligt så värt det. Att kunna hjälpa till. Alla människor kom dit, polisen och ambulansen. Damen gick själv med sin rullator, åkte hiss ner och vi stod sen inne i trapphuset och väntade på ambulansen som dröjde. Alla lättade och glada.

All ångest och oro som bortblåst och kvar var bara ren och skär lättnad och lycka. Fy fan vad Härligt!

Jag fick upp mobilen och messade syrran. Idag när jag tittade på messen så skrattade jag. Jag måste texta lika snabbt som jag pratar i sådana här situationer, som att syrran skulle lägga på eller nåt om jag inte är supersnabb. Jag var fett otydlig, stavade som en kratta och struntade i autokorrekt. 🙂 Det tog ett tag innan hon fattade att vi var på plats, men då började hennes tårar rinna de med.

Vi stod kvar en stund efter att ambulansen åkt och polisen med, alla hade ett enormt behov av att prata och vi fick berätta gång på gång hur det gick till när vi hittade henne. Det var ju en ren slump, men man ska ha tur ibland. Nu satt ju damen inomhus och det gick ingen nöd på henne, men vem vet om hon gett sig ut igen sen. Ingen vet var hon varit eller varför, hon kan inte svara på det, och sa vid något tillfälle att det ju var hon som letat efter barnbarnet. Alzheimers is a bitch.

Till sist insåg jag att jag inte hade en aning om var bilen stod. Vi hade snurrat runt och det här är områden jag inte går i så ofta. Att ha varit vaken och på helspänn länge hjälpte väl till. Ingen annan hade heller koll, så det var skönt att en hade gps på sin bil som han kunde spåra med mobilen:)

Vi gick i samlad tropp dit, stod och pratade ytterligare en stund och sen åkte vi hem. När vi klev in i bilen kunde jag inte lyfta benet utan fick sätta mig på rumpan och snurra in;) Ont i ljumsken är inte att leka med. Hemma var Robban vaken, han kom hem vid ett på natten och undrade vart fasen alla var. Vi kokade te och käkade mackor. Jag var så törstig, sänkte flera glas iskallt vatten. Och frös som en hund.

Eftersom det är kul med statistik så måste man kolla stegräknaren på mobilen som talade om att vi gått över tre mil där på natten. Till sist så kröp vi i säng, efter att ha läst att hon hittats:)

Jag är lite löjligt stolt över Marcus som hade sin skarpaste blick påkopplad:)

Strax efter sju låg vi i sängarna, jag kröp så nära Jamie jag kunde för att sno hans värme, och han flyttade sig:) Doris och Selma och min fleecepyjamas plus duntäcke räckte inte, och det tog ett tag innan jag somnade, men då sov jag som en stock. Vaknade och var helt off, svullen och hes och igentäppt och allmänt ont överallt. Det gick ju över bara jag kom upp:)

En väldigt go känsla har legat i hjärtat hela dagen och Corrinda och jag har pratat massor om gårdagen. Syrran kom senare och även vi har snackat. Debriefat:)

Lite lustigt att Missing people bossen efter att vi hittat kvinnan, plötsligt sa: Men hej Carola! Och jag inser att vi är gamla kollegor:) Haha. I stundens hetta fanns inte tid till att känna igen varandra. En annan av deltagarna var mamma till en av Trixies klasskompisar. Hon var i alla fall bekant men poletten ramlade inte ner innan allt var över.

Resten av dagen idag ( eller nu är det igår) får jag berätta om i morgon (senare idag)

För nu är jag helt slut, har varit det hela dagen.

Vi hörs snart!

Natti natti:)

Kommentarer

  1. Karin

    Jah blir så rörd och berörd när jag läser detta. Tårarna rinner, dels över att damen hittades och dels över vilken fantastisk insats av er och alla de andra som var ute och letade hela natten. Det är så fint att människor ställer upp när det behövs ❤️
    Så skönt att allt slutade väl ❤️
    Kram från mig

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing