AllvarJamieOkategoriserade

En resa till akuten, två timmar och tio stygn senare…

Där står jag och målar i godan ro. Syrran står på andra sidan boden och målar hon med, och vi snackar lite skit sådär. Vädret var helt okey, solen sken och det kändes som att det var inom räckhåll att bli klar med stora delar idag 🙂

Då.

Lovelia ropar med den där rösten man genast flyger upp i givakt till ”Mamma KOM!” och jag var på fötter direkt. Paniken gick inte att missa. Sekunden senare kommer Jamie utspringande, barfota och blodet forsar om hela ungen. Vilt skrikande. Lovelia och två kompisar kom efter. ”Han sprang in i glasdörren!” Jag fick fatt i honom och försökte se vad som blödde, samtidigt som jag bad om en handduk och ledde honom in. Hela ansiktet var blodigt, panna, hår, ögon, näsa, mun, det rann ner över halsen och droppade i strida strömmar ner på tröjan och marken där vi gick. Jag fick handduken när jag kom in i hallen men hela golvet hann bli blodfläckat. Posten som låg i trappan, skorna, Doris säng. Jag tyckte mig se att ett stort sår var i pannan och pressade handduken emot, och fick in honom i badrummet för att skölja av händerna, de blödde också. Jag såg inga glasbitar. Höger handled såg jag hade ett tre, fyra centimeter långt skärsår och det rann rejält med blod. Jag var så rädd för vad jag skulle se när jag fått bort blodet, att springa med huvudet före in i en glasdörr liksom…. Jag har dessutom extra svårt med ögon, mun, och fötter när det gäller att göra sig illa. Hu.

Jamie grät och skakade och syrran kom och höll tryck mot handleden, och jag bad Lovelia ta ner medicinlådan och rotade fram steristrip. De där tunna remsorna som man kan tejpa superfint med.  När jag lättade på handduken så såg jag att det ”bara” var en stor sårskada i pannan. Inget i ansiktet, men blodet hade runnit ner i ögonen och munnen. Såret var även det 3-4 centimer långt, ordentligt djupt och glipade. Jag insåg att det inte skulle räcka det minsta med steristrip utan det här måste sys, men bäst att tejpa ihop så gott det går. Det var alldeles för mycket blod för att de skulle fästa så jag torkade och tejpade, kastade skräpet på golvet där blodiga handdukar redan låg i små pölar av blod. Herrejösses vad det såg ut. Värsta slaktarboden. Syrran frågade om jag var okey och jadå, nog var jag lite skakig men nu hade jag sett hur det såg ut, och även om det var illa så visste jag att inga ögon var skadade. Till sist drog jag två långa tejpar över pannan och kikade på handleden. Såret har gått snett, inga kapade artärer eller större vener. Det såret var inte lika djupt och jag kunde dra ihop det och tejpa. På andra handen var det svårt att se vad som blött så förbannat, det enda jag såg var ett litet sår på tummen, sådär som det kan bli när man råkar hyvla sig lite med en osthyvel. Det var nog mer från de andra såren. Tröjan och byxorna var helt nedblodade och en titt ut mot glasdörren och man insåg att ungen haft en änglavakt utan dess like. Han hade precis lika gärna kunnat skära sönder hela sig.

Lovelia och hennes kompisar, och Trixie torkade blod och plockade glas, och när jag vänder mig mot ytterdörren så kommer Patricia och Simon. Åh gud, vilken lättnad. Jag var nog inte helt samlad när jag snabbt försökte förklara läget:) Men att kunna lämna över till två vuxna kändes så enormt skönt, då vet jag att de har koll på hur man gör och inte gör illa sig. Halva glaset satt kvar i dörren, och Doris som kände av stressen och for runt. Glassplitter och stora skärvor om vartannat. Blod på riktigt överallt. Skrämda barn. Ibland tror man ju lite på en högre makt som skickar dit folk i exakt rätt ögonblick. Å andra sidan borde ju olyckan aldrig fått ske då…Hm.

Syrran körde och jag satt med Jamie i bak och han var trött och tagen, mådde illa och hade ont i magen och huvudet. Livrädd för att åka till doktorn. Jag förklarade och lugnade och syrran släppte av oss utanför barnakuten och åkte och parkerade sen. När man kommer in på akuten så vill man ju helst att alla ska kasta sig över en och att man ska få hjälp omedelbart. Så funkar det nu inte, utan man får knappa in personnummer och om man är sjuk eller har skadat sig, sen vänta. När sköterskan kom för att ropa in en patient före oss så frågade hon om det var ok, och om han varit avsvimmad eller kräkts, det hade han ju inte och läget var helt under kontroll. Sen fick vi komma in efter några minuter. Då hade jag hunnit berätta att man i det första rummet bara fick väga sig och att de skulle kika lite.

Sköterskan tog bort tejpen och lade över kompresser med bedövningslösning och så fick han en alvedon. Han svalde den utan problem till min stora förvåning, det här är en unge som vägrar annars.

Så fick vi vänta lite till, innan vi fick komma in på behandlingsrum. Han frös redan hemma och jag fick inte tag i något bättre än den här fantastiskt stiliga handduken.Han ville att vi skulle ta en bild och skicka till Patricia.

Läkaren kom, och hallå vad unga de är nu förtiden:) Det där med att man helst har en läkare som är äldre än man själv kan man glömma, men så länge de är duktiga så är det ju okey. Och det var han. Jag älskar att de först hälsar på barnet, sen mig när man kommer så här, och sen tar sig tid att enkelt och pedagogiskt förklara vad som ska hända. Jamie var stencool. Han visste att det skulle sys, jag hade berättat ungefär hur det går till, och han lät läkaren lätta på kompresserna och titta. Sen tvätta, och sen bedöva. Jamie valde att ta handleden först, och rörde inte en fena fast det gjorde lite ont med bedövningsnålen. Det blev fyra stygn på handleden. Här är det bedövningskompress på.

Och sex stygn i pannan. Syrran smygfotade lite, jag hoppas det är ok. Även här var Jamie blickstilla.

 Precis när jag klev ur bilen så insåg jag att jag hade en kniv i bältet… och fick snabbt av den och slängde in i bilen. Jag antar att man kanske bryter mot nån knivlag om man går in på sjukhuset med en sån, dumt att chansa;)Jag kände mig väldigt välklädd också.

Jamie var så himla duktig! Jag vet att han var rädd, men det hjälper att få veta vad som ska hända. Han var mest störd över att han fick ont i benen av att ligga stilla;)

Läkaren berömde honom stort, och sa att stygnen i huvudet ska bort om fem dagar, handen sju. Måndag alltså, och onsdag. Jag kan plocka bort stygn, men har inga instrument så vi får vackert åka till vårdcentralen. Sen var det klart. Det tog 2,5 timmar och Jamie fick en glass av doktorn innan vi åkte.

Konstigt ljus i korridoren. Jamie som ville ta bild igen:)Ja, tröjan fick ju extra skräck över sig.

När vi kom hem så ville han gärna se bilder på när han blödde som värst….Eh..nej men jag hade inte en tanke på att fota då:) Vet ni, jag tror det ligger i människans natur att dokumentera saker, förr gjorde man det på hällristningar, nu med mobilen. Jag försöker alltså bortförklara att mina barn är typiska bloggungar, vana att det ska fotas innan man får äta, och innan man ska hoppa i plurret osv.:)

Precis när vi rullade in på gatan hemma så messade Patricia i en gruppchatt vi har att maten var klar. Att kliva in var som balsam för själen, det var rent och snyggt överallt. Jag lämnade ett hus i totalt kaos på alla sätt och vis, inte bara på grund av olyckan, ni vet ju att jag tidigare skrev om hur efter jag var. Lägg till det blod överallt, blodiga handdukar, papper, skor, plåster och saker i en enda röra.

Och allt var fixat och maten stod på bordet. Patricia och Simon hade hakat av dörren och ställt ut den, sopat glas, dammsugit, dammsugit igen, våttorkat och sopat lite till. Torkat blodfläckar överallt, även ute där Trixie gått med vattenkanna och sköljt av det, och satt på locket på våra färgburkar ute, och lugnat barnen, åkt och handlat och lagat mat. Jag är så tacksam att de kom hem i exakt det ögonblicket.♥ Patricia var den som fick ta hand om Jamie när han ramlade och bet sig i tungan så den nästan var helt av, och nu detta. Hon kommer vara härdad den dag hennes egna ungar gör illa sig. ”Äsch, det blöder ju bara lite, sluta sjåpa dig.” 🙂

De hade lagat tacosoppa, och sällan har något varit så gott som det. Jamie pratade och skrattade och var i fin form. Syskonen var glada att han var hemma igen och att det såg fint ut. Lite både skrämmer och imponerar hans bandagerade hand och panna. Tio stygn tycker alla är läskigt, det är nog ingen av dem som fått sy förut. Tejpa ja, men inte sy.

Glasdörren är ena halvan av ett par dubbeldörrar. Den andra rände Jordan handen igenom när han var liten, men han skar sig inte så farligt att vi behövde åka in. De här dörrarna står alltid öppna, och då är de uppfällda mot väggen, men av nån anledning så har de börjat stänga dem nu på sista tiden. Jag har satt igen det andra hålet med en faner-skiva som jag målat vit. Bara att göra det på den här med, kanske passa på att måla hela dörrarna vita, som jag tänkt i flera år:)

Fy farao. Sånt här vill man inte ska hända. Och när det trots allt händer så är man så jäkla tacksam att det inte blev värre. Nu ligger min lilla krigare och sover här i soffan.

Han får vara hemma från skolan resten av veckan. Inte för att det kanske behövs medicinskt , utan mer för att han är så otroligt full av energi och springer, hoppar, klättrar och leker tuffa lekar. Det känns helt enkelt bäst att ha honom i hemmets förhoppningsvis lugna vrå. Han är lite bekymrad över ett kalas han ska på på söndag, men det får han ju gå på:)

Ja, så kan det gå. Från noll till hundra på en millisekund.

Nu har jag inom två månader varit på sjukhuset med två skärskador som fått sys, syrrans och Jamies. Nu vill jag inte ha mer spänning i vardagen tack. Och de där tre olyckorna som sägs komma i hop, vi kan väl få räkna in nåt redan gjort där, så de är avklarade redan, okey?

Ja lite vidskeplig är jag.

Nu ska jag ruska på honom och få honom i säng, och sen tänker jag sova. Kanske ända till halv elva faktiskt;)

I morgon är en ny dag, jag hoppas den blir tråkig och vardaglig.

Sov gott nu, eller god morgon beroende på när ni läser ♥

Kommentarer

  1. Jenny

    Stackars Jamie 😢❤ Men han verkar bra tapper iallafall. Tur i oturen att din syrra var på plats också, alltid skönt med många vuxna. Kram och tack för bästa bloggen!

  2. Malin

    Men lille Jamie ♥ Vilken ”tur” i oturen att det inte blev ännu värre, men det måste varit en läskig upplevelse.. Och vad fint syskonen hjälpte till, för att inte tala om Patricia och hennes kille ♥ Krya på Jamie!!

  3. Maria

    Kom ihåg att anmäla till försäkringsbolaget. Om det blir ärr i ansiktet kan ersättningen vara rätt saftig, och det skadar ju inte. (Min son fick 6000 kr för ett ärr under hakan)

    1. Sanna

      Vi anmälde när min son skrapa upp ett rejält så från näsan ner till överläppen. Är ett tydligt lång vitt ärr, fick ändå ”bara” 1500kr. Är ju inget som bekommer han nu, kan göra det när han blir äldre. Kommer ju tex aldrig kunna ha mustasch (om han nu skulle vilja det) men som sagt, absolut ska man anmäla! 👍🏻 Även för kommande komplikationer om sånna skulle uppstå!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing