Allvar
AllvarOkategoriserade

Fyra år sen mitt liv rasade

Jag har inte tänkt på det på länge. Samtidigt finns det i mina tankar alltid. Det går inte en sekund utan att det finns där i bakgrunden. Men jag har inte funderat över hur det blev som det blev, varför och vad jag kunde gjort annorlunda på länge.

Folk säger att tiden läker alla sår, och ja det är sant, Till en viss del. Men det blir ärr.

Folk säger också att man ska förlåta. Bullshit. Vad kan bli bättre för att jag förlåter honom? Jag kan ärligt inte se vad som skulle förändras, mer än att HAN skulle få må bättre, och det bryr ju inte jag mig i:)

För min del finns det inget som skulle bli annorlunda. Och för den delen, svårt att förlåta någon som inte bett om ursäkt, som inte tycker att han gjort något som är fel. Mest troligt tycker han att det är JAG som ska be om ursäkt.

 

Ni är många som frågat om skilsmässan. Vad fan hände egentligen? Ni är också många som tycker att jag hänger ut honom när jag skriver om det. Men, jag tycker att man inte ska tiga och lida i det tysta. Det han gjorde, det är sånt som man ska skämmas för. Det borde inte accepteras. Det jag skriver här är såklart min version av det hela. Men, det finns nog ingen version från hans sida. Helt ärligt så tror jag inte att han vet hur det blev så här. Jag TROR att han trasslade in sig med ett stycke …tja vad ska vi kalla henne? Jag vet vad jag kallar henne i mitt huvud, men det lämpar sig inte direkt i skrift;) Det är liksom ord jag inte säger högt, inte ens när jag är full som en kastrull. Vi kallar henne för Det, Det är bra.

Jag tror alltså att han efter en lång tid av alldeles för mycket jobb, hetsad av sin mamma som inte direkt har något annat än jobbet att bry sig om, gick in i den berömda väggen. Där stod Det och lindade in honom i sitt nät. Uppfostrad att behaga mannen var hon ganska precis tvärtemot vad jag är:D Och han valde att trassla in sig med henne. Och i förlängningen bryta med sina barn.

 

Ska vi ta en ”snabbvariant” kanske? Så snabbt det går;) det blir långt ändå. Men ni har önskat detta:)

Okey. Jamie föddes juli 2011 och allt var så jäkla bra här hemma. Vi var lediga ihop för första sommaren ever, annars jobbade han alltid, men nu fick han lov att vara ledig i hela fem veckor i sträck, Det hade aldrig hänt på 20 år, sen han började i företaget.

Vi snackade massor, vi åkte iväg med ungarna, vi fikade, tog promenader och åkte och badade. Jag höggravid, men det har sällan hindrat mig.Vi hade det toppen. Han var glad och lycklig. Jag med:)

Jamie föddes och det krisade på hans jobb. Han slets mellan att vara hemma med familjen och styra upp på jobbet. Han var fruktansvärt arg och irriterad på sin mamma. De jobbar ihop och hon hade under flera år stökat till det, på sätt som drabbade honom. Han fick städa efter henne. Jag kallar det för curla:) För om man tillåter vuxna människor att bete sig på ett sätt som gör att man själv får mer att göra, då är det curling.

Återigen ställde hon till det, och det tog ett halvår för dem att komma ikapp. Han hade ännu mer att göra än normalt och var sällan hemma. Men kom fortfarande hem kl 18 som alltid. Dock aldrig ledig. DET jobbade tillsammans med honom och hon hade i sin tur massa problem som hon anförtrodde honom, men han fick inte berätta det för mig. Han höll det hemligt. Han gled undan när jag frågade saker. Det är ju klart att jag märkte att något förändrades, men alla som varit med om det vet att det sker subtilt. Det smyger på. Det är svårt att sätta fingret på det.

 

2012 kom och han försvann mer och mer. Han var aldrig hemma. Han ignorerade mig. Han kom hem vid 22, sa inte hej till mig där jag satt i vardagsrummet med en bebis i famnen, utan åt nån macka i köket intill och gick sen och lade sig. På vägen sa han godnatt. Sen låg han och fibblade med mobilen där inne i sovrummet, men om jag kom in så låtsades han sova. Han kunde låtsas att han skulle följa med mig och barnen på saker, men så i sista stund var han tvungen att jobba. Frågade jag varför han gjorde så, så var det för att ”slippa gnäll”

Jag blev gång på gång besviken för att han gjorde så. Till sist så ledsnade jag, jag vill göra saker och om inte han ville följa med så fick jag väl åka med nån annan då. Syrran klev in. Men hon visste inget, för jag sa inget till någon under den här tiden. Jag var ledsen, besviken och fruktansvärt orolig. Och ensam.

Hela året var så här. Han var inte hemma, och om han var det nån gång så var han elak. Han sa saker som jag inte kan berätta. Saker som sårade in i själen. Saker som fick mig att krypa för att han inte skulle bli arg. Barnen gick på tå, de vågade inte säga nåt, Välte Jordan ut ett glas vatten över bordet, så fick han en utskällning deluxe. Jordan var alltså tre år. Fast mest var han bara inte hemma.

Han var ju tvungen att jobba eftersom jag tvingat honom till så många barn.

För så sa han, Att det var JAG som tvingat honom till våra nio ungar. Att han inte alls velat ha så många, knappt något om man skulle tro det han sa. Vad gör det mig till??  Våldtäktskvinna? Från detta härstammar att  alla skämtar rått om att jag haft honom inspärrad i en fängelsehåla i källaren och bara tagit upp honom när jag velat ha barn. Att jag måste försöka hålla The dungeon hemlig för hantverkarna, alternativt passa på att stänga in nån ny;) Att de snygga hantverkarna måste passa sig så de inte blir mina sexslavar. För jag är lite som en Svart änka;)

Jag säger inte att jag INTE har har en hemlig ljudisolerad cell med handfängsel och kedjor fastbultade i väggen;) Men jag säger att jag faktist inte var ensam om att vilja ha de här nio ungarna.

Att han drunknade i den där förbannade firman, det hade inget med saken att göra påstod han. Nä, för tänk tanken själv. Att lägga ner sin själ i något under tjugo års tid och sen inse att det är orsaken till att ens familj mår dåligt….. Klart han förnekade det.

Jag VET att han var otrogen. Hur jag kan veta det? Jomen kanske att jag ”råkade” se saker i hans mobil;) I klartext – jag snokade. Ja, jag skäms lite för det, men samtidigt, man blir fan knäpp i huvudet av att inte veta.

Rätt var det var, på min födelsedag(december)….så sa han att han skulle åka till Thailand. I januari. Ensam, men han skulle träffa ”Bosse” där. Eller huuuuuuur? Han måste på allvar trott att jag var helt blåst. Eller brydde sig inte tillräckligt för att ens hitta på en trovärdig lögn.

Jag tänkte att det kanske var bra? Han kanske skulle vila upp sig, tänka lite och inse vad han höll på att förlora. DET skulle inte med. Det svor han på. Men han skulle till hennes hemby….en fattig by i bergen. Inget turistställe alls.. Jojo, som sagt, blåsta frun går nog på allt.

Eller inte.

Han fortsatte ju förneka att hon var med, och att ”Bosse” plötsligt fick förhinder och han inte kunde bo hos honom, det var ju såklart en fet lögn. Plötsligt var han inte ens där han sagt att han skulle. Han skulle till ett ställe, men när jag frågade om det var härligt och fint i Phuket eller var fan han nu skulle vara, så sa han att Nääää, det blev inte Phuket utan i stället Huahin. Eller vart  det nu var. ”Vad hade jag med det att göra?”Anklagandet kom som en smäll, Ja inte vet jag? Kanske att man vill veta vart ens barns pappa och ens make är? Om det händer något liksom. Knappast för att åka dit och smyga runt med slokhatt och svarta solbrillor och spionera. Eller rikta in min spionsatellit dit han var.

Och ni vet… när man hittar vigselringen gömd här hemma….den som suttit på hans finger i 25 år…det gör ganska så jävla ont då.

Att förklara för hela släkten varför han inte var hemma på Janelles födelsedag det gjorde ont det med. För han hade ju inte sagt att han skulle resa iväg. Jag fick försöka förklara något jag inte ens fattade själv. Och dessutom ta släktens oro och frågor. När jag själv höll på att gå sönder.

 

Och sen kom den här dagen för fyra år sen.

Jag hittade hans boardingkort. Och hennes. Samma flight. Fast de alltså inte åkt tillsammans…Märklisch.

Och när jag konfronterade honom, frågade varför han inte kunde säga att han åkte med henne, frågade om han var otrogen osv. Då reste han på sig och gick. Eller ska jag vara helt ärlig så sa jag: Men om du vill gå, så gör det då.

Men oavsett så gick han. Och kom aldrig tillbaka. Han svarade inte på sms, eller när jag ringde. Han träffade inte barnen på sex veckor fast jag ”tjatade ” Sen hämtade han dem för att åka på middag hos sin morsa.

Sen gick det några veckor, han träffade inte barnen. Han svarade inte. Han kunde lika gärna dött. Jag fick inte ett enda svar på något. Skulle han komma tillbaka? Var det slut nu? På 26 år? Bara sådär. Vad ville han att vi skulle göra? Hur skulle det bli med allt?

Jag bokade tid på nån slags parterapi – han kom dit, och blev arg för att jag var ledsen och grät. Han reste sig och väste: ”Vi ses i familjerätten! ” Så gick han. Kvar satt jag och snorade, hulkade och fulgrät framför en vilt främmande karl, som tyckte så synd om mig att han inte kunde dölja det.

Jag mådde så in i helvete dåligt! Jag sov inte, jag hade svårt att äta, jag grät framför folk och det gör jag ALDRIG, jag kunde definitivt inte koncentrera mig. Absolut enda friden jag fick i huvudet var när jag tränade. Att lyfta tunga vikter i tufft tempo i en timme, så tungt att jag inte kunde tänka på annat än hur jag skulle få upp dem, det gav en tillfällig frist från de snurrande katastroftankarna. Det hade lika gärna kunnat vara alkohol som gett mig frid, eller nån slags piller, men nu är jag inte sån. Tack och lov för då hade jag med all säkerhet suttit fast i nåt missbruk idag. Att träna är ofarligt, till och med välgörande. Ja eller man kan såklart bli träningsmissbrukare, men det kan vara svårt när man är ensam ansvarig för nio ungar. Jag har tränat mycket, men det har aldrig varit på en osund nivå. Det har hjälpt mig att hålla mig vid mina sinnes fulla bruk.

Den stress som jag utsattes för lindrades av att jag fick utlopp för den genom tuff träning. Ni vet, stress framkallar en fight or flight reaktion. Slåss eller fly. Ursprungligen innebar båda en fysisk reaktion, spring för livet eller slåss för livet. Idag springer man inte ifrån sina hot utan man sväljer dem. Stresshormoner lagras i kroppen i år. Genom att jobba hårt fysiskt så får man ut de här hormonerna ur kroppen. Om inte, så brakar man ihop en vacker dag. Och jag har varit sjukt orolig över att göra det!

Så för mig har träningen på allvar varit en livräddare. Är fortfarande.

 

 

Det kom papper om att han begärt skilsmässa i brevlådan. Fram tills dess trodde jag någonstans att det bara var ett breakdown. Han hade alltså inte ens stake nog att ”göra slut” öga mot öga efter 26 år, utan gick bakvägen. De kom några dagar innan vår sjätte bröllopsdag i maj.. Och det sved ju ännu mer än om de kommit i mars.

Han drog in en advokat, som kontaktade mig. Eller snarare så här: Han skickade en av mina  räkningar som kommit till honom, på baksidan hade han skrivit nåt i stil med: Det kommer ett viktigt brev till dig snart…. Punkt punkt punkt??

Men jag spyr på honom när jag kommer ihåg sånt här. Jävla dumheter! I stället för att bara PRATA med mig. Ångesten av att få det där meddelandet var inte nådig.

Advokat från hans håll krävde ju advokat från mitt håll. Att hamna i den svängen, var vidrigt. Mannen jag älskat, mannen som är far till mina barn, plötsligt ska vi slåss via advokater.Om vad? Några datum när han ville träffa barnen…? Ja? Och ? Hade jag ens försökt hindra honom??? Nä. Behövs liksom inte advokater för att bestämma det.

Av nån anledning så väntade han sen på att familjerätt, advokater och tingsrätt skulle bestämma åt honom när han skulle träffa barnen.. På ett och ett halvt år så träffade han barnen exakt 23 timmar. TIMMAR alltså.

Inte gånger eller dagar, utan TIMMAR. På ett och ett halv år. 18 månader. 23 timmar.

Barnen åkte dit på jul. De kom hem gråtandes, för farmor hade delat ut julklappar och pappa och DET fick sina paket ihop.” Varför då mamma? ”

Ja det undrade ju jag med:) Jag visste att de var ihop, jag är ju inte dum, men han erkände det inte för någon. Hans pappa visste inget tex. När jag bad honom berätta om det var så, så svarade han genom att knuffa mig, hårt ute på garageuppfarten. ”Vad hade jag med det att göra?” Han tornade upp sig framför mig, sträckte på sig, blåste upp sig, ville att jag skulle bli rädd, hotfullt. Hotade mig. Och så knuffade han. Satan så arg jag blev. Där började jag förakta honom.

Det kallas visst Avslut. Att få veta. Men nä, jag fick en hård knuff, blåmärken och borde såklart ha polisanmält det hela. Men det satt för långt in, trots att både barnen och syrran såg det.

Han lämnade in ett önskemål om umgänge, det är lika år från år. For life.

Det är varannan söndag mellan januari och juli. En vecka på sommarlovet.. Så varannan onsdag (tre timmar) från aug – december. En extradag på höstlovet. Och annandagjul.

Thats it.  Och delad vårdnad.

Detta har vi tingsrättsbeslut på, bara så ni vet så är det helt okey för en förälder att göra så här. De får ändå ha fortsatt vårdnad.

Skulle jag få bestämma så skulle vi använda procent. Tar man hand om sina barn mindre än typ 35% så ryker vårdnaden. Det vore rättvist. Inte som nu att en förälder i princip kan bete sig hur som helst och ändå ha kvar delad vårdnad. Speciellt en pappa. För så är det.

 

Umgänget kickade igång framåt sommaren 2014. Han kommer, tar med ungarna på bowling, bio eller bad. De fyra minsta alltså. Janelle har han inte pratat med sen han stack. Han har dem aldrig mer än några timmar, aldrig över natten för det vill de inte. Det är bra att han respekterar deras önskan.

Men om nån är sjuk umgängsedagen så måste jag ta hand om honom/henne. Jag har allt ansvar. Alla föräldramöten, alla utvecklingssamtal, alla skjutsningar, alla vaknätter (sjuka barn, tonåringar som är ute och ränner), alla konflikter, allt. Jag har aldrig helt ”ledigt”. Jag kan aldrig någonsin bara göra som jag vill. Jag måste alltid fixa barnvakt. Jag har alltid jour.

Han? Jomen han drar till Thailand på sju veckors semester. Minns ni att jag sa att han aldrig var ledig med oss? Nu passar det. Det svider riktigt riktigt mycket. Alla år som jag bad om mer tid. Omöjligt. Men nu….inga problem.

Han har ett nytt namn, en ny fru och ett nytt barn. Kanske fler vad vet jag.

Han som hånade mig, sa att jag var dum i huvudet, sjuk i huvudet och borde spärras in för att jag ville ha fler barn. Man kan ju undra många saker runt det. Väldigt många saker….;)

Jag ska här tillägga att jag älskar att få ha mina barn heltid. ♥ Rent egoistiskt så är det här bra för jag vill inte missa hälften av mina barns liv.. Jag tror dessutom att barn mår bäst av att bo på ett ställe. Med en trygghet. Inte flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna. Jag vet att de flesta föräldrar vill ha sina barn så mycket det går och trots allt skit så är jag tacksam att jag inte behöver sakna dem. Jag dömer alltså ingen för att de har sina barn halvtid. Men jag är glad över att inte behöva ha det så.

 

Okey. Den där dagen, fjärde februari 2013 drogs mattan undan för mig. Det var så det kändes. Mitt liv slogs i spillror. Han har inte än idag gett mig nån förklaring på varför.

Jag är rätt envis. Jag blev förutom förtvivlad, rädd, ledsen, förstörd och desperat, även nåt så in i helvete förbannad. Hur fan kunde han göra såhär? Mot MIG? Vi som delat allt sen vi var sjutton år. Vi som var ett team,. Hur kunde han göra så mot barnen? Mot BARNEN???

Alltså lade jag mig inte ner och dog. Det hade nog förväntats. I stället slogs jag med näbbar och klor för att mina barn skulle ha det bra. Jag tror att han fattade, och idag är det ”lugnt”. Men det kan närsomhelst förbytas i katastrof, det ligger i hans händer. Egentligen så tycker vi precis lika. Det är ju det som är det jävliga. Och vi skulle ha kunnat lösa det här. Det enda han egentligen behövt säga var: ”Jag är kär i nån annan.”

Inte fan vill jag leva med nån som inte älskar mig!

Men det kunde han inte, utan valde i stället att göra det på det fulaste viset av alla

 

Första året var det bara överleva som gällde. En timme, en minut i taget. Paniken på lur, släppte jag det minsta så föll jag. Ensam med nio barn. Jag vill aldrig ha det så igen.

En Bobby Ewing känsla. Fattar ni? Ni som sett Dallas vet att Bobby dog, var borta ur serien i några säsonger för att sen en vacker dag bara kliva ur duschen och säga till sin fru: ”Godmorgon, vackert väder idag”.

Inskriven i serien igen. Den känslan hade jag länge. Jag begrep med förnuftet att han var borta, men nånstans hade jag en känsla av att snart är allt som vanlig igen.

Andra året var det fortfarande bara att överleva. Det lugnade ner sig lite, jag började hitta fotfäste. Jag tappade dock fotfästet hela tiden, det sparkades undan ben på mig, men det gick längre och längre mellan gångerna. Jag började tuffa till mig. Om jag hade ett hårt skal innan så är det ta mig sjutton som en diamant nu:)

Tredje året och allt började rulla på, jag har gjort så mycket saker jag aldrig vågat tidigare, saker jag inte ens vågat tänka på:)

Fjärde året (2016) mådde jag BRA. Jag är stark igen. Jag har repat mig, ställt mig upp, rest mig.

Det kan ändras som sagt, men jag är stolt över mig själv. Bobby Ewing känslan är borta. Det vanliga idag är att vara ensam med barnen. De och jag är vår familj. Han är som en skugga. Nån jag brukade känna.

 

Och jag kan skadeglatt konstatera att jag idag lever det liv som han suktat efter. Delvis i alla fall.

Under åren har diskussioner kommit upp om vad vi skulle göra om vi var singel. Om vi inte var ihop längre. Han sa alltid att då skulle han leva ensam, bestämma över sig själv, göra det han vill utan att ha en kärring att ta hänsyn till. Åhh vad det skulle vara skönt.

Så lever jag idag:) Om man byter kärring mot gubbe.

Han? Han har exakt samma liv som innan, fast med ett dåligt samvete i form av nio bortvalda barn, främlingar som tittar snett på honom och en kärring att ta hänsyn till. .

 

Så kan det gå.

 

Jag vill inte, och jag tycker inte att jag snackar skit om honom. Jag försöker förklara. Jag har försökt hitta en förklaring i fyra år nu.

Ungefär det jag berättat för er här finns att få tag i för vem som helst i och med att vi har offentlighetsprincip i det här landet. Det är bara att ringa eller maila tingsrätten så får ni kopior av alla papper som lämnats in och allt vad som sagts. Helt galet förvisso att man kan snoka reda på saker man egentligen inte har med att göra, men så är det. Det är något BRA den här offentlighetsprincipen, för det innebär att demokratin värnas.

Jag menar inte att ni ska begära ut kopior på min skilsmässa, såklart:) Men det jag skrivit här går att ta reda på för vem som helst så jag kan inte tycka att det klassas som att snacka skit. Jag menar det inte så. Givetvis är det inte så kul att läsa, men man måste ta ansvar för vad man gör.

Så här var det.

My story.

Martina Haag skrev en bok om ”fiktiva” människor – Det är något som inte stämmer. Alla fattar ju att det är hennes eget äktenskap det handlar om. När jag lyssnade på den, så hörde jag exakt samma smärta i hennes röst som jag kände i mitt hjärta. Sakerna hon beskrev, hade jag upplevt. Sakerna som hennes exman sa och gjorde var samma som min exman sagt och gjort. Sättet, nonchalansen. Jag hade kunnat skriva den där jäkla boken.

Hon använde sig av andra namn, om ni tycker att det är skitsnack jag skriver så sätt in valfria namn och ta det som en uppdiktad berättelse. Så känns det kanske bättre:)

 

 

 

Jag tänker inte gå så långt som att jag säger att det var bäst som skedde, för det tycker jag inte. Jag älskade honom. Jag litade på honom. Vi var världens bästa team. Utan honom hade jag inte haft mina fantastiska barn.

Men, den man han blev, den mannen är jag lugnt glad att jag är av med. Jag saknar honom inte idag. Jag vill inte ha med honom att göra. Jag vill honom inget ont, jag vill bara inte se honom. Jag vet inte längre vem han är. Men jag vet att jag är en bättre person utan honom.

Tiden läker alla sår. Ja. Men ärren finns där för alltid.. De bleknar, men de finns där.

Jag vill ändå inte se mig själv som nån sårad, trasig människa, tvärtom så är jag nog mer hel än jag någonsin varit:)

 

Och idag skålade jag för mig själv i bubbel:) 🙂

Illröd efter träning och het dusch:)

För att jag råddat min stora familj, mina nio ljuvliga ungar helt själv i FYRA år. För att jag är rätt bra ändå. För att jag är värd något bättre än att dumpas som nån soppåse. För att jag lyckats plugga heltid i tre av de här åren. Fast jag inte kunde tänka. För att jag vuxit som människa. För att jag överlevde. För att jag är jag och rätt så jäkla enastående:)

Och för att det är gott med bubbel.

Kanske mest för att det är gott med bubbel förresten;)

Kommentera

  1. Cathrine

    Wow, vilken story. Du är fantastisk som tagit dig igenom det här! Jag blir rörd, ledsen och så jävla förbannad på din åsnepung till ex-man. Dina barn har en mamma att vara stolt över! Kram på er

  2. Camilla

    Först och främst måste jag säga att du förtjänar en stjärna på himmeln!🙏🏼 Och sen får du ursäkta mig, men vilken GRIS till karl!!! Du är fantastisk som ror det hela i land själv❤️ Jag själv kämpar med 2st på heltid och 1 på halvtid🥰 Som sagt, en stjärna på himmelen till dig Carola! 🙏🏼❤️

  3. Tissel

    Men wow. Läste detta först nu efter att ha läst om dig i hänt extra. Inte följt dig (er) sen familjen annorlunda. Vilket jäkla svek. Och vad jäkla stark du är. All credd till dig, KRAM

  4. Ewa

    ”Bästa hämnden är att leva väl”

    Alla har vi våra historier.

    Jag fick sådan kraft, sådan styrka efter 17 år med, och två krascher från barnens pappa.
    Han ”ställde till det för sej”
    andra gången.
    Man måste ner till botten
    innan man kan simma uppåt.
    Vilken känsla det var att
    få styrkan att nå ytan.

    Jag är den som än i dag kan
    göra vad jag vill medan han är
    låst med två tonårsbarn och fru.
    Jag är än i dag den som är starkast och jag visar tydligt att jag inte
    tycker om honom som person.
    Han var min stora kärlek,
    yngsta dotterns far.

    Möter honom några gånger
    i månaden efter vägen,
    sitter vid samma bord när vi firar dotter och barnbarn.
    Jag har absolut inget att säja
    den mannen.
    Det är ”det” som ger styrka.

    Kvinnor är starka.

  5. Vickan

    Usch, blir så arg när jag läser detta!
    Påminner exakt så som min pappa lämnade mamma efter 17 år och 3 barn ihop .
    Jag var bara 6 år då men kommer så mycket väl ihåg hur han bara försvann med en ny kvinna , dök upp någon gång ibland för att hämta kläder och då utbrast han till mamma ”är du kvar här än?”
    Usch , jag har så mycket hat gentemot honom och jag har alltid sagt till min mamma under alla år att karma kommer lösa allting.
    Idag sitter han ensam i en lägenhet, ingen av oss barn vill umgås med honom trotts att han försökt 7 år efter skilsmässan…

  6. Maria

    Fy fan vilket svin till exman du har, du är SÅ stark som tagit dig igenom detta . Jo för sina barn gör man allt, förresten jag måpste bara få fråga hur det gått med huset? Är det ditt nu eller hur löser ni det? kram

  7. Jenny

    Jag ryser så när jag läser detta om och om igen. Känner så igen mig i detta och alla dessa känslor och att jag helst skulle ha lagt mig i fosterställning, men ändå krigar på och gör det än idag efter 5,5 år som ensamstående. Men vi är starka kvinnor och vi får kämpa på, Carola och alla andra enastående ensamstående mammor. Och vi måste visa för barnen att vi står på deras sida i vått och torrt. Stor kram!

  8. Louise

    Åh det gör så ont i mig när jag läser vad du skriver. Jag kan känna igen så mycket av de känslor du beskriver. Jag blev själv ensamstående mamma som 18 åring, dock bara med ett barn men med en galen pappa till mitt barn. Usch och fy för den tiden!
    Men man är starkare än vad man tror och man blir definitiv starkare av att gå igenom sån här skit.
    Kram till dig och alla dina fina barn ❤

  9. Kina

    Hur många av barnen har kontakt med honom? Vad säger de äldre barnen om allt idag när de har lite distans och själva är mer eller mindre vuxna? Pratar de om honom, om vad han gjorde?

  10. Babsan

    Starkt av dig, förstår att det måste ha varit oerhört tufft. Alltså, man skulle ju verkligen vilja veta hur han tänkte då, när han bara övergav er utan förklaring. Och hur tänker han nu – saknar han inte kontakten med alla barnen? Helt otroligt beteende. Du är väl värd ett glas bubbel, eller två.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja varit överjävligt bitvis. Sådär att lägga sig ner och dö faktiskt lockar, men nä.. men skitjobbigt!
      Jag undrar också hur han tänker, speciellt med tanke på all meditation och botgöring som tydligen ingår i hans liv nu. Hur kan han inte komma till insikt om hur han handlat ? Antar att jag haft rätt hela tiden, att om man skulle trycka print och få ut ett papper på hans tankar skulle det vara tomt;)
      Kram ❤️

    1. Veronika

      Aha, nu såg jag det andra inlägget om att det gått 5 år! ?

      Carola: Ja, förlåt för krångel:) Men ville ha det inlägget även här:)

  11. Morakullan i Bålsta

    Åh,fina Carola ,du är fantastisk ,tänk att du orkat o kommit dit du är idag!
    Förstår dig så väl !
    Önskar dig all lycka i framtiden o med dina barn ,det finns en mening i allt ,det har mitt långa liv
    lärt mig,även om det gör så ont så ont!!
    Läser din logg varje dag o du har blivit en kär vän till en gammal dam !

    Carola Åh vad gullig du är, stor kram 🙂

Visa alla 24 kommentarer
Allvar

Assistans

Jag råkade slå på Kalla Fakta och snart måste jag koppla om innan det brinner helt i huvudet.

Jag blir så djävulskt irriterad på myndigheter och styrande när de nekar folk med klara behov, personlig assistans! De talar om småbarn som krampar massor av gånger per dygn, de talar om barn som behöver hjälp med sondmatning och andning. Och de får avslag helt, från min inte direkt älskade försäkringskassa, eller så får de hjälp med 17 timmar i veckan, när de behöver dygnet runt-vård. de får avslag från kommunen, från allt möjligt. Föräldrarna ska bara orka. Eller vilken anhörig det nu är.

De snackar om ett bidragsfusk gällande personlig assistans på 10 %, siffror som forskarna säger är bullshit, men som myndigheterna lutar sig hårt emot.

Okey, nu säger jag exakt det jag tänker, skjut mig om ni vill.

Jag önskar innerligt att de som sitter och ger avslag, de som sitter och bestämmer om neddragningar osv, att de hamnar i exakt samma situation som de som de nekar hjälp. Så att Stefan Löven himself får sköta om ett barn 24/7 som krampar och behöver akutmedicin, och oroa sig över att inte vakna nattetid vid ett anfall.. Så att bossen på Försäkringskassan får kliva upp tio gånger på en natt för att inhalera medicin på en unge, och sen sondmata och andningsgymnastisera.  Eller bara sköta om ett handikappat barn av valfritt slag. När de sen gjort det i,  säg en månad, längre lär de aldrig palla, så kan de kanske fundera på om det verkligen inte behövs asisistans?

Så kanske de där påstådda 10% siffrorna inte är så jäkla i fokus längre. Ge folk hjälp för bövelen.

När läkare efter läkare intygar att familjer behöver hjälp, då ska inte nån skitmyndighet ge avslag. För att andra fuskar. Eller kanske fuskat.

Jäkla dumheter.

Och jaaaaa, det fuskas säkert. Där med. Det fuskas överallt, och de som fuskar klarar sig alltid undan, men de som verkligen verkligen VERKLIGEN behöver hjälp ska få hjälp.

 

Vi lever i ett fantastiskt land, men låt det vara fantastiskt även om man har särskilda behov.

Heja alla anhöriga som kämpar ♥

Skäms alla personer och instanser som  försvårar deras liv.

 

 

 

Kommentera

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Nja förvisso men de beslutar ju som hej kom och hjälp mig. Inte samma lika över landet heller. Och de har ansvaret att hjälpa folk, inte stjälpa. Den här diskussionen tänker jag inte ta, jag känner att den är rätt onödig eftersom det finns MASSOR av fall som blivit utan assistans efter att förr ha haft det. Eller som aldrig beviljas trots att ingen jäkel orkar med att rådda ensam. Jag talade bara om vad jag tycker.

      1. Statsvetaren

        Fast att folk blir av med assistans är för att lagar och direktiv ändras, inte för att handläggare får ett ryck. Man kan tycka vad man vill om Försäkringskassan (jag jobbar i samverkan med dem varje dag) men det är inte de enskilda handläggarnas fel, det är helt och hållet regeringsbeslut som ändrar beslut och som stramar åt. Det är åt helvete men skjut på rätt mål. Att det kan skilja sig från kommun till kommun är dels för att kommuner har olika sätt/regler för assistans (om du har rätt till viss assistans från din kommun kan en viss del bli godkänd från FK, men detta pratas det ej om) och att handläggare också är människor och kanske är ”snällare” än de ska etc. Men reglerna är samma

        1. Profilbild
          familjenannorlunda

          Jag sa Myndigheter. Det innefattar alla som på något vis har med det att göra. Och om f-kassan kunde se verkligheten nån gång så skulle de kunna opponera sig mot de direktiv som inte funkar, och rapportera det vidare. Men handläggare skiljer sig från handläggare, det är ett lotteri redan där, det gäller ju alla ärenden hos FK.

          1. Mia

            Innan du vräker ur dig all skit på försäkringskassan kan du läsa på lite.
            Försäkringskassan lämnade in en skrivelse till regeringen för inte så länge sen om att se över detta igen. Den finns säkerligen på regeringens webbplats.
            Tycker du det vore rättssäkert att myndigheter inte höll sig till lagen?
            Gillar din blogg men nu tycker jag du sjönk ordentligt.
            Kanske dax att ge sig ut i arbetslivet igen?

          2. Profilbild
            familjenannorlunda

            Vad det gäller FK så talar jag av helt egen erfarenhet. Inte i assistansfrågor men väl annat. Som jag haft problem! Som inte varit ett problem om handläggarna skött sitt jobb. Som rett ut sig till min fördel men tagit massor av min tid och sinnesro. Massor!
            Och vad hjälper det att jag ger mig ut i arbetslivet? Händer det något avgörande då menar du? Jag har mina åsikter och de står jag för, de är lika vare sig jag jobbar eller pluggar. Faktiskt 🙂 Jag är inte helt off från världen bara för att jag inte går till ett arbete varje dag. Blir lika förvånad varje gång nån attackerar över det. Fattar inte varför?
            Hur fan kan jag sjunka för att jag tycker det är skamligt att våra mest utsatta i samhället drabbas? För det var dem jag pratade om. Egentligen är det oväsentligt vilken myndighet som gör fel, att människor som behöver hjälp inte får det är det stora grejen i det här.
            Jag tycker att människor som drabbas av svårigheter ska få hjälp. Utan att behöva kämpa sig blåa för det.
            Om inte du tycker det så tycker vi olika.

  1. Mia

    Jag har förstått det som att den dom de pratar om handlar om sjukvårdande insatser, dvs tex sondmatning, det är inte ett grundläggande behov utan en sjukvårdande behandling, dvs sjukvården ska ta ansvaret över desssa behov kan tänka mig att samma då gäller för andning. Det låter sjukt, jag vet. Men Detta nämner man inget om i programmet, det är flera parter som är inblandade i detta.
    Jag tycker det är förfärligt att de här barnen drabbas men vet med att ett program som Kalla fakta vinklar saker precis som annan media.
    Sen verkar hela lagstiftningen behöva ses över, varför agerar inte regeringen om ansvarsfördelningen inte fungerar.

  2. Marina jansson

    Håller med fullständigt önskar verkligen att regeringen hamnar den situationen som va på tv.
    Jag jobbar som personlig ass. med dom problemen som killarna på tv. Så man vet verkligen vad dom mammorna går igenom.

  3. Agneta

    Men jag tror inte att det är så lätt som att bara skylla på försäkringskassan. De har väl bara ett visst antal kronor och ge ut. Det är väl politiken det är fel på och prioriteringar i samhället.

  4. Bodil

    Lovar att de inte hade klarat en vecka. Man blir både arg och ledsen, att de bara kan med att behandla folk som de vore inte värda ett dugg..

  5. Rebecka

    Kan bara hålla med. Jag har cerebral pares diplegi, men klarar mig helt utan assistans, vilket jag är så glad för, för jag hade aldrig orkat bråka med fk mer än jag redan gör. Men jag blir så förbannad, jag har hjälpt vänner med ansökningar om assistans och hur sjukt det än låter så räknas inte att man behöver hjälp med andningen som ett ”grundläggande behov” när det bedöms hurvida man är berättigad assistans… Jag tycker också att de missade (elr valde) att inte ta upp att vissa fall av de som åkt dit på fusk har haft hjälp inifrån fk…Jag är helt säker på att det är som de säger i programmet, det är en pr kupp att lägga fokus på fuskarna för att kunna dra in assistans till de som verkligen behöver den för att på så sätt ”spara pengar”… Jag undrar vad Åsa Regnér skulle tycka om det var hon som hade 30 krampanfall on dan och behövde en trach för att kunna andas, skulle andningen då byråkratiskt räknas som ett ”grundläggande behov”?
    Sorry för lång kommentar, men alla chanser jag får att kräkas över det här tar jag.

Visa alla 18 kommentarer
Allvar

Men använd reflex galningar!

Jag är fullt medveten om att man som gående/cyklist TROR att man syns i trafiken. Det gör jag med nämligen:) Det som mest troligt skiljer mig från många andra är att jag är rädd om mitt liv. Jag går inte rakt ut i gatan utan att se mig för, även om det är på ett övergångsställ. Jag stannar, ser mig omkring, kommer det en bil så söker jag nån slags kontakt så att vi har en tyst överenskommelse om vem som ska gå först. Ibland har jag en liten bit kvar och då saktar jag in, ibland är jag före bilen och då kan jag rappa på. Det kallas för att samverka  trafiken.

Jag gör samma lika om det är ljusan dag, men är ännu mer noga när det är mörkt.

För oavsett hur många zebralagar vi instiftar, hur mycket företräde en gångtrafikant har, så blir skadorna på en oskyddad person mycket mycket värre än på nån som sitter skyddad i en metallbur.

Det kanske inte folk begriper? Men då är man bra jäkla korkad:D

 

Jag vet att jag är rätt usel på att använda reflex. Jag har sådana som är fastsydda på jackan, och jag har en som hänger från ena fickan. Och en i dragkedjan som lyser. Öhh alltså HAR jag ju reflex:D Men det jag ville får fram var att om jag själv tycker att jag har dåligt med reflexer så anpassar jag mig efter det. Då kollar jag extra noga omkring, jag rusar absolut inte ut framför bilar hur som helst och går jag längs en väg så går jag så långt åt kanten jag kan, behövs det så är diket okey:)

Andra gör tvärtom. Som gubben idag.

Jag kom körande mot en rondell, rullade från femtio och stadigt neråt, motorbromsade. Det var trafik inne i rondellen ( jaja det heter cirkulationsplats, men orka, ni vet vad jag menar) så jag bromsade ner. Precis före typ alla rondeller har Uppsala bestämt att det är ett toppenställe att sätta övergångsställ. Hatar det, för det är ett jäkla elände, speciellt om det är reglerat med trafikljus för då blir det stopp i hela rondellen…vitsen med en sån är ju att undvika stopp, att trafiken ska flyta på?

I dag var det obevakat. Med trafik inne i rondellen, och bilar på väg ut och in så var det en del att hålla koll på. Det var kolsvart, regnade lite och blänkte från bilarnas lysen och gatubelysning. Jag kollade övergångsstället men såg inget, förrän det plötsligt i gatlyktans sken klev ut en jäkla gubbe! I svart jacka, mörka byxor, inga reflexer. Grattis. Han var på andra sidan gatan så det var liksom inte en farlig situation, men jag fick göra ett blixtsnabbt beslut – köra eller stanna. Jag rullade i gångfart och beslöt att fortsätta rulla, gubbeländet var typ  fyra meter ifrån.

Bara för att han blev sur för att jag inte stannade så skyndade han på sina steg. Jodå, så var det, helt uppenbart, jag såg det i ögonen på honom. När jag passerade övergångsstället så var han ännu inte på väg över på min sida, men ändå…alltså ändå..så kände han sig kränkt och sprang fram och slog till min bil på baklysena. Ja, just det, han hann bara nå dit:)

Men vafan! Rör inte min bil, jävla reflexlösa gubbtjyv! Sätt på dig reflex för helvete! Så kanske jag ser dig när du smyger runt i mörkret med din dödslängtan.

Jag blir så irriterad att jag storknar över sånt här beteende!

Det är så enkelt att anpassa sig efter andra, och allt blir så mycket smidigare då. Men väldigt många människor måste hävda sin rätt in absurdum. Ja, gångtrafikanter har företräde. Ja, jag släpper alltid fram dem. Men det förutsätter att jag SER dem.

 

Jag var med om samma på parkeringen på Ica för ett tag sen. Jag skulle backa ut, och alla vet att tänds backlysena på en bil så kommer den bilen att rulla bakåt. Jag kollade båda sidospeglarna och backspegeln och slängde en blick över axeln, det var fritt. Men, som framsprungen ur tomma intet så transformerades en gubbe (alltid en gubbe…) vid sidan bak på bilen. Även han  slog på plåten… hårt. Jag tvärnitade och kastade upp dörren och frågade om det gick bra, en sekund trodde jag att jag kört på honom ju.. Men han ville liksom bara markera att jag backade där han minsann skulle gå. På en parkering så kör det bilar. Jag vill nästan påstå att bilarna har företräde:) När man tar sig till och från sin bil så ser man upp. Det backas, det slås upp dörrar, det rullas ut kundvagnar hoppsan hejsan. Man stannar och väntar på en backande bil. Man gör det bara.

Men han skällde ut mig efter noter för att jag inte sett honom, men hur ska jag kunna se en svartklädd gubbe som smyger runt bilen intill? Det är omöjligt. Jag bad om ursäkt och han gapade vidare. Jag lackade såklart ur, var ju rätt adrenalinstinn efter att ha trott att jag kört på nån, och fräste till sist tillbaka. Ja, jag må ha missat honom, men jag gjorde mitt bästa.

 

Jag vill bara med det här inlägget idag säga:

ANVÄND REFLEX!!

Eller anmäl dig som organdonator, så räddar du någon annans liv åtminstone.

 

Det är tre gånger så stor risk att råka ut för en (ofta dödlig) trafikolycka i mörkret för en gångtrafikant jämfört med ljusan dag.

Även om du kanske har rätten på din sida, så spelar det ingen större roll när du ligger där och är död. För är man död så är man. Då kan man sitta där i himlen eller helvetet och gorma om att man ju hade företräde. Man är lika död för det.

Reflex räddar liv. Så är det bara 🙂

 

Kommentera

  1. Emma

    ÅÅÅÅÅH du vet de är textrutorna som poppar upp på facebook och instagram hela tiden (jag vill ifs hävda att mestadels kidsen i 17-årsåldern använder dem..) med bra vardagslivscitat.. DET HÄR ÄR ETT SÅNT! 😀 ”Använd reflex!!! Eller anmäl dig som organdonator så räddar du någon annans liv åtminstone” SÅÅÅ jäkla bra!

    Och ja, reflex ska användas!

  2. Elin

    Jag fick också en sån där adrenalinkick idag, usch vad obehagligt det var! Körde ut från en rundell där två filer blir till en nästan omedelbart efteråt och vi var två bilar nästan bredvid varandra så jag släppte på gasen och tänkte släppa in den andra. Men han tänker lika dant, så jag gasar på och kör före, bara för att få honom ända in i stjärten på mig?? Och där fortsätter han ligga, riktigt obehagligt nära (och det var halt ute..!) så jag bromsar till ytterst lätt för att markera att snälla, lämna lite avstånd. Vad gör han då? Jo BLINKAR med helljuset på mig flera gånger?? Och kör om möjligt ännu närmre, börjar köra sicksack bakom mig samtidigt som han blinkar för fullt med helljuset, detta är alltså en 100 väg och jag låg 98 km i timmen med massa bilar framför. Sen när det blir två filigt igen så kör han om direkt, går in i min fil igen så snabbt att han nästan tar min framskärm med sig och BROMSAR precis framför mig?! Och sen bara gasar han förbi alla bilar på vägen i minst 150 km. Usch. Var alldeles skakig efteråt, vissa borde fan inte ha körkort alltså.

  3. Linda

    Borde vara straffbart att inte använda reflex. Vid olycka borde den som inte haft reflex bli skyldig. Min son som precis blivit tonåring tycker det ser lite fjantigt ut (ska ju vara tuff och snygg) och vill inte använda reflex, så hans jacka och skor sprayar jag med reflexspray. Ser ut som en julgran fast det ser han ju inte själv. 😉

  4. Prisonbeauty - En kreativ skönhetsblogg om drogmissbruk, kriminalitet, fängelse och livet efter

    Jag hamnade i en diskussion på en FB-grupp om reflexer, har inte själv körkort längre pga av epilepsi men att inte använda gör mig sååå förannad. Folk får va självmordsbenägna hur mycket dom vill men utsätt inte andra för faror och obehagliga upplevelser.

    Iaf, hennes argument för att inte använda reflex var:
    – Hon fastnade jämt med reflexen i jackan som barn och det var jobbigt.
    – Hon blev mobbad över sina reflexer i högstadiet.
    – Det är fult

    Höll på riktigt på att dö, haha.
    Sån enkel livförsäkring

  5. Jessica

    Det spelar ingen roll om folk har reflexer eller inte. De ska ha rätt oavsett! Bara de kommer fram (vilket de inte alla gånger gör). Jag vet inte vad som händer med folk, men de skrämmer mig. Folk i vardagliga situationer som bara ser sig själv. Som utsätter alla andra för fara. Nej, några regler och lagar behövs inte i Sverige. Folk bryr sig ändå inte om att följa dom. Hastighetsgränser. Vad är det? Tacka för att någon håller upp en dörr. Vad ska det vara bra för? Parkera i rutan så att bilägaren bredvid kommer in i sin bil. Trams. Bara jag själv tar mig ut och in. Blinka? Nej varför ska jag göra det? Folk i min omgivning undrar varför jag gillar att se Walking dead. Men det är ju så världen ser ut. En massa Zombies som inte kan tänka.

  6. Malin

    Höll på att köra på en igår kväll, en gubbe naturligtvis, som klev rakt ut i gatan. Kolsvart, inga gatlampor i närheten och naturligtvis ingen reflex. Ren tur att jag hann stanna i tid. Jag blir lika förbannad som du!

  7. ¨Magdalena

    Jag är ute och går med hunden tidigt, ja han är stor och busig. De jag möter är mörkt klädda , dåliga lysen på cykeln inga reflexer var nära att jag blev på cyklad. En reflexväst kostar bara så lite!

  8. Fnulan

    Jag HÅLLER MED!! Idiotiskt att inte ha reflex!!!
    Vi har såna lita coola som man sätter på när man går ut och lyser som bara den.
    Snacka om billig livsförsäkring!!!

  9. Josefin

    Gubbe med dödslängtan, hahahahaha. :)) också obehagligt med föräldrar med barnvagn utan reflex som går rakt ut – vagnen först.. vid övergångsställen….

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja mycket. Där vill man ju bara kasta en kasse reflexer på dem. Eller gå ut och spraya vagnen med reflexspray!!
      Mina vagnar har sett ut som julgranar 😉 reflexer och sånt som blinkar och har sig 😉

  10. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Håller med man ska ha reflex, vet inte hur det ser ut i resten av landet men här i Dalarna delar bussarna ut gratis reflexer dessutom uppmanar busschaufförer att sätta upp skärmen på mobilen om man saknar en reflex då syns man eftersom man numera har smartphones och de tydligen fungerar som reflex (fick lära mig det förra året).
    Själv har jag denna fina Glimmis brosch som påminner om en snövariant av majblommorna. Hur bra som helst och så syns man!
    http://www.filur.se/product-view.asp?catid=14960&prodid=35439&ref=%2Fproduct%2Dview%2Easp%3Fcatid%3D15545%26prodid%3D35438%26ref%3D%252Fproduct%2Dview%2Easp%253Fprodid%253D10125

  11. Astrid

    JA! Jag avskyr att folk inte fattar att reflexer är nödvändiga. Innan jag skaffade körkort, eller snarare innan jag började övningsköra, fattade jag inte varför det var så viktigt med reflex eftersom jag ju faktiskt inte utsatte mig för onödiga risker är jag var ute i mörkret så varför behöver bilisterna då se mig? När jag sen började övningsköra fattade jag ju hur obehagligt det är att inte se personer som ska över gatan förrän de är mitt framför bilen. Jag har reflexer på alla dragkedjor på jackan, två bak på ryggsäcken och två snap on till ärmarna och jag blir ändå nojig över att jag inte har tillräckligt många reflexer. Går jag på promenad i mörkret har jag reflexväst plus snap on och då syns jag ju ordentligt men sätter inte på mig reflexväst för att gå över två 30-vägar på väg till bussen. Brukar alltid tänka att jag ska reflexer som syns från alla vinklar. Önskar att fler kunde fatta poängen med reflexer. Nu har jag upphöjt mig själv tillräckligt 😉 Jag blir så himla irriterad på att folk struntar i reflex i alla fall och då vore det ju dumt om jag själv sket i det.

Visa alla 17 kommentarer
AllvarBakaJulen

Galningar och bakdag

Jag har mina fingeravtryck som öppnar mobilen.

Igår skrubbade jag mina ugnsgaller, med stålull, svinto, eller vad det nu kan heta. Sen dess kan jag inte öppna mobilen med fingeravtrycket:D

Det var ruggigt effektivt för att ta bort dem helt klart, ska jag lägga på minnet om jag nån gång behöver vara fingeravtryckslös;)

 

Det kanske galningarna som skriver på en specifik mobbarblogg behöver? Bloggbevakning har minsann fått ögonen på min BLURRADE bild från Lucia, och det är så fel tycker de. Jag får nu skäll för att jag ska ha lagt upp en bild förra året på Novalie som Lucia, oblurrad. Ja, det var nu fyra år sen, och den är så suddig och kass att jag inte ens ser att det är min egen dotter. Dessutom för fyra år sen var lagarna gällande sånt här annorlunda. Har de ens sett bilden? Svar nej. De har bara hört det från nån annan och vidarebefordrar.

Jag blurrar alltid bilder på andras barn, om jag inte fått ett okey från föräldrarna. Jag försöker alltid i första hand undvika att ens få med annat folk på bilderna för jag pallar inte med att hålla på att redigera.:)

När jag nu blurrat bilden så duger det inte, det är inte tillräckligt. Kunde man ge sig fan på.

Jag får vidare massa kräk över saker som jag då ska ha uttalat mig om förut, saker som de tagit ur sina sammanhang och sen tvistar. Jag sägs bli rabiat om nån anser att min åsikt är fel, men kom igen nu kompisar! Självklart vidhåller jag MIN åsikt, men för den sakens skulle innebär ju inte det att jag inte kan förstå andras. Jag måste också få försvara mig och korrigera rena felaktigheter som sprids som jävla löpeldar. Som att jag tycker man får skylla sig själv om man får anorexia..

Nej, det tycker jag såklart inte! Men det är så ryktet går. Det och att jag tycker det är okey att män klappar en i röven, Det tycker jag inte heller, men så är det numera stenhårt befäst hos de där…människorna, att det är omöjligt att få dem att förstå att det är något jag aldrig sagt.

Och om de fattar, så klarar de inte av erkänna det utan fortsätter mala på om allt jag ska ha sagt.

Och nu hatar de mig också för att jag skiter i fotoförbud på Lucia. Att jag skiter i alla som har skyddad identitet.

Det var inget fotoförbud.

Man fick komma dit som förälder.

Jag har blurrat.

Men de har bestämt sig. Jag är en idiot.

Folk som läser här hos mig dagligen ägnar sig åt att sitta där och spy sin galla över hur vidrig och korkad jag är, hur bitter, enfaldig, sexistisk och allmänt störd jag är. Hur dåligt jag skriver, hur patetisk jag är, hur löjligt det är att jag klarar av att själv bedöma om mina barn behöver en läkare istf att springa till vården stup i kvarten och så vidare, i en aldrig sinande ström.

Vet ni, det känns galet. Det är exakt samma känsla som när nån man tror man är okey med snackar skit bakom ens rygg.

Jag fattar inte? Varför läser man här, om man tycker jag är så in i helvete jävla korkad och dum?

Varför lägga sin tid på det? Men nä, man sitter sen och diskuterar hur patetiskt jag är på en annan sida, och svarar jag där, så åker man på  verbala spyor. De har så mycket HAT! Så där så det verkligen sprutar ur öronen.

Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. När vuxna människor, (främst kvinnor på den sidan), sitter och hatar och skriver saker som de knappast skulle säga till mitt fejs. Mobbar, trycker ner, förtalar, hatar. Rimligen så borde jag ha träffat på i alla fall någon av dem under alla år, men jag har aldrig varit med om att nån kommit fram och spytt galla. De gömmer sig bakom sina skärmar.

Vilka fantastiska förebilder! (*ironi, måste förklara det för vissa*)

Nä skäms på er!

Och ni som hänger här, och sen kvistar över och snackar skit, kanske dags att ta er en funderare på att skaffa er ett eget liv. Sagt i alla välmening då såklart.

Man ska inte slösa sitt liv på att tänka och skriva  elaka saker om andra.

 

 

Ni andra, ni som läser det jag skriver och fattar, man behöver inte alltid hålla med såklart, er älskar jag innerligt ♥

 

Och med det sagt, jag fullkomligen avskyr skitsnack, så får det vara nog. För den här gången vill säga, jag kommer inte ta nån skit som Grynet säger:) De kommer aldrig ge sig. Inte jag heller. Åh vad de kommer gå igång nu. Varsågoda;)

 

Jag har tagit ut extremt mycket på tålamodskontot i helgen:D
Att baka pepparkakor med kidsen frestar på, och varje gång så ledsnar de och går därifrån, lämnar ett bord med mjöl, formar och degkluttar på både bord, golv och stolar. Om de åtminstone hållit sams, men icke. Det ska bråkas och tjafsas om vilken kavel och mått man ska ha. Sen tittar de bara förvånat på mig när jag ryter till, för de tycker ju inte alls att de bråkar.

Men, vi bakade pepparkakor i alla fall:)

Och när pojkarna ledsnade så fortsatte jag och Lovelia att göra pepparkaksskumtomtecookies:)

Jag såg det på morgontv, och sen hos min kompis Nina och eftersom de innehåller två av mina favoritsmaker -pepparkaka och skumtomte, så måste det ju vara en hit.

Enkelt dessutom, färdig deg, och rulla in en bit skumtomte.

Lovelia måste ha sin bagarmössa på när hon bakar:)

Rulla in.

 

Platta till med en gaffel och in i ugnen på 175 grader i typ 10 minuter.

 

Löjligt gott! 

Vi bakade på ett paket deg, och jag har två kvar i kylen så vi hinner nog göra en omgång till:) De här är nästan slut.

 

Samtidigt som vi gräddade de här så grejade jag med både en snickerskaka och mozarkulor.

Mozartkulorna är kuber för jag orkar inte rulla dem:) Det är ett elände att greja med nougat och mandelmassa, blir skitfult och bara smälter. Här kavlade jag madelmassan i två lager, lade ett under och ett över nougatbiten, skar i bitar och doppade i choklad.

 

Det är my kind of bakning.

Plättlätt.

 

Idag har jag varit hos mamma och pappa och gjort knäck och kola. Knäck kan jag inte göra, det blir alltid förstört när jag försöker och nu har jag gett upp. Hos dem går det alltid bra. Vi ligger fint till med julgodiset nu, ska bara hålla det undan från kidsen.

 

Innan jag åkte till mamma och pappa så tog jag med mig Patricia och vi lyckades till sist köpa en gran!

Kors i taket. det tog nog fyra, eller fem vändor i år innan vi hittade en som dög. Det där med gran är allvarliga grejor;) Nu funderar jag på om vi kanske ska ta in den i morgon kväll, men vi får se.

I morgon är det full rulle, möten och sen måste jag gnugga geniknölarna och komma på det där sista i julklappsväg. Samma visa varenda år, alltid i sista sekunden. Som om det vore nåt slags måste 😉

 

Jag går runt med ett ständigt dåligt samvete över att inte hinna plugga. Det är helt i onödan för lärarna har helt klart tagit julledigt, och även önskat oss det;) men jag har massor att läsa. Grejen är bara att jag omöjligen kan sätta mig med en bok just nu. En skönlitterär bok, det känns som att jag slöar:)

Det kommer finnas massor av tid till det efter julafton det vet jag ju, och det ska inte lämnas in förrän 8 januari så det ska vara görbart. Jag vill göra mitt bästa, det vill jag alltid. Hatar att slarva igenom saker, som det blir ibland när man skjuter upp. Den känslan är inte ett dugg tillfredsställande.

Jag begriper inte ännu alla universitets”regler” som säkert är solklara för många, speciellt de yngre, men jag frågar, och googlar, och sen lägger jag ner massor av timmar. Det är fortfarande skitkul! Jag ser fram emot att ha tid att plugga igen. December är inte en månad när man hinner med allt man vill och måste, så är det bara. Just nu ligger läsandet back, men det kommer förhoppningsvis rätta till sig.

 

Nu ska jag krypa i säng, det blir sena nätter när jag ska försöka hinna med allt:)

Vi hörs i morgon !

Kommentera

  1. Ulrika

    Tips från en lat ”bagare”: köp fördig pepparkaksdeg, öppna förpackningen, bakplåtspapper på 3 plåtar, hyvla degen med osthyveln. Tjoff tjoff tjoff – klart! ; )

  2. maria

    Hej!
    Blir så less på folk som håller på med nätmobbing, ja all mobbing, men nätmobbing är till för de allra fegaste stackarna som aldrig skulle våga säga samma sak face to face
    Jag kommenterar ibland, både när jag håller med o inte, men aldrig på ett otrevligt sätt o skulle aldrig lägga tid på att spy galla över nån på nätet, har folk inget liv??
    Önskar dig o barnen en riktigt God Jul
    Maria i Skåne

  3. Agneta

    Mobbare finns det överallt och i alla åldrar. Speciellt i sociala medier, där kan de härja fritt . Och om man man mår bättre av att trycka ner nån annan då har man nog problem.
    Hur ska barn lära sig att inte mobba när de vuxna gör det?
    Man kan bara försöka vara en bra förebild. Då kommer man långt. Och av det jag ser på din blogg är du det. Kram

  4. Kalla

    Kollade Camillas blogg, finns inget inlägg om det? Är det i kommentarerna är det ju inte hon som pratat om det, utan random personer i kommentarerna

  5. Carina

    Hon som har den bloggen måste vara sjukt bitter på allt. Har läst några gånger men går inte in där längre. Verkligen skrämmande hur folk häver ur sig elakheter. Tycker det är tragiskt att det finns så många som mår så dåligt, för friska normala människor beter sig inte så.
    Ha en God Jul med din familj!

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja helt klart. Det skrämmande är ju att det är så många som läser och fullkomligen vräker ur sig dynga. Man blir mörkrädd ?

  6. Lotta

    Hej!
    Jag har för längesedan slutat gå in på den där bloggen och läsa. Sluta läs den så kommer du må mycket bättre. Jag blev så illa berörd av mycket där och det fick mig att må dåligt. Har aldrig förstått hur man kan må bra av att vara elak. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra och visa respekt? Det är faktiskt inte alls svårt.
    Med vänlig hälsning
    Lotta

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja, man blir illa berörd. Oavsett vem det handlar om så är det sjukt att se hur folk regerar och kommenterar så man blir mörkrädd. Jag läser den inte regelbundet men när jag nämns är det alltid nån som säger till. Att folk jag aldrig träffat kan hata mig så mkt, det är så man förstår varför det finns så mkt skit i världen. Men, haters Will hate, säger de som vet. Det är väl en speciell sorts människor 😉 Lite sämre helt enkelt ?

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Vaddå menar du? Är det sant att jag tycker saker jag aldrig sagt? Eller är sanningen att jag är patetisk, korkad och hjärndöd ? Utveckla gärna 🙂

  7. Karin

    Jag läser egentligen bara en blogg regelbundet. Och det är din Carola. Du skriver så bra. Du skriver ju precis så som livet är. Jag håller inte med dig alltid i dina åsikter men i väldigt mångt och mycket är vi på samma plattform. Fortsätt skriv och tyck. Din blogg är det första jag läser när jag vaknar i ottan. ?

Visa alla 21 kommentarer
Allvar

Kvinna till kvinna!

Kvinna till Kvinna uppmanar nu tillsammans med sina goodwillambassadörer Fanna Ndow Norrby, Alexandra Pascalidou och Linnéa Claeson alla som står upp för jämställdhet och kvinnors rättigheter att swisha 20 kr till 90 18 003

Tänk om alla vi som har tröttnat på all skit som kvinnor utsätts för, väljer att skänka 20 kr och dessutom utmanar andra att göra detsamma. DET kan göra skillnad. På riktigt.

Visste du det här?

  • Visste du att en tredjedel av världens kvinnor någon gång utsätts för våld eller sexuellt våld av en anhörig eller okänd person? De flesta anmäler inte brotten till polisen utan vänder sig till vänner, familj eller en kvinnojour.
  • Visste du att jämställda samhällen är mer fredliga samhällen? Forskning visar att där människor har en positiv attityd till jämställdhet, där är man också bättre på att lösa konflikter utan våld.
  • Idag utgör kvinnor ungefär 23 procent av världens parlamentsledamöter. Det går framåt och när kvinnor får vara med och bestämma stärks också demokratin.
  • Fler flickor går i skola idag! Visste du att när kvinnors utbildning ökar i genomsnitt med ett år, så minskar barnadödligheten med nästan 10 procent! Det visar att det är rätt att satsa på flickors och kvinnors utbildning.
  • Visste du att det finns ett beslut i FN om att stoppa våldet mot kvinnorättsförsvarare? Men tyvärr är det många repressiva regimer som motarbetar kvinnoorganisationer. Femdefenders världen över behöver ditt stöd!
  • Fler män behövs i kampen för jämställdhet! Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer i nästan hela världen engagerar män för jämställdhet. Med hjälp av manliga politiker, religiösa ledare, journalister och jurister sprider de kunskap om jämställdhet!

Världen är långt ifrån jämställd. Det har #metoo visat och fortsätter att visa. Kvinna till Kvinna jobbar för att ändra på det, och har gjort det i snart 25 år. Mycket har faktiskt blivit bättre. Men samtidigt har livet för kvinnor på vissa platser blivit sämre. Mycket sämre. Vi kan aldrig acceptera att 1 av 3 kvinnor utsätts för våld eller sexuellt våld under sina liv. Eller att miljontals kvinnor lever med sexuella trakasserier på nätet, i skolan, på arbetsplatsen, i hemmet. Det är nog nu! Nu är det dags att mobilisera för förändring och göra något konkret. Och DIN hjälp behövs för att göra det – en jämställd värld är möjlig!

Så, vad kan Du göra?

Du kan vara med och skapa en lavin av stöd för kvinnors rättigheter genom att posta en bild i dina kanaler som visar ditt engagemang och hur du känner. TAGGA med #jämställdjul och #kvinnatillkvinna

Och du kan swisha de där 20 spännen, till  90 18 003

Det är ett 90-konto vilket garanterar att pengarna kommer dit de ska:)

20 kronor kan vara den bästa julgåvan du ger ♥

Kommentera

Allvar

Bortskämda empatilösa skitungar

Åh fy fan vad jag avskyr snorungar!

Idag berättade Novalie för mig om något som hände i deras klass igår. Jag har fått hennes tillåtelse att berätta för er.

Hon går i åttan, det är samma klass sen sexan, och det är en stökig och inte så välfungerande klass. Novalie har haft det så sen förskoleklass tyvärr, många starka individer som omöjligen kan samsas eller ens bete sig. Min unge är mitt i sin syskonskara, om det är därför hon är så makalöst anpassningsbar vet jag ju inte, men nog beror det delvis på det. Tror jag:)

För henne är det inga problem med en stökig klass, hon fokuserar på sitt, stänger av och jobbar. Hon är alltid artig och jag har bara fått beröm på alla utvecklingssamtal under alla år. Jag vet att det finns folk som inte mår så bra i klassen, men för henne funkar det.

I höstas fick klassen nya klassföreståndare. Eller vad fasen de kallas nu för tiden – mentorer, coacher…skit samma, de är klassföreståndare. Två kvinnor som jag fick ett jättebra intryck av på föräldramötet jag var på i höstas, där de presenterade sig. Där och då visade några föräldrar sig från en sida som gjorde att jag ganska klart förstod varför klassen inte funkar;) Vi kan väl kalla dem för PK-päron som inte begriper att deras egna avkomma kan göra fel. Som höjer sina skitungar till skyarna och skyller på alla andra. Jojo. De här lärarna fick ta emot massa skäll om VARFÖR de inte fått klassen i ordning? VAVAVAVAVA??? På tre veckor typ.. De hade knappt lärt känna ungarna.

De har sen dess jobbat på olika vis för att försöka få ihop klassen. (inget duger såklart åt PK-päronen) Nu har den ena läraren glatt pratat om en överraskning till eleverna. I går var det dags. Hon visade dem en kalender de köpt med gelebjörnar eller vad det var, nån form av godiskalender.

Klassen sitter helt nollställda, bara glor, sen börjar de fnittra och fåna sig. Vad det DÄR överraskningen? Va? Man skulle ju bara få en godisbit, vad var meningen med det? Det var barnsligt och fånigt och löjligt och hur kunde läraren tro att det skulle vara roligt? Novalie tyckte det var gulligt gjort, men de flesta andra i klassen hånade läraren. Hon blev ledsen. Sådär så att det syntes, tårar i ögonen och förödmjukad. Hon kunde inte riktigt formulera sig och det slutade med att hon bad dem gå.

Ute i korridoren hade eleverna härmat henne, förlöjligat och snackat skit. Novalie hade försökt prata med sina kompisar om att man uppför sig inte sådär. Hon var helt chockad.

Jag blev så arg! När man får något, som någon engagerat sig i, så säger man tack så mycket. Man hånar inte för att det inte passar.. satan också.

Novalie berättade vidare att det börjat en ny tjej på skolan. En jättelång och jättesmal tjej. När hon kom gående så hade klassen fnittrat, snackat, pekat och gjort narr av henne…

Mobbarbeteende.Fy fan.

Jag hörde av den ena läraren på vårt utvecklingssamtal att den killen vars pappa gapade högst på föräldramötet om att det var oacceptabelt att inte alla elever kände sig trygga i skolan… den ungen ägnade sig åt regelbunden utfrysning av en annan elev. Fräscht. Nej.

Nej hon sa det såklart inte rakt ut. Men hon såg när jag himlade med ögonen åt honom på mötet;) och nämnde det när jag frågade om det.

 

Novalie var upprörd. Hon skämdes över sin klass. Hon tyckte så synd om läraren som så uppenbart blivit ledsen. Jag blev arg. Jag avskyr ouppfostrade snorungar. Sådär så jag bara skulle vilja låsa in dem nånstans och inte släppa ut dem förrän de genomgått en kurs i empati, vett och etikett.

Jag messade läraren i fråga och sa att Novalie precis berättat och att jag skämdes å allas vägnar, och att jag uppskattade att de försöker. Svaret kom ganska direkt -tusen tack…Novalie ska få en kram..bra att du hör av dig..

Jag försöker att inte önska andra människor något illa, men sånt här….Jag önskar innerligt att de här fjortonåringarna får smaka sin egen medicin. Att de planerar och ivrigt och glatt ser fram emot att göra någon annan människa glad, och sen bemöts med bu-rop och gliringar. Usch.

Och när nån blir ledsen?? Vafan kan man inte hejda sig då? Bah, jag ska fan säga ett och annat till föräldrarna när jag träffar dem nästa gång.

Förresten avskyr jag föräldrar som tror att deras ungar aldrig gör nåt fel också. Snacka om korkat. ALLA gör dumheter. När det kommer info från skolan om något som hänt så är min fråga alltid: Vad gjorde du? Och svarar de ”inget” så tror jag dem inte;) Haha, nä men ni fattar? Jag vet att mina är precis lika goda kålsupare som alla andra. Dock har jag sällan, typ bara en enda gång, varit med om att mitt barn varit taskig mot någon i skolan så att lärare blivit inblandade. Jag uppfostrar mina nämligen:)

Det är något fler borde prova på!

Speciellt de som tror att deras barn är änglar som aldrig gör något fel.

Bah.

Nå, nu måste jag lugna ner mig lite!

Vi hörs snart igen ♥

 

Kommentera

  1. Madde

    Usch vilka jävla ungar och vilket beteende. Tycker synd om unga som inte får lära sig hyfs och vanligt vett – fallet blir ganska hårt sedan i arbetslivet när de märker att de inte är världens mittpunkt och att man åker ut med arslet före om man inte sköter sig.

    Det är inte så många men definitivt en del vikarier i mitt jobb som rykt pga attityd och lördagssjuka (host host jag orkar inte kliva upp) eller rena lögner, slarv eller att man bara skiter i att komma.
    Som förälder skulle jag skämmas ihjäl om mitt barn inte fick fortsatt jobb. Särskilt på en liten ort.

  2. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Mer regel än undantag numera känns det som, det är som respekten för människor försvunnit helt i samhället. Sen tror jag på en föreläsare jag lyssnade på i september här i stan om ungdomar och den kultur de växer upp i nu. Han menade att barn och unga idag har alldeles för lite relation till sina föräldrar och att det är det största problemet. Jag är villig att hålla med, idag jobbar ju nästan alla föräldrar heltid och träffar sina barn sällan. Vem ska då vara förebilderna? Föräldrarna tror att det är förskollärare/lärare/fritidsledarnas/barnskötare/fritidspedagogers uppgift fullt ut. Men grejen är den att barn och ungdomar idag tittar på kompisar som sina förebilder. Klart att man då påverkas av att bli negativa själva. Sen är det intressant när folk skriver ”vi har inte råd att jobba deltid”. Jag har varit ensamstående sedan jag blev gravid 19 år gammal utan jobb, trots det har jag ALLTID haft pengar och alltid klarat mig själv. Studerade från sonen var 10 månader tills han var 8 år, timvikarierade som uska och barnskötare först helger och sedan ibland på veckorna. Men bara deltid för jag ville aldrig ha långa dagar för sonen, studerade på heltid men hade sonen på föris när han ville. Började jobba 75% när han var 8 år och jobbat deltid sedan dess, idag är han 13 och jag har TID med honom. Han kan prata med mig om allt, och vet vad som är rätt och fel, samt hederligt folkvett.

    Tror att du som varit hemma mycket med dina barn gjort jordens vinst, alla föräldrar som valt barnen framför jobbet gör nog det. Barn kan nämligen inte uppfostras av samhället då blir det bortskämda som ungarna ovan.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jag tror exakt som du. Och det svider såklart för många, men likafullt så tror jag det är så. Och känner ännu en gång att vi gjorde rätt val när vi bestämde att jag skulle vara hemmamamma. Jag ångrar det inte en enda sekund. Av så många anledningar 🙂

  3. Carina

    Jag blir så arg när jag hör sånt här. Har själv varit med om det när sonen gick i skola,föräldrar som klagar på andras barn, men ”deras barn har aldrig gjort något”. Och jag kan ge mig fasen på, att om dom läser här,så fattar dom likt förbannat inte att det är dom det gäller.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Haha eller hur 🙂 men jag misstänker att jag inte direkt tillhör kategorin människor som de lägger energi på. Jag är ju vaken höginkomsttagare eller universitetsutbildad. Än iaf 😉

  4. Agneta

    När jag var yngre trodde jag mobbing bara föregick bland yngre och mestadels i skolan. Men jag inser tråkigt nog att det är en röd tråd i samhället. På arbetsplatser , i skolan. Endel bloggar har så många mobbare bland kommentarerna. Jag tycker vi svenskar är dåliga på att reda ut problem. Ok, det är inte lätt att få ordning på en problemklass när vissa föräldrar inte kan se problemen. De är antagligen en av orsakerna till varför det ser ut som det gör. Jag hatar mesiga samhällen där ingen sätter ner foten. Vad bra att Novalie berättade. Stor credd till dig som hörde av dig till läraren.

  5. Helahea

    Min dotter är en alldeles färsk lågstadielärare hon har fått jobb i en förskoleklass.
    Hon berättar om barns odrägliga beteende då är de 6 år!!
    Föräldrar som tycker det är hennes fel att barnen inte uppför sig i skolan.
    Snart är denna terminen över och det börjar rätta till sig. Hon har fått inrikta all tid till att lära dem att HÄR SKÖTER MAN SIG! BEHANDLAR ANDRA MED RESPEKT! ANVÄNDER ETT SPRÅK SOM ÄR ACCEPTERAT!

  6. Ella

    Jag får extrema flashbacks till min egen högstadieklass. Min klass var totalt kaos, det förekom väldigt mycket mobbning både mot lärare och elever. Vi hade tyvärr en mentor som inte riktigt kunde hantera klassen och hon blev otroligt ledsen och grät när hon inte kunde skapa arbetsro. Det resulterade i att elever skrev ”lipsill” i stora bokstäver på tavlan och det var någon kille som nästan slog henne med en jacka minns jag… Hon bytte skola efter ett läsår och klasserna splittrades och blandades upp i ett försök att få ordning på det hela. Det gick sådär. Jag var mobbad under hela min högstadietid (vilket jag har både fysiska och psykiska ärr efter..). Sen var jag tyvärr inte lika anpassningsbar som Novalie (kanske delvis för att jag är ensambarn i en väldigt tyst familj, och inte van att koncentrera mig i bakgrundsljud?), så den stökiga klasssen förstörde ganska mycket för mig. Så pass att jag skrev ett brev till rektorn, som kallade mig till möte och sa att jag kastade sten i glashus eftersom en lärare berättat att jag faktiskt också pratat på hennes lektion… Jag blev jätteledsen, och försökte förklara att jag inte menat att bara alla ANDRA var jobbiga, utan att jag hade svårt att koncentrera mig, men att lärare givetvis skulle säga till mig OCKSÅ om jag gjorde fel. Men vissa i klassen gick på mig ganska hårt efter det där. Nu hamnade jag från ämnet lite kanske. Novalie verkar iaf vara en fantastiskt fin tjej, var stolt över henne! 🙂

Visa alla 15 kommentarer
Allvar

Alltså…?

 

Det här är ju fruktansvärt. Men, även om det kanske inte är direkt vanligt så är det sånt som liksom händer. Bebisar som får jäkligt bråttom ut väntar inte på att tas emot. Det går oftast bra. Tur det! En hemsk upplevelse för föräldrarna såklart.

Jag har inget att säga om hur det gick till eller så, kanske var det ett misstag, men jag är rätt säker ändå på att som sjukvården är idag så gjorde de så gott de kunde. Det gör de alltid.

Det som fick mig att vrida mig i irritationskonvulsioner, nåja, men nästan, är sista meningen.

”Nu ska alla medarbetare informeras om hur MAN SLÅR LARM och dessutom skärps rutinerna för när extrapersonal ska beordras in”

Va? Hur man slår larm? Vem fan vet inte hur man larmar om man jobbar på sjukhus? Det är liksom inte kärnfysik vi pratar om här, utan en knapp som ska tryckas in. På förlossningen är jag rätt säker på att det finns minst en vid sängen, säkert fler, och minst en vid dörren in. Säkerligen ett par till.

Om man inte ändrat sen jag jobbade år artonhundrakallt så funkar det så att om det finns personal i rummet så trycker man in närvaroknappen. Då syns det utifrån var det finns personal och de i sin tur hör övriga larm. Blir det ett akutlarm kan alla som inte är absolut fast springa och svara på det. Om närvaroknappen är intryckt, och man trycker en gång till, så blir det ett akutlarm.

Om närvaroknappen inte är intryckt så blir det ett vanligt larm.

Det är så enkelt. Tryck på knappen bara. Jag tror inte en sekund att en undersköterska inte har en aning om hur larmet funkar. Så varför säger man att alla ska informeras?  Måste vara årets mest usla ursäkt och undanflykt.

OM det är så att uskan inte visste hur man larmade, då är det riktigt illa ställt med vår sjukvård mina vänner. Det är liksom basic. Nåt man lär sig dag ett, timme noll när man praktiserar på ett sjukhus.

Nä, nog fasen är det illa att bebisen for i golvet, det är fruktansvärt som sagt, men att hitta på en ursäkt till varför det hände är illa. Undersköterskan kanske borde ha larmat, men bedömde att hon skulle kunna lämna salen. Så som all personal gör under en normal förlossning. Det är ju inte så att man har sällskap i förlossningsrummet hela tiden.( I alla fall inte jag, och mina har varit ruskigt snabba ändå ) Ska man ha det så måste vi inse att vi måste anställa dubbelt, kanske fyrdubbelt så mycket folk. Det vore ju bra om det hände iofs.

Undersköterskan gjorde en bedömning. Rätt eller fel är ju skitenkelt att säga i efterhand, men just när hon gjorde den så antar jag att hon inte trodde att bebisen skulle falla i golvet.

 

Jag hoppas såklart att föräldrarna och bebisen mår bra, och att de kan ”glömma” det. Det är inget man mår bra av att se på film i huvudet om och om igen. Tänk om? osv.

Jag hoppas också att undersköterskan mår bra och får hjälp. Och får lära sig larma;)

Och jag hoppas att sådana här händelser kan få folk att fatta att det behövs mer personal på sjukhusen för att vården ska kunna ske på ett tryggt sätt.

 

Så, det var dagens Grrrr!

Hörs snart:)

Kommentera

        1. Karin

          Jag tror att personen ovan är förståndshandikappad och antagligen schizofren.
          Läser man den länkade bloggen ser man att personen hittar på olika kända alias som kommenterar, som han sedan svarar.
          Kan nog bli långdraget att få på halsen 😉

  1. samps

    att våga säga ”barnet fick inga bestående men”… hur f** vet man det, och hur vet man det NU? kanske inte syns utanpå liksom… första jag reagerade på :O och som sagt, att gå från att få värkstimulerande dropp till att bara ”poff” inte hinna ta emot ett barn på väg ut? håller med malins kommentar här…

  2. Malin

    Nu är ju inte texten så detaljerad så att man vet exakt hur det gick till, men jag tycker ändå det låter lite märkligt att ett barn bara ramlar ur en kvinna och ingen av de anhöriga som var närvarande förstår att de kanske ska göra en insats och ta emot barnet. Jag har då fått anstränga mig en hel del för att få ur mig mina barn, och av de härliga ansträngande läten jag gett ifrån mig så borde min sambo ha hajat att nu är ungen på väg Ut! Ta emot!

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Haha.. ! Ja det hörs nog 🙂 Med Jamie så var det som att öppna en fallucka, från noll till hundra på en sekund, nån krystvärk och poff var han ute;)
      Nog kan det gå snabbt allt.

  3. Ulrika

    Är det bara jag som via datorn inte kan läsa hela kommentarerna. Om det inte är så många att det blir en knapp som heter ”visa alla ?? kommentarer” så kommer bara en bit med och avslutar sedan med….

    1. Stina

      Jag ser också bara början av kommentarerna – både på datorn hemma och mobilen (men inte datorn på jobbet av någon anledning)…

Visa alla 20 kommentarer
×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting