Idag för trettio år sen så föddes mitt första barn, en liten tjej:) Jag var hundra procent säker på att mitt första barn skulle vara en pojke, men ut kom ett flickebarn minsann. Den lyckan:)♥

Jag minns relativt väl hur det var, jag vaknade och mådde inte bra. Inte dåligt heller, men liksom o-bra. Klockan bör ha varit runt åtta, och när den blivande pappan frågade om han skulle stanna hemma från jobbet kunde jag omöjligt svara på det. Kanske? Eller … kanske inte? Hur fan ska man veta liksom? Han bestämde nog åt mig, och vi åkte in. Det vräkte ner snö, vi hade en gammal häck till bil som dessutom behövde tankas. Haha men vi var 23 och 24 år gamla, nån framförhållning fanns inte riktigt. När vi stod där på macken, fick jag panikont, och slängde mig ur bilen för att GÅ, röra på mig, göra nåt. Vad som helst utom att sitta fastspänd. Snö upp på vaderna, skorna blev blöta, jag blev blöt överallt och pappan blev stressad. Jag är inte sjåpig, inte nånstans, och nu var jag helt klart väldigt smärtpåverkad.

Såklart fanns ingen parkering vid förlossningen, så det tog lite tid med det. Äntligen inne i ett intagningsrum. Ligga på en brits, byta om, få ett lavemang. Det fick man som rutin och det var rätt skönt på sitt sätt. Jäkligt jobbigt där och då dock.

Öppen kanske fyra centimeter, det minns jag inte, men precis så vi fick stanna kvar. Vi fick komma in på en förlossningssal, och det bedömdes att det här skulle ta tid. Jag hade riktigt skitont och tänkte att ska det vara så här i 48 timmar, som jag fått för mig att det skulle ta, så vete fan alltså. Då dör jag nog. De sprang med lite varma vetekuddar, nån massagerulle som pappan körde med på ryggen, men ärligt nu – inte där det gjorde ont och absolut inte när det var som värst 😉

Efter en stund fick jag en spruta morfin. För att få vila lite, det skulle ändå ta tid så det skulle inte påverka barnet.

Man kan säga att det var en felbedömning 😀 Deluxe. När min kropp fick vila, så öppnade den sig alla centimeter på en gång, från 4-10 på en halvtimme eller så, och sen var det en vidrig halvtimme med krystvärkar. Sen kom hon. Sex timmar efter att jag vaknat. Blå. Livlös. Inte fräsch alls. De högg henne och pappan och sen drog de till salen intill där de skrubbade och sög rent. Jag låg kvar där och tänkte att ”Tja, det var det. Hade ju varit kul om man fått en bebis för besväret men tur ändå att den inte behövde leva med allvarliga hjärnskador pga syrebrist.”

Ja, jag vet att det var en rätt morbid tanke, men så kände jag. Jag jobbade på en barnavdelning med neurologi och ortopedi som områden och vi hade väldigt många barn(stort upptagningsområde) som fått förlossningsskador, eller som hade andra skador/sjukdomar som inte helt var förenliga med liv. Antingen inget liv alls, eller ett sjukhusberoende liv.

Några minuter senare kom de tillbaka, en strålade lycklig pappa som bar ett knyte i famnen och sa att det var en flicka. Hon pep. Jag fattade ingenting. Levde hon?

Det gjorde hon, och allt var dessutom tipptopp. Hon hade 9,10,10 på apgarskalar och hade bara behövt få väck lite skit i vägen för andningen. Inte ens en klumpfot hade hon!? Öh, okej…?

Ge mig henne. Tack 🙂

Jag har fotat av massa bilder från usla pappersfoton, kamerorna är av varierande kvalitet;) Men ni ser ju vilket fantastiskt barn!

Ni får blunda för personer ni inte vill se;) Men på den tiden var han en annan, bättre version av sig själv.

Tre dygn fick man stanna som regel på BB, det började bli modernt med tidig hemgång men sånt vägrar jag. Jag har hört alldeles för många historier om hur snabbt en kvinna förblöder om det vill sig illa. Och det behöver inte komma inom sex timmar. Tack och nej. Jag stannar. Vissa gånger ha jag fått strida lite för det, men sen blev jag nån form av riskgraviditet iom att jag fått många barn:)

Paniken när de skickade hem oss minns jag än…herregud de kan väl inte på allvar ge oss henne, att ta hand om ensamma? Men jo det både kunde och gjorde de, och efter ett tag kändes det ju helt naturligt:)  Men i många månader efter att vi kommit hem hade jag en känsla av att någon snart skulle hämta henne. Det hade blivit fel nånstans och när de upptäckte det skulle de ta henne. Jag fattade ju att det inte var så, men det var så stort att ha ansvar över en annan liten människa.

Janelle var en enkel bebis, åt och sov, var vaken och glad. Jag kände mig som den enda människan i världen som fött barn. Som att ALLA tittade på mig med stor beundran. Wow, hon har ett barn! Som hon fött. Magiskt.

Att behöva ta itu med så värdsliga saker som att betala räkningar … herregud det borde man väl bli befriad ifrån när man hade fått ett sånt fantastiskt barn!

Det fick man ju inte;) tyvärr då.

När Janelle var två månader ungefär börja vi babysimma. Det blev något som sen hängde med i alla år, alla utom Jamie har babysimmet för då la vår förening ner. Hon är själv utbildad babysimsinstruktör nu:)

KOLLA babyskyddet:D Ni som var med då ni minns hur färgglatt och mönstrat det var. Enfärgade gick inte ens att få tag i vad jag minns. Jag tycker det är superfint 🙂

Men jättejobbigt att bära, det hade remmar på sidorna istället för bågen som kom sen.

Vagnen var också tjusig:D Den var i lila, och man skulle kunna tro att den var unik, men förutom färgen så var alla vagnar också mönstrade, precis som babyskydden.

Herregud vad jag älskade den där vagnen!

Här är hon exakt ett år, på dagen. Det var extremt viktigt för mig att fota på exakta dag. Hos fotograf. Det har vi gjort med alla barn, kostade en förmögenhet, men det är fina bilder.

Just den här har jag i en stor förstoring som fotografen använde som skyltex så hon var modell redan som ettåring. Jag är nästan säker på att jag själv fotades av samma fotograf som liten:D

När Janelle var ett år och nio månader gammal föddes en liten syster, Patricia.

Janelle älskade henne från första sekunden. ”Nellis bejjis” och eftersom det var svårt att säga Patricia så sa hon Pisan, som hänger kvar sen dess. ”Pisan, Nellis Bejjis”.

Samma år som hon fyllde sex år föddes tvillingarna, och båda de här två tjejerna var överlyckliga. En varsin bebis!

Sen kom det en till, Novalie:)

Janelle har alltid tyckt om sina småsyskon, hon har älskat att få fler och hon har tagit hand om dem, myst med dem i soffan och lekt. Patricia också, och det gäller för alla syskon. De månar om varandra,

Här hade Trixie kommit också:) Tror alla hade färgade hår….ingen ser klok ut;)

Ja, lite så. Janelle var mitt övningsexemplar. Jag hade ju ingen aning om hur man var mamma! Jag var garanterat inte alltid en bra mamma, inte ens i närheten av okej, för jag minns tydligt hur jag har haft mina mentala psykbryt. Men för det mesta var jag nog godkänd. Jag hade precis fyllt 24 en månad innan hon föddes, det var inte speciellt gammalt. Men hon var, som alla våra barn, välplanerad och efterlängtad.

Med facit i hand så kan jag säga att jag gjorde ett förbannat bra jobb, för rakt igenom har Janelle varit en enkel person att ha att göra med. Alla lovordar henne. Jag träffar ibland gamla lärare, hennes fd kollegor osv. och alla säger att hon är så bra.

Jag sträcker på mig lika mycket idag när jag får höra det som jag gjorde då. Jag anser ju att mitt jobb som förälder är att uppfostra barnen till vettiga vuxna. Sådana vuxna som andra vill ha runt omkring sig, som är pålitliga, empatiska och vänliga. Det är inte alltid jättenkelt, men vem har sagt att det ska vara lätt då?

Skaffar man barn får man ta alla delar av det. Även de tuffa nejen.

Jag har alltså idag varit mamma i trettio år. Det låter helt galet! På min egen trettioårsdag hade jag precis fått veta att jag väntade tvillingar:D Det var en oslagbar present, och den kan jag inte överträffa. Hehe, tror inte hon vill ha tvillingar om hon får välja heller, men sånt bestämmer man inte alltid över.

Idag firar hon med Simon och kompisar, när vi ringde för att sjunga för henne var hon på Shotluckan och fick glitter blåst över hela sig, och sen ringde hon upp på väg ut på hemligheter med kompisarna.

På lördag firar vi alla henne, med fika-kalas. Det ska bli mysigt:)

Ja, så fast jag bara är 23 så har jag ett barn som fyller 30 år idag! Det är coolt ändå 🙂

Stort grattis på födelsedagen älskade unge, jag älskar dig, då, nu och alltid Janelle ♥♥