I lördags var det en helt vanlig dag till att börja med. Det var grått och skittråkigt väder ute och jag satt med massa plugg först. Eller allra först så var jag iväg en sväng för att köpa present till ett kalas som Jordan skulle på, och sen skjutsade jag dit honom. SEN pluggade jag:) Ordning och reda.

Jag satt i köket och blev ständigt avbruten av kidsen som stökade runt, på ett så kul sätt att jag inte kunde fokusera jag ville liksom vara med:) Men till sist var det färdigt, och jag började greja med julsakerna. Patricia och Corrinda fixade massa på fredagen, och det stod kartonger lite här och var.

Patricia och Corrinda drog iväg på förmiddagen för att köpa en födelsedagspresent till mig, och sa att jag inte fick titta när de kom hem. Nänä, sa jag och frågade om de tänkte köpa en julgran?? Lite nervös, för alltså…julgran är seriösa grejor, det lämnar man inte till vem som helst,  barnen är på god väg men de är ännu inte fullärda:)

Men det var det minsann inte så då tänkte jag att det kanske var nån kul juldekoration utomhus. De har pratat massor om det, att de saknar en snögubbe vi hade förut. Jag lallade på här hemma och rätt var det var kom Novalie och sa att jag skulle gå in på mitt rum och stänga dörren. Aha, de kommer hem nu, och ska ta ner vad det nu är och gömma det i Corrindas rum, jag fattar. Jag hade en ljudbok i lurarna så jag gick in och hängde upp min julstjärna i fönstret. Så kom Novalie och sa att jag måste komma. NU. Hon såg väldigt lycklig ut också:)

Jaha va? Nu? Vad nu då? Jag masade mig ut i köket, och såg … Janelle och Simon? Simon och Patricia, Corrinda, massa ungar? Jag fattade inte ett dugg. Vi hade pratat om att alla ungarna skulle komma och adventsfika på söndagen men det var ju dagen efter? Det stod en flyttkartong på köksön men den lade jag inte märke till (alla julsaker står i kartonger ju) förrän Corrinda sa att jag måste öppna min present lite snabbt nu, och alla ropade ”Grattis på födelsedagen lite i förskott!”

Här nånstans förstod jag, men inte förrän jag lyfte på flikarna till lådan och det stack upp två små nosar, två små kattungar, så fattade jag på riktigt. De hade skaffat kattungar ♥

Det tog ju en blick så var det kört:)

I drygt tolv år har vi haft katter, för två år sen blev Zlatan sjuk, och för några veckor sen Smulan. Jag kan fortfarande inte skriva om Smulan för tårarna börjar rinna direkt. Nu till exempel är hela skärmen suddig. Så jag tänker inte göra det. Men jag hoppas att alla begriper att bara för att det kommer två kattungar i huset så ersätter de inte på något vis Smulan och Zlatan. De två katterna har en stor bit av familjens hjärtan och är så saknade. De var speciella, och de har varit med oss genom så mycket, både gott och dåligt. Lovelia, Jordan och Jamie har alltid haft dem i sin närhet, Trixie var bara ett år när de kom och övriga barn inte heller så stora. De har gett så makalöst mycket kärlek. De tröstade när livet föll ihop för fem år sen och de har legat på sängarna och sällskapat när någon varit sjuk. De är oersättliga. ♥

Men att inte ha katter i huset kändes inte som ett alternativ. Jag hade inte tänkt skaffa några förrän kanske till våren, tidigast, men det var bara en tidsfråga.

Barnen hade helt uppenbart andra planer 🙂

Jag har inte så stor koll, men tror att det är Corrinda som letat på Blocket i veckor, och de har pratat med mig om det, bara inte så tydligt att jag ens anade minsta lilla. Mer: ”Men du vill väl ha katter igen mamma?” och mitt svar har då varit: ”Jamen självklart.”

Så där stod jag, med två nyfikna kattungar och en hel flock ungar och två Simon, alla med leenden från öra till öra och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av glädje, så jag gjorde båda. Redan tokkär. Samtidigt som jag, som vanligt, drabbas av århundradets ångest. Hur ska jag klara att ta hand om de här små liven??? Det har varit likadant varje gång vi skaffat ett husdjur, men den tanken har aldrig någonsin funnits när vi väntat/fått ett barn:) Nånstans är man ju rubbad, helt klart.

Men det är ju klart att jag kan:) Och även om det är bland det vidrigaste och mest jobbiga man kan göra att ta ett beslut när de är sjuka eller gamla, så är glädjen de ger så oändligt mycket mer. Jag vill såklart aldrig behöva vara med om det igen, men inser samtidigt att jag heller inte kan leva utan djur så då måste jag.

Och nu är de här för att stanna:):)

Två tjejer, säger de, jag har ingen koll;) som är tre månader precis, de är födda 4 september. Den ena är väldigt väldigt lik Smulan. Det känns fint.

Den lite större och ljusare heter Selma.

Säg hej till Selma♥

Och den lite mindre, Smulan-lika heter Stumpan.

Säg hej till Stumpan♥

Det heter hon för att hennes ena bakben blev strypt av navelsträngen så hon är lite trebent. Såklart väljer mina barn en annorlunda katt, det ligger nog i våra gener att ta hand om den som ingen annan vill ha, och älska dem innerligt:) Jag är stolt som sjutton över deras tänk, att ett handikapp spelar exakt noll roll.

Hon själv kunde inte bry sig mindre och far omkring som om hon hade minst femton ben, hon hoppar lika högt som syrran, har mer längd i sina skutt än syrran som mer hoppar rakt upp;) klättrar högst i gardinen och tja..ni fattar:)

Och de rackarna älskar min nya fina fåtölj som jag är så rädd om att ingen annan får sitta i den. Skulle tro att jag måste budgetera in för en ny snart;) De klättrar på baksidan, det är ju perfekt liksom…:)

Doris?

Haha, stackars Doris:) Hon är van vid att katterna är rädda för henne men de här två sitter kvar och fräser och stirrar ut henne. Doris backar och går därifrån:D Hon har dessutom taggat ner och är rätt försiktig runt dem, hon måste ju begripa att de är bebisar? Hon har närmat sig lite, och kattungarna accepterar kortare och kortare avstånd, idag nosade Doris till och med ordentligt på Stumpan utan att få en fräsning tillbaka.

När de kom var de väldigt nyfikna, trötta och lite rädda, och de har hållit sig runt soffan eller runt köksbordet om vi lyft ut dem dit, men tar för sig mer och mer för varje dag. Just nu står kattlådan i vardagsrummet och kattmaten på vardagsrumsbordet, men snart så kommer vi kunna ställa det där det ska vara:) De är nyfikna på Doris och när hon går ut ur vardagsrummet så följer de gärna efter och kikar. De har varit in i mitt sovrum precis intill också men det är korta snabba utflykter sen springer de tillbaka till soffhörnet. När de vågar så har de ett helt hus i två våningar att utforska:) Och så småningom en hel trädgård och sen skogen.

Jag hade glömt hur det är att ha kattungar:) Men man inser ju snabbt att de är överallt. PÅ datorn gärna, så alla konstiga bokstäver och siffror en tid framöver är de skyldiga till;)

Bakom soffkuddarna, under saker, i saker, bakom saker. De klättrar upp på TV-bänken och sitta och jabbar på skärmen när de ser något som rör sig:) De får sina busryck och röjer järnet för att sen somna helt utslagna och slagga i timmar.

Corrinda gjorde ett kartonghus till Smulan och Zlatan när de var bebisar, jag trodde de skulle dissa det men de älskade det, och i tolv år har den fula, skeva vinda kartongen stått på paradplats i huset:)

Givetvis har hon nu tillverkat en ny.

Och givetvis älskar katterna den:)

Men de hittade även ner i korgen där jag har filtar till soffan. Den är trasig i locket så jag hade flätat dit lite tyg som åkt åt sidan och de kunde enkelt slinka ner. Och upp. Och klättra på den och tja, men varsågoda då, tjejer. Den är er så länge ni vill ha den:)

Helt Dorissäkert om locket är på är det också.

Ja, så kanske att det kommer handla en del om de här två ett tag framöver, kattungar är ljuvliga och hur kul som helst. De är rumsrena och självgående, till skillnad från en hundvalp. Doris var i värsta bitaråldern när hon kom, gnagde sig fast och bet med sylvassa tänder och var inte ett dugg kul, sen var det ett meck att få henne att fatta att man skulle gå ut och bajsa/kissa. Katter är ett mer smidigt djur helt enkelt:) Nu älskar jag såklart Doris med ♥men hon var jobbig som valp.

Namnen sitter inte som en smäck, det är mycket felsägningar, Smulan hit och Smulan dit, men de kommer väl.

Nu är det väldigt mycket barn i soffan hela tiden:) Alla vill gosa och mysa och busa och bara vara nära. Jag inser återigen hur mycket det betyder för barn att få växa upp med djur:)

Jag har fått en födelsedagspresent tidigare som fortfarande slår allt, det var när jag dagen innan min  30-årsdag var på ultraljud och fick veta att jag väntade tvillingar. Det går liksom inte att slå ♥.

Men detta ligger på en hedervärd andraplats:)

Fina fina ungar som överraskar med ännu mera kärlek ♥

Jag fyller inte år riktigt än, jag väntade in en speciell dag att födas på, nämligen Nobeldagen, man vill ju inte fylla år på nån vanlig tråkig vardag heller;)

Fjorton dagar före julafton, allt på en gång liksom:)

Nej, nu har småtjejerna röjt som galna en stund och nu sover de i soffan här intill mig, så jag kan gå och sova jag med. Det går liksom inte att sluta titta på dem när de grejar runt, de är så rasande gulliga:)

Vi hörs snart!
Natti natti ♥