Jag läser din blogg varje dag och brukar oftast lämna en kommentar. Ibland kanske man inte riktigt kommer på vad man ska skriva och jag håller med dig om att det kan bli lite segt ibland när väldigt få kommenterar. Tycker din blogg är väldigt bra och du alltid både ärligt och roligt.

Carola: Ida <3 du har 596 kommentarer med din signatur, syns inte för er men för mig, och du är en av de flitigaste 🙂 Kram <3

Hej! Jag är också dålig på att kommentera men jag följer dig. Jag tror för att du verkar så himla skön, ärlig och genomsnäll person så finns det ingen som skriver taskiga kommentarer… så där går ju några bort direkt;-) Det hoppas jag ingen gör iallafall. Från det ena till det andra… anade du någonsin vad ditt ex höll på med eller drog han bara en dag? Blev han förändrad på något vis? Jag kan inte fatta att han lämnade någon som du. Önskar att jag var häften så positiv som du och glad och rolig. Själv tror jag alltid att min man kommer lämna mig och har så dålig självkänsla där. Fast vi har varit ihop i 25 år så litar jag inte på att han verkligen vill ha MIG, hur sjukt är inte det? Sedan gaskar jag upp mig och tänker… ” men då får han väl dra då om jag inte passar” svår balansgång där känslomässigt…;-) önskar dig en fin helg!

Carola: Ja, du har rätt, jag får ytterst sällan taskiga kommentarer, och det är jag väldigt glad över:)
Självklart visste jag att det var nåt som inte stod rätt till, men jag trodde verkligen att det var något vi skulle komma över, jag menar…25 år, nio ungar…kom igen det lämnar man inte bara!! Eller? Tydligen gick det alldeles utmärkt.. Han lät mig försöka, han lät mig krypa och hoppas och skyllde allt på mig, när det i själva verket inte fanns på hans världskarta att inte lämna, frågan var bara NÄR…och inte ett enda svar på något, bara ljug och hittepå och skylla ifrån sig på fjantiga klyschor istf att vara ärlig. Jag visste, men jag trodde inte att det skulle sluta såhär! Det var ju inte så att han helt plötsligt reste sig och gick utan det hade föregåtts av en period på ungefär 1-1,5 år, där han drog sig undan, fasade ut sig från familjen, var hemma ännu mindre än förr, hur det nu ens är möjligt, plötsligt inte svarade i telefon, blev förbannad så fort jag undrade något, och drabbades av svår paranoia – varför skulle jag ha reda på exakt var han var hela tiden?? Eh…men jag undrade typ bara vilken tid han kom hem så jag kunde anpassa middagen, eller om han hann hem så han kunde skjutsa edyl. På samma vis jag alltid gjort, utan att han tyckt det var märkligt.
Han ville inte vara med mig, och han ville inte vara med barnen. Han ville bara vara på jobbet, och vem fanns där..? Jo hans thaibrud, uppfostrad att behaga mannen…Född och uppvuxen i Thailand, så jo, så är det, utan att vara rasist.Just henne hatar jag av hela mitt hjärta, och är glad om hon ramlar av jordens yta, och hon får det onda ögat av mig så fort jag råkar tänka på henne, för hur kan man? Övriga thaimänniskor har jag inget emot 😉
Jag frågade, massor av gånger, men nä det var inget mellan dem…men han flyttade typ härifrån och dit, så jo..det var det visst va? Fegt och patetiskt. Jag har ingen respekt överhuvudtaget för honom idag, men jag är rädd för vad han kan tänkas hitta på för att göra livet surt för mig. Det finns egentligen inget han kan göra mer för att såra mig personligen, han har redan gjort allt, men det han kan göra nu är sånt som skadar våra barn,och för deras skull är jag orolig.
Livet kan ta konstiga vändningar, och det är tur att man inte vet det i förväg..!
Kram till dig, och klart att du är en fantastisk människa, våga tro på det, och tro att din man vill ha dig <3