Okategoriserade

Skolavslutning 🌸

Igår var det skolavslutning 🌸 Och för första gången på 23 år var jag inte med. I 23 år, konstant, har jag haft barn i skolan ute hos oss:) Nio barn, med sex eller sju år där blir 23 års avslutningar, ibland tre stycken efter varandra då de haft uppdelat mellan årskullarna 🙂 Det är rätt coolt ändå 🤗🥳

Igår åkte jag förbi kyrkan, det var knökfullt på parkeringen och jag fick en nostalgiflash och lite tårar i ögonen. Jag har tyckt om den här skolan, jag har ju gått i den själv en gång i tiden också 🙂

Varje år så dyker ett minne upp på Facebook och grumlar dagen lite.

Den här bilden är elva år gammal, det är för mig en väldigt sorglig bild för jag minns exakt hur ledsen jag var.

I februari för elva år sen reste sig pappan till barnen, min man, upp och gick. And thats it. Sen dess är det jag och barnen, på heltid, alltid, i ur&skur. När bilden togs visste inte ”alla” än, inte ens jag hade en aning om just nånting för han hade inte sagt ett ord. Och där är vi fortfarande, elva långa år senare 🤦‍♀️
Jag har inte haft ett enda samtal med honom under alla år, och den är helt på honom. Bollen låg hos honom hela tiden. Ligger 🤷🏼‍♀️ Det var han som valde att lämna, det är hans ansvar att se till så hans barn mår bra. Men det har han inte gjort. De har inte fått ett enda svar de heller på något de frågat.
Jag är inte en curlande person. Jag curlar inte mina barn och definitivt inte en vuxen person, så jag har inte förskönat, försvarat eller förmildrat något å hans vägnar. Jag har varit ärlig, anpassat efter ålder på barnen.

Min fasta åsikt är att det är bättre att bli sårad av sanningen än tröstad av en lögn. Sanningen kan vara brutal och för jävlig men den är vad den är, och först när man har den kan man börja bearbeta, acceptera och bygga nytt. Att bygga på en lögn innebär en rasrisk när som helst. Ett fall som blir så mycket värre eftersom allt man trott på visade sig vara falskt.

Min önskan har alltid varit att barnen ska veta att de kan lita på mig. Att jag finns där och är ärlig.

Det har med facit i handen varit en bra strategi, barnen är trygga och lyckliga idag, fötterna på jorden och de har med tiden förstått själva att deras pappa inte bryr sig speciellt mycket om dem. Det är hårda ord att skriva men de är dessvärre sanna. Kontakten mellan dem är knapp. Sist det var nån form av umgänge är 1,5 år sen, sen dess är det nog bara småpojkarna som träffat honom. Då för att de frågat om de får jobba på marknader. Det får de, med hans fru. Så de träffar honom inte mer än möjligen om de möts upp på donken efteråt, de är på olika marknader.

Jag fick oerhört mkt skit för att jag inte ville krypa, böna och be för en fungerande relation med en människa som inte ens svarade när jag ringde/messade. Av läsare som ansåg att jag var elak, men främst av socialtjänsten som hade hand om nån idiotiskt vårdnadsutredning. Blir än idag förbannad över att han tvingade oss alla igenom det, när det enda han ville var att ha barnen så lite som möjligt. Om jag fått ensam vårdnad hade mitt liv underlättats rejält, och hans hade varit helt oförändrat.

Men nej då. Det är jag också förbannad över. Att en förälder anses ha rätt till sina barn no matter what. Det sägs att det är barnet som har rätt till föräldern och det är säkert tanken, men i praktiken blir det inte bra. En vettigare väg vore att använda procent 🙂 Har du inte hand om ditt barn mer än en viss procent så ryker vårdnaden. Det finns ju inget klokt i att en frånvarande förälder har rättigheter som sätter käppar i hjulet för den närvarande föräldern som kämpar för att få allt att funka, eller hur? Och med käppar i hjulen menar jag också enkla saker som att inte skriva på papper till vaccinationer, eller godkänna skolval. Sånt som tar massa energi och glädje från den andra.

På bilden är det tre trötta barn som ännu inte börjat i skolan som fick vakna tidigt och åka med till kyrkan och avslutningen❤️ Jag hade sjåat så mycket innan, med att fixa kläder till barnen, se till att de var friska, mådde bra, var fina, osv. Sånt där som jag gjort alla andra år också men då med hjälp av pappan. Det var den första lite större saken som jag fick göra ensam. Jag vet inte om nån kommer ihåg, eller ens vet, men jag var också vid den här tidpunkten djupt nere i emetefobi-träsket. Min kräkfobi var på topp. Jag var väldigt begränsad i livet, även om jag kämpade extremt för att inte låta fobin vinna. Varenda jäkla dag var en kamp mot mina hjärnspöken och har man inte varit där själv kan man inte fatta. Jag fattar inte ens själv idag hur det var😂

Men de var jobbigt. Att ta hand om barnen var INTE jobbigt, det vill jag vara tydlig med. Jag är så glad över att inte behövt dela dem med nån annan, utan fått leva varenda dag, varje timme med dem. Men det var jobbigt med ovissheten runt precis allt. Det var jobbigt med känslan av otillräcklighet, och det var skitjävlajobbigt att hela tiden vara livrädd för att nån skulle bli magsjuk. Fuck fobier!

Det är fortfarande jobbigt. Jag har fortfarande inga svar. Jag vet inte. Och det tär på en människa. Även om jag givetvis inte går runt 24/7 och grubblar. Men jag är fri från emetefobin och det i sig är ett jäkla mirakel:) Jag får ofta Mail eller Dm från människor som är där jag var, som söker efter hjälp för sin egen fobi, hittar mig och skriver. Jag svarar alltid och även om jag inte kan säga vad jag gjorde för att bli fri, så vet jag att jag kan ge dem en smula hopp. Det går att bli fri.

Det trodde jag inte själv utan såg framför mig ett liv med rädsla. Idag är jag tvärtom, jag chansar, jag skulle aldrig förr ens tänkt tanken att ens smaka på mat jag vet är gammal. Idag äter jag lugnt kvarg som är månader gammal, så länge som den luktar och smakar okej. Jag skulle aldrig druckit ur samma glas som nån förut, nu har jag inga problem att plocka ett okänt glas från bänken och fylla på det. Jag skulle inte ätit kött som var det minsta rosa, idag uppskattar jag en fin råbiff 😂

Att utsätta mig direkt för magsjuka gör jag inte gärna, men det är ändå sunt tänker jag. Men om det blir så kan jag hantera det utan panik. Jag får alltid ett adrenalinpåslag deluxe i de situationerna men det går över när jag drar några djupa andetag.

Jag är inte rädd för det längre. Jag vill inte kräkas för det är fortfarande det äckligaste som finns, må illa är vidrigt, men jag är inte panikslagen inför det. Om jag idag känner att jag är rädd för något, att jag börjar undvika saker, som folk exempelvis efter pandemin;) så tvingar jag mig att göra det som ger obehag. Vad det än är. Jag tänker inte skaffa mig en ny fobi, eller halka tillbaka i emetefobin.

Fake it til you make it 🙂

För att återgå till skolavslutningarna:) Nu för tiden är det bara barnen som går på sina avslutningar. Föräldrarna är inte välkomna på samma sätt som i låg & mellanstadiet. Inte på mina barns skolor iaf och det handlar nog delvis om platsbrist. Jag tycker det är tråkigt, för även om skolavslutningarna också varit stress så är det mer mys och glädje. Jag saknar det🌸

Jag kanske får hoppa iväg till nån gudstjänst och få lite orgelmusik. I denna ljuva sommartid saknar man ju!!

För nu är det sommarlov! Tre barn går tillbaka till skolan i höst, en slutade för alltid. Vad de ska göra vet jag inte, mer än jobba några veckor, men jag hoppas det blir underbart väder! Just nu är det bara regn och rusk, med skyfallsvarningar hela tiden. Må det ändra sig! Jag vill ha, behöver, sol och värme. Det här vädret nu gör mig illamående och trött, vilket inte är en bra kombo. 🤷🏼‍♀️

Sommarlov, det är härligt!! 🌸🌸

Än så länge har de inte bråkat 😉

Vi hörs snart!

Kommentarer

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting