Ren och skär lycka, så kan man beskriva min kväll med Bon Jovi 🙂

Det har varit en jäkligt tung vinter, och dessutom lång som fasen, och att det äntligen var dags för konserten jag faktiskt längtat efter i 12 jädra år kändes nästan konstigt. Underbart såklart.  Jag upprepar mig lite nu, men jag har älskat Bon Jovi, och nu pratar jag om bandet, inte bara Jon, som iofs är Guds gåva till kvinnorna 🙂 sen jag gick i sjuan. Insåg att det var en sisådär 30 år sen, så man kan ju undra hur gamla de är egentligen ? Jag är ju forever 23, det vet ni ju;) De har alltid betytt väldigt mkt på olika sätt i mitt liv, och deras låtar berör på olika vis.

Mina vänner som är lika fast som jag var givetvis med, Karin och hennes Vlad ( han kanske inte älskar dem riktigt lika mkt…hihi) och så Annelie, och min syster.

Efter en massa planerande, och ändringar av det vi planerat så blev det till sist så att Annelie och jag tog tåget till Märsta, där Vlad jobbar, så han hämtade upp oss med bil, och vi åkte via Bro för att hämta upp Karin som jobbar där. Sen köade vi oss in till Stadion.

När man kommer närmare så känner man hur luften bubblar av förväntning, och det är bara glada människor överallt.

Vi parkerade en bit bort och traskade sista biten, bland folk som hade picknick på gräsmattan mitt mellan körfälten 🙂

Hjärtat bultade lite hårdare, och det gick liksom inte att sluta le.

Vi var inte direkt ensamma…. Ordningsvakter höll ordning på folkmassan som vällde över övergångsstället, såg till så att alla flyttade sig så trafiken kunde flyta på , hyfsat 😉

Välordnat som alltid, skyltar talade om vart vi skulle…

Haha, önskedröm…men nästa gång då jäklar blir det verklighet!  Här var man så nära att Jon svettades på en, och vem vill inte vara med om det? På en annan konsert, för massa år sen så åkte han i nån grej över publikhavet, och minsann, en svettdroppe från honom till mig ♥.

Nä jag bara skojar! Jag är inte riktigt så starstrucked! Men svettades på mig gjorde han 🙂

( jo kanske förresten…)

Hur som helst, vi hade vanliga ståplatser, och när vi gått igenom säkerhetskontrollen där de minsann snodde min banan, men lät Annelie ha kvar både en påse nötter och en stor chokladkaka…bah;) så travade vi och ställde oss på en ok plats. Syrran som kom från jobbet skulle ansluta, men inga mobiler funkade, Annelies funkade en stund men gav sen upp, så det var ren tur och envishet som gjorde att syster yster hittade på oss i folkhavet. 32.000 personer!

Så jäkla cool scen!

Vi kom precis när förbandet gått på, och de var väl inte dåliga, men när man väntar på Bon Jovi kan det inte vara enkelt att vara ett okänt förband..De var duktiga, och kanske aningen impade:)

Sen väntade vi, och knäppte  massa foton, och åt Annelies choklad 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

Amerikanska flaggan på ena sidan, och den svenska på den andra.

Vädergudarna ville åxå se Bon Jovi, och det var soligt och varmt, inte strålande sol, men sol.

Så äntligen:

Åhhhhh!   ihhhhhhhh! Ahhhhhh!

Nu tog det såklart inte en minut, fint folk kommer sent, det vet man ju 😉 men några minuter senare så stod de där, på scenen som nu fick en vindruta ovanför den balla bilen, så snyggt.

Vi stod ju en bit bort, men såg ändå hyfsat bra, fast nog är det perfekt med de stora skärmarna på sidan så man ser ordentligt.

Guds gåva till kvinnorna 🙂

Det är inte bara jag som tycker det, hihi.

Jon sa vid ett tillfälle att den största anledningen att de kom tillbaka till Sverige var för att höra de svenska tjejerna skrika…jojo, han fick så han teg 😉

Han upprepade många gånger att han var ledsen för att det dröjt så länge, han kunde inte förstå varför, och det var det ingen annan på hela Stadion som fattade heller 🙂

 

Och så leendet…..

Jag riktigt hörde Annelie dra efter andan  intill mig när han log sitt karismatiska spjuveraktiga pojkleende, och vi suckade trånande tillsammans, hihi 😉

Det är faktiskt helt galet hur snygg den här mannen är, det borde vara förbjudet, och man kan ju bara hoppas att hans hustru har vett att uppskatta det:)

Han kan konsten att ÄGA scenen, och fast de inte har så värst mkt till scenshow, så är de fruktansvärt bra live.

Jag saknade såklart Richie 🙁  men imponerades av hur Dave såg precis likadan ut som alltid, och över hur jäkla cool TicoTorres är bakom trummorna 🙂

Vissa låtar talar direkt in i hjärtat, och tja…. I love Bon Jovi helt enkelt.

Det var svårt att sluta le 🙂 Mungiporna placerade sig nånstans runt öronen och där stannade de kvar.

Hur märkligt det än må låta så var det ett lyckorus, så välbehövligt.

De levererade bara bra låtar, i en alldeles lagom mix av äldre och nya, och det var händerna upp i luften mest hela tiden, man får väl tacka all cirkelfys att man orkade 😉

Jag stod i linne hela kvällen utan att frysa, och inte fick jag ont i ryggen som jag brukar få, det var underbart väder – Jon sa att Guds egna ljussättning funkade perfekt 🙂 och jag kan nog inte säga annat än att hela kvällen  var PERFEKT!

När han sen mer eller mindre lovade att de snart skulle komma tillbaka så var lyckan total 🙂

 

Jag vet ju att han talade med MIG enbart, han kommer snart tillbaka och hämtar mig, för jag kände att jag hade lite att styra med här hemma innan jag kunde dra 😉  Dessutom har inte småkillarna några pass , hihi.

Det var en ömsesidig överenskommelse mellan mig och Jon alltså ♥

 

Jaja, allt har ett slut, så även en underbar kväll, och efter några bejublade extranummer var det slut på riktigt.

Jag köpte den dyraste t-shirt jag någonsin köpt, och någonsin kommer att köpa, men vad fan, Because I can 🙂

Pantpengarna 😉

Mina fina:

Två av dem 🙂

Toakön…..:

Haha, närrå, riktigt så illa var det inte, det är utgången:)

Det dracks ganska mkt öl:

Det här är mina 😉

 

Och så var vi ute, Karin och Vlad gick till sin bil, de bor i Skokloster, och Annelie och jag liftade med syrran hem.

Jag vill se dem igen.  Åh så jag lurar på att kanske åka till London i juli, eller kanske Australien i december…eller Brasilien kanske?  Fast tills dess så har jag en superhärlig konsert i hjärnans hårddisk, som ligger där och bara gör gott, som bomull för själen, som balsam , som ett piggelinpiller…

Bon Jovi forever in my heart 🙂

Det är bara så.

 

Och nu har jag suttit uppe alldeles för länge, Igen. Jag är hopplös, men vad sjutton är man nattuggla så är man och det är svårt att hoppa i säng utan att vara trött.

Tack fina Annelie, Karin, Vlad och såklart syster Yster för en minnesvärd kväll!