Åh ni underbara vänner ♥

Ni fattar inte hur glad ni gör mig med alla era fina kommentarer, alla kramar och alla fina ord ♥

Alla IRL vänner som så fort de anar att det är lite jobbigt, bara sluter upp runt mig som en enad mur, redo att stötta, redo att lyssna, redo att hjälpa till ♥

Ni är fantastiska allihopa, och jag är så glad att ni finns.

Igår var det inget helt nytt som fick mig ledsen, snarare att det jag befarat bekräftades, att det inte finns något vett kvar, bara ett stort ego. Hoppet är ju det sista som lämnar en, det stämmer, jag har fortfarande hoppet om att vakna en dag och allt är som vanligt. När jag gör vad jag kan , när jag bara tyst tuggar i mig all skit jag serveras och ställs inför, när jag sliter och försöker med de medel jag har till buds…och i gengäld får jag…?  Tystnad, tomhet och käftsmällar som heter duga.Gång på gång.

Jorrå, man vet att man lever;)

Nu låter det som jag är knäckt, men det är jag inte. Jag kände liksom bara att ska det aldrig ta slut ? Jag orkar inte.

Men att läsa alla era kommentarer, och alla facebookmeddelanden, sms och telefonsamtal….jag blir rörd och stärkt.

Och så grinar jag för att ni är så gulliga ♥

Tack ♥♥♥

Nu kan jag ju inte skriva det jag tänkte efter det här tårdrypande inlägget, men det får vänta till i morgon, jag vill bara tacka er från djupet av mitt hjärta 🙂