Igår lämnade jag Patricia hemma med småknotten och åkte iväg till träningen, som så ofta förr. Men igår så ringde hon precis när vi klev in på Friskis, och med andan i halsen sa hon att Jamie gjort illa sig.
Hon lät först rätt cool, och redogjorde för hur det gått till, nu visst ingen helt säkert, för alla kvarterets ungar var ute och lekte kurragömma, men det verkar som att Jamie ramlat i en trappa. Det är ingen vanlig trappa, utan en såndär med långa steg, som går uppför en liten slänt. Först hade Lovelia kommit och ropat att Jamie blöder, och Patricia, som den härdade storasyrra till olycksfåglar som hon är hade liksom bara : jaja, okey.
Men så såg hon honom, med blodet forsande från munnen och ner över hela bröstet, och innan hon ens fick en blick över var han blödde och vad som hänt….Fan, i de här situationerna ska inte jag vara borta, så är det bara. 99 gånger av 100 så går allt bra, men den där sista gången händer det något, och oftast bara nåt mindre…men ibland blir det riktigt illa, och det känns inte ok att hon ska behöva ta det. Nu klarar hon det galant, men hon ska inte behöva.
Nåväl, han grät och var hysteriskt ledsen, och visade henne att han ju bitit sig i tungan.
– Mamma, han har bitit sönder hela sin tunga!
Okey, men du, jag kommer! Det var bara till att vända på klacken, syrran hämtar ju mig när vi ska träna, så hon fick vackert skjutsa tillbaka mig, men det är ju liksom inget att tveka på i sådana situationer.
Väl hemma, så hade han lugnat ner sig och somnat i hennes famn, och jag fick fram en ficklampa och lyste in i munnen…..Åh fy farao:(
Jag har mina akilleshälar, och jag har svårt för skador i munnen/tänder, och ögon. Plus fötter på större barn än typ 10år.
Andra sårskador berör mig inte alls, mer än att jag vill fixa dem, men det här. Brrr. Han hade ett stort jack i tungan, och det var ju liksom bara att ringa 1177. Jag är så fånig att jag liksom måste ha tillåtelse att åka in till barnakuten:)
De tyckte att vi skulle in, för att kolla, och även kolla om han fått nån hjärnskakning. Nu var han lättväckt, men lika bra att kolla, så det var jag inte ett dugg orolig för iofs. Vi drog på honom en kofta för att slippa dra något över huvudet, och sen bar jag ut honom i bilen.
Syrran fick sitta i bak med Jamie medan jag körde, och då var han pigg som en mört och pratade på, men det hördes ju att tungan var svullen…:(
Inne på Ackis, som ju är ”mitt” sjukhus där jag jobbat, så känns det alltid lika märkligt att komma som privatperson. Att utan att ens tänka efter dra i snöret som öppnar dörrarna, och veta exakt vart man ska, nästan veta hur många steg det är:)
Vi fick komma in på bedömning ganska direkt, och Jamie totalvägrade att de skulle ta hans saturation, alltså hur han syrsätter sig, och som han kämpade emot var det heller inget fel på den 😉
Sköterskan kikade i munnen, och så fick vi vänta på läkaren. Jag fick en alvedon att ge Jamie, men den vägrade han ju åxå, så strunt i den…och så satt han och spelade massa spel på syrrans mobil tills läkaren kom. Han frågade lite vad som hänt, och redan här började ju Jameson protestera och skrika 😉
Sen fick jag ju blåhålla medan han försökte kika in i munnen, och såg det han behövde se. Jamie har ett ca två cm långt djupt jack i tungan, men eftersom det inte går ut över någon kant så ska det läka av sig själv, annars hade de behövt sy…Och det hade ju inneburit en narkos. En snabb konsult av en öron näsa hals läkare så att de inte hade nåt annat att säga, och sen var det klart.
Ingen restriktion i mat utan han får äta det som funkar, och så fick vi åka hem. Det ska läka inom en vecka.
När jag satte ut honom i bilstolen så visade han mig tungan för första gången, och det är ju inte fint alltså . Hemma väntade alla syskon, och var så oroliga, de klappade och pratade med honom ♥
Patricia var så lättad att allt gått bra, och de kramades och gosade, de två har ju nåt speciellt ihop.
Han fick sitta i famnen och han var ju hungrig stackars liten, så han ville ha smörgås när de andra åt, men kunde ju sen inte äta.:(
Välling i flaska går inte alls, man använder ju tungan mkt när man suger, så det gör jätteont, och att hälla upp vällingen i glas var visst inte gott. Jag gjorde smoothie, och det gick i lite grann.
Han somnade och vaknade, och var ledsen och hade ont, och fick en alvedon supp och då blev han pigg…;)
Vid midnatt tog jag med mig honom in i min säng, och vi kröp ner, han lade sig tillrätta på min arm och kramade om mig, men så kom Zlatan och kröp upp på hans andra sida och då låg han där och klappade katten så fint. Det är väl märkligt hur djur begriper när det är nåt? Zlatan ligger annars alltid hos mig, men nu klev han rakt över mig och kröp ihop intill Jamie ♥
Det är ju otroligt lugnande att klappa ett djur, så Jamie coolade ner och låg och kikadade medan jag fixade alarm osv på mobilen, innan vi släckte, och då somnade han ganska så snart. Några gånger flyttade jag undan min arm, för det är ju fan ruggigt obekvämt att ligga på någons hårda arm en hel natt alltså, svettigt och eländigt, men så fort han kvicknade till så flyttade han upp sig igen, han ville ligga så nära han bara kunde komma. Jamie är väldigt gosig att ha i sängen, han kryper intill och myser verkligen av att vara nära:)
Jag sov nån timme och sen vaknade jag till och kunde inte somna om. Det kan ha att göra med att jag hade en sisådär 30 cm att sova på;) men så småningom somnade jag till, men inte har jag ju sovit som en prinsessa direkt.
Nu idag har vi varit till tandläkaren och visat upp det hela, och så ska jag ringa försäkringsbolaget i morgon, jag hann inte riktigt med i dag. Imorse när han vaknade var han glad och pigg, och drack två glas oboy. Provade med välling i mugg, men det gick inte alls. Eftersom han är pigg så åkte vi till musikleken, det är ju inget som skadar, och han älskar det ju, och där ville han ha saft och smörgåsrån, och om man doppade rånen i saften så gick det ju att äta dem sen 🙂
Till lunch blev det mer smoothie i ganska fast form så han fick äta med sked, och sen drack han nyponsoppa i små tetror som jag hittade på affären för ett tag sen. Inget av barnen har velat smaka nyponsoppa, men såhär tyckte de om det. Jag vet att det inte är nån höjdare rent nyttighetsmässigt, men det är smart att kunna ha med sig som mellanmål:)
Middag blev köttfärssås och makaroner, och det åt han tre portioner av:D Det går ju liksom att svälja helt.men han är väldigt ledsen över att han inte kan dricka sin älskade välling.
Jag har fått se tungan flera gånger idag, och ja, den ser bättre ut än igår, och nej, det ser inte fint ut. Jag kan dessutom bara tänka mig hur jäkla ont det måste göra…
Pratade med grannmamman, det var deras tomt de var på när han gjorde illa sig och hon berättade det hon visste, och hur jäkla mkt blod det hade varit, hur skärrade alla varit…hu! Alla barnen hade berättat nån historia om hur det var när den och den gjort illa sig, så de hade ju fått prata av sig en hel del, skönt. Jag gillar våra grannar supermycket:)
När jag såg Jamies tröja han hade på sig så får jag ju en aning om hur det måste sett ut, det blöder ju fruktansvärt mkt ur munnen, och blandat med saliv och snor sen….mmm.
Jag känner att det var skit att inte jag var hemma, men samtidigt, så kan jag inte vara överallt och skydda dem hela tiden. Janelle fick en hjärnskakning på dagis…och Corrinda sprang in i en glasdörr med huvudet i skolan…Lovelia gick runt hörnet här hemma, och kom tillbaka efter två sekunder och hade ett blödande jack vid ena ögat…veckan efter gick hon emot nåt på kyrkan, och fick ett jack vid det andra ögat 😉
Olyckor händer, och det jag ändå vet och känner trygghet i, det är att Patricia klarar av det mesta, hon har ett lugn när det stressar till sig och hon är ansvarig. Det har Janelle med, och jag tror att även Robban och Corrinda skulle kunna hålla huvudet kallt.
Sen finns mamma och pappa fem minuter bort. Jag kommer våga lämna dem även i fortsättningen 🙂 Och ja, tjejerna törs vara barnvakt.
Jag var ju barnvakt åt flera familjer från det att jag var typ 15 år, en familj som hade en tvååring och tvillingar på 6 månader bla… Och det var ju barn jag inte kände, mina barn känner ju sina syskon iaf 🙂
Nu är frågan hur bra Jamie sover i natt….Jag hoppas på bra, för då får tungan vara i fred och läka som den ska, i vaket tillstånd är det ju lätt att han grejar runt med den och viker och har sig, så det liksom spricker upp. Brrr
Annars då?
Jodå:)
Länken till webbTVn jag var med och spelade in kommer här, AftonbladetWellnesstv
Vi pratade en himla massa mer som klipptes bort, och det kanske bästa snacket var ju off camera;) men det är väl så det är, när man slipper nervositeten och liksom bara kan spinna på 🙂
Vi pratade alltså om att visa upp barn i sociala medier, och jag tycker inte att det är nån grej alls, så länge man liksom tänker efter före. Det har ni ju märkt här;) Jag kan tycka att de bilder JAG lägger upp är städade och oskyldiga, men det tonåringarna lägger upp, kanske inte är riktigt lika oskyldigt…tänker faktiskt inte främst på mina egna tonåringar, de kan de med, men jag är sådär jobbig att jag kräver att jag ska ha tillgång till det de lägger upp. Blockar de mig på Instagram så jäklar, då tar jag av dem mobilerna.På allvar .
Nu vet jag att jag ändå inte har full koll, men jag försöker så gott jag kan iaf.
Hur gick det med det där uppdraget i plugget då? Som jag i panik fick fixa på några timmar? Jag var så otroligt onöjd med det , jag kände att två av frågorna fattade jag, man skulle göra en brevmall och spara den på lite olika sätt, och använda tabeller och skit, men den sista….holy smoke, man skulle skriva om logistik och speditörer….men vafan?
Jag gjorde ett försök.
Och idag kom mailet som talar om att läraren satt betyg, och jag loggade in…hoppades på ett C, men insåg det dåraktiga i det och ställde in mig på ett D, så jag skulle bli glad för ett C , haha, och så har jag fått ett A 🙂
Brevmallarna var ju fina, och sen det andra hade jag fått till utförligt och översiktligt osv, bara beröm … Jaha, men jag kanska ska sluta vara missnöjd;)
Nu ska det lämnas in ett nytt uppdrag på söndag, och det handlar om excel och ekonomi, budgeter och skit och det kan jag verkligen inte. Jag försökte i företagsekonomin och det gick inte alls. Jag och siffror är verkligen inte kompisar. Det är bara så.
Nu känner jag ändå att jag VILL göra ett bra uppdrag, så jag ska sätta mig med det i morgon och sen tröla med det till på söndag vid midnatt. Men Jamies olycka krävde faktiskt ett brejk kände jag. Jag hade inte fokus alls.
NU ska jag sova! Patricia kom hem från sin praktik för någon timme sen och vi har suttit och babblat, om allt och inget och allt där i mellan 🙂
Fast jag är hungrig….skit, men jag orkar verkligen inte äta nåt..struntar i det 🙂
Natti natti 🙂
Kommentarer
Stackars Jamie!!
Huuu vilken panik 🙁 Hoppas det läker fort på skrutten så han kan äta snart igen. Vet hur otäckt det är. O rasade handlöst i v-bordet och skrek som en stucken gris, inte en enda bloddroppe kom men när jag tittade under hakan var det ett enda stort gap där. Han hade spräckt hela hakan så det var bara att pka in o sy, inte ett dugg upplyftande, man får ju en hjärtattack 😐
Stackars liten 🙁 Inte kul att ramla och göra sig så illa, för egen del har det blivit ett par vändor till akuten med sonen som snart är 6 år. Han är aldrig still och testar gärna att klättra på precis allt, vilket lett till några fall… Som tur var aldrig mer allvarligt än att det behövt limma ihop ett jack efter fall på ett element.
Det går inte att vara överallt, tänkt istället på att du kan känna dig trygg när du lämnar barnen ex med Patricia. Hon verkar ju fixa detta galant! Barn ramlar, det är inget konstigt med det, och det kan hända precis när som tyvärr.
Nämen hu så trist att han bet sig så illa 🙁 Skönt att han mår bättre. Och vilket gyllene tillfälle att sluta med nattvälling 😉
Ja men med tanke på hur många barn du har så tror jag mängden olycksfall är försumbar i % för din del. Klart det är kymigt när det händer och hur duktig storasyster man än är så känner man sig nog lite skyldig.
Det kan komma något positivt ur det här också, han kanske rent av slutar med nappflaska då han upptäcker att det går att dricka saker också. Han blir väl 3 i sommar så det är väl hög tid. Ge han glass om han har ont, det är ju både gott och bedövar lite och i det här läget finns ju inget dåligt att ge, vätska, socker o salt är ju viktigast. Ge chips o cola om det är så att han vägrar annat.
Härligt att det går framåt med studierna du kan ju uppenbarligen mer än du tror.
Åh vad hjärtat måste åkt upp i halsgropen, man blir så rädd när det händer barnen nåt och innan man fått grepp om läget. Jag får nästan panik om jag inte är i närheten och vill bara vara nära och trösta och helst också sova nära fastän mina döttrar nu är tonåringar. Skönt att det gick så bra den här gången.
Roligt att det går så bra med pluggandet och det måste ändå kännas peppande att få så bra betyg, lite blodad tand helt enkelt.
Hoppas resten av veckan och helgen blir lugn och skön 🙂
Massa kramar <3
Jobbigt, men olyckor händer! Du ÄR verkligen en supermamma och jag hade gärna gått på föreläsning med dig (om du inte satsar på att bli hjärnkirurg då 😉 )
Skickar en hälsning till Patricia också, för väl utförd insats i en akut situation! Kram <3
Ta hand om er alla!
Men usch vad otäckt, stackars Jamie. Dina barn verkar vara så gulliga mot varandra, så fint att läsa om hur de månar om varandra.
Aj aj aj lilla gubben.
Ja, du har fina barn du. Och sammanhållningen mellan syskonen är så fin.
Nej, du kan inte finnas överallt samtidigt. Så är det bara! Du finns för dina barn när de behöver dig o det räcker! Hoppas verkligen ingen förväntar sig något annat?! Att få trösta sina barn och att de vet att du kommer så fort det går, det är trygghet.
Kram på er allihop och speciellt till lill-fjant <3
Älskar att läsa din blogg och hur du sätter ord på glädje och bekymmer i vardagen.
Imponerad av hur du orkar plugga mitt uppe i allt också. Jag tro på att du skulle bli en utmärkt föresläsare. Vet inte riktigt i vad men det finns så många som föreläser om både det ena och det andra och som jag dessutom tror får skapligt betalt.
Usch, stackars Jamie och stackars Patricia. Råkade själv ut för en likanade händelse för några år sedan. Var barnvakt åt barnbarnet som var dryga året. Vi hade varit på promenad och kom in igen. Jag ställde ner honom på golvet (han kunde gå) får att lägga upp något på en hylla c:a 1 meter ifrån honom. Och han passar på att ramla och slå läppen i dörrkarmen som just där var skarp. Trodde först att han bitit sig i läppen när han ramlade men det visade sig vara ett jack som gick ner i skinnet. Inte roligt att ringa till föräldrarna och bestämma träff på VC. leg var det också och den stackars läkaren hade massa av jobb. Det slutade med att de fick åka till sjukhuset 6-7 mil bort för att söva honom och sy. Det var dessutom på hösten med risk för halka och massa vilt utmed vägen. Var så orolig att något skulle gå tokigt. Man söver ju inte gärna så små barn heller. Men nu gick allt bra. Han har ett ärr som syns mer ibland och mindre ibland och det kommer han ju ha med sig hela livet. Olyckor händer och det kan man inte klandra sig för även om det känns marigt just då.
KRAM till dig och de dina.
/Carina (trogen läsare)
Gjorde samma sak som Jamie när jag var i fyraårsåldern. Blev så glad av att brorsans kompis skulle komma, sprang runt på en matta o halkade, fyra tänder nerifrån o två uppifrån bet rakt igenom tungan. Det enda jag kommer ihåg så här efteråt är att det var svårt på kvällen att äta mammas nån rätt med köttfärs, det ramlade liksom igenom ;). Däremot kommer jag inte alls ihåg något obehagligt eller ont i samband med händelsen och du, det läkte jättefint! Har bara ett litet ärr på tungan som påminner mig :).
Med ditt läshuvud tycker jag att du borde satsa på att bli hjärnkirurg allra minst 🙂
Vilken mardröm, hoppas det läker snabbt.
Stackars Jamie! Men vilka värdefulla juveler du har i dina äldsta döttrar. Jag blir rörd när du beskriver hur de månar om sina syskon och ställer upp för dig!
Hoppas du kan samla ihop tankarna till nästa uppdrag. Du skriver så uppfriskande om dina studier så jag har blivit sugen på att plugga jag också!