Jag vet alltid bäst, ALLTID, men jag skrävlar inte om det vitt och brett;)

Jag skulle tex aldrig någonsin ta mig den tiden att skriva in min mail och namn osv, för att sen kunna lämna en taskig kommentar på en blogg. För även om jag vet att jag har rätt ( haha) så nånstans där på vägen mellan att stissa upp mig över nåt, och att faktiskt klicka på Skicka knappen och lämna in en muppig kommentar så har liksom intelligensen kickat in och sagt : nä lägg ner, du är löjlig/taskig/elak/barnslig/fånig/edyl.

Så är det inte för alla uppenbarligen:D

Om det beror på att intelligensen failar, eller att det helt enkelt beror på att det inte finns spärrar, det vet jag inte, och kanske ska jag låta det vara osagt åxå, men nåt fel är det ju på folk som inte kan hejda sig från att vara elaka.

Varför? Vad får man ut av det? Känns det bra i hjärtat när man skickat iväg nåt som är avsett att såra?

Jag talar nu egentligen inte för egen del, för som jag sagt många gånger så får jag sällan kommentarer som är avsedda att vara elaka. Ibland kanske jag inte fattar det iofs, för jag tror att folk är snälla;)

Men det här med att ”om man har en blogg får man tåla att folk säger negativa saker…”  Jag fattar egentligen inte varför. Vad hände med ” Har du inget snällt att säga, håll truten”? 😉 Det är skillnad på att fråga, eller diskutera på ett moget sätt, och att kränka.

Det vet alla, för de allra flesta är ju vettiga, men det är liksom som att djävulen flyger in i folk när de sitter bakom sin dataskärm, där är de osynliga, anonyma…och plötsligt känns det tydligen rätt att bete sig som arslen?

Att säga att folk är fula, feta, äckliga, korkade, inte kan ta hand om sina barn för att de är fler än vad just den personen har själv och inte pallar med., osv…sånt går alldeles utmärkt att häva ur sig.

Varför? Vad saknas i huvudet på sådana människor? Eller….kan det vara för att deras mammor inte var hemma med dem när de var små ;)?  Som sagt, vad får man ut av det, vad vinner man själv på det?

Jag skulle ha så gruvligt dåligt samvete att jag inte skulle kunna sova.

Angående jobb i Uppsala, så grattis till de som lyckas skaffa sig nåt. Arbetsförmedlingen säger själva att det är skitsvårt, och rekommenderar folk att söka i Stockholm i stället….Det finns garanterat jobb, det finns det alltid, men det gäller att hitta dem, och att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, och att dessutom vara rätt person till just det som söks just där och då…Ingen behöver ju slå sig för bröstet och säga att det finns massor av jobb, för om så vore….då fanns det ingen arbetslöshet. Punkt.

Tänker inte diskutera det mer, mer än att jag lugnt kan säga att det ställe som får någon av mina ungar som anställda kan skatta sig lyckliga 🙂

Jag är naturligtvis helt opartisk. Naturligtvis. 😉

Och nog om det, nu tar vi annat.

I går åkte vi till Lännabadet, för första gången sen typ 2009 eller så. Det har varit totalt kaos där förr, gällande bilar. Det är en smal grusväg ner till badet, några kilometer lång, lagom bred så man kan mötas om man håller åt sig. Förr så parkerade folk längs med denna väg, på båda sidor….och överallt där de kände att det kanske kunde vara fint att stå. Att de blockerade vägen för andra var ju inte så noga. En gång, typ sista gången, vi var där så kom vi halvvägs upp, det var lång kö upp och plötsligt tog det stopp. Då kom det mötande bilar, och med bilar parkerade på båda sidor om vägen fanns det inte en möjlighet att mötas…så de som kom uppifrån fick till sist backa….långt. På slingrig smal grusväg med noll sikt och bilar parkerade överallt. Dessutom så fyllde det ju på bakom dem som höll på att backa…herrejösses. Det tog en timme att komma de där kilometerna som annars går på ett kick.

Nu har de styrt upp med parkeringar, det är utökat och jag tror att det inte är lika illa längre?

Badet i sig är fantastiskt!

Det är bryggor, en som det är knädjupt vatten där småkidsen kan hoppa, och så en där det är djupt…hur djupt vet jag inte, men skitdjupt är en bra gissning 😉  Massor av fisk, överallt. Lite läskigt.

Vattnet var otroligt klart. Man såg sina egna fötter om man stod upp i vattnet och trampade vatten. Så klart att jag blev alldeles förvånad över hur det kan vara. Att det dessutom var varmt och skönt gör ju inte saken sämre:)

Patricia var med, och en konstig konstellation av småbarn, för det var bara Jamie, Lovelia och Novalie med.

Trixie var på kalas, och Jordan ville inte alls följa med för han lekte med grannpojken, och eftersom Corrinda var hemma så fick han stanna hemma han med.  Vi åkte rätt sent på eftermiddagen, för att kunna lämna av Trixie på kalaset kl 14.

Syrran och jag var ute på det djupa och hoppade i från bryggan, det är ju kul ju, och simmade ut till den lilla flytbryggan. Man kan bara konstatera att det är skitjobbigt att simma. Jag kan simma, och jag tränar massor av annat, men det är jobbigt. Rätt kul dock. Och viktigt att kunna. Patricia ville inte doppa sig, hon var i till knäna, sen fick det vara. Hon är rädd för hajar:) och eftersom det ju simmar massvis av fisk här så kan det ju komma en storgädda och knipsa av henne tån, vem vet;)

Man får inte börja tänka så, för då jäklar simmar man så fort att det blir svallvågor … haha

Idag åkte vi dit igen, och blev så förvånade att det var så lite folk. Vädret var inte tipptoppen men lika skönt i vattnet idag, och Novalie, Trixie, Lovelia, Jordan och Jamie var med. Trixie är ett vattendjur och är i mest hela tiden medan de andra satt och frös uppe på land efter att ha badat, men Trixie kliver upp, solar, torkar och dricker och sen hoppar hon i igen:)

Lika klart vatten idag, och eftersom det var mindre folk var det enklare att se, och det är alltså så klart att man ser botten på 3-4 meters djup. Sen tror jag att det blir betydligt djupare snabbt. Wow.

Det mulnade på och det gnälldes hos ungarna, så vi packade ihop efter några timmar, och när jag skulle lägga ner de bullpåsar jag köpt på Ikea, så var de alldeles degiga? What?  Jag brukar ibland köpa sådana där frysta bullar, och så lägger man de bara i väskan så tinar de perfekt tills man ska fika. Men aldrig att de känts så där… Först sa syrran att Jordan ju hade satt sig på påsen….men alltså…? Nä…Men så tittade jag mer noga, och bullarna var ju inte gräddade! Hade varit en djup besvikelse att öppna de påsarna, och fått fram ogräddade degbullar…:)

Nu slängde jag in dem i ugnen hemma, och de var ljuvliga.

Syrran börjar jobba i morgon ( idag) och åkte hemåt för att fixa lite, och jag satte barnen i jobb med att skura deras matta. Som vanligt får man göra det mesta jobbet själv, men mattan blev ren, och det är bra. Nu hänger den på tork. I natt ösregnade det i flera timmar, så alla saronger och badkläder var genomvåta, men de torkar ju snabbt, mattorna är värre, men det gör ändå inget. Extra sköljning är ok.

Sen tänkte jag att jag lite snabbt sådär skulle klättra upp och ta bort barren i hängrännan, som gör så det rinner över när det regnar ordentligt. Vi har massor av barrträd både på vår tomt och grannarnas, och det samlas barr som fasen, men lite konstigt är det allt för jag rensade där i våras.

Nåväl, hämtade stegen och klättrade upp, och det var ju massor av barr..det ligger ett hönsnät för stupröret som stoppar upp så det inte blir stopp där i, men när det blir igensatt rinner det ju över sen.

Jag kikade åt andra hållet och insåg att det låg ett äpple över det hålet ner i stupröret..men fan, då måste jag upp på taket. Upp är sällan några problem men att komma ner är värre… Man kommer ju alltid ner på ett eller annat vis, men det är inte kul. Jag är lite höjdrädd minsann, sånt har kommit efter barnen..det och sjösjuka.

Men eftersom jag inte gärna kan skicka upp barnen på taket så finns det ju bara jag, och upp kom jag.

Vårt hus är ett soutteränghus, det innebär att från framsidan ser det ut som ett fjuttigt enplanshus, det är platt tak så det ser jättelitet ut. Från baksidan, som ingen ser förutom en granne, är det pampigare, med två våningar. Det innebär åxå att på framsidan är det inte så högt, men på baksidan är det ruskigt högt, och jag vågar inte gå så nära kanten utan hukar ihop och kryper.. På ena sidan växte en gren av äppelträdet upp över taket,och det var därifrån äpplet som låg i rännan kom. Eftersom jag antar att det inte är bra för taket att det ligger ruttna äpplen där, så låg jag på mage och klippte av grenen så långt ut jag kunde nå… och sen låg jag på mage och lossade det lilla stupröret som går ner där, för jag insåg att det borde vara fullt av barr, det har jag aldrig gjort nåt åt nämligen. Det stupröret ligger ut över pooltaket, så det var inte läskigt, bara svårjobbat. Jag tömde ur säkert tre kilo gamla barr 🙂

Nu kanske vattnet kan rinna åt båda håll i rännan och inte över…kanske.

Man är ju lite närmare Gud när man är på taket 🙂

Jag måste klippa gräset i morgon!

Jamie satt där och spelade på Novalies ipod.

Jag gjorde en översyn av allt där uppe när jag nu ändå klättrat dit, och vad jag kan bedöma ser taket fint ut.

Skorstenen ser ut som den brukar, och ventilationen till köksfläkten åxå, Antennen sitter fast, metallplåtarna runt kanterna med, och om jag inte har helt fel har alla solfångare gått sönder. Vi hade 12 från början, och allt eftersom åren gått har de gått sönder, de är ju från tidigt 70-tal, så det är väntat 🙂 Oavsett så vet inte jag hur man kopplar ihop dem med poolen, för det är den de värmer, och poolpumpen är trasig och poolkanten rostig, så den är inte fylld i år.( inte förra heller) Tanken var ju dessutom att vara i husvagnen, och en pool kräver massa skötsel, som ingen gör om inte jag är hemma, men man kan ju säga att jag ångrat mig:)

Taket på carporten rasade delvis ner för två vintrar sen, och det är ju ett projekt att fixa, men det syns inte så då glömmer jag bort det, men blir sjukt irriterad när det regnar in. ( Nähä?? )

Uppifrån så såg jag åxå hur jäkla mkt äpplen det är i år. Vi har tre, nej fyra äppelträd, och nerifrån ser det inte alls så mkt ut för världen, men från taket då jäklar. Mest troligt kommer jag få skörda äpplen här uppifrån i år. 🙂

Robban kom upp och gick omkring en stund där uppe han med, och sen var det ju dags för nerklättring. Hm…Novalie filmade..och jag är ju lika graciös som ett kylskåp:)

Småkillarna kan ju aldrig låta bli…

Jordan ville helst gå upp på taket, men det fick han inte. Men klättra på stegen var tillräckligt spännande så han var nöjd ändå. Man måste få prova. Sen bar jag och Robban tillbaka stegen till sidan av huset där den brukar ligga. Långt bort från småkillarna:) Den är gammal och svintung så det är inget de kan flytta på själva.

Gick in och gjorde en äppelpaj, som bara jag äter, och barnen fick chokladpudding. Pajen var supergod, jag blandade ihop havregryn med steviasocker och smör, och smulade över äpplen+ kanel, och sen mosade jag lite hallon som jag hade till, tillsammans med kvarg med lite vaniljsocker.Mums.

Eftersom ugnen var på och Havrefrasen slut, så gjorde jag musli när det ändå var läge, så nu ska jag gå och sova så jag kan få äta dem till frukost sen 🙂

Kollade på 2fast 2 furious ….love it. och sen hamnade jag här. Som alltid:)

Nu  blir det sängen, så natti natti 🙂