Mina barn har inga allergier, eller bokstavskombinationer, eller just några andra problem heller, men de har slagit till med lite talproblem i stället.

Det började med Robban och Corrinda, som våran hispiga BVC-tant vi hade då, skickade iväg till logoped för de pratade så dåligt, och eftersom tvillingar ALLTID kör ett eget hittepåspråk sinsemellan,(enligt henne) så var det tvunget med logoped direkt.

Den här BVC tanten hade en stresströskel strax över golvnivå, och en hjärna så förvirrad att hon med stor säkerhet inte kom ihåg vad hon ätit till frukost samma dag. Om tvillingarna hade varit mina första barn, och jag inte varit barnsköterska och jobbat med sjuka barn, så hade jag garanterat varit ett uppstissat nervvrak, för det minsta hon gjorde var att inge trygghet. Allt var konstigt, allt var fel, allt måste kollas upp, helst igår.  När jag kom på allra första besöket med dem, de var väl fem sex dagar, så flippade hon ur över att Robban var så gul! Ojojoj, det var ju farligt, han måste omedelbart in för att behandlas! Eh, fast…BB på väg hade ju kollat bilirubinvärdena och de hade varit ganska höga men absolut inte i närheten av att behandlas, och nu var de på väg ner..

Mina protester hjälpt inte och jag blev akut uppskickad på barnakuten, och satt där med mina nyfödda små varav den ena var aningens gul, och såklart låg långt under alla farliga värden:)

I samma stil fortsatte det. Robban har alltid varit mindre än Corrinda, det har skiljt 400gram och 2-3cm. När han började sova över nattmat när han var två månader, och jag var skitlycklig – bara en unge att amma hela nätter 🙂 så skulle jag absolut väcka honom och tvinga i honom mat….Här hade jag fattat hur hon var, den här tanten, och vägrade. Sov han, åt och gick upp i vikt i sin takt, så fan att jag väcker. Inte heller gav jag honom den rekommenderade rapsoljan iblandad i vällingen när han blev runt ett år…då hade jag kämpat hårt med att få honom att äta välling för jag skulle börja jobba nätter så aldrig att jag tänkte sabba det med olja…brrr.

Men tillbaka till talet. Alla mina barn har varit lite sena med att börja prata, det var jag med som liten, men när jag väl började så pratade jag tydligen långa meningar direkt. När tvillingarna var knappt tre år, skickade hon alltså upp dem till logopeden, och de fick göra ett test. De failade stenhårt 🙂 och jag blev deppig, vafan? Men så visade det sig att de ju var för små för testet, det skulle tidigast göras vid 3,5 år, och vid återbesöket klarade de det galant.

Alltså hade aldrig de två några talproblem, men sen kom Novalie, och hon pratade ju inte som man ska, och Trixie sen då….jo man kan stoppa in ett K i allt, det blir asbra…eller inte;) Och nu Lovelia som nog faktiskt är värst av dem alla. Novalie och Trixie fick gå på en ”pratgrupp” på logopeden, och det lossnade för dem under förskoleåret. Alltså trodde vi att samma skulle gälla för Lovelia, men där är det tvärstopp.

Hon har inte gått dit eftersom vi alla trodde det skulle lösa sig ändå, och det såg fint ut i höstas, men sen backade det tillbaka under våren.

Att situationen är som den är för henne på hemmaplan är ju en stor bidragande orsak, psykologi på hög nivå som jag inte orkar gå in på, men så är det. Hennes värld, hennes grundtrygghet har skakats om, mattor har ryckts bort och framtiden är osäker, sånt påverkar mer än man tror. Alldeles ärligt får jag ta på mig en del här åxå, för jag har inte haft den ork som krävs för att jaga folk för att få hjälp, på något jag trodde skulle lösa sig, för jag har liksom varit rätt under isen, det har varit massor av annat som tagit fokus. Men nu är det på gång:)

Jordan har inga problem, och vad det verkar så är Jamies tal ok. Tjejgrej alltså 😉

Idag var Trixie på besök på logopedin.

Eftersom hon haft talproblem, så frågade ett par logopedstudenter om hon kunde tänka sig att vara med i en studie de gjorde på hur de här barnens läs och skrivförmåga utvecklades. Det kunde hon 🙂

Jag ställer alltid upp på sånt här, det är skitviktigt med forskning och studier, för hur ska det annars bli några framsteg. De där läkarkandidaterna kan man ju fan bli galen på alltså, men de måste ju få lära sig 🙂

Kan tala om att man lackar rätt bra på dem som personal åxå ibland, men de är ju liksom nya. Har de varit ute och praktiserat lite så blir det ordning på dem med, och så småningom så är det ju den läkare vi träffar när vi söker vård, och då krävs det ju att de har fått vara med om allt möjligt och skaffat sig erfarenhet.

Jag har kompisar som vägrar ha med en läkarkandidat i rummet, men jag har hittills aldrig sagt nej. Jag har haft diverse olika yrkeskårer under utbildning under mina förlossningar, och de har utmärkt sig genom att stå längs med väggarna och se vettskrämda ut, för det har ju alltid gått i hundratio:)

Jag har tillåtit folk att öva på att stickas, och blivit sönderstucken som en nåldyna, blivit sydd av icke färdiga läkare/barnmorskor, och fått tipsa en läkarstudent om att släppa på stasen så jag slapp förblöda 😉

Haha, det sista är inte riktigt sant, men jag skulle sövas för nåt, minns inte vad men det var säkert en knäoperation, och en tjej som presenterade sig som LÄRARKANDIDAT  skulle sätta infart, Jaja, jag var lullig av premedicineringen och reflekterade över det märkliga i att en blivande lärare skulle sätta nål, men mer var det inte 🙂 så hon drog åt stasen över min överarm, och fick i nålen på andra försöket. Jag kan heller inte låta bli att titta, och i lulligt tillstånd gärna tala om hur man gör;) så hon var väl lite stressad och när hon glömde släppa på stasen så började det ju forsa blod ur infarten:) med den påföljden att hon blev sjukt stissig och trodde hon satt den i en stor artär så som det pumpade blod. Jag var vid det laget väldigt trött, och mina försynta ord försvann, så det rann ur ganska mkt blod, innan jag själv knäppte loss den och det slutade blöda. Vätska som rinner ut ser alltid ut att vara väldigt mkt mer än det är, och blod är ju så färgglatt att det var röda pölar på golvet och i sängen, på täcket och på henne.  Misstänker dock att hon aldrig någonsin mer glömmer stasen 🙂

För mig är det en självklarhet att låta studerande vara med, i alla sammanhang inte bara vården, men ännu mer där eftersom de verkligen måste lära sig by doing.

Barnen har fått vara försökskaniner på Spädbarnslab, men det handlar aldrig om saker som kan vara farliga eller ens gör ont. Men nog tillåter jag en läkarkandidat att undersöka mina barn, även om det innebär dubbla undersökningar. Hur ska de annars bli bra läkare?

Ibland går de dock med läkare som är mer inriktade på att kandidaterna ska undervisas än att patienten ska få hjälp, och nån gång när jag sökte för att få en remiss till att få inlägg i skorna, för min onda häl, så fick tre kandidater undersöka , klämma och känna och jag gå fram och tillbaka i underkläderna för att de skulle se hur jag satte i fötterna och blahablaha, läkaren passade på att gå ut och ta ett samtal och sen kallade han bara ut sin kandidatrar…men hallå? Jag var ju inte här enbart som undervisningsobjekt 😉 kan jag kanske få min remiss?

Men oavsett är det viktigt att de får öva.

Givetvis fanns det inga parkeringar på Akademiska, det finns det typ aldrig, och eftersom jag har för stor bil för att komma ner i garaget så får vi parkera långt ifrån, på Studenternas IP , klassisk Uppsalamark:)

Men det är en bit att gå, och det var skönt att det är så härligt väder för det var en mysig promenad idag, med Trixie och småkillarna. Hon fick börja med att lyssna på ord, rena hittepå-ord, och sen försöka härma dem, och det gick utmärkt. Sen skulle hon lyssna på ord, och se om hon kunde urskilja vissa ljud, och efter det lyssna på ord och skriva ner dem. Jag tror att det gick bra, hon var väldigt snabb. Trixie är duktig på att läsa och skriva, och stavar oftast rätt, men vissa ord i dag var svåra.

Som tack fick hon välja ett spel och en penna, och fyra i rad, och en blinkande penna blev det:)

Jamie hade bestämt sig för att han ville ha en chokladkaka när vi gick förbi cafeterian, men jag baxnade inför priset, en 100g vanlig marabou för 22 kr…när 200g kostar 17 kr p ica…nädu:) De fick en varsin glass i stället, och jag tog en kopp kaffe, hade inte druckit nån hemma och såg fram emot den så,

Och det smakade rävgift. Fy farao, gammalt bryggkaffe på såndär platta, dessutom ljummet. Urk. Odrickbart, och jag är ändå inte så värst kinkig med kaffe, det mesta går i;)

En promenad tillbaka till bilen, och en tur till affären innan vi kom hem och jag kunde få dricka riktigt kaffe ute i solen. Den är ju här nu, värmen ♥ Efter några veckor med långbyxor och tröja är det idag linne och halvkorta brallor som gäller, samma igår, och jag njuter, suger in varje solstråle och lagrar i kroppen.

De där gässen håller på att samla ihop sig för att flyga söderut, och jag skulle gärna följa med. I stället måste jag skaffa vinterdäck till bilen och försöka se om man kan byta kontakten till motorvärmaren på nåt vis.

Jag säger det igen, jag gillar inte kyla och mörker överhuvdtaget. Det är dessutom en dyr årstid till råga på allt!

Nä, fy farao vad najs att ha sommar året om, bara sticka fötterna i ett par sandaler och ha linne med en tunn munkjacka över.  Men men, tills jag flyttar till Hawaii så är det väl bara att härda ut 🙂

I morgon åker vi till Årsunda och hämtar hem husvagnen, vi kör med två bilar, en med släp och en med husvagnen efter. Simon och Janelle lät oss låna deras bil och det innebär två vändor istf tre. Vi får med oss det mesta i morgon, men måste tillbaka efter trägolvet. Det kommer kännas i hjärtat, eftersom vi inte kommer tillbaka dit nästa år. Men det kommer bli bra ändå, tror jag:)

Syrran tar med badkläderna, men jag vet inte var mina är…måste leta lite tror jag, ett sista dopp där vore najs:)

Nu ska jag dra mig mot sovrummet, där den här lilla sötnosen ligger och värmer upp sängen:

Det finns inga katter som är så gosiga och mysiga som våra.♥

Natti natti 🙂