Ojojoj vad jag har mkt att säga! Antagligen kommer jag glömma hälften, men vi får väl se:)

Jag tar det i flera olika inlägg, annars blir det för långt. När jag säger det så kan ni ana att det finns saker att säga;) Eller inte, men det är skönt att ha dem lite separerade.

Jag börjar från början, med sista träffen på skolan.

Ni vet att jag hade det rörigare än vanligt i huvudet innan jag for, det var tusen saker som skulle fixas och helst klaffa till sist, plus att det var de sista inlämningsuppgifterna i de tre kurser jag gått. Plus en jäkla mailtråd från en av ungarnas klass som krånglade med en skolresa jag skulle åka med på. Jösses, till sist lackade jag ur och har nog gjort mig lite osams med typ hälften av föräldrarna i den klassen. Tur de skingras nu;) Till slut backade jag ur, och åker nu inte med, för plötsligt kunde massor av päron följa med så då hoppar jag och går på en annan unges klassaktivitet i stället. Bättre föräldrar i den klassen, hehe.

Grejen är väl till stor del att i den här klassen har min unge fått lida rätt bra för att så många av de andra inte kan sitta still, hålla truten och göra som de är tillsagda. I sex år. Nä, jag sörjer inte att de nu går till olika skolor.

Nåväl, den var mer irriterande än besvärlig, och sköttes lite sådär på tåget upp:)

Jag lämnade över till mamma och fick skjuts av pappa ner till tåget, som var försenat med en kvart pga nåt banbygge eller så, men det var bra för då hann Clara med i Gävle sen, hennes anslutande tåg var sent. Ibland blir det bra. Mindre bra att de sen av nån anledning, oklart riktigt vad, blev ännu mer sena, så vi missade vår buss från Kramfors…ajajajaj. Den går 22, och konduktören ( snygg och luktade så jäkla gott) ringde och de skulle försöka vänta till tio över, sen till kvart över. Vårt tåg rullade in 17 minuter över, men uppe i Norrland är de så ostressade att bussen lugnt stod kvar och väntade:) Pust. Vi hoppade på, och efter några minuter ringde konduktören och kollade så vi var med. Heja Resplus!

Framme på Hola efter den sista bitens taxiresa så installerade vi oss i våra rum och sen mötte jag upp en annan kursare i köket för att göra vårt arbete till morgondagen. Kom in på rummet igen efter midnatt och var dum nog att dra igång Robinson på datorn, så det blev rätt sent innan jag slog igen de ljusblå.

Upp och äta frukost, vi har alltid sovmorgon första dagen, börjar inte förrän 9, så vi samlas vid 8 för frukost, och sen sitter vi och äter och snackar i en timme. Supernajs.

Hela onsdagen hade vi föreläsning med en snubbe, pensionerad idrottslärare som hette Peter. Den obligatoriska rundan där vi ska berätta om oss själva, gav det sedvanliga : Nio barn?  ”Ja” Hur många är dina egna? ”Eh, alla” Har du fött alla??? ” Japp” 🙂

Sen fick jag minsann höra av de andra att när jag i slutet av dagen, när han höll på att plocka ihop sina papper, och jag pep iväg på toa, sjukt kissnödig, så hade han sagt något om niobarnsmamman, och undrat vart jag tog vägen, och de sa att jag gick på toa. Då hade han sagt: Hon var ju fräsch.  Och sen med ett stort leende: Riktigt fräsch:)

När jag kom tillbaka in i rummet så viskade Clara som jag satt intill : Fräsching! och jag fattade ingenting, Vaddå? Hade det låtit väldigt mkt från toa? Skvalat och så;)? Men nä, man kan väl konsten att kissa tyst. Eller? ” Nä du ser fräsch ut idag bara” sa hon och flinade, och så fick jag ju höra efteråt.

Det är alltid roligt att höra, det ska jag inte sticka under stolen med:) Han tillhör nu mina allra bästa vänner;)

Dagen efter var det då dags. Skuleberget.

Vi hade lektioner på förmiddagen, och åkte efter lunch.

Killarna som jobbar på stället, Via Ferrata, tog emot oss och förklarade nogsamt hur man gör, och jag fick höra att det syntes i ögonen att jag var aningens mest rädd i gruppen;)

Jaja. Rädslor ska övervinnas, eller hur? Jag kollade så att de kom och hämtade en om det var så att man faktiskt frös fast av skräck där uppe och det gjorde de ju. Även om jag inte för mitt liv kan begripa hur det skulle gå till, i den situationen så är det ju typ gummiklubba och brandmannagrepp som gäller;) Men skönt att höra. Vi selades på, och fick hjälmar och så var vi klara.

Första delen av lederna går man bara uppåt i terräng, innan man säkrar fast sig, och satan så jobbigt det var! Jag flåsade som en jäkla blåsbälg och tänkte att tjena mittbena, jag kommer ju för fan att vara helt slut innan vi ens kommit halvvägs..men så fort vi säkrat fast oss i vajern som går längs med hela berget och alltså bestämmer var du ska klättra, du har typ en meter att lira på från vajern, så blev tempot lugnare.

Jag var näst sist och Matilda sist, och i början höll vi samma tempo som de andra, men plötsligt var de långt före oss, och sen borta. Vi tyckte ändå att vi klättrade på i bra takt, det var inget slöande, men å andra sidan var det samma sak när vi promenerade ner sen, vi var mitt i gruppen för att plötsligt vara sist. Ensamma? Fattar ingenting, men skyller på att alla andra har långa ben eller så;) Lusiga var vi faktiskt inte.

Killarna hade förklarat att det var ”värst” i början, med ett brant klippvägg, och att de mest höjdrädda vände där. En blick på mig där;)

Men efter att man kommit över trädgränsen så var det typ ingen som vänt om för det var ju dessutom rätt mkt svårare att klättra ner än upp. En blick på mig där åxå;) Det var mest i grabbgäng på de tuffaste lederna de fick hämta folk;)

Första biten var absolut inga problem, jag hade inga problem med höjdrädslan, och såg till att liksom acklimatisera mig med höjden hela tiden. Skitkul att klättra, men det var väldigt mkt mer klättra än gå som jag trodde efter att ha kollat på video från deras sida:) Men så kom vi upp över där träden slutar och det blev liksom mer påtagligt att det var väldigt brant, att det var ett berg som man typ dör om man ramlar ner i från. Nu är det ju i princip omöjligt eftersom man sitter fast, men känslor och förnuft är ju inte riktigt överens;)

Jag vände mig om om och kikade efter Matilda, och kände hur det blev yrsligt när jag tittade ut från berget, och vände mig snabbt om igen. Sen lät jag helt enkelt bli att titta ner så gott det gick:) Ibland var jag tvungen, för man lär ju liksom kolla var man sätter fötter och händer, samt säkra om sig mellan öglorna, men jag höll blicken på berget och fokuserade på de närmaste metrarna.

Det här är taget rätt så i början, och jag och Matilda är med i gruppen;) men sen sprang de ju iväg. Ni ser hur vajern är fastspänd mellan öglor och hur brant det faktiskt är, även om det är svårt att riktigt se. Här var det tvärlugnt än så länge.

På sina ställen var det mycket armstyrka, man fick använda vajern för att klättra och försöka spjärna emot berget med fötterna, ibland på helt släta partier. Det var kul och det kändes som att jag var stark, och själva klättringen gick toppen, jag halkade inte en gång, tappade inga fot eller handfästen och det var så jäkla roligt. Jag hade mobil och kamera i ryggsäcken som jag fick låna av killarna, och den var ju fräsch och fin att lämna tillbaka, axelrammarna var helt genomblöta av svett.. det var en helt fantastisk dag att klättra på! Solen sken och värmde, jag klättrade i linne och joggingbrallor och det var perfekt. Hjälmen är ju som en liten bastu, men okey då, jag kan gå med på det i sådana här sammanhang:)

Även om jag och Matilda kom upp sist, en bra stund efter alla andra, så var det inte för att vi hade några problem eller att det var jobbigt på något vis, vi var bara lite mindre snabba.

När jag väl hade insett att jag fick svindel av att titta ner, så var jag rädd för att verkligen få sån svindel att jag skulle frysa fast där. Mer rädd för att bli rädd än rädd på riktigt om ni fattar 😉

Jag insåg ju att om det inträffade så skulle jag no way in hell komma ner. Även om killarna skulle klättra upp och prata vänligt så skulle det vara alldeles för vidrigt så jag tänkte att det var bättre att låta bli svindeln. Kände att ett liv fastklamrad på en bergvägg strax utanför Ö-vik inte riktigt var det liv jag tänkt mig;)

Här var det easypeasy, typ bredast avsats på hela vägen:) och enda gången jag fick fram min mobil, övriga bilder är som vanligt snodda, och jag väntar på att Clara ska lägga ut sina på faecbook:) så ni får se annat än de ni redan sett, dock med bildtext nu:)

Så trots att jag är riktigt, riktigt jäkla höjdrädd så klättrade jag uppför det där berget. Utan svindel, utan att titta ner;) bara upp, och jag skulle göra om det. Helst inte direkt för då var jag rätt mör, men dagen efter, alla gånger. Som väntat kändes absolut sista biten nästan värst, den över kanten på berget, men det är samma här hemma, när jag ska upp och ner på taket:) Biten från stege till tak är svårast av nån anledning. Det var ändå enklare över bergskanten måste jag säga, för jag var lite less på slutet, och ville bara bli klar. Det var väl för att när man inte får nån överblick över hur långt man har kvar så känns det till sist som en oändlighet.

Jag kommer aldrig kunna stå som de där galningarna, en liten bit ifrån kanten, osäkrade, för där kickar svindeln in hårt, så jag satt ner och var fortfarande säkrad;) Better safe than sorry;)

Det här är ett gäng Hälsocoacher som var väldigt nöjda!

Själva klättringen var absolut inga problem, men jag skulle aldrig i livet ta med barn, men pallar man att lyfta och hjälpa dem så funkar det super, men jag skulle inte riktigt vilja ha mina kids där eftersom jag inte riktigt har mitt mentala psyke under full kontroll;) ( Ja alltså i klättersammanhang, normalt är det stabilt,hihi)

Jag hade vanliga gympaskor på, och de var perfekta, jag kände klipporna, men hade stöd. Handskar köpte vi där, som gav toppenbra grepp på vajern, och sen fick man ju låna övrig utrustning. Det var skitkul att klättra, det enda minus som fanns är ju höjden, och den kommer man ju inte ifrån i bergsklättring direkt;)

Jag har skrapsår och bulor och blåmärken på benen och armarna, men vet inte riktigt vad jag gjorde för att få dem så det var väl de där gångerna man råkade tjonga in i berget.

Jag hade aldrig  åkt hit och klättrat om vi inte gjort det med skolan, jag hade ingen aning om att det fanns ens, och det ligger ju inte direkt i mina hoods, men jäklar vad glad jag är över att ha gjort det. Jag gör solklart om det om jag är i närheten! Men vill nu ha tips på hur man botar svindel!:) Ni som kan allt, hur gör man? Finns det ens några bra knep? Eller måste jag åka dit och lägga mig med huvudet över kanten högst upp? 😉

Vi klättrade den vita leden, den minst svåra, alla förutom två av tjejerna tog den, de drog nog den värsta:) och om jag ska klara av att köra någon annan så måste svindeln väck. En valium kanske…? 😀  Näää,. självklart inte, måste jag väl förtydliga.:)

Nu har klockan blivit massor! Jag är så trött, att jag till och med ”råkade” somna i två timmar förut, men nu är det sovdags igen. Det tar alltid på krafterna att vara på skolan, och allt innan och nu konfirmationen efter gör så att jag inte hunnit med att samla ihop mig, men det kommer en tid för det med. Snart är det sommarlov!

Jag återkommer i morgon med mer.

För resten har jag ju min me&i visning i morgon kväll kl 18.30.  Alla är välkomna:) det är bara att hojta om ni vill, så får ni adressen:)

Jag har noll framförhållning, jag vet:)

Natti natti 🙂