Jag har fixat mina fransar ett tag nu, och jag är lika barnsligt förtjust i det jag ser i spegeln varje gång:)

Tänk att något så litet ger så stor glädje. Jag har korta, spikraka ögonfransar i vanliga fall, och böjer jag dem med ögonfransböjartången, detta verktyg som få män begriper vitsen med;) så raknar de efter två minuter.

Att kunna fuska sig till en lite piggare, glamourösare jag det gillar jag. Jag tar gärna genvägar:) Å andra sidan har jag alltid förstått att pulverdieter och bantning är dåliga genvägar, och insett att träning är den enda väg som kommer hålla hela vägen in i mål, så jag fuskar bara på vissa saker;)

Linda på Beauty By Celeste är den som gör mig glamourig, och till på köpet så får man sig en härlig stunds snack om allt och inget, högt och lågt. Jag älskart! Via länken kommer ni till hennes instagram, så gå in och kika så fint det blir.

Snygg är hon åxå ♥

Hon håller hus på en salong ihop med massa andra tjejer, och det är alltid så skön stämning där. Några gör naglar, andra fransar, och massa andra skönhetsbehandlingar av olika slag, och det är bara en härlig feeling.

Jag älskar att komma dit och få ligga still en stund, snacka skit och gå därifrån looking like a million bucks:)

Vad fuskar ni för nåt? 🙂 Om ni fuskar;)

Jag är ju rätt så icke-fåfäng, eller jag vill såklart försöka se så bra ut som det går, men jag gillar ju liksom inte mina förutsättningar så värst mycket;) och tycker inte att det blir så värst mycket bättre än ok, duger.

Jag tränar ju, det började med att jag var tjock och flabbig efter min sjätte graviditet, dittills rann det av rätt så bra, men då frågade folk om jag var gravid igen när Trixie var 4-6 månader och då fick det väl ändå vara nog;)

Då var det gympa, och det funkade väl sådär, det värsta försvann ju och så blev jag gravid igen.

När jag väntade Jordan så kände jag att nu får det väl fan vara nog på riktigt, jag vill inte se ut som en saggig åttabarnsmorsa. Så efter hans förlossning började jag med rätt kost, och styrketräning, och så cirkelfys. Kilona försvann och ersattes av snygga muskler…oh, I like. Så kom Jamie, och jag fortsatte träna hela graviditeten, hemma mest för det var jobbigt att ta sig iväg, och började rätt snabbt efteråt, med att stabilisera upp core-partiet. Lugnt och försiktigt. Först med andningsövningar för att hitta rätt bukmuskulatur och så vidare till plankor på knä och så trappade jag upp. Ingen var lyckligare än jag när jag var tillbaka på cirkelfysen 🙂

Hela tiden efter att Jamie föddes var ju jobbig hemma, och träningen blev ett ställe där jag slapp tänka. När han var 1,5 år så blev jag ju ensam, och då mina vänner kan jag meddela att träningen var det enda ställe på hela jorden där det inte malde i huvudet och tårarna brände bakom ögonlocken. Man snackar om ”andningshål” och jajamen, så är det. Jag valde bort allt möjlig för träningen, för att kunna få de där 45 minuternas frid i huvudet, träningen hade prio ett. Två, tre och fyra med;)

Att träna tungt gör att man inte kan tänka på något annat än tekniken, hur fan ska jag få upp den här vikten korrekt? Bara en repetition till… Alla hormoner som bråkar runt i kroppen får en omgång, stressen viker undan och det är balsam för själen. Jag är helt övertygad om att jag mår bra idag tack vare träningen.

Jag började träna för att jag kände mig tvungen, för att jag hade ont i ryggen, i ett knä, i axlarna, nacken, för att jag var fet och flobbig. Sen tippade det över till att träna för att jag mår bra av det. Så kommer perioderna när det går extra bra och musklerna blir snyggare och då är det så sjukt taggande. Så kommer perioderna när det är astråkigt, och då blir det lite mer motstånd mot att gå dit, men jag har inte haft några stora uppehåll i träningen sen Jordan föddes och det är sex år sen. De har mest berott på sjukdom och sommarschema som inte passar. Däremot är jag inte i samma form som jag var sommaren 2013, den magen vill jag gärna tillbaka till;) och såklart ännu plattare,  men har nu ätit en anings för mkt skräp och annat jox, så det är flobbvolanger där nu igen;) De ska bort.

Ibland, rätt ofta faktiskt, så hör jag folk som VILL börja träna, men inte har tid. Då känner jag att Paolo Robertos mantra är bra : ”Har du inte tid att träna så får du snart avsätta tid till att vara sjuk.” Det är fan så mkt tråkigare att vara sjuk än att träna. Alla kategorier:)

Jag har nio ungar och är själv, och jag får till träningen. Jag säger det inte för att jag anser att jag är bättre än någon annan, men jag är jäkligt bra på att prioritera, och har insett vad som är viktigt. Att jag mår bra, är stark och klarar att stå pall är viktigt. Då måste jag prioritera det. I perioder så tränar jag hemma, nu var det länge sen, men jag har redskap så jag kan köra rätt tuffa pass på hemmaplan, och då kan man riva av 15-30 minuter medan maten puttrar på spisen:) Kör man intensivt och fokuserat så behöver man inte mer. Och det har alla tid med. Någon gång under dagen, kanske kliva upp tidigare ( hell no i min värld*s*) lägga sig senare, ta kortare lunch, skippa nån serie på Tv, eller vad man nu har för tidstjuvar.

Jag älskar att träna, så jag ser inte det som något jag måste göra utan det är något kul som jag ser fram emot.

Alla gillar inte samma sorts träning, och jag tror att man måste hitta just SIN grej, först då blir det mer kul än tvång. Tvång vill man ju gärna slippa, medan det roliga vill man göra, mycket psykologi i det hela åxå;)

Alltså fuskar jag med fransar. Men inte med träningen. Sen har jag inte så värst mkt fusk, mer än push-up BH, kompressions-träningstights så rumpan  håller sig på plats;) och förvisso en och annan ansiktskräm.

Jag har massor av skavanker, men så får det vara. Men jag mår rätt bra i den här kroppen jag fick hålla till godo med:)

Och….har stans snyggaste fransar:)