Jag sa sällan ”tvillingarna” när de var små, för det var inte PK;) Man fick liksom inte klumpa ihop dem, för det skulle vara så förödande för deras personligheter. Kanske det, och kanske mer när det gäller pricklika enäggstvillingar, men mina tvillingar är så olika som två syskon kan vara.

Dels är det en pojke och en flicka, och sen är de två helt olika figurer.

Men jag sa ändå inte tvillingarna, för det kändes bättre att säga Robban och Corrinda. Jag säger inte ”katterna” heller, utan jag har alltid föredragit att säga namnen.

Men nu säger jag gärna Tvillingarna för att verkligen tala om att jag har det. Jag är tvillingmorsa:)

Det är annorlunda att få fler barn på samma gång, så är det bara, och jag tror inte att någon som inte fått det riktigt kan förstå. Jag kunde det INTE innan:)

Jag har jobbat med barn, både sjuka, och ”bara” för tidigt födda och jag har tagit hand om många bebisar samtidigt på nätterna när jag jobbat, men det är inte samma sak. Att ha de här bebisarna 24/7 det är annorlunda. Jag var ju såklart ensam med dem ganska fort, efter fem veckor så började pappan att jobba igen, och där satt jag och dubbelammade hela dagarna samtidigt som jag skulle ta hand om Janelle och Patricia som var 4+6 år då. Det var tur att det blev sommarlov, så jag slapp att försöka passa några tider;)

Från första sekunden som jag berättade att jag väntade tvillingar så började folk ösa över mig massa hemskheter, alla var väldigt tjänstvilliga i att tala om hur jobbigt det skulle bli. Jag hörde inget positivt. Bara negativt. Jag lyssnade ju på det jag ville lyssna på som alltid, det är ju så jag funkar;) och jag var så lycklig över att få tvillingar att jag inte tog in allt elände. Jag vet inte hur många hemska storys jag fick höra där den ena tvillingen dog, eller mamman hamnade på psyket…Och ALLTID föddes de ju alldeles för tidigt… Och än idag har jag svårt att begripa hur fan man har mage att säga sånt till en kvinna som är gravid med två. Vad ska man göra liksom? Ta bort den ena? Det funkar ju inte så.

– Stackars dig, Guuud så jobbigt, Hur ska du klara det?

Till sist svarade jag bara tillbaka med frågan: – ”Vad tycker du att jag ska göra? Sätta ut den ena i skogen?” Eller : ”JAG är glad, kan inte du vara det så håll tyst” Eller ”. Tur att det inte är du som ska få de här två då.”

Och som alltid så blir folk väldigt spaka när de inser att de sagt taskiga saker utan att riktigt fatta det.

Inte kom de för tidigt heller, utan i v 38+2, stora och fina med 2,7kg (Robban) och 3,2kg (Corrinda)

Förlossningen var inte att leka med, från första lilla aningen att något var på G till att båda kidsen är ute tog det en timme och femtiosju minuter . 1,57 timme alltså.

Jo det kändes;) Dessutom så fick jag inte göra som jag ville. Detta är den värsta förlossningen jag någonsin haft, just för att jag inte fick göra som jag kände var bäst för mig. Jag har de allra flesta gångerna stått på knä under förlossningarna, men den här gången var jag fast i ryggläge. Jag bönade och bad om att få slippa att ligga ner men de ville ha kolla på ungarna, så svaret var NEJ. När Robban var ute, så var jag inte ett dugg sugen på att börja om igen;) De gav honom till pappan och sen började de tjata på mig,

– Kommer det en värk nu?

Jag talade om att jag struntade i barn två, det räckte med ett så kunde jag kanske få gå och duscha nu? 😉

Det fick jag ju inte, och de höll fast Corrinda utanpå magen, men hon är ju som hon är, redan innan hon föddes var hon busig och tyckte att det var en bra idé att komma ut med en hand först. Lite som Superman ni vet;)

Panik bland personalen, tills en läkare helt sonika tryckte tillbaka den och så kom hon ut då, och jag var tvillingmamma. Fyrabarnsmamma. Stort:)

Kassa bilder som jag fotade av albumet:

Lite så här hade jag det:)

En som skrek och en som sov. Eller en som var ledsen/arg och en glad. Corrinda hade ont i magen sina första veckor och var så ledsen. Robban sov sällan utan ville vara vaken:)

Här passade Robban på att sova en stund för ovanlighetens skull;) medan Corrinda var glad.

Jag hade sån ångest inför det här dopet;) Tvillingarna bajsade en gång per vecka och det var då ett rejält lass som alltid rann över alla bredder;) Det gjorde de på söndagar mellan 9-10, som klockor. Och dopet var kl. 9.30. Som upplagt för katastrof alltså:)

Men som de väluppfostrade barn de är så hoppade de över den veckan:)

Idag har vi firat dem lite grann, Janelle, Simon, Mormor och Morfar och syrran kom på lite fika, som de själva hade med sig;)

Jag köpte en skinnjacka till Robban, en sommarvariant som gick hem, pust! Corrinda hade beställt presentkort på en butik i stan och det fick hon. Båda nöjda och glada:)

Nu har jag genomlidit melloeländet, enda behållningen var ju Frans och Måns och Petra. Och Justion Timberlake såklart:)

Ukrainas låt gillade jag inte. Men det gjorde tydligen alla andra, så grattis då:)

Nu sova!

Natti natti 🙂