Bah, jag kände redan i morse att det inte var den bästa av dagar. Lågtryck och jag gillar inte varandra och fast jag inte hade huvudvärk så har jag mått småilla hela dagen. Och sen har jag ont i den nerv som är skadad, ischiasnerven, och det molar i den hela nätterna. Omöjligt att sova. Den gör så ibland, periodvis har jag inte ont alls, och så kommer det perioder när det gör ont hela tiden, och värst på nätterna. Ischiasnerven går från bak på höften och ner ända i foten, och jag känner den hela vägen. Varje liten millimeter.

När jag googlat vad man gör mot nervsmärta så är det låga doser av antidepressiva piller som gäller och det finns inget som får mig att tugga i mig sådant om jag absolut inte måste. En annan sak är TENS maskin, som skickar el via elektroder, men min är trasig. De är ju svindyra, men jag hittade en på ett av apoteken, kanske DocMorris eller så. Egentligen kan man tycka att landstinget skulle pröjsa en eftersom skadan är orsakad av en av deras läkare, men så funkar det ju inte.. Det som hände är alltså att den spruta som alla nyfödda får, för att förhindra blödningar, en K-vitamininjektion som ges för att ibland behöver blodet hjälp av koagulera, den sprutan slet sönder min ischiasnerv:/

Den sattes på fel ställe, nu för tiden sätts den aldrig så att det kan bli så här.

Blä.

Det som är bra med att må dåligt av lågtryck är att det i princip alltid avtar under dagen:)

I morse gick jag faktiskt och lade mig på soffan en stund efter att ha varit ute med Doris och käkat frukost, tänkte att det var sömnbristen som fick mig att må dåligt, men en timmes slummer hjälpte inte. Mer än att jag blev aningens piggare:)

Eftersom regnet öste ner så städade jag. Jag har tagit reda på tvätt, vikt in i skåp och lådor, och tvättat lite till.

Killarnas rum har blivit nån form av skräprum dit allt slängs undan, så det ska jag ta tag i nu tänkte jag.

Jag har kastat massor av trasiga saker, tvättar mjukdjur och sålde deras leksakskök som de aldrig leker med på en lokal Köp och säljsida. Det tog bara några minuter från att jag lade ut det tills det var sålt:)

Det måste målas om därinne, och kanske att jag gör det i helgen, det ska ju ändå regna tydligen.

Förra sommaren var planen att det skulle fixas till där inne, men så kom den där förbaskade vattenläckan och ställde till det. Man kan knappast påbörja en renovering av ett rum när dygnets alla timmar måste ägnas åt akuta saker. Kanske kan jag få slippa mer tjafs nu? Ta i trä:)

Jag borde även gå runt huset och ta ner stegen.

Som den står nu så liksom bara inbjuder den ju vem som helst att klättra in:) Det vore ju okey om det var Johnny Depp, men risken för det är väldigt liten, snarare så blir det väl Inbrytar-Jocke;)

Tack för era kommentarer om anmälningen!

Jag kan inte någonstans känna att det är pinsamt att bli anmäld av någon mupp som inte ens kan ge exempel på vad som är så farligt. Jag skäms inte för det, men jag skäms för personens skull.

Jag är inte ett dugg orolig över att socialen skulle anse mig vara en dålig förälder, speciellt inte om man jämför med den andre. Jag vet att jag är en bra mamma. Jag är långt ifrån perfekt, och jag gör massor av misstag, men i det stora hela är jag bra. Det är inget skryt eller hybris;) utan det är bara så.

Som de allra flesta. Vi måste sluta hacka på oss själva Ingen är perfekt. Att sträva efter det ger bara en massa onödig stress och en omöjlig börda att bära.

Good enough helt enkelt:)  Chilla, och glöm inte att njuta av nuet:)

Socialen sparar nu de här pappren i fem år. De är inte sökbara för polis eller arbetsgivare, och de kommer inte att användas till något, mer än att om fler anmälningar inkommer så ska de veta vad som är sagt.

Jag hoppas att ingen mer känner sig manad att anmäla mig. Dels för att det är sådär halvkul, men främst för att det tar bort den tid som behövs för de barn som verkligen behöver hjälp. Tänk om något barn råkar väldigt illa ut för att resurserna slösades på att ringa hem till mig för att kontrollera en hittepå-anmälan? Och allt pappersarbete det innebär.

Hur skulle det kännas? Inte så bra, eller hur?

Som jag sa igår, oroa er inte för mina barn, de är omgivna av många personer som månar om dem, och har ett starkt skyddsnät.

Jag är tacksam för att ni är mina bloggläsare ♥ det känns alltid som att ni förstår vad jag snackar om,, även när det är luddigt och svamligt:)

Nu ska jag gå och sova, det har varit en lång och seg dag, men i morgon är det en ny.

Syrran måste jobba och kan inte kolla på Sveriges match på O´learys, men jag vill ju det…! Men inte solo, gärna:) Bara att hojta om ni vill gå:)

Men nu, borsta tänderna och hoppa i säng:)

Natti natti 🙂