Ganska ofta är jag tacksam över att jag är rätt så tålig. Speciellt när det gäller att handskas med obehagliga saker på hemmaplan, som insekter tex. Jag har kompisar som ställer sig på en stol och skriker och så kommer mannen och ”räddar” dem från spindeln eller vad det är. Det vore förvisso najs med den servicen, men i det här huset har jag oftast fixat själv. Det handlar mest om att odjuret hinner försvinna innan någon annan kommit till undsättning;) Lika bra att agera alltså.

Så med det sagt så kanske jag inte är överförtjust i att greja, men jag gör det. För den delen så finns ju ingen annan här som gör det så mina alternativ är små;)

Ni minns mitt getingbo va? Det som jag skulle ringa om, men givetvis inte gjorde. Jag var inne och kollade läget och det var rätt lugnt så jag sprutade in sånt där getingdödarskum. Beredd på att lägga benen på ryggen och springa. Men de tre getingar som kröp ut fick en dutt skum på sig de med och dog. Fy så illa det låter, men getingar är ett skadedjur och HÄR kan de inte bygga bo, Jag behöver det här bordet!

Jag retirerade och idag gick jag in och skrapade loss boet, och delade på det för att se hur det såg ut inuti. Massor av döda getingar, och hur det än är så är deras byggkonst imponerande.

Men nu är de borta. Fast jag tror att de delvis övergav det här boet och har byggt ett nytt nånstans.. Vart vet jag inte, men det har flugit in ett antal getingar i huset de sista dagarna så jag misstänker att det sitter lägligt vid nån dörr eller fönster.

Lagom till jag blev av med dem så började myrorna svärma….

Jättedålig bild, men jag gjorde mitt bästa:) Men med myror som kryper upp för benen på en så står man inte still så länge;) Det här är inte det värsta, när de svärmade första gången så var det flygmyror ÖVERALLT. Och då menar jag överallt. De kröp uppför dörrkarmarna och över plattorna framför dörren…urk.

De har sina bon under plattorna framför dörren tydligen, och jag förväntar mig ett slukhål en vacker dag när man kliver ut. De bökar upp så förbannat mycket sand, och jag försöker sopa ner den igen, men de är liksom väldigt många fler. Jag har hittills inte hittat det optimala sättet att bli av med dem, med tanke på att jag har både djur och småbarn så vågar jag inte hälla ut Myrr edyl. Nu läste jag att rödceder, nåt trä ska vara bäst, så jag får väl leta reda på sånt då. Fanns en olja som var S V I N DY R men kanske värd sina kronor. Det här återkommer nämligen varenda år, flera gånger. Än så länge två gånger i år:(

I går lackade jag ur och hällde avfettning på dem:)

De tvärdog, och det var ju meningen så det funkade. Inte så värst miljövänligt dock. Något som funkar är att hälla Fun Light på dem, Ja, saften…. de tål visst inte aspartam. Men nu hade jag ingen sån.

För tillfället är de under kontroll. Eller de vilar väl bara till nästa gång.

Nå, jagar ni Pokemon?

Jag har givetvis laddat hem appen, och Jamie och jag letar efter dem på kvällsrundan med Doris:) Corrinda var den som berättade för mig, och grejen är ju så in i bänken självklar att man önskar att man själv kommit på den. Klockrent att man själv kan vara en pokemonjägare:)

När vi var på stan och käkade glass så sprang vi in i två killar i Janelles ålder (22) som glada och uppspelta förklarade att de jagade Pokemons:) Underbart.

Nu har jag inte tålamod till sånt här egentligen, men det är lite roligt. Man förgyller promenaden.

SVT då?

JO, de ringde idag, och hade läst om mitt tjafs med Lev Väl, och det kommer ett inslag om det så småningom, och kanske att jag skymtar förbi lite. De var här och filmade/intervjuade en timme idag:)

Jamie var inte sitt charmigaste, utan var mest i vägen, och Jordan ville synas i bild:) Men nu var det inte söta gossar de ville filma eller prata om. De fick hoppa på studsmattan och bli filmade ist.

Och holy smoke så stilig fotografen var….! Just saying……:)

För att fortsätta att kasta mig mellan ämnen så var jag, mamma, pappa och syrran på en roadtripp i söndags. Doris fick följa med.

Vi körde cirka 35 mil, och jycken bara njuter:)

Vi skulle checka campingplatser och började med Ängsö. Fin, absolut, men lite som Siggefora – mitt ute i ingenting. Jag vill  kunna ta en promenad, gärna till en affär. Är det halvkasst väder så är det värdelöst att bara sitta i husvagnen och glo, men att kunna ta en sväng in till byn är kanon.

Så vi dissade det och åkte vidare. Till Fagersta, men den hade mamma och pappa redan bestämt att vi inte skulle bo på, fast det inte är de som ska campa:) så vi kollade bara från vägen.

Vi körde vidare till Norberg. Mamma och pappa har redan varit ute och checkat av de här platserna, men ville ha med oss, så de hade koll på att det fanns supergoda räkmackor på nåt cafe i Norberg, och eftersom vi var hungriga började vi med en fika. Jag vet inte vad det är med folk, men ALLA tittade när vi klev ur bilen. Alla. ALLA ALLA ALLA:) Jag tror inte att de andra märkte det, men det var verkligen så. Jag kände mig så uttittad:) Fattar inte, bilen går ju bra;) inte som med silverbussen som man hörde på en mils avstånd. Då vore det kanske förståeligt, men här smög vi bara in. Doris behövde kissa och jag såg gräs på baksidan och styrde kosan dit, där var det inga människor så det kändes tryggt.Mamma, pappa och syrran gick in och beställde, och jag travade runt där med hunden som vägrade pinka.

Inne på fiket satt unga människor, och de bevärdigade mig inte med en blick när jag gick förbi för att låna toaletten. Pust, Men de äldre verkar inte fått lära sig att det är fult att stirra;)

Jaja, jag överlever.  Mackorna var så goda, och så billiga att vi kan äta räkmacka här typ fyra gånger för samma pris som på Heaven 23 i GBG:) så det kanske vi gör. Bjuder ungarna på korv och springer och beställer en macka;)

Vi campade alltså här för en miljon år sen, eller drygt 30;) och jag trodde att jag kom ihåg mer än vad jag gjorde. Jag kom inte ihåg ett skit.:D Jahapp.

Men då, för 30 år sen så var det alltid fint väder, det var alltid varmt i vattnet och det var alltid roligt, och det var det som lockade. Och ja, det var fina killar oxå:) Jag var 14-15 år, okey? 🙂

Anyway, vi fikade och åkte till campingen. Minnesfaktor exakt NOLL. Hur är det möjligt? Att ha så bra minnen från ett ställe och så ser det inte alls ut som det gjorde. Förvisso har det gått en jäkla massa år, men ändå;)

Jag vet att det finns några från Norberg här, och nu undrar jag…. den där bryggan nere på campingen. Idag är den som ett H; men jag minns inte alls det, utan vill bestämt komma ihåg att det var en ensam rak brygga ? Men jag har säkert fel:)

Vart efter som vi traskade runt där på campingen så smög sig minnen på ändå, vissa ställen var bekanta. Vi kunde peka ut ungefär var vi stått då, och vi visste var zigernarna stått. När vi var här så var det ett gäng zigenare som bodde här, och jag var så imponerad av dem:) Deras fantastiska kjolar som hängde på tork, deras tjusiga husvagnar, deras väluppfostrade ungar. Och ja de sa själva att de var zigenare, så släpp det om ni kände för att hugga;)

Så här är det, när jag var liten läste jag Katitzi, och jag såg de här människorna, plus att mamma alltid pratat rätt varmt om nån familj i Uppsala, så för mig har alltid zigenare varit något positivt. Jag ville på allvar bli en. Ju äldre jag blev ju mer fattade jag att det inte direkt är en dans på rosor så jag har släppt det där med att gifta in mig i nån släkt;)

Vi kunde även konstatera att på den här campingen har inte alla flådiga fancypancy vagnar, med standby-tält, billigaste vagnen går inte loss på 200.000kr, utan snarare 20.000. Vi kände oss hemma:)

Så, vi kommer till Norberg snart:)

Det är alltid lite läskigt med en ny camping, man vill ju inte göra bort sig liksom… men det här kommer nog bli fint. Stan var hur gullig som helst, fina hus och gångavstånd från campingen, och jag vet att det finns saker att titta på i närheten. Typ Polhemshjulet och sen minns jag inget mer;) minns inte det heller om jag ska vara helt ärlig, men minns att det var en kul utflykt. Vi hittar nog på nåt, förhoppningsvis är det ju sol och bad hela tiden. Ta i trä.

Systers semester börjar på måndag, så det beror lite på vädret när vi dyker upp och hur länge vi stannar:)

Men nu vill jag åka i morgon. Jag älskar att campa! Det är så enkelt. även om vi har noll finesser utan det tvärtom är väldigt primitivt så är det så jäkla avkopplande. Det enda viktiga är att äta och sova, allt annat är sekundärt. Dagarna bara rullar på i maklig takt.

Ungarna tjatar hela tiden, de tycker att det är härligt de med, och det tycker ju jag är fantastiskt. Något som inte är jättekul i det hela det är att ta upp och ner förtältet, Det är inget annat än ett tungt meck, men lär ju göras.

PÅ väg hem från Norberg körde vi lite fel, men rättade till det och passade på att köra in på Silvköparen i Sala, även det en camping, som flera av er rekommenderat. Men det var samma med den, ligger lite för långt bort för att promenera med matvaror. Plus att den var yttepytteliten, och dyr. Vi struntar i den, även om det vore behändigt att bo så nära.

Egentligen så tror jag att jag föredrar att ha vagnen ståendes på säsong, och även här ligger Norberg bra till. Lika långt som till Årsunda, vilket gick alldeles utmärkt att köra, och inte så hutlösa priser. Årsunda är alltid bäst, ligger varmast om hjärtat men med det gröna algvattnet så går det inte att motivera att betala de stigande priserna de har. Vi får komma dit på gästspel i stället:)

Och letar efter den perfekta platsen.

Doris låg eller satt helt lugnt och fint i bilen hela vägen, vi stannade ju och hon fick gå med och kolla såklart, men hoppade lika glatt in i bilen igen. Hon älskar att åka bil, och idag när jag skulle packa in återvinning i den så tog det en sekund innan hon hoppat in i bakluckan, men då fick hon hoppa ur efter en stund för jag skulle inte iväg just då.

Nu ska jag hoppa i säng, Doris står och väntar på att jag ska komma så hon kan gosa ihop sig bakom min rygg, värmt och gott;)

Natti natti 🙂