Två av dem fyller år i september, nämligen Lovelia och Patricia.

När Loppan fyllde år var vi på Gröna lund, så jag hann inte riktigt reflektera över att det var hennes födelsedag:) Jag är en sentimental rackare, och varje årsdag så flyger tankarna iväg hur det var när de föddes och var små ♥

Lovelia är min minsta bebis, hon var mindre än tvillingarna när hon föddes:) De kvalade in på 3,2kg/50cm (Corrinda) och 2,8kg/48cm(Robban)  och Lovelia 2,7kg och 47 cm. Det finns en anledning att hon kallas Lilla Loppan:) Hon var som en liten pyttebebis och ändå kan man betänka att jag jobbat med prematura barn, och alltså hanterat bebbar på under ett kilo:) Men ens egna är en annan sak. Dessutom så var Trixie, som är före Lovelia i syskonskaran den tyngsta ever med sina 4,5kg… Och född på 13 dagars övertid, medan Lovelia kom 14 dagar före BF.

Lovelia var minsann en krångelmoster, jag började blöda och fick åka akut upp till förlossningen, där det avstannade men jag fick häcka kvar där i några dagar, tror jag åkte in fredag och hon är född på måndag. Massa kontroller, massa övervak och skittråkigt. ”Hot” om att sättas igång, och jag har aldrig behövt det så jag var orolig för hur det skulle gå. Jag vet att min kropp vet exakt hur man gör när man föder barn om jag överlåter det hela till den:) Men om man provocerar fram nåt?

Men nu behövdes ingen igångsättning och det gick snabbt och smärtfritt (HAHA) när det väl kom igång:)

Lovelia hade skrämt oss redan några veckor tidigare genom att plötsligt ha hjärtljud som inte  var som de skulle, så jag fick åka upp på koll då med, och det kollades och bedömdes vara ett omoget nervsystem.

Eftersom hjärtat fortsatte att slå extraslag så kollades det upp noga, med både EKG och ultraljud. Det här gjordes på dag tre.

Alla som fött barn vet att dag tre är stora hormonstormsdagen:) och att minsta lilla framkallar gråtattacker.

Att då sitta på ett ultraljud hjärta, och kunna tillräckligt för att veta att det inte var ett helt bra tecken att hon var så pass liten som hon var, hjärtbarn är ofta lite mindre, men inte ha tillräcklig kunskap om hjärtvård för att kunna se ett bra scenario OM det skulle vara något….det var ingen hit.

Jag klarade av själva ultraljudet, sen gick läkaren iväg och då började jag snyfta. Fan ett hjärta är ju liksom livsviktigt.

Men allt var finfint. Hennes hjärta är friskt och allt var som det skulle ♥

Sen har hon fortsatt i samma stil…hon fick magsjuka när hon var runt ett år, och efter att hon slutat kräkas var tionde minut som hon gjorde i många timmar (givetvis var jag ensam hemma, vad annars, lagen om alltings jävlighet ni vet. Faderskapet var på pokerkryssning…) så sov hon bara. Jag var ju tämligen slut efter natten så jag sov som en stock jag med, och det var ju skönt att hon sov. Till en början. Sen vaknade hon liksom aldrig, och jag väckte henne, men hon somnade hela tiden. Somnade sittandes, somnade så fort jag inte ruskade i henne. Min vana trogen som barnsköterska på sjukhus så hade jag full koll på hennes vätskeintag och det var inte dåligt. Hon borde inte vara så matt. Fick åka in akut, och sätta dropp. Ungen sov som en gris fast de stack henne, och sov fast de undersökte henne hit och dit. Sen när droppet gått in vaknade hon och var tvärpigg.

– Kan vara så, sa läkaren, Ett virus… Den har man ju aldrig hört förr;)

Pigg som en nötskrika för att sova hela dagen efter igen. Och så har hon gjort varje gång som hon blev sjuk som liten, sov sig igenom det hela.

Hon har fått åka på akuten fler gånger, för att tejpa ett sår vid ögat och ett på hakan.

En blåtira deluxe efter att ha ramlat ut sängen gav upphov till det senaste akutbesöket. Det pratades om ansiktsfrakturer men var inget… pust. Olycksfågel.

Lovelia är även den av ungarna som haft riktigt jobbigt med sitt tal. Hon var på gång, men då drog ju pappan och då backade hon märkbart i sin talutveckling:/

Logopeder är fantastiska:) och hon har fått helt otroligt bra hjälp:) och idag är det knappt så att det hörs något längre, men som hon har fått kämpa. Lilla Loppan.♥

Idag, så fyller Patricia år. 21 om jag inte har helt fel:) Det kan jag ha, för jag trodde att Janelle fyllde 21 i år…men blev minsann upplyst om att jag var ett år efter… Jag har jättesvårt för siffror ju:)

Patricia hade en tvilling som inte ville följa med, och ibland tror jag att hon inte känner sig riktigt hel pga det. Jag blödde en del runt v 13 men när allt såg fint ut på ul med Patricia så tänkte jag inte mer på det, förrän de sa på förlossningen att det varit två från början. Trots det….så fanns inte tvillingar i min tankevärld och jag blev så förvånad när jag graviditeten efter fick just det:)

Patricia var en liten ängel tills hon fyllde två år, då var det som att vända på en hand och hon blev en liten djävul;) Sånt temperament, så tjurig, så motvalls. Så glad och så arg. Som vi har bråkat.

Man säger ibland att om småbarnsåren är tuffa blir tonåren lugna, och tvärtom, men i hennes fall var åren mellan typ 2- 17 en lång sträcka av konfrontationer och gräl. Ojojojoj.

Hon säger idag att det var bra att jag stod på mig, och att jag satte de gränser som jag gjorde, och att hon alltid känt sig trygg i att jag funnits där, men fy farao som jag tyckt att det varit jobbigt. Jag har ju sett hur dåligt hon mått mellan varven. Det är fan inte enkelt att vara tonåring idag.

När pappan drog så var det  Patricia som axlade rollen som den andra vuxna här hemma. Hon och Jamie har haft en speciell relation sen första början, och hon har alltid tagit hand om honom frivilligt, ofta gosat in sig med honom och bara myst, Det var när han föddes som hon liksom ändrade sig, från att ha varit arg och sur så blev hon mer öppen och gladare:) och eftersom det var han som krävde mest passning så var det naturligt att hon hjälpte mig med honom.

Självmant så hjälpte hon mig även med mat, städ och övriga barn. Hon skällde på mig när jag inte dammsugit eller om det inte fanns rena kläder;)  Hon blev som min morsa mellan varven;) Ombytta roller.

Jag är stolt över henne, hon har haft det motigt med mycket, men kämpar på. ♥

Idag är hon inte mörkhårig utan tillbaka på sin mer blonda hårfärg, men jag får ju aldrig till ett enda kort som hon godkänner, för jag är inte bara sämst på att ragga utan även på att fota;)

Enligt ungarna då, enligt mig är jag bra på allt…. eller inte;)

Mina fina septembertjejer helt enkelt ♥