I går hade vi  besök från England minsann:)

Jag har en klasskompis, vi gick ettan till nian ihop, och har alltid umgåtts. Mellan åttan och nian så åkte den här donnan till Eastbourne på språkresa och kom hem kär som en klockarkatt:)

Hon hade träffat en sån fin kille. Hela nian fick vi sen höra allt om honom, och så fort hon gått ut gymnasiet så flyttade han hit, de gifte sig och så flyttade till till England och fick tre barn.

Och de är fortfarande gifta och lever lyckliga med en familj som växer, då hennes dotter fått två döttrar.

Ni som är lika gamla som mig fattar att detta är ganska så imponerande, för det var ju då alltså i början av 80-talet som de träffades. Det vill säga INNAN mobiler, internet, chat, mess och skype. Det fanns vanlig telefon. Långdistanssamtal kostade massor, så deras enda kontakt var brev och ett antal minuters telefonsamtal i veckan. Och lägg till det att de var tonåringar. Att de är ett par idag är fantastiskt coolt:)

Jag har aldrig åkt dit. Och jag vill verkligen det. De bor ju i ett sommarparadis, och mitt nya jag kanske är kaxigt nog att ta mig dit på egen hand:)

Ja, det ska jag. Bara lösa den vanliga detaljen med barnvakt…;) Så kan hon presentera mig för nån valfri trevlig singelkompis så kan jag flytta dit och så blir vi grannar:D

Låter som en plan.

Men tills dess;) så träffas vi när de är här i Sverige på besök, och nu har de sportlov i England. Hennes föräldrar bor kvar i Uppsala båda två, och hon försöker få tid över att träffa mig Ibland funkar det inte, förra året så blev nån av mina ungar magsjuk. Och jag insåg att jag inte hade någon annan kontaktmöjlighet än Facebook. Och det kommer hon inte åt hela tiden, i och med att hon stänger av sin dataroaming för att slippa dyra räkningar. Gahhh, det detektivarbetet!

Jag vet vad hennes mamma heter, men inte i efternamn eftersom hon är omgift, så jag letade på Facebook, hennes vänner och hittade på en man som stämde med namn, googlade reda på hans adress – ja den var nog rätt, och så ringde jag Det var rätt man, tur det:)

Igår så klaffade det, och hon kom hit, tillsammans med sin dotter och henens två döttrar. Hon är mormor alltså och har så varit sen hon var strax över 40:)

Äldsta barnbarnet är lika gammalt som mitt minsta barn, Jamie. Födda inom en månad. Eftersom de har annorlunda skolrutiner i England så går den tjejen i tvåan, och minsta som är tre kommer gå samma årskurs som Jamie. Rätt lustigt:)

Något annat som är lustigt det är att fast vi träffas så sällan så känns det alltid som igår, vi säger hej, kramas och börjar tjattra. Och sen snackar vi i ett tills det är dags att skiljas. Det är väl så det är med vänner:)

Igår hade jag dubbelbokat mig lite och lovat att skjutsa mina föräldrar vid halv ett. Men det löste vi genom att de stannade kvar och lekte medan jag pyste i väg den där halvtimmen. Kanon.,

När de åkte så kände jag mig som alltid fylld av ny energi. Hon är en så härlig person, så glad och positiv att jag mer än gärna skulle ha henne i mitt liv oftare. Men nu försöker jag iaf åka till deras sommarställe när de kommer i sommar, det är typ Paradiset på Jorden. Ett helt fantastiskt ställe. Inget vatten, ingen värme, ingen toa. Två små stugor, utedass och en ljuvlig tomt med en bäck som slingrar sig igenom. Jag har varit där en gång tidigare och det är en bild som dyker upp när jag blir ombedd att föreställa mig en plats där jag är lugn och trygg. Eller en plats där man kan slappna av. I avslappningsövningar alltså:) Jag har ju gjort massa av sådana under utbildningarna.

Och sen jäklar, påminn mig om att jag ska åka till Eastborne:)

Kan kanske ta en roadtrip till er läsare som bor i ”närheten” åxå:)

Jamie lekte med tjejerna, och har nu lärt dem vad vapen är. De är små gudomliga prinsessor, från topp till tå som man är när man är sex och tre år gammal, men igår jagade de varandra med pistoler och k-pistar. Lite svårt med språket, tjejerna förstår svenska men kan inte säga så mycket, men barn löser ju det där.

Det är en annan sak jag är grymt imponerad av. och det är hur hon lyckats att verkligen få sina barn, och nu barnbarn att tala svenska. Alla hennes barn pratar svenska, och dottern väldigt bra, killarna har jag inte träffat på flera år.

Hennes man kan svenska, men jag vet inte om de talar det hemma, men hon talar alltid det med kidsen. Sen vet jag att de gått i något de kallar Svenska skolan, på typ lördagar.

Hon pratar inte ett endaste dugg med den här fåniga brytningen som kändisar som flytt Sverige gärna lägger sig till med;) utan klockren svenska även om hon ibland får fundera över vissa ord, och tar dem på engelska så jag får ”översätta”.

Hon är en makalös kvinna som jag beundrar stort:)

När de åkte så blev det tyst och tomt hemma, men mina ungar hade ju droppat in för varv så det var inte tyst tyst, men tråkigt liksom. Jamie pratade om tjejerna resten av kvällen och mina tjejer var imponerade av att han lekt med barn som pratade engelska.

Vi lagade lite mat, snackade och grejade på innan det  blev dags att åka och träna.

Sen träning, klockan åtta, men det får lov att funka. Jag som har svårt att komma i säng normalt får ännu mer problem när jag tränar sent för det tar ju tid med att äta och så duscha och sen är jag pigg som en mört. Men det funkar, och när Davids pass utgått så får vi leva med tiden. Björn är ju ändå Björn:)

Det var tungt igår.

Kanske ölen i lördags;) men tror snarare att det är en liten förkylning som sitter och bråkar lite. Lite snuvig, lite hostig, men inget mer.

Nu ska jag skriva ihop ett annat inlägg. Som jag gärna vill ha er respons på:)

Hörs snart!