För ett litet tag sen så skrev min superhärliga vän och bloggkollega Nina om mig. Hon länkade till ett specifikt inlägg som jag skrivit nu i våras.

Jag har inte läst det sen jag skrev det men det ramlar in kommentarer på det lite nu och då.

Det handlar om hur det gick till när jag blev dumpad, hur jag och barnen blev lämnade. Jag skrev det på fyraårsdagen av att han faktiskt på allvar bara reste sig och gick för att sen aldrig komma tillbaka.

När Nina länkat det inlägget så kom det kommentarer, mail och dm på insta och jag som glömt vad jag skrivit blev lite nyfiken och gick dit och läste.

Finns att läsa Här om ni vill.

Förvånad insåg jag att det var ett riktigt bra inlägg:) Det är långt men ganska sammanfattande. Jag hade inte alls tänkt skriva långt, men fingrarna flög över tangenterna och det bara blev så. Förvisso vill jag minnas att det dök upp nån kommentar rätt nyligen om att jag borde vara försiktig med alkoholen 😉 eftersom jag visst såg ut att vara full på bilden jag lagt längst ner;)

Jag hade en såndär pytteliten champagneflaska i kylen, den var sen nyår när vi i stället skålade i nåt annat, typ Pommac 😉 När jag klagade till syrran om att den stod i vägen, när fan skulle man dricka den osv så sa hon ”Skåla för sig själv, du har råddat det här galant i fyra år”

Så det gjorde jag:) Efter träning och skållhet dusch så drack jag ett helt glas champagne. ??

Inte vare sig full eller alkoholist alltså. Skulle jag ha tagit till missbruk som en utväg så hade jag gjort det för typ fyra år sen. Jag är nu inte en sån person. Möjligen kan kaffe vara en slags beroende men eftersom jag inte ens måste dricka det varje dag så känner jag mig långt ifrån risken att trilla dit i någon form av beroendeproblematik:)

Nåväl, jag har insett en sak. Det tog ända till nu men en vacker dag slog det mig att det är trettio år sen vi träffades, han den där och jag. Jag är ju usel på siffror så det krävdes lite räknande för att verkligen inse att det var korrekt.

Vårt räkneverk stannade ju på 26 år men det förändrar ju inte det faktum att det lik förbannat är trettio år sen.

Alltså hallå???

Lägg av, det är inte möjligt nånstans. Så gammal är jag ju inte, jag har ju inte ens fyllt 30 ?

Lovelia fyller tio år nu i år, och hon föddes samma år vi gifte oss. Vi gifte oss på vår 20-årsdag..

20+10=30

Amen vafan ?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade honom ibland, för det gör jag. Såklart. Vi träffades när vi var sjutton år och vi har vuxit upp tillsammans. Allt jag gjort för första gången i vuxenlivet har ju varit tillsammans med honom. Köpt lägenhet, åkt utomlands, fått barn, köpt bil, köpt hus osv.

Vad jag än tänker tillbaka på, berättar om i livet så finns han med.

Han var den andra halvan av mig.

Det suger att inte längre få höra honom berätta saker för barnen, för han var bra på att komma ihåg sakerna jag glömde.

Jag saknar det liv vi hade.

Men den mannen jag saknar, han finns inte mer.

Kunde lika gärna varit död på riktigt för det finns inget kvar av den han var. Och den han är idag känner jag inte. Vill inte känna. Är inte ett dugg nyfiken eller intresserad av.

Det är märkligt.

Men skönt på ett sätt.

Han betyder ingenting för mig.

Men när folk nästa gång ifrågasätter min roll i vår skilsmässa så kanske jag ska hänvisa till det inlägget.

Jag får ofta hintar om att Jag ju måste vara en bitch eller så, för det är ju inte ens fel att två träter och blablabla..

Men hur kan jag vara ansvarig för att han var otrogen? Det kan rimligen inte ligga på mig. Och allt som hände sen bottnar ju i den otroheten på olika sätt och vis.

Jag gjorde allt man kan begära av nån för att rädda vårt äktenskap. Jag backade jag kröp jag gav honom svängrum. Jag försökte stötta och jag försvarade honom.

Jag har säkert kunna hanterat saker annorlunda men jag är rätt övertygad om att utgången blivit den samma.

Och kom noga ihåg att det umgänge han har med sina barn idag, det är helt och hållet efter sina egna önskemål.

Så nej jag är ingen bitch.

Jag är däremot en grym morsa som alltid sätter barnen i första hand.

En bra farsa gör detsamma. Man får svälja vad det nu är som står i vägen för barnens skull. Pallar man inte det så blir det inte så bra.

Kallas nog för Eget ansvar:)

Hörrnini!!

Nu blev det ett långt inlägg igen;)

Ninas fel;) ?

Jag ska ta och läsa lite innan jag hämtar Jamie 🙂