”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”

Så sa min mormor ofta, och det är ett uttryck som används frekvent av ungefär alla i min familj, för ingen av oss har minnet påkopplat hela tiden;)

Här springs det många onödiga vändor för att vi inte kommer ihåg vad det var vi pysslade med, eller vad som skulle tas med.

Därför var det väl inte helt otippat att jag skulle glömma att Jordan skulle vaccineras på skolan idag. Jag kom ju ändå ihåg att han skulle till tandläkaren igår, så det jämnar kanske ut sig..

Jamen vafan skjut mig då för att jag är en usel morsa. Jag tycker inte det är speciellt anmärkningsvärt:) Finns värre saker att glömma. Jag vet att vi pratat om det, men även att Jordan inte tyckte att det var speciellt märkvärdigt. Jag behövde inte följa med. Säger ungarna så, så insisterar jag inte. Det är ett litet stick i armen, ingen big deal direkt. Tvärtom kan jag tycka att det är aningens överdrivet att man ska vara med som förälder. Mina ungar brukar bli oroliga när de inser att alla andra föräldrar är med…. För då måste det ju liksom vara allvarligt och skitfarligt? Visst?

Att heta Wetterholm och vara bland de sista på listan och se förälder efter förälder komma för att vara med vid det lilla sticket…tja. Oro smittar.

Så då ringde skolsköterska mig och frågade om jag möjligen kunde komma? Ja, det är väl klart jag kan.

När jag kom dit några minuter senare, vi bor ju väldigt nära skolan, så såg jag ju på Jordan att han egentligen inte alls var speciellt orolig. Men får man en ledande fråga så svarar man ju som önskat:)

Jag åker gärna dit, missförstå mig inte nu, och alla föräldrar får göra som de vill, men faktiskt så tror jag, eller vet… av väldigt mycket egen erfarenhet sen åren som barnsköterska.. att föräldrar väldigt ofta överför sina egna rädslor på barnen.

Jag har sett supercoola kids som ska stickas, sättas nål på eller kanske ta ett ryggmärgsprov skutta in i rummet och glatt hoppa upp på bänken. Efter kommer en superstressad och orolig förälder som frågar barnet om de är rädda att det ska göra ont?? Ehh, ja Nu. Jag har sett föräldrar som gråter, som svimmar, som flippar ur. Och det är inte ett dugg konstigt för jag jobbade på sjukhuset, på en avdelning dit man inte vill komma. Allvarliga sjukdomar, klart att föräldrarna är otroligt oroliga. Men man gör inte sitt barn en tjänst genom att göra dem rädda för sprutor. Man gör inte det. Det är en rädsla som ofta sitter i väldigt länge, kanske resten av livet. Är samma med spindlar, ormar osv.

Jag erkänner villigt att jag är stenhård i de här situationerna. Måste man sticka, eller vad det nu är, så gör vi det. Så fort det bara är möjligt. Jag förklarar kort och enkelt för barnet och sen håller jag fast. Ingen tid för panik:) Stick.

Om jag i de lägena råkar på en läkare/sköterska som mesar…så blir jag inte glad.

Så här är det. Ta mig på orden här:) En unge som är rädd för sprutor eller vad det nu är, går inte att övertala. Man kan roa sig med att försöka, och se hur barnet blir mer och mer stressat, men i slutänden kommer man ändå behöva hålla fast barnet. Rent generellt då:) finns alltid undantag.

Mitt råd – måste något göras, så gör det fort och utan tjafs så glömmer de det snabbast:)

Nåväl, Jordan sa inte pip, och sen får de ju nu för tiden både en frukt och ett glas saft!? Vaaa? PÅ min tid, och för den delen för bara några år sen fick man inte så flott postspruta-vård:) Men jag fattar, och det är superbra.

Vi har en suverän skolsköterska, jag gillar henne riktigt ordentligt ♥

Jag kramades lite med honom och så ville han kolla synen på tavlan utanför. Och de har bytt ut den….!

När jag gick i sexan så såg jag dåligt på synkollen som skolsköterskan gjorde. Jag kunde inte tänka mig ett värre öde än att få brillor! Och eftersom jag kan gå långt för saker jag brinner för, haha, så smög jag tillsammans med en kompis in i sköterskans rum. Fråga mig inte hur vi kom in för det bör ha varit låst. Jag antar att vi var skitnervösa:) Men vi kom därifrån med de tre nedersta raderna nedskrivna. Jag hade bönat och bett om att få komma tillbaka nån dag senare för jag hade ”en dålig dag”;)

Och så lärde jag mig de där jäkla raderna utantill. Min kompis förhörde mig, och jag kunde de fram och baklänges som ett rinnande vatten, men jag låtsades givetvis att det var aningens svårt att se;)

Och jajamensan, jag såg ju ”perfekt” Vad konstigt, sa sköterskan och jag bara: Jamen jag sa ju det, en dålig dag.:D

Att jag sen fick krypa till korset i sjuan för jag inte såg ett skit på tavlan det är ju en annan femma. Då var det väldigt märkligt att min syn förändrats så mycket på bara några månader….hehe.

Anyway. Förr så löd understa raden så här:

LMKGVEOXSNH

Jag är nästan säker, men det ser inte helt rätt ut. Å andra sidan är det ju på stenåldern. Men vissa saker hamnar uppenbart i nåt fack i hjärnan där man minns de för evigt. Vore lite bättre kanske att komma ihåg sina barns sista fyra siffror 😉

Och jo, jag kan allas. Kan behöva fundera lite bara, och har en anteckning i mobilen ifall man får hjärnsläpp;)

Jag åkte hem igen, och efter en stund så kom mamma och pappa. Jag körde dem till Arlanda, och de messade för en stund sen och var framme på Sardinien, installerade på ett jättefint hotell. Jag hoppas de får en finfin resa.

Solen strålade men det var mörka moln överallt. Arlanda är som vanligt en pain in the ass att köra på, skyltningen är konstig och taxibilarna kör som om det vore Vilda västern. Och så bygger de lite här och var så man aldrig kan köra samma väg som sist;)

Men ut från området kom jag och hem via affären med. Patricia hämtade Jamie från skolan, och efter lite mellis så var det dags för hans kyrkis. Oj vad det kändes märkligt att vara tillbaka där jag tillbringat så mycket tid, men nu inte ”får” vara där. Men så är det.

Fast jag ska se till att åka dit och hänga med de andra mammorna snart! Jag hade tänkt göra det för länge sen, men ni vet hur det blir.

Jag lämnade Jamie och hämtade honom lite senare, happy happy över att vara på kyrkis. Det är ju andra grupper nu än vad han gått på förut. Kyrkan har barngrupper från spädbarnsmusik upp till tonårskvällar. Jag älskar det:)

Middag då, detta eviga man aldrig kommer undan:)

Jag har ett pågående projekt att tömma frysen. Det ligger så mycket saker där inne att jag inte får rum med något. Det är matlådor, halvtomma paket och massor av frysta konstiga grönsaker som jag trott att jag skulle använda;) Nu börjar det bli tomt, och då ska jag städa ur det ordentligt och sen fylla på med saker man kan äta:)

Idag var det dags att äta korv. Hot dogs för att vara precis. Jag äter det inte, men ungarna älskar dem. Jag brukar ha nån chorizo eller bratwurst med hög kötthalt till mig och de större ungarna. De ville ha nåt ”annorlunda” och det blev detta:

Helt okey. Tortillabröd,korv, potatismos ( på påse, det är såååå gott!) guacamole och massa grönsaker, och mozzarella:)

Till efterrätt blev det såklart bullar.

Det är ju ändå Kanelbullens dag.

Hembakta såklart. Nåt annat duger verkligen inte!

Av Citygross:)

Jag köpte fler än vad som gick åt, eftersom jag liksom aldrig vet hur många vi blir. Jag räknar alltid med mina barn såklart, men sen kan det tillkomma nån eller några pojk/flickvänner eller kompisar. Risken att de ligger och blir mögliga är minimal, och jag anar att den där påsen är tom strax efter att alla kommit hem från skolan i morgon, som senast;)

Nu ska jag hoppa i säng. Jag har fått masa plugg gjort idag, och nu äntligen hittade jag boken Women in Game of thrones som jag letat ihjäl mig efter! Nån hade städat undan den riktigt superbra, i pannrummet…?

Så den ska jag snabbskumma igenom nu och på förmiddagen i morgon, och sen skriva klart resten. Så är planen i alla fall, sen vet man aldrig om den håller.

Ta i trä, ni vet:)

Natti natti ♥