I går fyllde Janelle 24 år ♥

Det innebär alltså att hon numera är ett år ÄLDRE än mig;) det känns väldigt konstigt, men så är det. Jag fyllde ju 23 i december. Igen.

Jag känner mig på fullaste allvar inte helt vuxen än, fast jag kanske borde det. Jag har för länge sen insett att jag aldrig kommer känna mig vuxen och mogen, utan jag kommer förbli kvar nånstans strax efter fjortisstadiet. Och jag är helt nöjd med det. Fy farao vad tråkigt att aldrig leka liksom. Och nu menar jag inte leka med ungarna i sandlådan det är skittråkigt, nej jag menar springa loss på ett lekland, lära sig surfa, hoppa studsmatta, dyka och leka tagare:)

Jag har en tavla hemma med texten ”Att alltid vara en smula barnslig är att vara riktigt vuxen”

Jag tror stenhårt på det, i alla fall har man roligare:D

Men tillbaka till Janelle. Vi ska snart åka dit på fika, fördelen med att barnen flyttat hemifrån, man slipper baka, och städa inför kalaset gör de själva.

Hon är min förstfödda. Den som gjorde mig till mamma. Mitt övningsobjekt.

Och hon har blivit snudd på perfekt ♥ Helt perfekt hoppas jag hon aldrig blir, för perfektion är tråkigt.

Hon är vänlig och snäll, klok som en bok, ärlig och står för vad hon tycker, och vågar säga ifrån. Till alla. Empatisk, kärleksfull och stark. Hon älskar sina småsyskon. Hon är en riktigt riktigt bra medmänniska, en sån ni alla skulle önska att ni hade i er närhet:)

Och senare i år så blir hon mamma och gör mig då till mormor. Vad är det han sjunger i Lejonkungen?

The circle of life.

Så är det. Jag är så tacksam att jag har fått den stora äran att bli mamma till Janelle och hennes åtta syskon, för det är det finaste som finns, och det kommer ge spin-offs resten av mitt liv.

Så här ser riktig rikedom ut)

Jag hade förväntat mig en lång förlossning med henne för det var så det var. ”ALLA” förstföderskor hade värkar i minst 16 timmar. Okey. Jag kapade det med tio timmar:)

Från första värken, när jag började ana att nåt var på gång, och kanske tyckte att pappan eventuellt inte behövde åka iväg till jobbet, men ändå var extremt osäker, så osäker att det enda som fick honom från att stanna hemma inte var värkar utan tiden. Ja, för jag var uppe vid sju på morgonen..:) det händer liksom inte om jag inte behöver, och när jag då virrade runt där hemma och försökte känna efter om det var på riktigt eller inte, så bestämde han att det var det;)

Vi åkte in i vackert snöfall, han var tvungen att tanka och plötsligt kunde jag inte sitta still utan var tvungen att gå ut i snön och vanka runt bilen. Då fick han bråttom:)

Öppen fyra cm när vi kom in, som alltid, och enda anledningen att jag fick stanna var väl att det var ett annat klimat på förlossningen förr, det fanns plats för att faktiskt föda barn. Jag fick en morfinspruta av nån anledning, de trodde det var långt kvar, men då snabbades allt på och ut kom en blå tyst unge som de rusade iväg med till återupplivningsrummet. Kul.

”Det var det”tänkte jag. ”Det blev ingen bebis”

Jag jobbade på en avdelning för svårt sjuka barn då, med neurologiska skador och syndrom,eller ortopediska problem, att jag skulle få ett helt friskt barn fanns inte i min planering. Jag hade på allvar valt en vagn med bra gung i fjädrarna så jag skulle kunna gunga mitt sjuka barn där…:/ Jag hade en stark beredskap för att jag skulle behöva hänga med mina arbetskamrater igen, fast som anhörig den här gången. Fy farao, helt stört egentligen. Men vi tog emot barn från ett så stort upptagningsområde och jag såg ju bara sjuka barn, så det blev normalt. Jag förväntade mig som minst någon ortopedisk åkomma, det minsta jag förväntade mig var en klumpfot. Vi hade många sådana på jobbet.

Vi hade även många förlossningsskadade barn. Så när hon kom ut, blå och skrynklig och de bara sprang så reagerade min reptilhjärna instinktivt med att tro att det var kört. Och min beredskap för det hade uppenbart varit enormt stark.

Och så kom de tillbaka med henne! Rosig och fin, pipandes i famnen på pappan. Jaha? Men alltså får jag henne nu? PÅ riktigt? Är hon min? Bara min? Eller ja kanske lite pappans också då, men vår?

Ja det var hon ju:)

I månader gick jag runt med känslan att nån snart skulle komma och hämta tillbaka henne, att vi bara fått låna henne lite:)

Men 24 år senare är hon fortfarande min, och bara min:) Kanske lite Simons då, men mest min:D

Och nu måste jag rappa på, kamma peruken och sätta i linserna!

Ses snart:)