Det här med att träna med barnen.. Man tycker ju helt spontant att det borde vara riskfritt, men icke.

Jag har tränat i många år nu, typ 15, och visst, nån gång har jag väl gjort illa mig. Tappat nån vikt där den inte ska vara, eller dragit till nån muskel eller så. Kanske att jag fått nåt blåmärke nån gång, men jag tål rätt mycket. Syrran får blåmärken för minsta lilla, men jag är av en annan sort:)

Hon har klagat efter varje gång vi varit på Familjefys med kidsen att hon har blåmärken, på knäna, på armbågarna och på handlovarna. Jag har flinat lite åt henne:) Jag kanske inte är den snälla av systrarna:D

Men idag.. Holy smoke.

Stora härliga blåmärken på både handlovarna och armbågarna. De vid handen var som små illande blå bulor först sen lade det sig lite.

Vad vi gjort?

Vi har krälat på marken:) Kombatcrawl. Som en soldat i en hinderbana ni vet, som krälar i lera med geväret mellan tänderna och taggtråd precis ovanför sig. Exakt så såg vi ut;) Minus leran, geväret, taggtråden, och det smidiga. Men nära ändå;)

Det är förutom att det är livsfarligt att kräla även sjukt jobbigt!  Men det är väldigt roligt 🙂

Ungarna älskar Familjefysen, de frågar hela veckan när det är dags. Det finns fler pass men vi har siktat in oss på måndagar för det passar oss perfekt. Jamie är ju hemligt superförtjust i David, som brukar vara där med sina barn, och idag var vi i samma grupp. Jamie jobbade på mer än vanligt, han är samtidigt lite skraj;) Haha. Stackars barn, han har helt klart för lite manliga förebilder i sitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa den biten faktiskt.

Det är som det är:)

Idag har jag haft Jordan hemma, skruttig med halsont. Med erfarenhet att de andra börjat med det och sen gått vidare med feber och blivit hängiga så var han såklart hemma. Han är väldigt mysig att hänga med ensam ♥ Jag brukar ju kalla honom min lilla professor, och han är som en liten farbror. Klok och vänlig. Han berättade att han var ungefär 2920 dagar gammal. Okej, hur vet du det? Han tittade på mig som om jag var lite väl korkad som inte fattade att han räknat ut det, i huvudet. Han tog bara 365 gånger åtta eftersom han är åtta år. Jaja, såklart han gjorde:)

Sen har vi diskuterat Indiens BNP och aktiebörsen samt kollat på lite spökhistorier på Youtube. Kanske gjorde vi bara det sista förresten, men det lät bra;)

När jag skulle hämta Jamie så tyckte han att det skulle bli lite skönt att få vara alldeles ensam hemma med bara Doris. Du behöver inte stressa, mamma:)

Det gjorde jag inte, men det tar inte speciellt många minuter att hämta på skolan, så vi var hemma rätt kvickt.

Förra året vid den här tiden, så hade jag knappt haft en enda dag utan att någon i familjen var sjuk. Ordentligt sjuka dessutom. Jag var helt slut och det var inte slut på eländet förrän framåt maj. Även om vi skulle vara skruttiga varje dag tills dess så är det så mycket bättre än förra året. Det är en jäkla tur för det var riktigt jobbigt.

Just de perioderna så är det ensamt att bara vara en vuxen i hushållet. Jag har såklart god hjälp av alla ungarna för de är ju uppfostrade till att klara sig själva och ta hand om varandra:) Men det här att aldrig få någon som helst avlastning på riktigt. Nu tog jag det mesta även som gift, men då fanns möjligheten att han kunde ta dem och jag bara lägga mig och sova några timmar. Att bara veta att det finns en sån möjlighet gör att man klarar av att gå på reserven lite till. Och lite till:)

Nu finns det ju inte någon möjlighet att lägga sig ner och dö, för är man den enda vuxna så får man vackert stå pall, och det gör man. Dessutom så inser man inte förrän efteråt riktigt hur jobbigt man har haft det:) Jag vet ändå att om det blir katastrof så finns mamma och pappa och syrran bara ett telefonsamtal bort, och det är väl den möjligheten som gör att man pallar.Det är ändå rätt coolt hur jäkla mycket man klarar av som man inte tror.

Det som inte dödar härdar:)

Jag har alltid haft det som nåt slags motto. Det har alltid funnits, jag kommer inte ihåg vem som brukade säga det, men i min familj så har vi massa ordspråk och ordstäv. Min mormor sa ofta ” Om man lever och har hälsan” eller ”Den som lever får se” Hon sa även att lösningen på att lägga på sig några kilon i vikt när hon tyckte man såg smal ut var ” Ät gröt och gå och lägg dig skitnödig” 😉

I intervjuer förr så stod det ofta vad personen hade för motto, och jag försökte hitta på nåt fräsigare, men det var alltid det här som återkom. Ja, jag blev ju inte intervjuad så ofta förstås, men ni fattar. När man läste intervjuer i tidningar. Man ville ju gärna ha nåt eget då. Jag kanske inte tror att det var förutbestämt hur det skulle bli, för sånt tror jag inte direkt på. Tror jag:) Men det föll sig ju så att det blev ett väldigt bra motto för just mig.

Nu valde jag ju den engelska varianten när jag tatuerade in det, men det är ju bara för att det är snyggare. Och för att den låten snurrade på radio skitmycket då, och verkligen mosade in det i huvudet.

What doesn’t´t kill you makes you stronger, med Kelly Clarkson.

Det var ganska många låtar som blev otroligt signifikanta de där åren, kommer ni ihåg Passengers Let her go? Betänk att jag var så säker på att han gått in i väggen och mådde skitdåligt. Let her go blev ju mer av att dumpa hela familjen…

Well you only need the light when it’s burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you’ve been high when you’re feeling low
Only hate the road when you’re missing home
Only know you love her when you let her go
And you let her go

Och även Pinks Just give me a reason

Just give me a reason, just a little bit’s enough
Just a second we’re not broken just bent, and we can learn to love again
It’s in the stars, it’s been written in the scars on our hearts
We’re not broken just bent, and we can learn to love again

I’m sorry I don’t understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine (Oh we had everything)
Your head is running wild again
My dear we still have everythin’
And it’s all in your mind (Yeah but this is happenin’)
You’ve been havin’ real bad dreams oh oh
You used to lie so close to me oh oh
There’s nothing more than empty sheets between our love, our love

Som jag gråtit till de där jäkla låtarna! De snurrade ju konstant som de superhits de var just då. Mestadels i bilen, med bakåtvända ungar ser de inget.

Nu är de bara småspöken, jag tycker om dem, men de påminner om en sjukt jobbig tid i mitt liv.

Idag skulle jag mer köra Twisted Sisters – We not gonna take it 🙂

Haha.

Oj vilket sidospår jag hamnade på… sorry.

Nu ska jag försöka installera en grej på bloggen som jag tydligen behöver ha, jag har fått en väldigt pedagogisk förklaring på dummie-nivå så kanske klarar jag av det. Kanske:)

Vi hörs såklart i morgon igen:)

Natti natti ♥