Nu har jag på kort tid fått lite trista påpekanden om reklamen här, så lika bra att skriva om det 🙂

Reklamen på sidan styr INTE jag över. Reklamen på sidan är vad som finansierar portalen där jag bor, allt som inte syns, alla som jobbar med teknik och så vidare.

Jag tycker att reklamen här är så himla mycket bättre än på de flesta andra ställen, eftersom den inte kommer mitt i mitt inlägg. Före, efter, ibland över så man får klicka bort men aldrig mitt i. Det är förutom skitfult även otroligt störande för mig personligen när jag läser. Så har väldigt många bloggar idag, alla Bonniers bland annat. Jag hoppas det aldrig blir så här! Men Isf får man bara acceptera:) Så länge jag inte klarar av allt tekniskt själv, vilket aldrig lär hända, så är jag tacksam att det finns hjälp att få. Jag tycker väldigt mycket om folket som har hand om min sida, och de är proffsiga och trevliga:)

Reklam idag är överallt. Var man än går, var man än tittar. Att tycka att en blogg skulle vara reklamfri kan man såklart göra, men så funkar det inte. Allt kostar och med reklamen finansieras det. Det skulle kunna vara så att det kostade pengar att läsa bloggar, lite som tidningar. Hur många som skulle pröjsa för att läsa mitt svammel vete fan;) men nu är det inte aktuellt, tack vare reklamen.

Den stora helsidesannonsen som kommer ibland ska man se EN gång. Möjligen en gång per enhet man går in på, alltså mobil, dator platta. Sen ser man den igen om det är en ny kampanj. De små som kommer i början av varje inlägg försvinner om man andas ett andetag, se det som ett ögonblick av mindfullness?

Är man rastlös går det att klicka på krysset på annonsen så försvinner den. Eller scrolla lite så försvinner den. Några av er tycker det tar en evighet innan den försvinner, så jag gjorde såklart en liten undersökning:) Helt ovetenskaplig, grundad på frågor och svar.

Jag frågade hela familjen hur lång tid det tar att få bort annonsen och de tittade oförstående på mig.

”Öhh, direkt?”

Jag frågade vännerna som inte kör med Iphone som familjen gör, och svaret var samma där. Den försvinner kvickt. Totalt frågade jag 23 personer, samma svar. Nog för att det kan skilja, men meningen är att den ska visas i 1-2 sekunder. Teknikerna säger samma sak, så jag anar att vissa är mer otåliga än andra helt enkelt;)

Nytt är en liten film, jag noterade den för några dagar sen, men det verkar vara samma som med helsidesannonsen, har man fått fram den en gång försvinner den. Eller tryck på krysset.

För mig så är reklam inte något som jag hänger upp mig på, den är där, jag noterar den och så är den borta. Bra. Glömt:)

Jag hoppas att ni kan göra samma:)

Så resorna då.

Jag har varit i fjällen. Ensam. Utan barn.

Jag fattar att det kan sticka i ögonen på folk att jag gör saker utan dem, men samtidigt…jag minns bestämt både en, två och trehundra gånger när jag fått höra hur jäkla viktigt det är med egentid och egna intressen… 😉

Jag har mina barn alla dagar i veckan, hela året, alla år. Deras pappa hälsar på ( de fyra minsta)som mest varannan söndag mellan 10-18. Mellan det – inget. Inget dela på sjuka barn eller aktiviteter. Ingen pappa att lufta oro och glädje med. Inget.

Hans val. Och mitt höga nöje, för jag älskar att jag får ha mina barn alltid. ♥ Att bara få uppleva halva deras tid skulle gjort mig till en halv människa.

Att vara den enda vuxna som de räknar med är såklart sårbart. Jag har varit riktigt jäkla nära att ta totalt slut i perioder när det varit tungt med sjukdomar och elände. Att plötsligt bli dumpad med nio barn varav den minsta var ett och ett halvt år var inget annat än ett rent jävla helvete. Som jag bet ihop och tjurade mig igenom.

Jag började efter 18 månader att plugga med träffar på annan ort några gånger per termin. Mina föräldrar tog hand om barnen. Första gången jag lämnade dem var hemsk. Min mobil hade inte täckning så jag kunde inte prata med dem, wifi funkade sådär, så för första gången någonsin fick jag lämna allt ansvar för dem på någon annan, utan möjlighet att kommunicera. Holy smoke det var som att vara i en bubbla. Men, det gav mig en oerhörd frid. Jag visste att de hade det bra, och jag kunde sova en hel natt för första gången på många många år. Det är inte ett dugg fel att säga att mitt år på Hola gav mig början till läkning. Att kunna lämna allt med barnen till någon jag litar fullt på och bara koncentrerar mig på det jag hade i skolan visade även att jag kunde lämna dem för ren återhämtning.

Som att åka slalom. Eller till New York. Eller London.

Jag har familj inom resebranschen vilket gör att det är möjligt att åka med kort varsel till ställen som låter svindyrt, men inte behöver vara det:) Jag är snål nämligen, förlåt Ekonomisk;)

Javisst skulle det vara fantastiskt kul att ta med barnen.  Men det skulle inte vara återhämtning och avkoppling. Och det är vad jag behöver ibland. För att kunna fortsätta vara en mamma som håller ihop, själsligen och mentalt. Barnen och jag gör annat. Jag kan LOVA att mina egna resor INTE är på bekostnad av dem. Däremot kan nog alla begripa att skillnaden på att åka ensam och att åka med nio ungar ekonomiskt är som skillnaden på sand och diamanter.

Jag väljer resor som de inte är intresserade av. Det  skulle kännas taskigt att åka till Disneyland tex när jag har barn som älskar karuseller. Men stadssightseeing är ingen sugen på, eller slalom.

Jag skulle kunna lämna dem till mamma och sen sitta i en grotta och glo för återhämtning och säkert komma tillbaka lite piggare, men knappast gladare;)

Min absolut största skräck är att braka ihop totalt. Att inte klara av att ta hand om mina barn.

Att resa iväg på egen hand är ett aktivt val för att undvika det. När jag är iväg ensam utan att behöva rådda med tusen saker, olika viljor och massa måsten, så är friden i min hjärna total. Att kunna gå, och gå och gå i New York tills fötterna gör så ont att man måste vila, och först då komma på att man kanske ska käka frukost…att sen trava vidare trots onda tassar utan att bry sig om att barnen måste äta, vila och hållas koll på.. Det är sån skillnad mot mitt vanliga liv. Där jag kommer sist på priolistan:)

Lever man i ett förhållande så kan man få den avkopplingen i vardagen. Eller i alla fall fick jag det. Vi delade på ansvaret. Jag fick sova lite längre på morgonen om jag råddat natten, och han tog barnen till skolan. Har man ett varannan vecka-liv så kan man få det. Men lever man som jag som ensam vuxen med allt ansvar över kidsen så är det svårare. Man måste ta vara på chanserna, och man måste prioritera. Ibland sig själv.

Att resa iväg utan barnen är en prioritering i min hälsa:)

Jag har mina föräldrar som alltid hjälper mig om de kan, som puffar iväg mig på saker, som fjällen nu. Jag har även mina stora barn som alltid ställer upp. Och syrran såklart.

I gengäld så gör såklart jag allt jag kan för dem. Oavsett om det handlar om att hjälpa till att flytta eller byta tak på friggebodar, eller bara skjutsa hit och dit. Det handlar om att ge och ta. Kompromissa, lösa logistik och underlätta för alla.

Vi är familj och vi tar hand om varandra.♥

Och med det säger jag nu godnatt:)

I morgon ska jag prata om något helt annat, och jag tror faktiskt jag ska visa er snubben som jag hade en snöig flört med;)

Men nu – natti natti