Jag har tänkt på en sak.
När något jobbigt eller tråkigt händer i mitt liv, eller någon närståendes, så kan jag alltid se att det skulle ha kunnat vara ännu lite värre. Botten är liksom aldrig riktigt nådd.
”Bilen är är trasig, det går inte att starta den”
Jamen tänk om det hänt något på motorvägen i 120km/h, de hade varit ännu värre.
”Jag har 40,5 i feber”
Jamen tänk om du hade kräkts också, då hade det varit ännu värre!
”Jag har stukat foten, jag kan nästan inte gå.
Jamen, tur att det bara var ena foten, det hade kunnat vara båda och då hade det varit ännu värre.
”Jag ska betala 30.000 kronor i kvarskatt”
Jamen det var väl en jäkla tur att det bara var pengar, det hade kunnat vara kameler, det hade varit ännu värre;)
”Jag fick C på matteprovet”
Jamen C, det hade ju kunnat vara F, det är ännu värre.
”Min man reste sig och gick, han lämnade mig med nio barn”
Ja, men tänk om han hittat nån xxx-tjej och skaffar barn och gifter sig med henne, det hade varit ännu värre.
Fast vänta?? Det var ju så det var;) Hehe.
Nej, men allvarligt, när han drog så hade jag en hel massa ”det hade varit ännu värre om” Som att det hade kunnat vara värre om han var hotad till livet av ryska maffian eller om han bara försvann från jordens yta och man aldrig fick några svar. Hm, fast svar fick jag ju inte iofs …men ni fattar:)
Jag har funderat på det här som sagt. Jag vet inte om det är positivt, men det är det väl? Att aldrig känna att man slagit i den totala botten utan att det alltid finns lite saker att vara glad för. Lite kvar att ge. Jag har såklart stått med bara näsan över vattenytan och kippat efter andan, för det var så det kändes den där första tiden, men ändå…det hade kunnat vara ännu värre. Vattnet hade kunnat gå över nästippen.
Det är samma när jag är riktigt sjuk. Det är sällan, (tack och lov)men när det händer så är alltid tanken där att det är tur att man slipper det och det, eller att det är tur att det och det funkar annars hade det minsann varit kört. Då, hade det inte kunnat bli värre. Men innan dess, då hade det kunnat vara värre. Och väl framme vid det man sett som ”det värsta” så inser man att nä , det kan bli lite värre ändå 😉
Fattar ni ens hur jag menar? 🙂
Det finns folk som har det riktigt illa, på olika sätt, det finns alltid de som har det värre än vad jag har. Även om jag kan vara djävulskt ledsen eller upprörd över något, livet kan suga och gå i totalt kras, så känns det som att mina bekymmer är något mindre och att det då är förmätet att bryta ihop. Att det är till för de som hamnar på änden av den där skalan som jag inte ens visste att jag hade. Den där 100 är värsta tänkbara scenario och då jag kanske möjligen hamnar på 99, men aldrig full pott. För…det hade kunnat vara ännu värre. Det går alltid att skämta lite om det.
Fan jag inser ju nu när jag försöker sätta ord på det att det är helt stört:) Man kan inte mäta elände. Allt är relativt. Det är ju dessutom ett av mina favorituttryck ”Allt är relativt”
Men jag antar att jag ändå tillhör skaran som anser att det där berömda glaset är halvfullt och inte halvtomt. Att jag är en positiv skit, som alltid ser någon slags guldkant öven på det mest svarta åskmoln. Även om den är väldigt liten och svag:)
Positiv och utrustad med en rejäl portion galghumor. Sån humor som inte lämpar sig för alla öron;)
Jag googlade nu:) Wikipedia säger ju det jag ville förmedla här ovanför på ett klockrent vis, och med väldigt mycket färre ord:)
”Galghumor är förmågan att se det lustiga i sin egen svåra situation, eller kunna säga något lustigt, trots att man mår dåligt av någon orsak. Den liknar sjuk humor men skiljer sig från denna genom att galghumorn används av personen som själv är drabbad.
Ett exempel kan vara det kända replikskiftet med den svårt sårade som blir tillfrågad:
– Gör det ont?
– Bara när jag skrattar.
Begreppet sägs ursprungligen ha syftat på humor som kan höras från en dödsdömd på väg till galgen.”
Jaha, men okey då. Det-kunde-varit-värre är alltså egentligen lika med galghumor:)
Ni skulle bara veta hur jäkla många lustigheter jag serverat över min traumatiska skilsmässa. Jag utnämner mig härmed till Mästare av Galghumor.
Och Mästare av svammel:) men det visste ni ju redan.
Så, vad är ni mästare i? Knyppling? Återvinning? Zappa mellan kanaler? Gräva upp potatis? Tjura?
Köra bil? Springa maraton? Crossfit? Nacka höns?
Idag är det EgenMästare dagen tycker jag:) Ge dig själv en klapp på axeln och säg Fan vad du är bra på att XXX 🙂
Och berätta såklart gärna för mig vad ni är bra på. Bäst, ville jag skriva men vet inte om jag vågar;)
Vi är ju ändå i Sverige, mellanmjölkens och lagomlandet:)
Shooot!
Kommentarer
Jag är bra på att skjuta upp saker ? och njuta av ögonblicket . Älskar din blogg! Läst den sen innan Jamie föddes.
Jag tycker jag är rätt bra på att alltid va positiv trots många mörka år av pappa som dog i cancer, syrran som var suicidal och åkt in och ut på psyket, tungt drogmissbruk, kriminalitet, fängelsetid, skulden över att ha orsaka någons död, levt under psykisk & fysisk misshandel, förlorat majoriteten av mina vänner och sånt där mindre roligt.
Jag tror att vi som går igenom traumatiska saker och fortf ser glaset som halvfullt som en överlevnadsstrategi. Likaså galghumorn.
Sedan jag började blogga om min historia och vägen ur det får jag då och då höra att andra tycker synd om mig (hatar) eller inte förstår hur en människa kan ha haft så mycket och ändå stå upp och vara tacksam & lycklig. För mig känns det inte så, just för att det alltid finns någon som har haft det värre. Jag skulle sätta mina senaste 10år som hälften på en skala av värsta scenarion, men det är ju för mig. För många andra skulle det nog vara rätt högt i topp.
Får också höra av vänner att de känner att deras personliga helveten känns små i jämförelse med mina men jag säger som du, allt är relativt. Det som är ett helvete för dem är ju det värsta de har gått igenom och går inte att jämföra med mitt.
Tror det var Kay Pollack som sa att vi aldrig får större hinder än vi klarar av.
Kram
Men det Kay Pollack stämmer ju inte. Har tre stycken i min närhet som tagit livet av sig. Dom är inte dom första som gör det, och tyvärr inte heller dom sista. Så det finns för många människor som får mycket större hinder än vad dom mäktar med tyvärr
Jag fullkomligen ÄLSKAR din blogg! Du sätter ord på det jag vill skriva – du fattar nog inte vad vi tänker lika nämen såklart inte – vi känner ju inte varandra.
Jag känner dig genom bloggen och du inte mig – men du – det var jag som skrev och frågade hur stor spindeln var. Rembember? (Coolt att lägga in engelskan här – höhöhö.) 😀
Nu gjorde jag en glad smiley och det är min bearbetning och nu skriver jag här – för jag – som du – gillar att skriva.
Jag känner som du – det har alltid kunnat vara värre. Och då ska du veta att… min man fått cancerdiagnos som är så overklig. ”Prognosen är god och vi ska bota dig”. Det är så galet mycket ”förarbete” eller vad man ska kalla det och sen väntar strålning och cellgifter under 6 veckor.
34 gånger – redan nu fått 72 sjukresor.
Jag hade kunnat skriva såååå mycket mer – ett behov – använder mig av ett collegieblock för att komma ihåg allt och för att jag har behovet av att skriva av mig.
Men – summan av detta? Vet inte riktigt. Jo, jag är en positiv människa och tror verkligen på det och framför allt – skratta mycket. Det gör jag. DET är min bearbetning.
Och – min man har en god prognos och det finns alltid det som kunnat vara värre – det är så vi måste se det. Trots dessa 34 gånger i kombination med cellgifter (om det funkar) samt inopererad PEG och jamen alltså massor. Du fattar nog som jobbat i branschen.
Tack för mig och det känns bra att jag fick skriva av mig.
Kram!
Jag är tamejtusan mästare på att lägga saker på konstiga ställen och sen leta mig förtvivlad efter det.
Jag kan t ex skarva bort bilnyckeln från det jag kliver ur bilen till dess jag tagit mina prylar och ska låsa.
I söndags letade jag efter mobilen. Var ute till bilen i garaget TVÅ gånger, kollade i soppåsarna jag kastat i tunnan, rev ur tvätten ur tvättmaskinen. Så småningom hittade jag den, i en korg som har en annan korg stående ovanpå sig, på tvättmaskinen. Där brukar jag ha en mindre burk med tvättmedel. Nu hade jag lagt mobilen där medan tvättmedelsburken stod kvar framme. Och naturligtvis hade jag kommit åt knappen och satt mibilen i ljudlöst läge!
Och när det gäller det där andra så brukar min dotter säga: Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Så sant!
Hej!
Först – BRA blogg! Du är kalas på att formulera dig och skriva bra!
En fråga: när du skriver att din ex-man ”reste sig upp och gick”, bara drog han som en avlöning utan ett ord?
Jag får rysningar av att läsa de raderna! Så magstarkt!
Hur hittar man tillit och förtroende till någon (inte just en man) efter en sådan händelse?
Allt gott till dig och din familj, ni är smasching! ; )
Hälsn. läsare i Gbg
Hej jag är bra på att komma ihåg ansikten kan ha sett en person någonstans och sen ser hen igen och tänker men det är ju hen som var där den dagen
Jag är superbra på att upptäcka detaljer, särskilt avvikelser. Vilket gör mig sjukt bra på mitt jobb, men jag är rätt kass på att exempelvis minnas vilken väg jag gått eller liknande. En kollega sa en gång att jag är den typen av person som besöker någon och minns precis vilket mönster det var på alla gardiner, men har ingen aning om hur många rum som fanns. ?