De pratar om värmebölja och jag hoppas de har rätt:)

Eftersom jag liksom alltid hamnar i bakvattnet av Murphys lag så innebär det att den dag som det ska regna, i Norberg, är den dag vi planerat att köra dit husvagnen. Men hur typiskt är inte det;)

Jag försöker vifta för att vi ska åka på torsdagen, men röstas ner eftersom de tror att det ska vara shitloads av trafik då. Men vem bryr sig? Inte jag, med husvagn får man ändå inte köra mer än 70, eller är det 80 nu för tiden kanske? De bakom som inte kommer om på flera mil kanske ogillar det;) De säger fredag, och då säger meteorologerna regn.

Vi får väl se hur det blir.

I går lärde jag mig en sak. Jag borde verkligen vara lite mer intresserad av nyheter, för jag hade ingen aning. Jag och Lovelia ska på en resa, och hon behöver ett pass. Jag måste ju ha den andre förälderns påskrift för sånt, så jag bad Lovelia messa och säga åt honom att printa ut papper från polisen, skriva på och komma hit med det. Ja, jag går via barnen, och jag gillar det inte, men så har han bestämt att det ska vara. Jag bara inrättar mig. Först tänkte jag lägga till ett ”Är du snäll” eller ”Skulle du kunna” men så kom jag på att om jag haft ensam vårdnad så hade han sluppit krångla, och det är hans jävla val, så då får man stå sitt kast. Alltså krävde jag det bara:)

Jag är så ond:D

Han ville veta var vi skulle men det finns ingen anledning till det så det svarade hon inte på, och strax efter så kom det, han fixar och lämnar i vår brevlåda i morgon. Bra. Jag tänkte åka till polisen på måndag. Men så säger syrran när jag berättade för henne på träningen, att man måste boka tid nu för tiden? Va? Har jag alldeles missat. Varför det då? Ja, givetvis är det trevligt att slippa sitta och vänta i timmar, men nu finns det tydligen ingen drop-in i Uppsala. Bara bokade tider, och syrran skrämde mig med att det var skitlånga köer, lite kaos sådär. Fan, vi ska åka i början av juni. Jag surfade direkt till polisen och med hjärtat i halsgropen så klickade jag mig fram till ”boka”. Det fanns massor av tider:) Pust!

Så nu får hon missa nån lektion på förmiddagen så vi får det gjort.

Lovelia, och även jag såklart, är så förväntansfulla inför det här:D

Nu ska den lilla damen ut och resa redan i dag, då hon åker till Göteborg med sitt basketlag för att spela ..haha ja basket såklart. De åker hem på söndag så det blir några dagar utan henne. Och för henne utan familjen. ♥ Min lilla Loppa. Hon har packat efter den packlista som laget skickat ut.

Jag ska iväg och handla lite matsäck till henne som ska ätas på tåget, och även något till kvällen. De kommer fram så pass sent att det är nästan sovdags, och så upp för frukost i morgon 6.40 Holy smoke;)  Jag hoppas att de kommer få en superkul turnering och att allt går bra.

Jag tycker inte om att släppa iväg barnen så här. Jag har fått lära mig, man måste det, men det känns inte bra att inte finnas där. Jag vill ha min flock under mina vingar:)

Och min flock växer ♥ :

Janelle har gått fulla 25 veckor:)

Jag har bättre koll nu än vad jag hade i början, då kändes det som en evighet innan det gått en vecka och alla frågade hela tiden och jag kunde inte svara:) Den här appen finns på min telefon som ett litet hjälpminne. (Den heter Pregnancy+)

Jag kan omöjligen begripa på riktigt att det ligger en liten ny familjemedlem där inne och jäser, det är väldigt konstigt. Jag vet ju exakt hur det känns. Hur det känns när det sparkas, eller bara bökas runt där inne, hur magen rör sig, hur man mår när bebisen snurrar, hur man plötsligt får en rejäl spark mot revbenen som nästan tar andan ur en. När Janelle berättar om det så vet jag precis hur hon känner det, och jag kan även komma ihåg väldigt precis hur det var när jag väntade henne. Hon är ju min första, mitt övningsexemplar:) Jag kände mig som den enda kvinnan i hela världen som någonsin gått igenom en graviditet och fött ett barn. Det var som att solen lyste bara på mig och bebisen när vi gick på promenad, som att alla borde stanna upp och knäfalla inför mig som ju gjort detta enorma stora, som skapat ett barn;) Haha, jag kände mig enormt speciell:) Den känslan har mattats lite med antalet barn, inte helt, oh nej, den var stor även med Jamie, men den där totala högaktningen inför att skapa ett liv blev ju mer bekant. Man kan det här, man vet hur det är. Först gången är väldigt mäktig och speciell och det tycker jag att det ska få vara. Det är bara en gång man går från att vara en vanlig kvinna till en mamma. Det är faktiskt en superkraft:)

Och nu ska jag sluta:)

Vi hörs senare!