Ja, för 13 år sen så föddes hon, min femte dotter, mitt sjätte barn. TRETTON dagar och 23 timmar och 55 minuter över tiden:) 15 oktober.

Hon är född fem i tolv på natten, efter en riktigt snabb förlossning. En lördag, och det var final i Robinson på tv:) Jag började känna av riktiga värkar under programmet men bet ihop och andades lite. Här skulle inte missas finalen, hade ungen dröjt nästan två veckor så kunde hon vänta några timmar till. Jag borde ju veta bättre, med mina snabba förlossningar i bagaget.

Jag var less, trött och tjock. Novalie som är mitt femte barn, kom en vecka tidigt, så jag hade väl ställt in mig lite på att föda barn i v 39. Jag hade definitivt INTE trott att man gick två veckor över tiden med sjätte barnet när alla andra varit max några dagar över. Så lite man vet:)

Robinson slutade och så fort eftertexterna började rulla hoppad jag ur soffan där jag legat och låtsats att allt var fint och sa: ”Nu ska vi åka in.” Pappan blev ju en aningens ställd, kan man säga:) Jag minns inte om vi väntade på att mamma och pappa skulle komma, de bor fem minuter bort, men vi kan också ha lämnat över till Janelle och Patricia. Mest troligt väntade vi på dem. Sen var det gasen i botten och så föddes hon. Vi hann in, men vi var inte inne speciellt länge.

Det var lite turbulent, ingen tror ju riktigt på en när man säger att det går snabbt, utan de blir förvånade när det sen går riktigt superfort. Så även denna gång. Jag minns att de stod med ryggen mot och plockade fram verktyg för att ta hål på hinnorna när det från en sekund till nästa bara smällde till och hon ville ut NU. Hon ramlade ut, och sen fick barnmorskan lite småpanik när hon tyckte att jag blödde så mycket. Jag vet att det är riktigt farligt, men jag fattar än idag inte riktigt för det var inte speciellt mycket blod. Kanske var hon utan backup, kanske hade hon nån jobbig upplevelse i bakfickan, kanske var hon bara rädd för att vara med om det. Men jag kan ju se i journalen att jag inte blödde ens i närheten av några större mängder. Det är bra att de är på tårna, och jag blev inte speciellt oroad. Trixie var stor, hon vägde 4,5 kilo. Störst av alla mina barn. Men så låg hon där inne och bara gottade sig också.

Barnmorskan kanske hade en dålig dag förresten, för hon bedömde Trixie som Tung för tiden. Ehh jaha? Näää? Jag jobbade då på neo och hade koll på det där, nu har jag glömt:) Men enligt mina beräkningar var hon inte alls det. Det innebar att vi skulle tvingas stanna kvar ( fint för jag vill inte åka hem direkt.) och att hon skulle tillmatas. Där sa jag Stopp och belägg, här matas ingen unge med en kopp, det ska ni bara veta. Hon får amma, så får vi se i morgon. Okey då, lite motvilligt fick jag bestämma. Dagen efter på ronden så berättade de att hon inte alls var Tung för tiden, det var felräknat. Sicken tur att jag inte satt där och slabbade med en kopp. Amningen funkade klockrent och Trixie var mätt och belåten. Man ska lita på sig själv, det är bara så. Man ska även lyssna på läkare och barnmorskor men man kan alltid diskutera:)

Jag vet att pappan efter att Trixie var född, kände sig lite klen. Han ville att jag skulle känna om han hade feber. Alltså…JAG har fött ett barn här, men DU är den som det är synd om?? Skärp dig för faan. 😉

Vi fick åka hem, och han stängde omedelbart in sig i sovrummet, där stannade han i flera veckor. Hög feber, hostade så det skallrade i hela huset och till sist var han så skruttig att jag ringde in. Han hade ringt 1177 flera gånger men eftersom han sa att han hade en nyfödd bebis så tog de honom för en mesig farsa med en mancold som var rädd att smitta barnet. När jag så ringde så tog det fart. Först var de väldigt motsträviga, sa att det var influensa och att det bara var att härda ut. Men hallå, vi är åtta personer i det här huset som bor på varandra, hur är det möjligt att ingen annan är sjuk? Han kan knappt andas…en influensa borde dessutom vara på övergående för länge sen, det här blir värre?

Sköterskan gick iväg för att konsultera någon och ringde sen upp.

”Ska vi skicka en ambulans eller tror du han klarar av att åka taxi?”

Jahaja nu fattar ni, fint.

Han fick ta en taxi, nån måtta får det ju vara, och diagnosen blev: Kraftig dubbelsidig lunginflammation. Sånt man kan dö av. Helt ärligt så var han kanske inte så långt ifrån det, han var ruggigt dålig. Första antibiotikan tog inte, så efter att ha tjafsat med en ny läkare som ville att han skulle komma in igen, något den första sagt att han absolut inte skulle behöva, funkade det inte skulle han få en ny, så fick han nån härlig medicin som slog ut alla bakterier.

Det vände, men det tog flera månader innan han var ens okey igen.

Jag kan ärligt säga att det var en skitjobbig tid. Jag var nyförlöst, hade nu sex barn som skulle tas om hand. Att på dag fyra efter förlossningen gå till Ica, och sen där bland frukten inse att helvete, jag orkar nog inte gå hem igen:) det är inte så kul. Jag hade tvillingarna (5 år) som gick på hockey, och efter en vecka satt jag i ishallen för att hjälpa dem på med skridskor och alla skydd, med en bebis insjalad på magen och en tvååring som rymde.  Just ja, klockan åtta på morgonen…. efter att ha sovit på en madrass i vardagsrummet för att slippa bli hostad på hela natten. Att sova på madrass nyförlöst med en bebis, det är inte så bekvämt kan jag meddela, och det gjorde jag i flera veckor. Först var jag gruvligt irriterad på pappan som var ”sjuk” men sen blev jag ju orolig som sjutton. Var det tyst där inne i sovrummet för länge så var jag tvungen att kolla så han levde. Herrejösses.

Jag råddade det ju, till och med väldigt bra, men det var inte den här mysiga starten direkt.

Trixie var ett fantastiskt lugnt och enkelt barn. Hon åt och sov och var vaken men nöjd. Hon har fortsatt i samma bana, det är sällan några problem med henne. Hon är lugn och trygg, kan tala för sig och är en klippa. Tänk att det är tretton år sen, hon är nu tonåring. Det kommer bara säga swoooosh så har det gått tretton år till.

Vi väckte henne med sång och paket på sängen. Hon har velat ha trådlösa hörlurar länge, så det fick hon. Sen lite tröjor och så, och sen ska vi fira henne tillsammans med alla höstbarnen, och Jamie, snart. Storkalas 🙂 Jag ska bara hitta en helg som funkar. Inte helt lätt.

Grattis min älskade lilla unge, för fast du fyller tretton är du alltid min unge ♥ Jag älskar dig Trixie 🙂

.