Jag är helt slut i både huvudet och kroppen:)
Lycklig och trött❤️
Livet ändå, hörrni. Ibland suger det och ibland är det nedförsbacke och så uppför och hit och dit och fram och tillbaka. Jag fick en bild av en kompis i går, eller förrgår kanske(?). Han var väl påpälsad, mössan nerdragen till ögonen, halsduken upp över näsan, kragen på jackan uppslagen så den nådde upp över öronen. Syntes att det var svinkallt, och så hade han skrivit ”myggfritt” över hela bilden:)
Positivt tänkande. ?
Det gäller att Always look at the bright side of life:) Finns många talesätt: bakom alla regnmoln finns en stjärna, efter regn kommer sol, eller mitt personliga mantra: Det som inte dödar härdar. What doesn’t kill you makes you stronger.
Idag var det ett strålande väder. Jag gillar inte vintern men ändå, sådana här dagar är fantastiska. Gnistrande sol, kritvit pudersnö, och det känns som att andas en Vicks blå:) Man blir glad av sådana dagar. Nu gjorde jag inte ett dugg utomhus, mer än köra bil mellan olika butiker, men det gör inget, känslan är där ändå. Jag försöker bli bättre på att ta vara på nuet, carpe diem är inte så jäkla dumt ändå;)
.
Igår döptes lilla Jack, och jag ska berätta och visa er bilder, men måste föra över från kameran som laddat ur batteriet.. det kommer.
Idag följde jag med syrran som smakråd, hon hade äntligen bestämt sig för att köpa nya slalompjäxor. Hennes är från slutet av 80-talet, precis som mina var innan jag uppgraderade mig för nåt år sen. Det har hänt saker, och det går förvisso helt utmärkt att åka på mina gamla CP Racer skidor med pjäxor med ett spänne, men, det är väldigt mycket roligare att köra med bra grejor. Hon provade och provade och fick sen proffsig hjälp av en kille, och under över alla under så köpte hon ett par.
Jag köpte nya stavar och underställ i ull, för jag har inget annat än ett i siden. Det är superskönt men inte tillräckligt att ha enbart. Och just ja, varsitt par skidbyxor. Nu är vi helt kittade för en dag i slalombacken.
Ska bara åka uppåt landet lite då:)
Sen blev det lunch/middag på Ikea. Mina barn hade umgänge med den andra föräldern idag, och de större sov till nån gång på eftermiddagen så jag passade på.
Jag får ofta frågan hur relationen med barnens pappa funkar nu, så här snart sex år senare. Mitt svar är alltid – Vilken relation? För vi har absolut ingen kontakt, och jag menar alltså INGEN. Han hämtar barnen, och släpper av dem igen vid grinden, han går inte ur bilen. Idag kom de till Ikea när vi satt och käkade, barnen kom och kramades( det var ju flera timmar sen vi sågs?) och han låtsades inte se mig…det var första gången på evigheter som jag ens såg en skymt av honom. Jag har inte pratat ett ord med honom sen strax efter jul 2013, då han knuffade mig, då sa jag iofs jäkligt många fula ord på en gång;). Om det är absolut tvunget så messar jag, men det ska vara helt livsviktiga saker. Det är HANS val, han har varit väldigt tydlig med att han inte vill ha kontakt, och ja, vad ska man göra?
Jag har accepterat och följer de regler han satte upp. Om det ska bli någon förändring så måste det första steget tas från hans håll. Det lär inte hända så relationen finns alltså inte. Det är okey för min del.
Jag ensam uppfostrar och tar hand om våra barn. Jag råddar allt själv. Jag tar hand om sjuka barn, konflikter, olyckor och tvättberg. Jag får ensam uppleva glädje, sorg och allt där i mellan. Jag smörjer cykelkedjor, lagar trasiga grejor, syr ihop trasiga byxbakar, klättrar på tak och kryper under bilen om jag måste. Jag skäller, jag tröstar, jag peppar och skrattar och gråter med ungarna. Jag går på tråkiga skolmöten och tandläkarbesök, hämtar ungar från stan mitt i natten om det behövs och har liksom ständig jour.
Det är jag och barnen. Det är krångligt ibland. Och det är så otroligt härligt jämt! Jag hade aldrig pallat nåt varannan veckas schema, så fast det låter konstigt så är jag ändå tacksam att hans intresse är så lågt. Det är hans förlust och min jättevinst:).
.
Ibland tror jag att folk glömmer bort att jag har nio barn, helt ensam, och tänker att jag lätt borde kunna ställa upp hit och dit, göra ditten och datten. Baka, vara klassförälder på skolresor, samla in och sälja saker, Newbody tex. Det är enklare idag än för några år sen absolut! Men det är fortfarande knöligt med körningar till basketmatcher i Stockholm till exempel. Mitt stora dåliga samvete! Det tar flera timmar, alltid på helger när alla är lediga och hemma, och just det är svårt att få ihop. Många vet nog inte att jag är ensam heller för den delen, det är ju inte det första man säger.
”Hej jag heter Carola och har nio barn och är ensamstående på heltid. ” Det blir garanterat lite dålig stämning då;) Eller tusen frågor.
Mina stora tjejer säger att jag klagar för lite;) Haha. Kanske det, men livet blir fan inte enklare för att man klagar. Eller jo, lite kanske, Sharing is caring, delad börda är … osv:)
Ja, det jag ville säga var alltså att jag har nio barn och älskar det:)
Ni kanske fattade genom svamlet ?. Jag är mest bara happy:)
Nu ska jag sova. Jamie är krasslig och sover oroligt så jag försöker vänta in djupsömnen så jag ska slippa vakna ur min;)
Lilla valpen kom precis in och ville gosa och leka, mitt i natten-rycket, så Jamie vaknade till, men verkar sova bra nu.
Vi hörs snart igen ?
Kommentarer
hejj carola jag börjar med super fin familj du har bra kämpat ’
jag har bara 2 barn men det är endå mina ögon stenar dom är stora i dag så klart en på 30 en på 24
jag separerade för 8 år sedan jo ex finns kvar men inte i mitt liv han har valt detta jag vet hur ont det kan göra för en gång skaffde man barnen i hop är ingen tröst endå vad gör man om nått händer barnen t.ex olycka dom blir sjuk mm ska man mötas på lassarett då ovänner + tydligen enligt han jag vet verkligen hur du känner roddar mm vi är många tyvärr ingen tröst men vi har varandra att stötta med mm så jag skicker en kram
go girl vi finns för varanda kram till din fina familj och alla där ute oavsett problem m.vh norrland
??❤️
Fast de 4 myndiga tar väl hand om sig själv? De bör väl vara ganska självständiga nu?
Det är inte så att jag på något vis klagar, eller vill att ni ska tycka synd om mig, eller tycka att jag är duktig, eller så. Jag är mamma till nio barn. En del fattar inte det. En del har liksom glömt att jag har shitloads av commitments mot mina barn, de går alltid först, måste alltid gå först. Oavsett ålder. Bara för att de blir myndiga så slutar man inte bry sig, det funkar inte så. En kommentar som din är otroligt sårande även om du inte förstår det. Det är som att det inte räknas bara för att mina barn är större. Det spelar ingen roll hur stora de blir, de har likafullt bara EN närvarande förälder. Jag är likafullt ensam om allt som gäller barnen. Jag har haft ett jävla helvete, och då hjälper det inte att de fyra äldsta är myndiga. Vägen dit har varit lång. Jag har gått den ensam. Varför måste det förminskas för att barnen IDAG är större ?
Alltså Marie… Det är ju inte som att man inte behöver en stöttande vuxen för man blir 18. En förälder är ALLTID en förälder o som nu tex janelle är 24 men hon har väntat o fått sitt första barn, då behöver man verkligen en nära vuxen och då helst de man växt upp med…. sen kommer ju andra problem när barnen blir äldre o självgående JA de behöver inte passning men de kommer ev kärleksbekymmer, utbildnings o söka jobb bekymmer, där man som förälder ska finnas till hands om de behöver råd o stöd. Så ibland är det lättare o ha en i Jamies ålder, de är ledsna o så får de en leksak eller gottis o sen är det över, försök att komma med det till tonåringen, kärleksproblemen tex kräver en hel del mer. Så Marie tänk det gamla ordspråket små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. O sen ska Carola tackla allt utan en medförälder och på det Perras svek mot barnen. Vilken jävla pappa gör förresten så, han är inte ens värd o kallas pappa . En pappa gör fan inte så. Så Marie o ni andra som ska förminska o dissa dessa fantastiska föräldrar som Carola som fixar ALLT själv, för den andra föräldern helt plötsligt tror att man kan säga upp sig som pappa o bara sticka , ni borde fan skämmas likt Perra. En stor medalj till dig Carola o alla andra med dig, som har en idiot till medförälder, ni gör ett grymt jobb men det är skandal att man 2019 kan göra som Perra o ha UMGÄNGE med sins barn o ändå få kalla sig pappa, va fan är det.???,”Jag umgås med mina barn max några timmar i månaden och sen får den andra föräldern göra allt annat”. Men tur de får en relation livet ut med sina barn ich barnen vet vem som fanns för dem. Hade varit kul och höra Perras tankar om hur en pappa ska va, Umgänge med sina barn han satt till värden nä skäms på dig Perra. NI som känner honom skicka gärna vidare och banka lite vett så han fattar vad en pappa är för något, nu leker han typ en gammal släkting man hälsar på o gör något en stund med. Kram till dig Carola, du gör ett skitbra jobb?
håller helt med dig mari (utan E) om hur han kan kalla sig pappa öht…
eller för den delen ”ha umgänge” med sina barn men (vad det känns som iaf och som åtminstone jag läser in lite här bland inläggen) gör grejer som egentligen inte ”kräver” umgänget? typ ikea, lekland osv – visst barnen kanske har att göra men hur mycket umgänge blir det på ett lekland? att ”köpa sina barns kärlek” är väl också en grej jag mår lite illa av, han kan göra sånt för han har (mer) pengar, han kan ”göra allt” som C inte har råd (eller logistik att få ihop) med osv.
sen minns jag inte hela historian om huruvida umgänget kom till och vem som var drivande i den frågan men kan gissa at det inte direkt var P själv…
Du har helt rätt, köpa kärlek.. Umgänget är hans helt egna beslut, hur mkt(lite) och hur ofta (sällan) och vad de ska göra.
Det är alltid bio, restaurang, lekland, badhus, ev uteaktiviteter när det är mkt snö, osv. Han lämnade in sina mkt detaljerade krav på umgänget, 2015, och det är klubbat i domstol. På våren sex timmar varannan söndag, på hösten tre timmar varannan onsdag. Max 12 timmar i månaden alltså ?
Jag är också ensamstående dock bara med ett barn och dock självvalt men kan störa mig lite på alla som menar att dom är ensamstående trots att dom har delad vårdnad och bara barn varannan vecka. Om man är barnfri varannan vecka måste man ju hinna fixa massor då man inte har barnen? Samt hinna sova och softa mm. Med det sagt så är jag otroligt glad att jag har min dotter varenda dag för skulle inte vilja vara utan henne varannan vecka såklart. Tack för en bra blogg och för att du alltid är så klok ?
Kram
Jag tror vi känner exakt lika där. Jag skulle mått så dåligt utan barnen på heltid. Att missa halva deras liv är inte vad jag signade upp för när jag skaffade dem. Och jag håller med även om att det rimligen borde vara enklare på många vis, i alla fall återhämtningsmässigt att ha varannan vecka. Inte känslomässigt om jag dömer utifrån mig själv dock.
Det gäller ju att skilja på äpplen och päron. Ensamstående kan man ju vara trots att man har barnen varannan vecka. Att man sen har mer egentid om man har delad vårdnad är ju en helt annan sak. Men det gör en ju inte till mindre ensamstående.
Fast i min värld är man inte ensamstående om man har barnen varannan vecka. Då finns det ju en förälder till som man delar ansvaret med.
I min värld var jag också ensamstående fast jag hade varannan vecka. Varför? Jo för att fast vi hade varannan vecka tog han inte ansvar utan kom undan med det lilla han gjorde och jag hade aldrig kunnat ändra på det. Det gällde både ekonomi angående barnen och allt det övriga som ingår i varannan vecka livet. Nu är jag bara glad att det är över och de är vuxna. Önskar så att jag hade fått ha dem på heltid och i alla fall fått underhåll till dem, det hade de tjänat på för de fick nästan ingenting från han varken materiellt eller tiden och jag orkade inte bråka. Om samarbetet inte fungerar kan det vara ett helvete på många sätt.
Oh ja!! Det skulle underlättat något så vansinnigt med ett fungerande samarbete!!
I min värld är man ensamstående fast man har barnen varje vecka.
Såvida jag inte har någon annan vuxen boende i hushållet så är jag ensamstående.
Varannan ska det naturligtvis vara. ?
Jag vill inte på något sätt förminska erat föräldraskap. Förstår att det kan vara enormt knepigt med delad vårdnad och massa beslut osv som ska tas gemensamt. Extra jobbigt såklart om den andra föräldern inte gör sin del. Stor eloge till ALLA kämpande föräldrar där ute. Vet bara en del som klagar på att dom inte hinner med sig själva eller få saker gjorda trots att dom ”bara” har barnen varannan vecka. Tänker att om en är ensam varannan vecka hinner man ju fixa massor med saker då för att sen lägga mer fokus på barnen när man har dom.
Plus att det är lättare ekonomiskt då barnen iallafall inte äter hemma ena veckan osv.. Får 1500 i underhållsstöd och det räcker ju inte särskilt långt
Ensamstående innebär att man är singel/lever ensam med barn. Oavsett om det är varannan vecka eller inte.
Okej, då tycker vi olika i den frågan ?
Du gör ett strålande jobb,var stolt?Ellinor
??
Har läst din blogg länge. Känner igen känslan att vara mamma 365 dagar om året. Det har jag varit i snart 8 år. Skillnaden är att jag har ett barn, inte nio. Min dotters pappa blev sjuk i lungcancer i nov 2009 och dog 15 mån senare. Då hade hon nyss fyllt fem år. Nu är hon 13. Det har varit svårt många gånger, men allt går och jag tycker att jag har lyckats riktigt bra. Hon är snäll, empatisk och hjälpsam. Tyvärr kommer hon inte ihåg särskilt mycket av sin pappa, mycket mindre än jag trodde.
Jag har varit klassföräldrar också, men har ju som sagt ”bara” ett barn.
Stor kram till dig ❤️❤️ Jag säger alltid att allt är relativt och det är sällan något är besvärligt om allt annat klaffar, det är mest en fråga om logistik och att alla är friska. Vissa år har jag haft minst en sjuk unge varje vecka från jul till maj, och då är det knöligt. Men jag tänker alltid att det kunde varit värre:)
Du har lyckats mkt bra med din dotter tycker jag det låter som ??
Du har inte speciellt många små barn. Att säga att du är ensamstående niobarnsmamma är en sanning med modifikation.
Att sälja saker, newbody t ex, har ju knappast med antal barn att göra? Om inte alla nio spelar basket och ska sälja samtidigt. Men igår skrev du att ETT barn har en aktivitet.
Ja? Och NEJ. Det är ingen sanning med modifikation! Det är så, och det kan ingen ta ifrån mig. De är inte så små, och jag skrev att det är lättare nu, det är så otroligt mycket enklare att du aldrig kan förstå det, om du inte varit i samma situation. Men de har varit små, Jamie var 1,5 år, Jordan 3, Lovelia 5, osv när pappan drog. Då var det slitsamt MEN jag fixade det med. Okey Newbody är inte svårt pga antalet barn, det är bara svårt för att det inte finns en arbetsplats av något slag där vi kan lägga katalogerna utan det måste knackas dörr. Kanske ett dåligt exempel, förlåt.
Du fattar nog inte vad jag ville ha fram, för du har inställningen att jag borde klara det:) antagligen eftersom du dömer utefter dig själv, det brukar vara så.
Och det gör jag också:)
Glöm Newbody! Det är bara en detalj, det som är svårt är skjutsningarna. Att boka upp en bil full med kids som ska på match för att i sista sekund få ett sjukt barn.. och ett antal andra blir drabbade. Sånt är jobbigt. Att det inte finns en backup-förälder. Men jobbigt är inte lika med omöjligt.
Men vilken urbota trist kommentar. Att Carola är ensamstående niobarnsmamma kan du ju inte ta ifrån henne på något sätt eftersom hon ju har NIO barn och är ENSAMSTÅENDE!
Carola – du gör ett sånt jäkla hästjobb och du gör det så otroligt bra – glöm aldrig det. Många kramar till dig!
Jag vet vilket hästjobb Carola har gjort, all eloge till henne! Blev själv lämnad ensam med tio barn i åldrarna 10 mån, 3,7,8,10,13,15,17,18 och 19 år (för 13 år sedan). Barnens pappa jobbade 80 mil bort och hade inlett ett förhållande med en ny kvinna där (som han sen gifte sig med). Han har knappt träffat sina barn. Jag har uppfostrat hela skaran själv och är en stolt mamma, mormor och farmor. Min yngsta fyller snart 14 och bara tre av barnen bor kvar hemma.
❤️❤️
Ensamstående på heltid fattar inte folk… Att man dygnet runt 7 dagar i veckan, 365 dagar om året,livet ut alltid är det ansvarige vuxna & är anträffbar . Sant man slipper missa hälften av vad ungarna gör men vara klassförälder funkar dåligt. Det kan de fetglömma,jag kan inte klona mig & vara på 2-3 ställen samtidigt (har små barn med) . Funkar det för yngsta en aktivitet,javisst annars går det barnet före
Just att det är livet ut har folk svårt att fatta:) Och även att det gäller stora barn. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, det stämmer så jäkla väl! Trodde jag aldrig innan jag hamnade där:)
Jag är klassförälder när jag blir tilldelad det, och jag är grymt vass på att fixa om man fick bestämma själv;) men det är ju alltid massa viljor och nån som absolut ska ha sitt igenom. En annan klassförälder då?, och då backar jag ödmjukt och anpassar mig och gör det jag blir tillsagd 🙂 Jag är ingen som behöver leda, det är enklare att följa liksom;)
Men som sagt, folk som inte är ensamstående helt på heltid kan nog aldrig förstå. Det är så mkt annat också, att vara både mamma och pappa, det är inte så enkelt.
?
Klappa dig själv på axeln varje dag för du gör ett fantastiskt jobb med alla dina härliga ungar!!
Jag har visserligen ”bara” 2 men båda har diagnoser som tar tid. Oändligt med tid. Bara jag som följer med på landstingsbesök (i snitt 4-5) i veckan, bara jag som är på möten som blir pga det,bara jag som läser på/förbereder inför utredningar/info,jag som tröstar & förklarar eländet,jag som är anträffbar 365 dagar per år oavsett om barnen är hemma eller iväg någonstans. Jag som möter upp/hämtar/lämnar,varenda sjukdomsvak är jag osv. I gengäld har jag rikedomen få rå om dem på heltid men inte ens när jag ligger inlagd själv på lassa har jag avlastning av den anndra förälder. Varit ensam i 14 år drygt med ansvaret & sista 4 åren har jag varit helt barnfri med ”bara ” telefonjour 2 ggr. & nästa helt barnfria tid blir när jag kommer måsta sova över på lassa pga en operation. & det folk inte tänker på att ensam på heltid utan ens ett helt helgumgänge är just det. Du är ensam om att lösa allt från en vanlig vardag som inköp av vinterkläder/cyklar,skjutsa till aktiviteter, planer osv. Så hejja oss oavsett om det är en mamma eller pappa som fixar det helt själv ?. & ja,jag har slutat stressa ihjäl mig för att jag ”borde” vara klassförälder osv. Man är oftast 4-5 & de flesta andra är 2 föräldrar som kan hjälpas åt per barn (Eller mer). Min tid lägger jag på mina barn för ska orka i många,många år till
Så är det, och man gör alla en tjänst genom att ta hand om sig själv på det vis man kan 🙂