Jag har en kompis:)

Wow, säger ni, grattis. Kul för dig, good for you, härligt! Jag återkommer till honom alldeles snart, för minsann är det inte en man:) Och innan ni börjar spekulera så är han lyckligt gift. Man kan ha kompisar av motsatt kön, även om många tycker det är konstigt.

I alla fall, det handlar om att samla på saker. Gör ni det? Och vad i så fall?

Jag kan inte säga att jag egentligen samlar på något, men jag har svårt att göra mig av med saker som är funktionsdugliga oavsett vad det är. Man vet aldrig när man kan behöva plocka fram ett extra köksbord ur gömmorna eller kanske en dockvagn eller så;) Nu har jag dessutom sparat så mycket under åren till dess att ungarna ska flytta hemifrån och skaffa egna ungar, att NU när det börjar närma sig så kan jag ju verkligen inte rensa. Jack är bara den första i raden av barnbarn liksom:)

När vi hade översvämningen, förlåt att jag tjatar, så skickade jag iväg shitloads av saker, både funktionsdugliga och skräp. Nästan alla gardiner exempelvis för de låg i en kartong som blev fuktig och så hann jag inte ta reda på det. Eller mer så här – jag hade så djävulskt mycket annat att tvätta upp att jag inte kunde prioritera sånt som jag ändå inte ville ha kvar. Massor av textilier hamnade i brännbart. Det svider, för det är slöseri på resurser, man kan ju lämna det till återvinning, men knappast när det är halvmögligt. Massor av kläder, sängkläder och mattor och fan och hans moster åkte iväg, och till sist var det tomt. En superhärlig känsla. För sånt gör egentligen ingen människa glad.

Men samla på riktigt gör jag inte. Jag menar som på frimärken, eller badankor eller Pokemonkort.

Jag har gjort några försök för det verkar ju rätt kul, att samla, leta, katalogisera osv. Men jag har inte något jag är specifikt intresserad av.

Kompisen heter Björn och är vass på att filma och producera, och ihop med några kompisar har han gjort en serie som heter RecHoarders.

Det handlar om folk som samlar på skivor. Vinyl. Ni som är unga fattar inte grejen med vinyl, men för oss som vet är det speciellt. När man äntligen hade råd att köpa Den Där Lp-skivan, som man kanske varit in i butiken och bett om att få lyssna på ex antal gånger. Stått där med lurar och fått höra en kort bit av några låtar. Sen fick man skivan i en speciell plastpåse, i perfekt format för en platt fyrkant, bar hem den, gärna så att alla såg att man KÖPT EN SKIVA:) Coolast var det om man köpt nån riktigt hårdrock:) lite mindre cool om det var Herreys.

Sen hem, lägga skivan i skivspelaren och sig själv på sängen, med konvolutet i näven där texterna ofta(st) fanns, och så hög volym och bara lyssna och läsa texterna.♥ Sen ringde man till kompisen för att han/hon skulle komma och lyssna och sen gjorde man det i veckor. Lyssnade alltså. Kanske spela över på kassettband så man kunde ha med sig den i freestylen.

Knastret från en skivspelare är … ja vad är det? Unikt, charmigt, förväntan. Speciellt som sjutton 🙂

Jag har suttit och kikat på avsnitten nu, det är med olika svenska personer som har massor av skivor i sina samlingar. Det roliga är att de verkade inte ha nån direkt synbar ordning, mer att de VET var den och den skivan står. Det är my kind of doing things:)

De bjussar på lite musik, och visst var ni ett helt gäng som gillade Teddybears? Deras sångare, Patrik Arve är med i avsnitt tre:)

.

Faktum är att de här killarna även gjort en annan grej, som jag fastnade i förra helgen. Det är en film om några av våra svenska gitarrhjältar:)

Axemen of Sweden.

Med bland annat John Norum, och även Kee Marcello som båda spelat i Europe:) De är såklart mina favoriter, men även Andreas Öberg, Per Nilsson, Jojje Wadenius, Jessica Gardlund, Fredrik Åkesson och Mattias Ia Eklundh är med. Det var otroligt intressant och kul att se, om man är det minsta intresserad av musik då:) Jag är väldigt fascinerad av folk som är musikaliska. Allra helst de som spelar massa instrument och sjunger OCH producerar och skriver musik. Vilket jäkla rikedom de sitter på!

Själv spelade jag altflöjt liksom…efter noter, kan inte direkt stoltsera med något absolut gehör. Inte ens ett litet mediokert gehör;) Jag har aldrig egentligen tyckt att det var så himla kul att spela, men fortsatte ändå år efter år. Till sist var jag ju rätt okey på Bach och Mozart, men det är riktigt jäkla långt ifrån vad jag gillar;) Idag spelar jag ett stycke av Mozart, möjligen är det Händel förresten, och Horgalåten:) Jo, ledmotivet till en serie som hette Mot alla vindar. De två sista kan jag utantill om jag låter bli att tänka;) Och det bara om jag råkar hitta flöjten, som ligger längst upp, längst bak i ett skåp;)Alltså i princip aldrig.

Jag borde ju såklart spelat gitarr, det inser jag ännu mer efter att ha sett den här filmen:) Men faktum är att jag nog inte är musikalisk på rätt sätt för att spela något instrument med hjärtat.

Jamie står i kö på musikskolan för just gitarr, han har ju älskat att klinka på sådana sen han var pytteliten:) Den var liksom alltid med.(och ja, jag vet att det är en ukulele)

Efter maten, med nyllet fullt av köttfärssås och spagettin på foten.

Med coola brillorna på;)

Av alla julklappar han fick när han var drygt två år, så var det denna som var favoriten.

Han tog den med sig i sängen på kvällen ♥

Alltid alltid alltid:) Tills ukulele gick sönder, men då fick han såklart en ny.

Och han har alltid gitarren åt ”fel håll”. Men han är högerhänt.

Jaja bilderna suger, men barnet är gulligt:)

Han själv vill inte alls gå och lära sig spela, men se det skiter morsan i. Han behöver inte fortsätta om han inte vill, men han ska definitivt prova. Han har syrrans gamla gitarr nu, som Janelle spelade på, och när han spelar så låter det inte illa. Han har någon slags känsla för det, och man hör direkt skillnad på om det är han eller nåt syskon som grejar.

Det lär ju ta ett tag innan han får nån plats bara.. synd att det är så.

Ja, det var dagens filmtips från mig, gå in och kolla nu:)

Nu ska jag dammsuga, och torka golven rena från smutsiga tassar, oh denna glamour:)

Vi hörs snart!