Den 14 maj för nitton år sen föddes mina tvillingar:)

Jag har nio barn och alla är speciella, men att vänta, föda och amma tvillingar är extra speciellt, så är det bara. Jag är glad att de inte var mina första barn, jag hade erfarenhet nog att kunna njuta:)

Jag hade iofs jobbat med barn på sjukhus innan, både pjuttefjutterna på neo och större, så just den vårdande biten kände jag mig trygg i. De barn jag skött om där kräver tusen gånger mer än ett, eller två, friska spädbarn. Det var skönt att luta sig mot.

När de föddes blommade hela trädgården, jag hade ett stort körsbärsträd precis utanför fönstret där datorn stod, som jag satt och tittade på, och när vi kom hem från BB så blommade även äppelträden. Så blommande träd påminner mig alltid om tvillingarna 🙂

De föddes i v. 38+2, och var stora och fina. Robban föddes först och vägde 2,8kg, medan Corrinda trumfade honom med sina 3,2kg. Den skillnaden i vikt,400g höll de i många år. Förlossningen tog en timme och 57 minuter, och då räknar jag från första lilla aningen att nåt var på gång, det lilla knipmolandet i ryggen, tills båda var ute.

Det är 14 minuter mellan dem, och Robban illvrålade hela den tiden, sen kom hon och gjorde honom sällskap. Men då fick de komma upp i min famn tillsammans och tystnade?❤️. Jag fick ju inte hålla Robban innan även hon var född, för risken är att tvilling nummer två snurrar och far runt när utrymmet plötsligt ökar, den bebisen är ju inte fixerad utan ligger långt ifrån utgången.

Det var märkligt att ha flera barnmorskor som klämde på magen och höll fast henne utanpå, för att styra ner henne med huvudet. Det struntade ju hon i såklart och tyckte att en hand, det var en bra kroppsdel att ta ut först. Känna efter om det var varmt eller kallt kanske ?. Likt Superman så knöt hon näven och … läkarna hindrade henne;) De sa att de skulle trycka tillbaka armen under nästa värk och det kanske de gjorde, vad vet jag. Jag var trött, hade ont och kände att det faktiskt var okey med bara en unge. Robban skrek och jag ville ha honom hos mig, hela rummet var fullt av folk och jag var nertryckt på rygg. ”Gör si, gör så, nu kommer det en värk, ta i nu!”

Va? Nä, jag känner ingen värk? Vad snackar ni om? Och rent ärligt, det sista jag ville var att klämma ut en unge till. Jag var liksom klar:)

Men även hon föddes ju, som tur var, och skrek som en gris. All personal som inte längre behövdes och bara varit standby ifall att, lämnade rummet. Läkare, narkos, barnmorskor, undersköterskor. Det var svinmycket folk.

Alla höll för öronen;)

Sen fick jag åka säng upp till avdelningen. Jag låg där med en bebis på vardera armen och var så jäkla stolt?.

Jag vet att deras pappa kände likadant. Han berättade om när han med dem i baljan var i köket för att hämta frukost, och en annan nybliven pappa kikat ner och avundsjukt suckat.

”Men du har ju två!!”

Stoltheten när han berättade hur han sagt ja, gick liksom inte att missa:)

Den här bilden tror jag inte ni sett?

De är drygt ett år och Corrinda snodde en hel limpa, jag tror att vi köpt nån kasse med typ fem,sex stycken. Nöjd och glad gick hon runt och smaskade på den, satte sig sen framför tv:n och lät brorsan vara med:)

De har alltid delat fint på saker.

.

Nu är de nitton. Helt otroligt!

Jag älskar er, mina tvillingtroll??❤️?