Jag ska prata om en sorglig sak idag. Jag har funderat fram och tillbaka hur fan man hanterar sånt här. Kan man berätta om det för att sen bara fortsätta med sitt vanliga liv, skriva om trivialiteter och trams? Jag insåg att man inte bara kan, man bör göra det. För det är respektlöst att inte leva livet man har fått, så fullt ut som man kan. Respektlöst mot dem som inget hellre velat än att ha en trivial vardag men den har ryckts ifrån dem.

En oerhört inspirerande och omtänksam tjej har lämnat det här livet. Terese Alven’ hann precis fylla 37 år, det är alldeles för tidigt. Hon efterlämnar två små barn och en make som nu ska försöka samla ihop bitarna och genomleva en sorg jag inte ens vill tänka på.

Terese var hälsoinspiratör på hög nivå, rörelseglädje var viktigt för henne. Hon har skrivit flera böcker om det, och även om ätstörningar. Jag kände henne via bloggen, vi har varit på många event och nån gång delat hotellrum. Vi var inte nära vänner men vi kände varandra. Hon sprudlade alltid av glädje, log jämt och var positiv och full av energi.

I höstas väntade hon familjens tredje barn, och där nånstans började slutet. Hon fick en stor cysta som måste opereras bort, fostret klarade sig, men kort därefter fick de besked som gjorde att graviditeten måste avbrytas. Jag led så med henne. Just då kändes det som det värsta som kunde hända. Men sen kryade hon inte riktigt på sig. Trots det så fortsatte hon att utstråla hopp och positivism. I slutet av april lades hon in akut på sjukhus och hon diagnosticerades med en aggressiv jävla äggstockscancer. Komplikationerna avlöste varandra och i lördags valde hon i samråd med läkare att sövas ner tills det var över. Hon ville ta farväl medan hon var tillräckligt klar och medveten.

Natten till tisdag somnade hon in för evigt.

Utan att ha fått en ärlig chans att kämpa.

Det här är så fruktansvärt och jag försöker att inte tänka på det, för det kryper under skinnet och min egen dödsångest slår till. Så här ska det inte vara. Får inte vara!

Terese brann för hälsa. I hennes namn har det startats en insamling som heter

Spring för Terese.

Hennes man skriver :

”Fortsätt dela och fortsätt sprida Tess budskap om rörelse och glädje. Spring, dansa eller ta en promenad och gör det till en vana. Gör ni det så lovar jag att Tess kommer att le ner från himlen.”

Så det gör jag. Dela hennes insamling ni med och bidra till forskningen om cancer. Nån jäkla gång ska väl gåtan knäckas och skiten utrotas.

Och sen lever ni fullt ut, kom ihåg att alla de här dagarna som kommer och går, som kanske är skit ibland, och ibland ren lycka, det är det som är LIVET. ❤️

Det är inte alltid en dans på de där rosorna, det kan vara jäkligt motigt och uppförsbacke. Men det finns alltid något positivt att ta fasta på och sträva efter.

Man har bara ett liv. Lev det så bra just Du kan.

Jag kommer sakna dig Terese ❤️ Vila i frid nu.

Mina tankar går till hennes familj ❤️