Min lilla loppa fyller år idag. Tolv år!! TOLV….

Det är helt galet:)

Lovelia föddes tidigast av alla mina barn, tror det var v.38+0, mot tvillingarnas 38+2.

Hon var minst också, vägde 2,7kg, mot Robbans 2,8 och Corrindas 3,2.

Hon var 47cm (Robban 48) och allmänt liten som en loppa. Hon är även en av de ungar som skrämt mig ordentligt. Corrinda gjorde det också genom att ha ganska knepiga ryckningar och skakningar som nyfödd. Jag som jobbade på en neurologisk barnavdelning och har sett hur många krampsjukdomar och anfall som helst var helt övertygad om att hon hade någon form av skada. När det var en av ”mina”läkare som gick ronden så berättade jag om min oro. Han svarade att han förstod mig fullt ut och att han inte kunde säga att hon INTE krampade. ”Du vet lika väl som jag vad det kan vara, och du vet också att det precis lika gärna bara kan vara en omogenhet i nervsystemet.”

Det var exakt vad jag behövde höra. Att jag hade rätt att vara orolig men inte behövde få panik. Corrinda är helt frisk??

Lovelia hade konstiga hjärtslag redan under graviditeten. Vi fick åka in och kolla upp det, och de trodde att det bara var lite omoget nervsystem:) Det där nervsystemet alltså:)

Efter timmar med ctg och ultraljud bestämdes att det inte behövdes mer än vanliga kontroller resten av graviditeten och en uppföljning när hon var född.

Men så började jag blöda med drygt två veckor kvar, och det blev akut in på förlossningen där de inte kunde se vad som blödde. Kanske höll moderkakan på att lossna. Kanske inte. Jag beordrades sängläge. Fick gå upp på toa men inget mer. Förlossningen skulle sättas igång men så länge det inte var fara för livet fick hon stanna, under övervakning. Det här var en fredag. Lördag var det fullt på förlossningen och söndag sköt man också upp det. Jag hade värkar till och från, på lördagkväll så pass starka att det ett tag såg ut att bli en bebis. Men så fort jag reste på mig, det räckte med att bara höja sänggaveln lite, så avstannade det. Så höll det på i två dygn. Jag var så jävla less till sist att jag aldrig lade mig ner mer än där värkarna höll sig borta?

På måndag skulle det sättas igång. Jag vaknade och allt var lugnt. Fick gå upp och rätt var det var började värkarna. Jag vägrade att ens sätta mig för nu jäklar skulle ungen ut. Jag hade hyfsat ont, stod och gungade och läste bok och låtsades inte om dem, livrädd att de skulle sluta. När läkaren kom in för att kolla hur öppet det var, och vad som skulle till för att sätta igång det hela så började hon skratta.

”Men hallå jag känner ett huvud här, ner med dig och föd barn nu kvinna!”

Så då gjorde jag det:)

En pytteliten unge föddes och såg frisk och kry ut men hjärtslagen var fortfarande inte som de skulle. Tror hon hoppade över var tredje eller så. Vi fick ändå åka hem i väntan på att ett ultraljud skulle göras dag tre. Där, i undersökningsrummet brast all självbehärskning. Ett hjärta är jäkligt viktigt. Hon var liten och för tidigt född, (jag brukar gå över nån vecka. ) Jag hade börjat blöda. Har aldrig hänt varken före eller efter.

Var det för att hennes hjärta var dåligt? Läkaren sa inget utan bara körde med ultraljudet. Han hade sagt det innan, att han skulle undersöka, sen kolla ännu mer noga på datorn innan han berättade för oss. Jag har varit personal i sådana här situationer. Att vara nyförlöst mamma var fan inte roligt. Tårarna rann och jag funderade på hur vi skulle lösa det för de andra barnen när vi måste till Göteborg för hjärttransplantation, eller iaf nån stabiliserande operation. Insåg att jag skulle behöva åka ensam, sex barn lämnar man inte bort så enkelt. Lovelia sov där på britsen, helt utslagen efter att ha käkat, men i min värld var det ju för att hon var sjuk.

Dag tre efter förlossningen är dessutom erkänd som en gråt-dag. Alla hormoner löper amok och alla känslor ligger utanpå. Tror fan att det var jobbigt..!

Och så kom läkaren in och berättade att hon var helt frisk. ??

Omoget nervsystem:)

Den lättnaden kan jag känna än idag. Så otroligt skönt. Jag har aldrig tagit för givet att få friska barn, tvärtom. Med så många borde nån ha haft något problem , men so far so good??

Det tog väl en månad max sen hade jag en knubbsäl?

Lovelia var riktigt tjock som bebis, och ville bara åka i sjal hela tiden. Jag hade henne där i hela dagarna:)

Nu hittar jag ingen bild på tjock-Märta som bebis men här är hon två år.

Ville, och vill, alltid hjälpa till. Här slet hon med skrindan med vedträn:)

Vi väckte henne med sång och paket, som sig bör. Sen fick jag skjutsa henne och Trixie till skolan:) Jag skulle ju ändå hämta Jack.

Hon har haft en bra dag, och fast vi inte hann fika, hon har basketträning till halv nio, så var hon nöjd med sin födelsedag. Vi fikar i morgon i stället:)

Lilla Lobelia som folk gärna tror att hon heter:) men det är Lovelia ❤️

.

Över till annat kul som hänt idag:)

.

Idag på träningen så sa en av tjejerna att det var hennes hundrade pass för i år just idag. Wow! Jag blev mäkta imponerad.

Så imponerad att jag måste kolla hur långt efter jag låg?. Plåga sig lite liksom:)

Jag visste att jag förra året kom upp ganska precis över hundra pass, på tolv månader alltså.

Klickade in och hallå där ?

Jag gjorde ju mitt hundrationde pass idag:)

Det är tre och en halv månad kvar av året, och jag har redan slagit mitt eget rekord.

Nu är jag imponerad av mig själv också:)

.

En bra dag helt enkelt med födelsedag, barnbarn, träning och rekord.

Sol var det också! Och min tvättmaskin och spis funkar igen. Ta i trä:)

Nu ska jag sova!

Vi hörs i morgon ??

Natti natti:)