Förra årets Robinson hade Klas som var unik på alla sätt och vis. Han var solklart en tolvpoängare av tio möjliga poäng. Trevlig, ärlig, rak, duktig på allt, snygg, ödmjuk och hade nån annan vunnit hade jag strejkat och inte tittat mer. Till och med hans tatueringar som jag tyckte var skitfula i början blev snygga:D

I år har jag mest suckat över deltagarna. Vissa vinner mitt godkännande, men alltså många är ju rena skämtet. Sånt trams och sånt jäkla fjant, så mycket fjolleri och märkliga saker. Framför allt begriper jag mig inte på det här med tjejer som vill ha ut de starka killarna för att en fjollig tjej ska vinna…urk. En stark tjej däremot är helt okey:) Eller tjejer som gapar om för mycket testosteron. Shit, att hantera testosteronstinna hannar är ju en fucking piece of cake jämfört med mycket annat. Jag har noll problem med sådana män. Noll. För det bekommer mig inte, jag imponeras inte och jag irriteras inte. De bara …är. Och de är bra att ha till mycket:) Om jag skulle bli strandsatt på en öde ö på riktigt, så skulle jag lugnt välja den mest macho av alla som sällskap. Bäst chanser att överleva då liksom:)

Men så kom utmanarna, med Janni, Clara och Christoffer. Och det tog inte lång tid innan Christoffer seglade rakt upp på crush-toppen här hemma:D

För så är det, vi alla är störtkära i Christoffer, en sån gentleman. Jonas och Cruise ligger väldigt bra till också, och Raymond har vi heller inga problem med. Kristove är en sort för sig, och tjejerna tycker på allvar att jag ska ringa upp honom och säga att vi ska bli ihop:) Ja, han är mysig och charmig, men: ETT: Jag vill inte ha nån kille. Det är bara besvär och jag har ingen lust att ge upp mitt singelliv.

TVÅ: OM jag skulle ändra mig så skulle det krävas en sjuhelvetes karl, typ..tja? Jag drömde om Keanu Reeves här om natten, (syrran och jag snackade om honom) så det får bli han då:) Alltså nån helt ouppnåelig, för ETT gäller fortfarande 😀

.

Och apropå Keanu Reeves…eller inte alls han personligen förresten, mer Chris Hemsworth:D Haha, men alltså, gå på bio? När kan man få göra det igen tro?

Jag börjar bli så där motvalls, som en barnrumpa. Jag VILL gör det! Och så stampa med foten:)

Saker som jag normalt inte bryr mig om, som att gå på bio, lockar så enormt mycket. Det lockar även att resa, jag skulle vilja flyga, var som helst även fast jag tycker det är ganska tråkigt, och massa sånt där. Av absolut den enda anledningen att man inte får. Mamma är exakt likadan, hon är tvärsur över att inte få göra saker som hon normalt inte gör, men nu vill hon:D

På samma vis ville jag inget hellre än börja springa terrängintervaller när jag var höggravid med Jordan och sen med Jamie. Jag satt ute på terassen och suktade efter skogen bakom grannarnas hus och förställde mig hur jag snörade på skorna och på lätta fötter susade runt där bland grenar och stenar. När Jamie föddes, mitt i sommaren, så var suget efter att få springa så stort, enormt.. men jag fick ju nöja mig med promenader med barnvagnen. Och efter några veckor så gick suget över:)

Jag springer ju aldrig! Har aldrig gjort i hela mitt liv. Om jag inte måste vilket är otroligt sällan. David tvingar en på träningen ibland, men jag maskar alltid;) men jo, jag har sprungit terrängintervaller, förra sommaren. Alltså åtta år efter att ungen föddes:D Hela fyra gånger eller nåt också..

Men bara för att man inte kan eller får så ska saker locka så makalöst. Det är ju samma med alkohol. Jag vet att man inte ska bjuda barnen på alkohol när de är små, vilket jag inte heller gjort. Men jag själv fick alltid smaka av mamma och pappas drinkar. De hade mycket fester när vi var små, skitroligt:)

Jag var långt över arton när jag var berusad första gången och det tog ännu längre tid innan jag var full. Alkohol lockade mig inte ett skit, för jag hade ju redan testat, och visste att det smakade skit. Mina kompisar hinkade och jag tackade artigt nej. Dessutom dracks det mycket häxcoctails, alltså det som folk snott av sina föräldrar i en salig blandning. Lite vin, lite vodka, lite punsch, lite amaretto, lite whiskey… i samma flaska. Gott alltså;) Not. Eller inte helt färdigt hemgjort vin…men skjut mig vad äckligt.

Det var ordning och reda på mig som ung, ett riktigt jäkla mönsterbarn:)

Nu däremot tackar jag kanske inte nej lika envist;)

Men visst är det så, att det man får/kan är inte så spännande, medan det andra blir åtråvärt? Gäller ju även killar. Det är ju den eviga ploten – den man inte kan få vill man ha, och den man har vill man inte ha:D Men kanske ska ingen annan få hen heller…;)

Shit, jag börjar bli trött tror jag, eller solsting…

Jag ska inte ens vara här inne och svamla, jag ska skriva annat! Men med tanke på kvällens snicksnack så är det nog lika bra att jag inte gjorde det, då hade mina karaktärer gjort och sagt saker jag fått radera i morgon.

.

Men nu måste jag, så jag säger godnatt till er, lämnar svamlet och återgår till seriösa grejor:)

Natti natti!