Jag är med i ett reportage i Hemmets journal nu:) Mamma ringde och skällde på mig för att jag inte förvarnat, för där satt hon och bläddrade i godan ro och så plötsligt kom jag;)

Eller nej, så var det inte, utan en granne kom och berättade det för henne:)

Det gjordes förra sommaren, och jag trodde att det antingen redan publicerats eller att de skrotat det, för jag hörde inget om det. Men så fick jag ett kuvert med tidningen hemskickad.

Fotografen som var här tog massor av bilder på hela familjen, Jack var med också, och sen kom ingen av dem med? Jag måste se om jag kan få tag i honom och se om han har kvar dem.

Ibland undrar man hur de väljer bilder, en stor på mig och en pytteliten på fyra ungar på studsmattan. Men jaja.

Men grejen är att varje gång jag är med så här, så kommer det massor av mail, mess och telefonsamtal ♥ Jag förstår att min historia berör, och det är ju därför jag berättar den. Inte för att jag behöver det, men för att så många sen finner en tröst i det. Det är nämligen obegripligt många som råkat ut för ungefär samma sak. En partner sen 20+ år, barn och ett helt liv ihop och så bara drar partnern. Oftast gubben, men jag har pratat med både män och barn till män som blivit lämnade ensam av mamman. För dem, precis som det var för mig, så känner man en tröst i att inte vara ensam. Det vi alla har gemensamt är något jag inte önskar min värsta ovän, ( eller jo…vissa kanske, hehe) men väldigt få. Att få den där förbannade mattan man trodde var stadig som en sten, undanryckt utan att man fattar något… det är inte kul.

Jag har skrivit om det HÄR

Och sen hände saker, som jag inte fattade. Inte bara sådana där saker som att en vacker dag låg det skilsmässopapper i brevlådan utan att han ”gjort slut” eller ens pratat med mig på flera månader. Nej, saker som än idag förbryllar mig. Som en dag i april det året, jag satt ute i solen med en kompis, det var stekhett. Plötsligt stannade en bil och ur klev en kille i min ålder. Med barska steg och en uppsyn som på lång håll berättade att jag låg risigt till… Han stegade fram till  mig och skällde ut mig efter noter för att jag kastat massa sopor nere vid järnvägen.

Jag tror att jag kan ha sett ut som ett helt vanligt frågetecken, för jag fattade inte ett skit. Jag kastar ALDRIG saker på marken! Aldrig, det händer inte, jag stoppar i fickorna, väskan, bilen…överallt men aldrig på marken. Han höll fram ett sånt där hårt kartong kuvert man kan få tidningar i. Med min adress prydligt utskriven på en etikett. ”Det är ingen idé att du nekar!!”

Ehh, okej?? Det snurrade i hjärnan, vi samlade återvinningen i carporten då, och sen packade exet in det i sin lastbil och åkte till tippen. Ja innan han drog alltså. Jag funderade på om det var möjligt att det blåst dit? Men det är en god kilometer dit och massor av hus, det är omöjligt…? Så blev jag arg, vafan, komma och skälla över ett jävla kuvert? Det kan ju ha kommit dit på tusen olika vis!

Men han fortsatte skälla, och sa att det var MASSOR av sopor! Va??? Men vafan, jag fattar inte?

Han började räkna upp: Trasigt porslin, glas, plast, julgransbelysning, en barnmadrass…

Eh…vänta lite? Sa du Barnmadrass?? Ja det gjorde han, en mönstrad madrass i storlek som en spjälsäng. Här fattade jag att det var mina sopor. För jag hade själv packat in en gammal madrass till en spjälsäng i hans lastbil… plus ungefär ett ton till av återvinning. Det gjorde jag medan han var i Thailand, ensam enligt egen utsago, men med henne visade det sig. Jag har inte C-kort och kunde inte köra det till återvinningen, utan det väntade snällt på honom när han kom hem;)

Inte det minsta kul, men fan, det var inte så jävla kul att vara hemma när han var i Thailand heller…

Jag kände mig så fruktansvärt usel, skämdes som en hund när jag sa att det var mina saker, men att jag hade absolut noll aning om hur de kommit dit… Han trodde mig ju inte det minsta… Så det finns minst en man i krokarna som tror att jag åker runt och kastar sopor. Jag frågade honom hur mycket det var? Såg framför mig ett helt jävla lastbilslass, som jag ju visste att jag packat….men han sa tre fyra sopsäckar. Och såg ut som att det borde jag väl veta, det var ju ändå jag som slängt det där. Sluta låtsas liksom:/

Jag, kompisen och syrran som kom precis åkte dit. Jag trodde seriöst att jag skulle dåna när vi kom fram, på långt håll såg jag en blå plastback, med porslinskoppar i. Mina trasiga grejor… ? Det är en grusad vändplan där, och en liten slänt. I den slänten låg madrassen jag lagt i bilen, det låg kartonger som jag kände igen, en trasig julbelysning, osv osv. Mina saker, som borde legat på tippen. Det blev mycket riktigt en tre, fyra svarta sopsäckar när vi plockade ihop det. Var resten var vet jag inte, på soptippen kanske? Men varför inte kasta allt då? Eller så ligger resten nån annanstans, men jag har inte fått skäll av nån mer. Och det har gått sju år sen så jag borde ha hittat det.

Jag har nog aldrig i hela mitt liv skämts så mycket. För något jag inte gjort. Aldrig skulle göra. Framför min kompis och barnen. Jag har ingen aning om varför han valde att göra så, jag har som bekant inte pratat med honom på alla år. Men jag vet att det tillhör sakerna jag verkligen skulle vilja veta varför. Och även en sak jag aldrig kommer kunna förlåta. För så fruktansvärt pinsamt som det var att bli utskälld så, att nån tror det om mig, så kränkande. Jag använder aldrig ordet Kränkt, det vet ni, så då fattar ni säkert hur jävla illa jag mådde.

Jag har inte sett den där killen igen vad jag vet, men är fullt medveten om att det kan vara precis vem som helst. Nån av ungarnas kompisars pappa ganska troligt. Jag var så chockad att jag inte kommer ihåg hur han såg ut. Och det får mig än idag att skämmas. Fast jag inte gjort nåt fel, men han tror ju det.

Sånt där är svårt att förlåta, svårt att glömma!

.

Och det blev ett sidospår:)

Jag ställer inte upp i reportage för att gråta ut, eller kasta skit eller så, utan för att kunna ge andra ett ljus i mörkret. Det går att komma ut på andra sidan. Inte utan ärr och definitivt inte utan själsliga skador, jag har grymma tillitsproblem för att inte tala om hur jag lägger benen på ryggen och ilar iväg om nån visar sig det minsta intresserad, eller jag bara tror att det kan vara så;)

Men i det stora hela så är jag ganska normal idag:D

Jag bryr mig inte om honom och hans känslor, utan fokus för mig är barnen och jag själv. I den ordningen. Han får stå för det han gjorde. Jag står för det jag gör.

Och om jag bara kan ge en enda människa en liten tröst, så är jag glad.

Tack alla ni som mailar mig, och hör av er på alla möjliga vis ♥ Kämpa!

Kärlek till er alla:)