Idag har jag då suttit hela dagen på ett seminarium där vi opponerat på varandras texter. Det är skönlitterära texter, noveller, del av en roman, eller dikter. Vi var åtta stycken, varav det var en diktsvit, några novellsamlingar, min del i en roman och öhhh, nej men det var väl allt. Det kanske bara var jag som hade en del av en roman? Näe? Alltså jag är helt slut i skallen, jag minns inte:D

Det räknas som en B-uppsats i alla fall.

Vi började nio och slutade sjutton. Jag skrev i natt att jag kanske var tvungen att smita, men oroa er inte – jag smiter aldrig:) Skulle inte falla mig in i en sån här grej. Man smiter inte från städningen på öppna förskolan, eller efter festen eller från seminarier, det är sen gammalt:) Jag står alltid i köket och diskar hos folk efter dop/konfirmationer/studenter eller bröllop. Folk som smiter från sånt får ett ont öga i min bok, jag tycker det är illa. Speciellt de som reser sig i sista sekunden och bara drar. Har man ett giltigt skäl, vad det än må vara är det ok:)

I alla fall. Jag satt igår och skrev om den text jag skulle opponera på. En samling om sex stycken noveller. Tema kulturkrock, plats Zambia. Vi skulle prata i 25 minuter, och utan att jag på något vis tagit tid, eller haft en plan så när jag avslutade så föll läraren in. ”Det var nästan precis på sekunden”

Så, jag kommer bli oslagbar i Robinson på de där tävlingarna där man ska beräkna tid. Ska bara komma med först;) Och söka kanske…;)

Jag har aldrig opponerat förr. Hade ingen egentlig mall att gå efter, mer än en kort presentation och sen ta upp för och nackdelar, och ge förslag på förbättringar. Jag kan inte säga att jag var nervös, för jag har slutat med sånt:) Från att ha varit så nervös för allt möjligt att jag nästan varit sjuk, till att rycka på axlarna och knappt förbereda vad det nu kan vara…. det är inte illa:) Idag kan jag snarare vara för nonchalant.

Men idag var jag så förberedd jag kunde, och det gick bra tror jag. Jag vet inte vad man ska göra/inte göra för att bli godkänd, men antar att man är det om ingen lärare sa något annat 😀

I går kväll insåg jag också att vi skulle läsa alla andras texter, OCH ge kommentarer på dem med idag. Aj fan! Trettio sidor a sex personer till… det var med ganska fyrkantiga ögon jag somnade igår. Jävligt tacksam för att en av kursarna skrivit poesi. Med två rader på varje sida kändes de 97 sidorna helt okey:) Det blev ett helt annat sidantal när man klistrade in i deras mall.

Sen läste jag ju igen under tiden som övriga pratade och gav feedback, ibland är det extra bra med hyfsad simultanförmåga:) och eftersom texterna var tacksamma och bra att hitta saker i så gick det också bra:)

Men det är fett jobbigt att vara så koncentrerad en hel dag! Shit, till sist satt vi alla och klippte med ögonen, inte bara jag:)

Att få min historia kommenterad är något jag tyckte var superjobbigt i början, men det har jag vant mig vid nu. Tog några år:) Nu låter det ju säkerligen störigt, men jag känner mig rätt trygg i att jag kan. Jag vet att jag är bra på dialog, och på att föra det hela framåt. Så jag var bara nyfiken på att höra vad de andra tyckte:)

Och när en av dem säger att hon fick tydliga vibbar av hennes favoritförfattare Lee Child… ahmen då var det lite av ett hallelujamoment. ♥

För er som inte vet så skriver han Jack Reacher:D

Jag fick superfin kritik och är så glad och tacksam.

En av killarna, han som skrev poesi, vi har följts åt den här kursen, i samma grupp. Själva seminariegrupperna var ihopsatta lite annorlunda, men honom hade jag koll på. Eftersom jag mer än tydligt deklarerat hur jävla mycket jag hatar poesi under hela höstterminen;) när vi haft flera sådana uppgifter, så var det ju ingen idé att låtsas:)

”Jomen du David, du vet ju vad jag tycker om poesi…”

”Japp, du hatar det.”

”Så, med det sagt…:)” Haha, nä men vafan man måste vara ärlig. Och fast jag överhuvudtaget inte begriper mig på poesi, så kan jag ändå urskilja saker som vackra formuleringar och underfundiga meningar, och hans dikter var helt ok. Kan ha att göra med att han gett dem ett punkigt intryck. Då är nästan allt förlåtet:)

Men jag begriper mig inte på hur folk kan lägga ner SÅ MYCKET TID på det? Några fjuttiga meningar, eller ord och det filas och skrapas och ändras… All respekt, det är verkligen inte illa menat.

Jag begriper bara inte. Jag har ändå hängt en hel del med poeter nu sista åren och ..nä, fattar inte:)

Antar att de kanske inte heller är så imponerade av mina långa texter, så det är väl rättvist kanske.

Himlen har landat på ett grässtrå

   Därför darrar det

En väldigt känd dikt av nån jag inte kommer ihåg vem det var:D Han hade skrivit typ fyra hundra sidor eller ord eller meningar och tyckte det var lite för långt. Började stryka och kvar blev nio ord. Ja why not? Men frågan i mitt fall är ju mera Why? 😉

.

Så, nu är ett stycke B-uppsats ur världen. Nästan. Ska väl bara lägga in den på rätt ställe, var nu det är:)

Jag siktar vidare, snart är det samma sak fast på C-uppsatsen.

När vi var klara så hade jag ont överallt. Att sitta stilla på en köksstol från nio till fem var inte igår. Jag sitter oftare i min fåtölj, möjligen varvar jag. Att jag körde dubbla träningspass igår bidrog såklart, det var, som vanligt, mycket axlar. Alla ledare har svinmycket axlar nu, aldrig varit med om maken. Nog för att det är snygga muskler, men nån måtta får det ju vara:)

Jag och Patricia deklarerade båda två på gymmet igår att vi ses idag, på HITen och ingen av oss dök upp. Känns som lite falsk marknadsföring;) Men den började halv fem och då hade jag behövt åka senast fyra, och då var det inte ens nära att vi var klara. I morgon bitti är det dags igen, men jag tror jag ska avboka och i stället försöka komma ikapp med det jag inte gjorde idag. Och träna i morgon kväll i stället.Eller inte alls:D

Axlarna och nacken känns, och rumpan. Herrejesus.

Jag hade själva mötet via mobilen, det heter Zoom, och där är det svart bakgrund runt folks små rutor där man har sin video. Jag lyckades inte hitta något ställe där man kunde byta, och jag kanske är ensam om  det här, men jag blir helt vimmelkantig av svarta bakgrunder.

Jag har lampor bakom min tv, för att det inte ska vara en svart bakgrund med en lysande fyrkant i, jag har aldrig mörkt läge och jag hatar sidor som är skrivna med vit text på svart, eller ljus text på mörkt. Det går inte. Det flimrar framför ögonen och jag bli yr och mår nästan lite illa. Sådär åksjuk. Ibland blir det migrän av det också. Att varva det med att stirra på dataskärmen, där jag fladdrade dokument fram och tillbaka, scrolla och byta… Huvudvärken satt som en smäck.

Jag kan inte med småprilliga mönster heller. På ett förberedande möte med advokater och skit när vi var mitt uppe i vårdnadstvist, så hamnade jag mitt emot en vägg med sådana där ljuddämpande plattor med små hål i. Valet att inte titta motparten i synen fanns inte, så jag härdade ut. Med fet huvudvärk sen. Ja, man skulle kunna byta sida förstås… men det är inte alltid så lämpligt 🙂

Så, säg att jag inte är ensam:)

.

Nu ska jag stänga ner datorn. Jag har Hawaii 5-O repris på Tv och sen blir det Jack Reacher.

Förlåt för mitt säkert lite svamliga inlägg idag, men det är så det är i mitt huvud just nu:)

Vi hörs snart igen!

Natti natti 🙂