Som ni vet så ska jag göra en operation, det ska flyttas på lite senor i foten:)

Planeringen var 8/10, alltså på torsdag. Jag har hela tiden haft en känsla av att det inte kommer bli av just nu. Hoppas på det bästa men planera för det värsta:)

Så alltså har jag inte funderat så mycket över det, inte blivit speciellt nervös, inte packat nån väska eller planerat direkt något. I morgon onsdag, skulle jag på inskrivningssamtal. Sist jag opererade mig, ett knä var det då, så blev man inlagd dagen innan, fick sova kvar, duscha och lägga sig i renbäddad säng flera gånger om, och även stanna runt en vecka efteråt. Jag hade då en mojäng i sängen, en Kinetec, som benet låg i som böjde och sträckte på det, så knät inte stelnade till:) Men nu för tiden får man komma några timmar och bli undersökt, provtagen och så vidare sen får man duscha hemma, sova hemma och infinna sig earlybirdy på avdelningen:)

Det funkar ju det med:)

Idag klockan 10.47 ringde telefonen. ”Inget uppringnings-id”. Jag svarar sällan på okända nummer för jag orkar verkligen, verkligen inte med jobbiga försäljare. Men, vis av erfarenheten, och att jag hade tid för inskrivning, så svarade jag.

Tjejen presenterade sig och sa att hon ringde från plastikkirurgin. ”Ah, oh well”, tänkte jag, ”Nu blir det inget. Vilken tur att jag bokat Björn på fredag”:)

Men tvärtom. Coronas andra våg är på väg, och det börjar komma in många patienter. Min kirurg ville gärna operera mig I MORGON, onsdag ist för att undvika att den blev inställd. Så kunde jag det? Tre sekunder senare hade jag svarat ja. Finns ju liksom inget att tveka på, onsdag eller torsdag, spela roll. Så då blev inskrivningen idag. Hon frågade när jag kunde komma och jag svarade 14.00.

När jag lagt på tänkte jag att jag var onödigt korkad, jag tränar mellan 12-13, så hur fan ska jag hinna duscha och ta mig dit på en timme? Men vafan:)

Jag letade reda på pappren från sjukhuset( de satt såklart på kylen) och fyllde i nån kort deklaration om MRSA. Aldrig haft, aldrig utsatts för det. Det är multiresistenta mördarstafylocker man inte vill ha in på sjukhusen. Blev plötsligt nervös:) Sen svidade jag om till träningskläder och åkte och hämtade upp syrran. Berättade för henne och undrade om hon kanske kunde skjutsa mig? Det är svinsvårt med parkeringar på sjukhuset och har man tidsbrist är det en jobbig upplevelse😅

Jodå, det kunde hon. Vi snicksnackade om det, och jag sa också att om jag väl blev opererad så kunde hon kanske boka av Björn åt mig:) Jag tänkte INTE göra det innan foten var i paket.

Passet var ett HIT. Högintensivt. Med David. Eftersom det var mitt sista pass av värde på månader så körde jag satan. Alla kläder var helt genomblöta efteråt:) Jag noterade saker jag annars aldrig tänker på, som hur det kändes att springa, hur bra det kändes med de låga jämfotahoppen upp på stepbrädan, hur stunsen i foten/benet var. Allt för att kunna ta sig tillbaka till det. Jag har varit ganska putt över att inte kunna träna och att tappa mycket. Men så lade Zlatan upp nåt inlägg på instagram och jag kom på att han skadat sig flera gånger men varit på banan igen snabbt. Foppa har opererat fötter massor av gånger och kommit tillbaka i världsklass. Det är jag och de stora grabbarna va:)

Det hänger mycket på vilja och pannben och jag vill vara i toppform och känna att kroppen lyder, att den är stark och fin.

Jag gillar inte när jag inte kan eller klarar av något jag vill göra/ kunna. Jag envisas tills jag kan. Om det är möjligt, annars blir plan B att göra det bästa av situationen:)

När passet var klart blev det snabba ryck hem, jag klev innanför dörren halv två, slängde av kläderna i en hög i badrummet ( de ligger kvar 🙈) och hoppade in i duschen. Tre minuter senare var jag påklädd.

Kvart i hämtade syrran mig och prick 14.00 checkade jag in i ankomstterminalen i 85-huset.

Grått väder idag, med bara regn och rusk.

Tog trapporna upp till våning tre, två steg i taget för att komma upp så snabbt som möjligt, jag var ju en aning sen, typ en minut. Det var helt ok hade de sagt i telefonen, att komma lite senare.

Slog mig ner och läste en inredningstidning, mitt favoritval:) Fick vänta lite, men blev snart inropad på ett rum. Sköterskan förklarade vad som skulle hända idag. Vi skulle gå igenom hälsodeklarationen, eventuellt skulle lite prover tas, Christian skulle prata med mig, det är plastikkirurgen jag träffade från början, älskar honom. Snygg också 🤗. Suupertrevlig! Andres som skulle operera stod dessvärre och gjorde just det, opererade, så han skulle träffa mig i morgon, om det var ok för mig. Jadå, så länge han vet vad han ska göra så behöver jag inte absolut prata med just honom. Han är specialist, så jag litar på honom. Jag vet hur operationen går till. På ett ungefär i alla fall, och jag har ju varit med om likande förr. Jag har ju också jobbat på barnortopeden och vårdat barn före och efter, samt lämnat och hämtat på både op och uppvak säkert tusen gånger. Jag känner mig trygg på Akademiska. Jag hade också övergett de där katastroftankarna på Tänk om😱. Tänk om jag drabbas av komplikationer och dör eller allt går åt helvete.

Jag skulle få trava till nästa hus och träffa narkosen och sen få med tvättmedel (😂😅) hem för att duscha. Det är som att duscha i typ tvättmedel, hemskt för både hår och hud men rent blir det:)

Men först skulle jag fylla i hälsodeklarationen.

Varje gång jag gör det är jag otroligt tacksam över att kunna kryssa Nej på det mesta. Röker inte, snusar inte, dricker inte alkohol speciellt ofta, även om det då kan bli shitloads av det🙈😂, inga krämpor eller medikamenter.

Jag satt och väntade i en kvart kanske, sen öppnades dörren och Christian kom in, och jag såg att han blev glad att se mig:) Jag blev glad att se honom också, jag är ganska säker på att det är han som drivit detta ganska mycket, stått på min sida inför kollegorna när jag inte accepterade deras första beslut, som var nej. Det ansågs vara en rent kosmetisk operation. Som till skillnad från bröstrekonstruktioner skulle bekostas av mig då det enbart var just kosmetiskt. Jag påtalade då att jag visst tyckte att kvinnor som fått operera bort ett eller två bröst givetvis skulle få nya, men… att det faktiskt är ytterst sällan en kvinna går runt barbröstad. Medan det är väldigt vanligt att man vill gå barbent:) Jag tyckte inte det var någon skillnad. Kanske i så fall tvärtom, ett saknat bröst går relativt enkelt att ”gömma” även i tunna kläder, det är enbart i få situationer det verkligen uppdagas. (Återigen, jag anser att det är guld att det fixas nya) Medan en vad som är hälften så kraftig som den andra syns väldigt väl i de flesta kläder och alltid när man är barbent då:)

Efter turer fram och tillbaka skulle jag få dels en operation för funktionens skull och sen även fettransplantation, flytta fett från andra ställen på kroppen till vaden. Den operationen är det jag ursprungligen sökte plastiken för. Funktionens operation kom på köpet:) Jag är glad åt båda men helt ärligt så är det det synbara jag vill åt🙈

Men först funktionen!

Jag såg på Christian att det var något, och noterade även att sköterskan såg dämpad ut.

”Vi har tyvärr jättetråkigt besked till dig, Carola…”

Oh! I wonder what?? 😂🙈😱

Jodå, andra vågen av Corona är ett faktum, patienterna ökar och fem minuter tidigare togs beslutet att ställa in alla planerade operationer. Så när jag kom till avdelningen var operationen på g, när jag blev invisad i rummet var den fortfarande ett faktum, och en kvart senare avblåst.🤷🏼‍♀️😬

Vad säger man?

Jag kunde bara skratta, vad finns det annars att göra? Jag hade det ju på känn hela tiden, jag har bokat träningspass utifall att:), jag vet ju att Corona ökar. Jag vet att de gör vad de kan och de försökte! De ville försöka hinna operera innan stoppet.

Jag väljer att se det positiva. Jag kunde hunnit bli sövd och väckt utan att det gjorts nåt, jag hade kunnat infinna mig halv sju i morgon bitti, skrubbad från topp till tå med Descutan. Jag kan träna vidare ett tag:)

De beklagade och såg så ledsna ut, sköterskan som är koordinator lovade att göra sitt allra bästa för att så snart som möjligt kunna boka in mig. Sist var stoppet på operationer tre månader. Jag tippar på ny tid 18/12, vad tror ni om det?

Givetvis är jag både besviken och ledsen men vafan, det jag har är inte akut. En coronasjuk patient är akut. Det är självklart att ta ett steg tillbaka. Även om det varit enbart ett önskemål från sjukhusets sida hade jag gjort det.

Christian gjorde sällskap med mig ut och berättade att han tänkt så mycket på mig. Hela sommaren hade han gått och funderat på mig och min fot:)

”Har du?”, sa jag, ganska nöjd med att han tänkt på MIG, men sen kom förnuftet i kapp🙈😂

Jag frågade honom om han trodde på operationen på samma sätt som Andres, en snabb second opinion ute i korridoren helt enkelt:) Det gjorde han, och det kändes väldigt tryggt och bra. Vi småsnackade lite till och sen vinkade jag hejsvejs.

Så här nära var det länge sen jag var. Jag vet att jag fick åka hem en gång för jag var lite förkyld, men då var jag fyra eller möjligen sex år gammal:) Och då blev det op ändå några dagar senare.

Men det är som det är. En pandemi rör om i många grytor på många olika vis. Det här är inte det värsta som kan hända, långt ifrån. Men jag hoppas innerligt att inte bli bortglömd och tvingas göra om hela proceduren.🙏🏻

Så, vad tror ni det första jag gjorde var?

Jo, 1, messa syrran för att be om skjuts hem och berätta att det var avblåst.

2, Boka träningspass:)

3, skriva ett kort blogginlägg, det föregående. Hann inte mer än så, men förstår ni hur viktiga ni är:)?

Ja, det blev en märklig vändning. Inte oväntat och jag har oftast inte så mkt medvind i livet. Tvärtom så kickar Murphys lag in onödigt ofta, lagen om alltings jävlighet. Men vad är det man säger?

Drakar lyfter bara i motvind 🐲🐉😂

Så keep the faith osv 🙂

Nu ska jag sova, vi hörs i morgon 😘