Sista november i dag då. Spännande:)

Eller, nja, sådär i ärlighetens namn. Jag vet inte om det blir mer eller mindre spännande i december än någon av de andra elva månaderna, men det lät lite bra.

Jag sov som en kratta i natt, och var tvungen att blunda i trettio minuter nyss. Ja, nyss. Ja jag hade kunnat gå och lägga mig men vad är det roliga med det? Inte nåt.

Jag har text som ska skrivas till i morgon så det var faktiskt inget alternativ. Men nu har jag lurat en liten stund och kan fixa det som ska fixas. Dagen har annars rasslat på ganska bra, med nya fina fransar hos Dau  .

Älskar att bli ompysslad av henne, och allt snickelisnack! Jag passade på att lämna böcker på bibblan också, när jag ändå var i närheten. Men när jag kom hem sen så skrev jag, och det har jag gjort hela dagen. Det går sådär:) Det är ju text till skolan, och det ska lämnas in femton sidor, som är en del i ett längre projekt. En del av en roman eller en novell. Jag har valt att fortsätta på det jag skrivit tidigare. Man kan tycka att det tar en jävla tid och kanske skulle det gå lite snabbare att skriva en bok om man inte bara höll sig till ex antal sidor:D Oh ja. Jag hade kunnat skriva klart. Men inte med massa annat att greja med. Jag väljer i stället att ta det piano och verkligen utvecklas och lära mig i den genren som jag älskar, nämligen action:)

Parallellt skriver jag för barn/ungdomar, och andra kurser också, plus här, så jag kreerar ändå ett antal sidor om dagen. En vacker dag är jag klar och då kan jag fokusera på en sak:)

Kanske;) Men det är det roligaste jag gjort på många sätt och vis.

Jag läser två böcker samtidigt nu också och antar att det är en slags egenkärt beröm att jag funderar på hur det ska gå i alla tre böckerna;)

Jaja. Just nu är mina figurer i ett mellanparti utan action och det är en transportsträcka att klara av. Jag fick massa beröm sist för att jag lyckades så bra med att göra även den intressant i stället för att bara hafsa vidare till 100% spänning. Så nu fick jag lite prestationsångest;)

Folk tycker och spyr ur sig en hel del om att jag pluggar. Här men även på andra ställen, och jag kan bli så förbannat trött på sånt. Vem fan orkar på riktigt bry sig om vad människor man inte känner gör? Hur tråkigt liv har man då? Jag har kursare som är 75+ och kursare som precis slutat gymnasiet och kursare som är allt där i mellan. Det är en fantastisk grej att plugga:) Jag tänker INTE sluta. Varför skulle jag? Det ger mig så mycket på så många plan, jag älskar att lära mig nya saker och få utmaningar. Så länge som det finns kurser som lockar så kommer jag fortsätta. Det handlar om min personliga utveckling. Om MIG.

Om det inte passar någon annan så är det inte mitt problem. Men det är svårt att ignorera skitsnack om sig själv.

Men ni är till nästan 100% underbara och stöttande ♥ så ta inte åt er:) Jag älskar er:)

.

Idag kom det upp ett minne på min instagram, om att för fyra år sen satt jag och syrran på ett tåg från Heathrow in till London 🙂

Oh härliga tider! Jag längtar ut i världen!

Vi var ju på Warner Bros exhibition Harry Potter, och det var så häftigt 🙂

Där är min svarta kappa! Har glömt hämta upp den;)

Jag minns så väl hur tårarna steg i ögonen när dörren slogs upp för oss och vi klev in på Hogwarts.

Det var som att kliva in i filmerna.

Stora salen var julpyntad, och det fick jag hör av många som varit där andra årstider att det var så coolt. Och ja. Det var det.

Och så mycket folk att man får andnöd, även fast vi släpptes in i små grupper:) Idag har man ju vant sig av med att vara fler än några få åt gången.

Men, om man dröjer sig kvar till sist och vänder sig om så kan man ändå få en folktom bild:)

Genomsnittlig tid på utställningen är tre timmar.

Syrran och jag var här i fem och en halv, och älskade varje sekund:)

 

Pojkarnas sovsal, med Harrys säng med röda glittergirlander

Det är riktiga props från filmerna, och proportionerna är helt galna. Smått och pyttigt och trångt.

men nog kände man igen sig allt.

Jag är inget hardcore fan, men det här var magiskt på många vis.

 

Diagongränden:)

Coolt:) Det rörde sig i slottet, som elever som går fram och tillbaka i korridorerna.Här fällde jag en tår igen, så mäktigt. Ja, jag kanske är ganska känslosam:)

Förutom att hänga med Harry Potter så gjorde vi Primark och gick tiotusentals steg varje dag, käkade såklart de allra flesta måltiderna på McD::)

Jag kan snart skriva en guide till den bästa McD- restaurangen;) Haha, nä, långt därifrån men man kommer inte undan att det är snabbt, enkelt och gott. Vem fan har lust att lägga massa tid på att käka? Nä inte vi:) Mat är oviktigt för mig, det handlar bara om att bli mätt och få energi. Går minst lika bra med fika;)

Vi ramlade in på ett nöjesfält, där vi gick runt och bara förundrades. Jag mötte upp med en tjej som jobbade som au pair en bit utanför London och som jag haft kontakt med via bloggen i många år:) Det var trevligt.

Restaurangen hade filmcitat överallt 🙂

På nittiotalet när jag var i London ofta så fanns de här tröjorna, och det var ju kul då:)

Jag tror inte ungarna hade uppskattat det;)

Vi hittade en skitstor mistel och stod länge under den och trutade med läpparna utan att en enda jävla engelsman, eller annan nationalitet heller för den delen, pussades. Så. Dåligt. 😉

Det var fint väder, det tackar man för. Vackra byggnader finns det ju massor av, det här är nog vår hemmastation på tunnelbanan. Earls court, Kensington eller nåt.

Inte vårt hotell men samma gata som vårt. Vi bodde på ett Ibis. I Kensington, så det var väl den stationen då:)

Vi var på Odeon- biografen och såg Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Superstor biograf, med så sköna stolar att man har svårt för att inte slumra lite;)

Vi såg en av de sista Harry Potterfilmerna här gången innan denna, så vi tyckte det var mysigt med bio igen. Och det var så förbannat mycket folk i omlopp den kvällen att vi höll på att få spunk.

Och vi gick, åkte tunnelbana, gick lite till och åkte ännu mera tunnelbana:)

Älskar London!

Och handlade så det var svårt att få ihop väskorna. Här packar vi om i ett hörn av i hotellets lobby, fråga mig inte varför:)

Förhoppningsvis är det preskriberat nu, men vi hade SÅ mycket övervikt i våra handbagage…:)

Väskorna vi checkade in vägde precis inom det tillåtna, och de små handbagageväskorna och handväskorna var långt över gränsen. Äsch, skit i det, de kollar aldrig!

Eller…? För nog fan hade de en kontroll i gaten. Hela vägen dit hade vi klarat oss, men skulle alltså åka dit och få betala shitloads av extra. Inte kul.

Folk radade upp sig fint i kö för att väga väskorna och jag traskade förbi hela kön, helt obrydd, utåt sett, men med en puls på tretusen. Det gick utmärkt och syrran kunde glida samma väg och sen rappade vi oss på in i kabinen:)

Det var alltså på andra sidan all säkerhetskontroll, den kan man knappast glida förbi lite sådär, allra minst i London. En stickkontroll på en flight bara för att lära passagerarna att man inte kan göra som man vill;)

Lite trångt på tåget till flygplatsen också….:) Känns som ett helt annat liv.

Det ÄR ju ett helt annat liv, men ändå bara fyra år sen.

När jag råkar på sånt här, så längtar jag efter att det ska bli normalt igen. Jag älskar att resa och efter så många år som hemmamamma där alla mina önskemål och behov kom sist:) så har jag mycket att ta igen:D Och till den som tror att jag klagar, nej aldrig! Jag har älskat mina år med familjen, jag skulle aldrig någonsin byta ut dem. Allt har sin tid, och då var det helt enkelt inte tid för annat än min familj.

Jag är stolt över mina nio barn, stolt över att jag haft dem hemma, stolt över att vågat lita på mig själv och gått min egen väg i det. Jag är överlycklig över att ha kunnat haft den möjligheten. Jag har uppfostrat ett helt gäng vettiga människor:)

För MIG är det värt mer än allt annat. Jag har levt det liv jag älskat. Älskat det liv jag levt:) Andra skakar på huvudet och det är helt okey, vi är olika:)

Its my life:)

Och nu är det hög tid att fortsätta skriva det jag egentligen skulle! Men nu fick ni följa med på en liten tripp längs Memory lane, hoppas det var ok:)

Natti natti 🙂