Godkväll på er!

Jag vill tacka er för omtanken, och kanske att era tummar hjälpt till:) Nu är det inte alls dags att blåsa faran över, men det ser stabilare ut. Det är pappa som är riktigt jäkla risig med en kraftig aggressiv  lunginflammation, pga mat som hamnat i lungan. Det är helt omöjligt att bedöma information man får i andra hand, och jag har varit sjukt orolig. Sådär att jag antingen inte kunnat göra ett dugg eller maniskt bara grejat. Det är ju besöksförbud på sjukhuset och all info har kommit från sjukhuset via mamma till oss. Han har varit helt off, men idag har han och mamma pratat i telefon, och det känns bättre. Han är väldigt sjuk, men det låter mer hoppfullt nu. Så, håll era tummar för att det får bli bra, är ni snälla ♥

Jag fungerar oftast så att jag blir otroligt rastlös när jag är rädd eller orolig. Och lösningsfokuserad. Men det här finns det inga lösningar på, mer än att vänta och låta antibiotika och tiden ha sin gång. Och det är frustrerande.

Jag har som vanligt vänt mig till träningen, och där fått tillfällig ro i huvudet.

Jag har ju sen slutet av 2011 levt under en enorm stress, som jag kan göra exakt noll åt. Ingen vet exakt hur jobbigt jag haft det, förutom min syrra. Alla har fullt upp med sitt, och det är okej, det måste det vara:) Jag har slutat prata om det, de som fattar fattar liksom:)

De senaste åren har andra saker tillkommit som inte direkt hjälper till. De flesta tror nog att allt är som det ska, och det är det på många sätt, men det kräver fokus. Jag tycker ju om liknelser, och jag tycker att vissa verkligen sätter fingret rakt på. Som med syrgasmasken på flygplan. Man måste sätta på sig sin egen först för att sen kunna hjälpa andra med deras.

När jag pluggade till hälsocoach läste vi väldigt mycket om stress och jag hade många samtal med min lärare. Stress är Farligt. Så mycket farligare än vad folk ofta tror. När man blir stressad sätter kroppens fight or flight-system in. Stanna och slåss eller spring för livet. Stresshormonerna är seglivade och kan finnas kvar i kroppen runt ett år. Ett år, sug på den:) Givetvis inte av att man upplever kortvarig stress, som kanske när man blir skrämd av något. Men när man gått med stress under en längre period.

Ju mer jag lärde mig, ju mer rädd blev jag för att vilken dag som helst bara bryta ihop. För förr eller senare gör man det. OM man inte klarar av att lufta ut de förbannade stresshormonerna. På med syrgasmasken. Min mask heter Träning:)

Jag har sen dess prioriterat min träning och min sömn. Jag vet att många tycker att jag är en slöfock som kan sova till elva eller gå och lägga mig igen efter att barnen gått till skolan. Men det skiter jag i:) Jag har en annorlunda dygnsrytm, och jag tillåter mig själv att följa den, för då mår jag bra. Totalt antal timmar jag ligger i sängen är ändå någonstans runt 6-8 timmar, precis som medelSvensson, bara på andra tider. Sömnen är det som läker. Det vet jag efter tio år, där jag som mest slumrade en timme de första åren.

Träningen är där jag får utlopp för stresshormonerna och den prioriteras ännu mer än sömn. För träningens skull kan jag hoppa lite sömn, för jag vet att den i slutänden ger bättre sömnkvalitet:) Men viktigast av allt är balansen. För mycket av något är inte bra, och det gäller att balansera långsamt och stadigt. Inte helt lätt:)

Hoppsan en sån utläggning det blev av detta nu då. Men de sista dagarna har varit sjukt jobbiga, och jag är livrädd för att jinxa något också. För på toppen av allt så är jag kvar i ett barns magiska tänkande, att man kan påverka sakers utgång, främst de dåliga då, genom sina tankar. Det kan man inte. Eller? I så fall är mina tankar bara positiva och bra:)

Nåväl, vidare:)

.

Igår körde vi ett styrkepass, och idag har jag träningsvärk på intressanta ställen:) Här om dagen kom jag ihåg att jag skulle ju öva på handstående så då gjorde jag det. Jag har inget optimalt ställe att stå på här hemma, det blir lite med risk för att slå ner något, men det går. I helgen blir det vila. Förutom lite prommisar. Men även kidsen har kommit på att det är najs med promenader och då tar de med Doris, så då är det väldigt enkelt för mig att strunta i det;)

Idag var jag ute och körde, skjutsade Lovelia till basket och hämtade henne sen igen. Det har varit strålade sol och bitande kallt hela dagen. Så pass att det var solglajjor på:) Grejen är ju att när det blir kallare så blir luften torrare, det fuktiga som kryper in överallt försvinner, och det känns behagligare att vara ute. Men ännu bättre att vara inne:D Jag har haft sällskap av Jimpa idag, som som vanligt sett till att det händer saker här. Nya kranar idag, och i morgon är det dags att se hur man ser ut igen. En ny lampa ska upp i badrummet;) Kanske får man en totalchock över hur man egentligen ser ut, hehe.

.

Jag har ju en säsongsplats på Norbergs camping, och den delbetalar man. Jag undrar om det är medvetet för att man ska börja längta efter säsongen? För varje gång som jag betalar så känner jag ett sting av förväntan. Jag älskar ju att vara där i vagnen! Nog för att jag älskar mina prylar, men att leva sådär avskalat med bara det som är viktigast är väldigt härligt.

Måste börja leta efter nytt förtält! Det här kommer inte att klara en säsong till. Det var med nöd och näppe förra året och även om det höll så kändes det väldigt oroligt.

Åhh jag längtar efter att få sitta i solen i så lite kläder som möjligt! Känna hur det värmer ända in till benet.

Min plan är att någon gång skaffa en buss, och bygga om den till en husbil:) Jimpa är redan involverad i det bygget, han är en fena på att bygga bilar. Också:D Sen åker man runt med den, man kanske till och med kan tänka sig att man bor i den. Alltid. Men kanske inte i Sverige då;)

Jaja, man måste få drömma lite, men visst fasen vore det häftigt.

.

Snart är januari slut! Då kommer februari;) med sin jobbiga årsdag av dumpningen, som alltid känns jobbig. Det är ju därför jag är låg också, det räcker och blir över liksom, så allt utöver det blir extra tungt. Det är åtta år sen nu. Å t t a år sen? Det känns som igår och som en livstid sen. Åtta år är 2920 dagar, plus minus eller hur det nu blir med skottdagarna. Tvåtusenniohundratjugo dagar. Jösses.

Och trots de här tvåtusenniohundratjugo dagarna så står vi på exakt samma ställe som då, ingen progress alls. Vilket osökt får mig att tro att det knappast kommer ändra sig oavsett hur många tusen dagar som förflyter. Och det är okej. För alternativet till okej vore att jag fortfarande låg som ett ledset skrutt i fosterställnig och försökte andas. Okej är bra, det får duga:)

.

Sen kommer resten av året:) och förhoppningsvis blir det ett slut på corona. Ta i trä!

Om man bortser från det viktigaste, att få träffa nära och kära som man vill, och att få tillbaka sitt liv och vardag, vad längtar ni mest efter att göra efter att den här förbannade pandemin har dragit något gammalt över sig?

En sak jag verkligen ser fram emot är att slippa alla prettopeople som slår sig för bröstet för att just de offrat sig mest av precis alla människor på hela jorden. Jag ser fram emot att slippa läsa om hur smygkikande mobilfotograferande hycklare sett den och den där och där.

Men, det värsta är att de kommer väl hitta nåt annat att hojta om.

Ta nu inte åt er och bli kränkta för jag menar med stor sannolikhet inte just dig:) Det är rent generellt.

.

Jag ser fram emot att få gå på konsert. Bryan Adams som skulle varit i mars (tror jag) 2020, flyttades fram till 2021, men är nu, inte det minsta förvånande eller konstigt, flyttad ett år till.

Här är det 2018:)

Han är så bra. Ren magi, och makalöst bra ljud! Vi stod nära:)

Nu funderar jag på vad jag hade på mig? Kan inte minnas att jag har en tröja som ser ut så där? Men den såg snygg ut:) så jag får väl rota lite i lådorna. Kanske är det så att den finns där under mysbyxorna, pyjamasbrallorna i fleece och de mjuka urtvättade tröjorna? Jag hittade en BH häromdagen i garderoben, tittade på den en sekund för att sen hiva tillbaka den och dra på den mjuka toppen;) Herregud, vem pallar byglar och skit om man ändå bara ska lalla runt hemma i långärmat och en tjock kofta över;)

Nä, nu ska jag byta om till de där fleecebyxorna, ha fortfarande jeans på sen jag var ute och åkte, och sen se på Seal Team, det är perfekt, både ur underhållningssynpunkt om man nu gillar sånt, och även research, som jag ju bygger min essä runt:)

Och hela tiden hålla tummarna och tårna för pappa ♥

Vi hörs snart 🙂

Natti natti:)